Jag, Robert, tänkte nu gå igenom den hårdrock som jag växt upp med från år till år (parallellt med den kommer även den synth jag växte upp med så ger er till tåls).
Om man ska sätta något födelsedatum för hårdrock/heavy metal så blir det fredagen 13 februari 1970 eftersom det var den dag då Black Sabbath släppte sitt självtitulerade debutalbum. Det går givetvis att plädera för exempelvis Led Zeppelins ”II” från hösten 1969 som hårdrock (och jag säger inte emot) men det är ändå lite som att det avgörande steget togs med den här skivan några år senare. Detta i och med ett sound som delvis klippte med blues och annan äldre musik som påverkat i princip alla de här banden som kom fram i England kring 1970. I USA fanns förstås även viktiga förebilder som Blue Cheer och särskilt Vanilla Fudge medans Cream och Jeff Beck Group i England var direkta förebilder för Led Zeppelin. Black Sabbath gjorde ungefär som Beatles då de spelade in sin debutplatta i februari 1963, det vill säga att de, under en eftermiddag i Regent Sound i London 16 oktober 1969, satte ungefär vad de brukade köra live i en eller maximalt två tagningar. Medlemmarna hann rentav gå på puben efter inspelningen. Dagen efter kunde de finputsa låtarna lite även om det mesta jobbet redan var gjort. Titelspåret ”Black Sabbath”, som gruppen även döpte sig efter, anger tonen för skivan. Hela a-sidan är stark med nummer som ”The Wizard”, ”Behind the Wall of Sleep” och ”N.I.B.” som uppföljare till titelspåret. B-sidan är svagare med två covers och sämst är tolkningen av Crow-låten ”Evil Woman”, som skivbolaget tvingade på gruppen. Låten floppade rättmätigt och jag tror heller aldrig jag hört Black Sabbath köra skiten live. Med sin nerstämda gitarr och bas samt ofta mörka och ockulta texter en mäktig skiva som angav tonen för sjuttiotalet.
5 juni 1970 kom Deep Purples ”In Rock”. Detta var den andra skivan med den klassiska ”andra sättningen” med sångaren Ian Gillan, gitarristen Richie Blackmore, basisten Roger Glover, keyboardisten Jon Lord och trummisen Ian Paice. Första sättningen av gruppen hade släppt tre album med ganska progressiv musik men hade endast fått en singelhit med den ganska raka covern ”Hush”. Med nya sättningen spelade man in liveskivan ”Concert for Group and Orchestra” och gitarristen Blackmore hade i samband med den sagt till Jon Jord, som angett tonen för de första skivorna, att ”vi försöker en gång till på ditt vis men om det inte fungerar så gör vi det på mitt vis”. Skivan floppade så Blackmore fick ta kommandot över gruppen inför nästa skiva som blev den ganska hårda ”In Rock”. A-sidan domineras av klassikerna ”Speed King” och ”Child in Time”, en tiominutersballad som man kom att tänja ut ytterligare live. B-sidans låtar är mer banala men ändå ganska hårda för en skiva från 1970. I samband med albumet kom även singeln ”Black Night”, en plankning på Blues Magoos ”We Ain't Got Nothin' Yet” som gruppen kom undan med. Albumet blev även en stor hit och vinden vände äntligen för Deep Purple.
Åtta dagar senare, 13 juni 1970, kom debuten från vad man skulle kunna kalla ”fattigmans-Deep Purple”, nämligen Uriah Heep. Gruppen, som tagit sitt namn efter boven i Charles Dickens roman ”David Copperfield”, släppte en debut där även titeln anspelar på samme bov och dennes oförmåga att uttala ”h”. Minnesvärt från debuten är den rockiga ”Gypsy”, en slags förebild för många kommande Heep-nummer, samt den vackra balladen ”Come Away Melinda”. Men sant är att gruppen lät som ett lite poppigare Deep Purple. Dock ändå en helt okej debut.
Black Sabbath fick sommaren 1970 hela tre dagar på sig att spela in sitt andra album och det blev samma studio och samma producent (Rodger Bain och Regent Studios) 16 – 18 juni 1970. Under inspelningarna närmast svängde man ihop låten ”Paranoid” som blev en stor singelframgång för gruppen. Utöver titelspåret så kryllar skivan av klassiker: ”War Pigs”, den flummiga ”Planet Caravan” (som Pantera gjorde cover på), ”Iron Man” samt ”Fairies Wear Boots”. Överlag en mäktig uppföljare till debuten men även en skiva som jag numera nästan är trött på så ofta som jag spelat den eller enskilda låtar.
Ytterligare: 4 oktober 1970 kom UFO:s debut men det man minns från den ganska flummiga skivan är en cover på ”Summetime Blues”. Gruppen hade ännu inte hittat formen. Dagen efter kom Led Zeppelins ”III” där ”Immigration Song” sticker ut som skivans udda nummer då övriga låtar är ganska dämpade och akustiska. Min favorit är tolkningen av den traditionella ”Gallows Pole” som även kom att följa med Zeppelin ganska länge.
.jpg)