torsdag 26 december 2024

Synten 1981


 

Detta klassiska syntår inleddes med DAF:s “Alles ist gut” (6 januari 1981) och det var såsom duo som Gabi Delgado och Robert Görl slutligen hittade formen. Detta märks redan på den hotfullt återhållsamma “Sato-Sato” som följs av dunderklassikern “Der Mussolini” (politik reducerad till namnet på en rad danser). En annan klassiker är homolåten “Der Räuber under der Prinz” med ett alltmer urspårat klockspel. “Ich und die Wirklichket” är en annan sådan här hotfull låten medan saker “Alle gegen Alle” mest är röj. Med en minimalistisk stil bestående av malande synthar och mycket trummor så karvade DAF ut den genre som kom att kallas “Electronic Body Music” och som de själva då och då kallade just “Körpermusik”. “Alles ist Gut” blev det första av tre klassiska album från DAF men redan i november 1981 följde man upp det med “Gold und Liebe” som innehåller den malande proto-acid house-låten “El Que” och “Sex under Wasser” samt röjiga “Verschwende deine Jugend”. Lite färre klassiker på denna men ändå en bra skiva.


Vangelis släppte 14 mars 1981 ett av sina många soundtracks i form av “Chariots of Fire” som sålde väl då även filmen, (på svenska “Drömmilen” och en skildring av löpare på 1920-talet) blev en stor framgång. Särskilt det drömska och vackra huvudtemat har förstås blivit mycket känt och står sig väl än idag.


SPK släppte i april 1981 debuten “Information Overload Unit” som bestående av industriella oljud som mest fick mig att må dåligt. Men nu har jag friskat upp minnet och lär väl inte återvända till detta.


Vad kan man egentligen säga om Kraftwerks “Computerwelt/Computer World” (11 maj 1981) som inte redan har sagt? Att den var oerhört nyskapande för sin tid? Okej, då har jag sagt det. Men visst, även om jag kan skivan utantill så är den rätt fantastik med sitt sammanhållna tema om datorer och hur de förändrar världen (gruppen själva ägde ingen dator vid inspelningen). I “Computer Liebe” har vi renta en låt om att dejta på nätet. 1981! Så plattan är värd allt lov den får även om jag inte har så mycket mer att tillägga. Det kan dock sägas att under kommande fem år så gick Kraftwerk från “ledande syntkungar” till “ledande inom en rätt stor grupp” då de 1986 släppte “Electric Café”. Så det hände väldigt, väldigt mycket inom elektronisk musik på 80-talet och det gick fort. Milt sagt.


Les Chants Magnetiques”, Jean-Michel Jarre femte album, släpptes 20 maj 1981 och de fem styckena, inte minst det långa stycke 1 förlitar sig i stor utsträckning på gamla trick från “Oxygene” och “Equinoxe”. Stycke 2 blev den stora hitten från albumet med sin glada pumpande rytm och stycke 5 sticker ändå av med lite spår av rockabilly-gitarr och något karibiskt inslag.


Jon & Vangelis släppte “The Friends of Mr Cairo” 3 juli 1981 och skivans kända låta är den stora hiten “I'll find my way home”. Jag har inte hört den på många år och hade rentav glömt bort den men när jag hörde den var det lite med känslan av “Nej, den där sönderspelade låten”. Resten är ganska traditionellt jämfört med vad duon gjort tidigare och tickar snällt förbi.


Gary Numan släppte 4 september 1981 “Dance” som i grunden är en typ av lite mer fast ambient, det vill säga att det är mycket stämningsmusik. Låtarna tickar på med hans karaktäristiska röst och behagliga synthljud som exempelvis i den nio minuter långa “Slowcar to China”. Det var ungefär så här experimentell Numan blev i början av sin karriär.


Marsh och Ware, de två avhopparna från Human League, bildade istället Heaven 17 och albumdebuteraade i september 1981 med “Penthouse and Pavement” som innehåller fjäderlätt funkpop med något mer entusiasmerande texter. De tickar snällt på och jag minns väl hitsen “We Don't Need This Fascist Groove Thang” samt “Play the Game” men inte så mycket mer.


John Foxx släppte 25 september 1981 sitt andra album, “The Garden” (ironiskt nog en titel snarlik Eurythmics debut som kom en vecka senare. Han plöjer här ingen ny mark utan fortsätter med samma atmosfäriska synth men inte med så starka låtar även om exempelvis “Europe after the Rain” och titelspåret är bra.


De som mest hört deras stora åttiotalshists vet inte att Eurythmics till en början i huvudsak var ett synthband. I alla fall på sina tre första skivor. “In the Garden”, gruppens debut, kom 2 oktober 1981 och var producerad av Conny Plank och även inspelad i dennes studio. Medlemmar från DAF och Can medverkade på inspelningen som är ganska stämningsfull men i grunden saknar så oerhört minnesvärda låtar. Roligt är nästan ett bonusspår, “Heartbeat Heartbeat” där Annie och Dave låter en smula som DAF.


5 oktober 1981 kom två viktiga debutalbum som i övrigt var ganska rejält olika. Det första var Depeche Modes “Speak and Spell” som utkom efter att par singlar tidigare hade släppt under året. På vissa utgåvor är debutsingeln “Dreaming of Me” med och då som ersättare till den i mina öron formligen vedervärdiga “I Sometimes Wish I Was Dead” (du gör inte en låt med en sådan titel till en sådan vrålhurtig elektropop). Senare har man tyvärr återgått till originalet. Normalt skulle jag tycka om det men inte i detta fall. Annars staplas tidiga klassiker upp. Utöver singlarna “New Life” och sönderspelade “Just Can't get Enough” även “Puppets” (som man körde live ännu 1984) och “Boys Say Go!” (som man körde live sista gången 1986). “What's You Name” är ännu en sådan där vedervärdig låt medan “Photographic” är en suggestiv klassiker som jag hörde live så sent som 2006. Överlag lite hackat och malet och en del är stämningsfullt, annat okej och ett par låtar är som sagt rena plumpar i protokollet. Vince Clarke hade skrivit merparten av låtarna och Martin Gore ett fåtal. Redan i december 1981 skulle Clarke dock hoppa av (orsaken är lite dunkel) vilken i grunden var en förutsättning för det Depeche Mode världen lärde känna.


Det andra debutalbumet som släpptes denna dag var så Einstürzende Neubautens “Kollaps”, 39 minuter av ganska så krävande musik. Visst, ett stycke som “Tanz Debil” har rentav en slags EBM-känsla med rytmiskt hamrande på plåtar men väldigt mycket annat består av industriella oljud ackompanjerade av Bargelds skrik på tyska (och ibland ord som är svåra att uppfatta). Man får höra både borrmaskiner och vinkelslipar gå loss i några låtar men mest är det som sagt en percussion-driven musik med lite elektronik i bakgrunden. I rättvisans namn har jag dock hört värre industriell musik från sent 1970-tal men på väldigt hög volym vore denna skiva nog ganska tuff att höra på. Dock en debut som är ganska minnesvärd på olika vis och som kontrast till “Speak and Spell” visar den väl spännvidden på det som vi i Sverige kallar “synt”.


Synthpopalbumen duggade tätt hösten 1981 och strax efter “Speak and Spell” kom Human Leagues “Dare!” (16 oktober 1981). Efter att medlemmarna Ware och Marsh hade hoppat av så rörde sig Philip Oakey i en betydligt mindre intressant riktning även “Dare!” för den skull inte är dålig. Det blev dock mindre experiment och mer synthpop vilket ännu fungerade ett tag innan gruppen nådde ett stadium av menlöshet mot mitten av 80-talet. Till sin hjälp hade Oakey diabildsperatören och låtskrivaren Philip Adrian Wright och de nyrekryterasde körtjejerna och danserskorna Joanne Catherall och Susan Sulley samt keyboardisterna Jo Callis och Ian Burden. Dessa snickrade ihop en skiva som ändå innehåller en del klassiker från “The Things That Dreams are Made of” via hiten “Open Your heart” och “The Sound of the Crowd” (där de låter lite som förr) och ett mittparti med mer intetsägande låtar innan man sedan kommer igång igen på slutet med “Love Action” och stora hiten “Don't You Want Me”. Human League skulle med andra ord säkra en rätt hygglig framgång lagom då det såg som mörkast ut för gruppen och kunde sedan puttra på under åttiotalet.


Orchestral Manoeuvres in the Dark släppte 6 november 1981 “Architecture and Morality” som anses som en av deras mer klassiska skivor. Den är helt okej men kanske lite dämpad för min smak. Men den vemodigt stillsamma “Souvenir” sammanfattar skivan ganska bra. Förmodligen behöver jag lyssna lite mer på den.


Min favoritskiva från syntåret 1981 är tvivelsutan Soft Cells debut “Non-stop erotic cabaret” (27 november 1981) som jag formligen spelat sönder och samman utan att någonsin tröttna på den i långt mer än trettio år och som i mina öra mest är en räcka formligen fantastiska låtar. Från inledande “Frustation” (som visar på Marc Almonds förståelse för en vanlig medelålders man) som direkt följs av covern och stora hiten “Tainted love”, vidare till den sinnliga och lätt porriga “Seedy films” med snygg saxofon, stämningsfulla pianolåten “Youth” och, som avslutning på a-sidan, “Sex Dwarf” med sin absurda text och medryckande synthslinga. “Entertain Me” och “Chips on my Shoulder” är lite mer lättviktiga men ändå bra medan “Bedsitter” är ett stycke diskbänksrealism om meningslöst liv på klubbar för att sedan återvända till ett litet rum (“bedsitter”). “My Secret life” handlar om att försvinna och plattan avslutas fint med balladen “Say Hello, Wave Goodbye” som egentligen fortsätter på detta tema. Soft Cell skulle släppa fler bra låtar men debuten är deras ovedersägliga kraftprov och kombinationen av Dave Balls flyhänta hantverk och Almonds dystra texter lyfte synthpopen till en helt ny nivå.


En annan mycket intressant klassiker som släpptes någon gång under året var Die Krupps “Stahlwerksynfonie” som i grunden är ett stycke (dock uppdelade på två med hänsyn till tidens LP-format) om cirka 28 minuter där slagverk, saxofon, en liten skvätt gitarr och synthljud återger någon form av industriellt landskap. Överlag mycket spännande även om Die Krupps på allvar skulle hitta formen med nästa LP. Gruppen skulle samma år även släppa singeln “Wahre Arbeit, Wahre Lohn” som kör vidare på det industriella spåret och med medryckande rytmer som gjort låten till en EBM-klassiker, senare remixad av Nitzer Ebb under namnet “The Machineries of Joy”.


Belgiska Neon Judgement debuterade med mini-albumet “Suffering” med tydliga influenser från exempelvis Throbbing Gristle men lite mer lättlyssnat.


Front 242, som hade bildats detta år, släppte i oktober 1981 singeln “Principles/Body to Body” där b-sidan kom att bli långt mer känd än a-sidan (som jag aldrig hört gruppen köra live).


Tyska kultgruppen Malaria släppte även sina första skivor detta år, en tolva samt en singel som är mer roliga än intressanta.

Inga kommentarer: