Front 242

 Ovan: Front 242 tackar publiken precis efter "Headhunter". Foto taget ur min synvinkel. 

Sedan jag första gången hörde Front 242 (maxisingeln ”Headhunter/Welcome to Paradise”) hösten 1988 har den hårda elektroniska kvartetten från Bryssel varit ett av mina absoluta favoritband som jag ständigt återkommit till. Av olika skäl kom jag aldrig att se dem under deras mest klassiska period (cirka 1985 – 91) utan jag såg dem första gången 1993, då de var på väg att mutera till något annat, men det var ändå oerhört kraftfullt. Totalt kom jag alltså att se dem sju gånger (1993, 2009, 2012, 2014, 2019, 2023 och 2024).

Det udda är dock att lagom när jag fått se dem live en första gång så ”försvann” de därefter för en tid och nittiotalet hände dessutom i allt snabbare takt. Nästa gång jag hörde något om Front 242 så var det fråga om bisarra turnéer med ommixade versioner av låtarna och hemska scenkläder. Just där trodde jag kanske att de spårat ur. Även om en del fans kanske skulle säga att de hade det.

Efter sina två udda men väldigt spännande skivor från 1993 (varav den senare, ”Evil Off”, i princip aldrig framfördes live utöver någon enstaka låt) så kom de bara att släppa en enda studioskiva till, 2003, med rätt blek musik och därefter inget mer. Istället kom de att satsa desto mer på turnerandet och då krånglade de inte utan körde en klassisk Front 242-show med fokus på låtar från den klassiska eran. I grunden alltså en nostalgiakt men en oerhört bra sådan.

Först i slutet av 00-talet började jag åter ränna på konserter med hårdare synthband och det året bockade jag av ett antal klassiska band, inklusive Nitzer Ebb och Front 242. Och efter det blev det ganska tätt mellan konserterna med Front även om jag missade någon enstaka vända till Sverige. Såg dem i Malmö 2009 och sedan i ett rum där man mest hade barngrupper i Dieselverkstaden i Sickla 2012. Precis innan de gick på hörde jag en man med östgötsk dialekt utbrista ”Fan! Alla e så jävla' gamla'!”. Och det var vi väl.

Jag såg dem vid luciatid 2014 på Debaser Medis. Enda gången jag var där. Såg dem på Bodyfest på Nalen 2019 och på ett fullsmockat Münchenbryggeriet med Nitzer Ebb i april 2023. Och så nu i helgen, på deras sista turné, på Berns 30 november 2024. Under hösten har Front 242 under fansens jubel (och kanske en och annan tår) gjort ett regelrätt segertåg med Black Out-turnén som jag mer eller mindre följt i realtid via Youtube. Flera gig har jag sett dagen efter att de gavs. Hade därmed även en god uppfattning om låtsetet inför giget på Berns till vilket jag köpte biljetter i november 2023. Dock hade jag hört illavarslande historier om att kösystemet till Berns var krångligt och helgen innan, då Saga spelade, hann många inte ens in på grund av detta. Var därmed lite orolig.

Det var först samma dag som jag skulle se konserten som jag insåg att jag hade köpt VIP-biljetter där för ett år sedan. Min tanke var väl ungefär ”Det var som fan” samtidigt som jag insåg att detta skulle underlätta rätt bra. Det blev dock en lite stressig eftermiddag där jag jagade kebab längs Hornsgatan (så kallad ”Kebabträume” som DAF skaldade) innan jag skulle äta med min väninna och mitt konsertsällskap. Men vi låg ändå bra till tidsmässigt.

Kom till Berns kring 18.30 och det blev dock strul i kön trots att vi hade VIP-biljett eftersom vi och många andra hamnade i ”Meet and Greet”-kön då det var det dåligt skyltat. Berns nedre regioner var sedan en regelrätt labyrint fast det ännu var få personer där. Vi kom till sist upp i salen. Jag köpte t-shirt, patches och ett setlist med autografer som jag lämnade in i garderoben (något som tog en stund att förklara för en av de mindre begåvade garderobiärer jag överhuvudtaget träffat). Öl och soda såldes i övrigt till ockerpriser så det blev en öl.

Jag och väninnan stod på balkongen medan Fredrik Strage spelade skivor precis under oss. Det blev förhållandevis mycket nytt och jag kände bara igen två ganska obskyra Depeche-låtar (”Christmas Island” och ”Nothing to Fear”). Förbandet Rein gick sedan på 20.15 och körde ganska exakt en halvtimme. Sist jag såg Rein på Youtube (ett gig i Tyskland) var hon blond med lackutstyrsel men nu var det svart hår och läder som gällde. Även om jag inte kan hennes nyare repertoar så bra så var det ett tufft framträdande som avslutades med lite klassiskt EBM-mangel.

Därefter gick det väldigt fort med scenarbetet och 21.05 dök 242-loggan upp och 21.10 drog ”WYHIWYG” igång. Klassikern från 1987 har varit öppningslåt på hela turnén och jag rös av välbehag då jag hörde den. Mängdens jubel visste inga gränser när killarna kom in på scenen och Jean-Luc och Richard började skriksjunga frasen ”We're Coming Down...” En otroligt bra öppningslåt. ”Moldavia” följde sedan och så ”Body to Body” i den eviga nyare ”Sex is good”-versionen.

Blev lite mer mitten av 80-talet med ”Don't Crash” och ”No Shuffle” innan den smått sönderspelade men ändå så gripande ”Quite Unusual” drog igång. Hela tiden med spännande videofilmer i bakgrunden. Man rakade igenom ”Generator” innan den storslagna ”Commando Remix” drog igång med en massa rök på scenen. Konstigt nog var Jean-Luc borta under den låten, varför vet jag inte. Richard fick köra den själv, hur som helst.

Därefter ”Hide and Seek” innan det åter blev suggestivt med ”Red Team” och ”Take One” (som jag hört rätt sällan). Mot slutet plockade man mestadels fram de stora favoriterna i form av ”Masterhit” och ”Tragedy for You” samt den nyare men ändå rätt matiga ”Fix it”. Slutet på ordinarie setlista blev en knäckande version av ”Welcome to Paradise” med obligatorisk allsång och inte minst klimaxen i ”No... no.... no sex until marriage!”

man gick av och kom in för de väl förberedda extranumren och på röjiga ”Modern Angel” såg jag åter inget av Jean-Luc. Han tjoade dock glatt till publiken när han åter dök upp för ”Headhunter” och nu kokade det ju verkligen i salongen och folk skrek och skrattade och log om vartannat framme vid scenen. Bandet vinkade länge och väl och applåderade publiken samt tackade för stödet under 40 år. Vemodigt. Efter att åter ha gått av återvände bandet för den vackra avslutningen där man drog igång en studioversion av ”Work 242” och bandet bara kom in på scenen och stod med armarna i kors medan en bildkavalkad spelades upp bakom medlemmarna. Efter att de själva på så vis fått ta in publiken en god stund vinkade det åter och gick nu av för gott. En underbar föreställning.

Lite antiklimax (som jag nu hämtat mig från) var förstås att det tog en halvtimme att ta mig ut från smockfulla Berns och därefter, sedan jag hämtat våra ytterkläder, fick min väninna kämpa sig igenom samma massa. Därefter blev det buss 57 hem till min systers lägenhet och jag sov som ett barn efteråt. Vad kan jag egentligen mer säga? Tack för allt, Front 242, världen kommer inte att se er like igen.