Hårdrocken 1978

 Hårdrocksåret 1978 blev väldigt betydelsefullt då de två album som i princip angav tonen för 80-talet med två olika skolor släpptes samma dag, 10 februari 1978. Dels handlade det om Judas Priests album “Stained Class” som utgjorde blåkopian för Heavy Metal under följande decennim med energiska stycken som “Exciter”, White Heat, Red Hot”, eller covern på Spooky Tooths “Better by you, Better than me”. Här finns dock även suggestiva stycken som “Beyond the Realms of Death” och fina avslutningsnumret “Fire Burns Below”. Den andra skivan som kom denna dag var “Van Halen”, debutskivan från bandet med samma namn. Här har vi istället den arketypiska hård- eller glamrockmetalplattan fast med betydligt större teknisk skicklighet. David Lee Roth skapade den extravaganta och utåt sett lite hjärndöda typen av hårdrockssångare (i verkligheten var han ganska beläst) som återkom i sämre versioner under åttiotalet samtidigt som Eddie van Halen gav världen några gitarrljud som den dittills inte hört, från inledande “Running With the Devil”, via experimentella “Eruption”, via cover på “You Really Got Me”; halvballaden “Jamie's Crying”, riffklassikern “Ain't Talking 'Bout Love” och bort till den skojfriska finalen i “Ice Cream Man”. Personligen lyssnade jag väl inte enormt mycket på Van Halen som kanske var lite för glada och lättsamma för min smak men jag skulle aldrig på minsta vis förneka deras enorma betydelse för hårdrocken och åttiotalet i synnerhet. Med andra ord en närmast mytologisk slump att dessa två album kom samma dag.

Rainbow släppte 9 april 1978 skivan “Long Live Rock'n'Roll” som i alla fall gav oss just titelspåret och “Kill the King” (stor livefavorit). I övrigt sista skivan med Dio och efter det så fortsatte Rainbow för all del att leverera bra låtar men med lite mer slätstruket sound. AC/DC släppte “Powerage” 25 maj 1978 och skivan bjöd väl inte på så många klassiker men de rockar på bra som alltid. Senare under året, 13 oktober 1978, skulle de dock släppta liveplattan “If You Want Blood” och jag misstänker att den fick de som inte sett gruppen ännu att masa sig iväg till ett eller annat gig.

Thin Lizzy nådde en av två absoluta höjdpunkter med “Live and Dangerous” (2 juni 1978). Okej, det har diskuterats mycket om pålägg och skivan består även av gig från sex eller sju ställen och kanske tre olika turnéer vilket egentligen gör det desto mer imponerande att den förefaller så sammanhållen. Det är sant att jag i grunden föredrar mer “ärliga” liveplattor men jag betraktar “Live and Dangerous” lite som ett unikt konstverk i genren “dubbla liveplattor från sjuttiotalet”.

Birmingham-bandet “Magnum” debuterade med “Kingdom of Madness” (augusti 1978). Bandets formel var klar från början och under sångaren Bob Catley och gitarristen Tony Clarkin skulle bandet under åttiotalet bli ett av de viktigare inom den Rainbow-inspirerade fantasyhårdrocken fast med lite lättare anslag. Samma månad släppte Scorpions även livedubbeln “Tokyo Tapes” som rundar av en period eftersom det är först efter den som bandet börjar skriva sina mest minnesvärda låtar. Den duger fint som samlingsskiva för den som är road av bandets tidiga era.

Kiss-medlemmarna släppte 18 september 1978 varsin soloskiva och jag har tröskat igenom dem men frånsett ett och annat guldkorn så är skivorna i mina öron inte så mycket att hänga i julgranen utan mest för samlare. Lite som Black Sabbats sista skiva med Ozzy, “Never Say Die” (28 september 1978). Två dagar senare, 30 september 1978, släppte gitarristen Gary Moore skivan “Back on the Streets”. Även om Moores skivor ofta är ojämna och enstaka klassiker kombineras med många utfyllnadsnummer så skulle han från och med nu ändå skapa en troligen publik och bli en av åttiotalets pålitliga gitarrfantomer till dess han växlade till blues 1990.

Judas Priest hann släppa ännu en skiva under året, “Killing Machine” (9 oktober 1978) där de bygger vidare på vad de inledde med “Stained Class”. Nu har man även mer eller mindre etablerat stilen med läder och nitar som blev kännetecknande för hela åttiotalet. “Delivering the Goods”, Evening Star”, “Hell Bent for Leather” samt titelspåret är några klassiker som radas upp här. Sämst tycker jag faktiskt Priest blir när de låter som i skivans stora hit “Take on the World” där det bara bli lite för mycket hurtig “Metallsång på Skansen” för mig. De skulle odla den stilen då och då.

Rush körde på i redan upplöjda spår med den snygga “Hemispheres” (29 oktober 1978) med bara fyra låtar, inklusive långa proggstyckena “Cygnus X1” och “La Villa Strangiator” samt den betydligt kortare antisocialistiska klassikern “The Trees”.

I övrigt ska nämnas att Whitesnake släppte två album under året även om de ännu behövde vässa formen lite. Rose Tattoo, känt via covers av Guns'n'Roses, albumdebuterade. Alice Cooper släppte “From the Inside” som kanske ändå var hans mest genomarbetade album mellan “Welcome to My Nightmare” och “Constrictor” (1986).