Popgiss 2026 - Kvalomgången!

 

Alla hjärtans dag 2026 blev alldeles underbar. Nej, vi gick väl inte på något hjärtemöte om man då inte räknar in allas vår stora kärlek, Popgiss. För där blev det ett hjärtemöte så det visslade om det. Eder krönikör, Robert, hade varit smart och gått och lagt sig i god tid och vaknade visserligen första gången halv fem men somnade barmhärtigt nog om och vaknade då halv åtta, präktig och redo.

Tog ett bad och lyssnade på lite musik men hann inte med Melodikrysset som denna dag rentav började 09 på grund av någon sport. Vid 11.10 svängde Kenneth förbi mig med vår gode vän Steff vid ratten. Med säker hand tog han oss till Stora torget där vi skulle äta på Mel's (före detta Brooklyn) eftersom vi aldrig hade besökt detta etablissemang förut. Det blev burgare och ett par öl efter att Tomas med gemål Åsa dykt upp. Hanna skulle komma från norr, väl försedd med proviant. Kring 12.20 styrde vi hur som helst vår kosa mot Donner Event.

Det blev givetvis det vanliga hälsande på arrangörerna och andra vänner och bekanta och gissprofiler i största allmänhet. Denna gång hade vi dock fått ett riktigt hemligt bord i ett hörn men så kan det nu vara ibland. Ölen kom snabbt in (även om detta i slutändan skulle visa sig vara vårt mest städade Popgiss någonsin) och vi kunde slappna av innan bataljen drog igång. Dock började allt med att vi fick hurra för ett bröllopspar eftersom Mackan och Linda, Popgiss första officiella kärlekspar (d.v.s. att de träffats via gisskretsen) hade gift sig på förmiddagen. Så det blev hurrande och leve och det satte ribban ganska bra inför eftermiddagen.

Arrangörerna och Örjan välkomnade oss därefter formellt till ”Det statliga Popgisset” där vi exempelvis fick en rad kategorier utifrån myndigheter och dylikt vilket ju passade en gammal statstjänsteman bra. Upplägget var sex rundor – paus – sex rundor. Samt förstås de vanliga mindre pauserna däremellan. Som så ofta på senare år var det roterande decennier istället för block som kunde bli trista för de mycket gamla eller mycket unga som i så fall fått sitta av tiden under en räcka låtar. Just de roterande decennierna är en fin innovation som gör att de kanske är max två eller tre låtar i rad du får sitta av.

I kategori hip hop gick det som vanligt och så var man glad om man tog Snoop Doggy Doggs ”Gin and Juice” från 1993. Nog sagt. Skillnaden mellan Hellacopters och Backyard har väl Tomas och Kenneth numera slipat till förfining. Tomas kan även Manic Street Preachers trots att det är en grupp ingen av oss lyssnar på. Vi mosade heller inte duetter fullkomligt. Vilka hårdrocksgrupper som låg på ett visst bolag visste jag inte alltid men fick ta grupperna på sound. Amon Amarth tog jag på ren chansning (vikingarock) och senare fick jag och Hanna enas om Primus på grund av detta spattiga soundet. Tomas hade lyssnat in sig även på lättviktiga saker som Sabrina Carpenter och en poäng är som bekant en poäng.

I pausen låg vi på plats 15 och ännu i divsion ett även om vi inte var säkra på att vi skulle klara det. Dr Zoom var idag tre man men kämpade tappert på och låg ändå i toppen trots att de riktigt vassa lagen ”där uppe” var legio. Annars ledde ofta det starkt toppade laget Limp Quizkit. Maten var denna gång bra på riktigt och bestod av schnitzel med tillbehör. Blev rejält mätt. Hann även hälsa på lite vänner i publiken i pausen.

Vi körde övriga sex rundor och slutade på plats 19 (av 71 lag) och halkade precis ner i division 2. Vi tog det med fattning. Som vinnare denna kväll stod Limp Quizgit med en enastående insats. Gisset höll även ett otroligt bra tempo och vi var klara vid omkring 22. Därefter skingrades vi ganska snabbt. Kenneth och konstaterade vid jämförelse att vi knappt kände av de ganska få öl vi druckit i slött tempo men kanske mer av all mat vi ätit inklusive mellanmål. Därmed ska jag erkänna att jag var sömnig och som vanligt urblåst i huvudet av nio timmars musik och sorl. Det blev taxi hem och innan 23 låg jag i min säng. Som sagt, det mest städade Popgisset någonsin. Vårt mål är nu att försöka vinna division 2. Om det lyckas står skrivet i Excel-filerna som arrangörerna i sista stund filar på inför finalen 14 mars. En rolig och effektiv kvalomgång, hur som helst.

Synten 1990

Precis som med hårdrocksåret 1990 så blev blev även syntåret lite av en brytpunkt där några äldre akter med nätt nöd tog sig in i ett nytt decennium, andra debuterade och ytterligare några få firade verkliga triumfer.

Året började med Laibachs teaterstyce “Macbeth” (22 januari 1990) som knappast är en av deras mer kända plattor då den alltså användes i en tolkning av Shakespeare men gavs ut på skiva. Tillfällesmusik i Laibach-stil som ändå är värd av höra på. Gruppen släppte senare under våren även “Sympathy for the devil” (19 mars 1990), en maffig cover på Stones-klassikern i flera versioner. Lagom till Tysklands återförening skulle gruppen även släppa maxisingeln “3 Oktober” (3 oktober 1990) som innehöll deras cover “Geburt Einer Nation” i en “Kraftbach Remix”, d.v.s. i Kraftwerks stil.

Belgarna i A Split Second släppte i februari sin kanske mest framgångsrika skiva “Kiss of Fury” (2 februari 1990) där “The Parallax View” gick in på amerikanska danslistan. Annars hårda men ändå lättsamma nummer som t.ex. “Backlash”. Ledaren Marc Ickx har i intervjuer berättat att man nu hade budget att göra det man verkligen ville göra och man lade ned stor tid på produktionen. Likt många andra av det tidiga nittiotalets mer populära “råsyntakter” skulle gruppen dock försvinna lite efter denna skiva samt en USA-turné samma år då man sedan inte släppte ett nytt album förrän 1995, då den elektroniska världen förändrats till oigenkännlighet.

Årets stora triumf blev förstås Depeche Modes “Violator” (19 mars 1990), en platta så sönderälskad och sönderkramad så det nästan känns löjligt att ens prata om den. Men den kom, såg och segrade så det bara sjöng om det. Depeche hade etablerat sig som arenaband i USA (och hade dokumenterat processen med filmen och plattan “101”) och därefter var det dags att gå vidare. Den gitarrstompiga “Personal Jesus” banade väggen och därefter blev även “Enjoy the Silence” och “Policy of Truth” stora hits och en massiv världsturné genomfördes mars – november 1990.

New Order drogs in i fotbolls-VM och släppte den lättsamma “World in Motion” (21 maj 1990) som singel. Kanske bland det mer lättsmälta gruppen gjort men ändå en ganska effektiv låt även om den väl inte direkt hjälpte Storbritannien i turneringen... Samma månaden kom Revolting Cocks med sin andra platta, “Beers, Steers + Queers”. Från att ha varit mer bodybaserade på debuten “Big Sexy Land” var man nu närmast ett malande syntrockband utan Richard 23 men med trummisen Bill Rieflin och flera musiker från Ministry överlag. Titelspåret är roligt med sin knasiga refräng med punkterade beats och den malande “Get Down” har ett stöddigt solo. Även om jag aldrig sett gruppen live hade jag dock stor behållning av en ytterligt bisarr bootlegvideo från Astoria i London i januari 1991.

En annan belgisk grupp, Neon Judgement, drog också lite mer åt gitarrhållet med “The Insult” (4 juni 1990) där soundet tydligt präglades av twang-gitarrer och western-romantik. Dock var ändå delar av gruppens äldre sound intakt.

Tyska Propaganda, som snart skulle spricka då Die Krupps återförening väntade runt hörnet, släppte den lättsamma “1234” (12 juni 1990) med en slags uppdaterad syntpop och goda framgångar.

My Life With the Thrill Kill Kult hade nu, liksom flera andra industriella eller syntrockiga amerikanska och europeiska band hamnat på Chicago-bolaget Wax Trax. Och det märks. För vid den här tiden kan man utan problem tala om ett slags “Wax Trax-sound” där de mest typiska skivorna är de som Ministry eller Revolting Cocks släppt i slutet av 80-talet. Alltså en slags malande syntrock med rå sång. MLWTTKK låter på “Confessions of a Knife...” (12 juli 1990) nästan komiskt mycket som flera andra Wax Trax-grupper (även om Ministry vid denna tid låg på Sire behöll de nära band till sitt tidiga skivbolag och dess stamtrupp). Men gillar man detta sound är denna skivoa given.

Marc Almond, som under åttiotalets gjort musik inom helt andra genrer än synt, återvände nu till de mer elektroniska landskapen med den fina “Enchanted” (7 augusti 1990) som gav världen suggestiva nummer som “Waifs and Strays” och “A Lover Spurned”. Samma dag utgav Front Line Assembly “Caustic Grip” (7 augusti 1990) där gruppen till sist lämnade sitt tidiga och mer filmiska sound för ett lite mindre mörkt och mer ösigt sound som påminde en smula om kompisarna i Skinny Puppy vid samma tid. Även om jag nu starkt gillar gruppens tidiga skivor så var det ändå roligt att de förnyade sig en liten smula.

Meat Beat Manifesto, ännu en Wax Trax-grupp, gav ut “Armed Audio Warfare” (14 september 1990), en skiva präglad av effekter och dynamiskt sound men ändå med en del av det typiska Wax trax-soundet. I december släppte man även “99 %” som exempelvis innehåller “ den röjiga “Dogman Star” som var en stor favorit hos mig vid denna tid. Live var gruppen även synnerligen extravagant med märkliga dräkter och rikligt med rök.

De gamla syntpoparna Human League gjorde sitt avsked på storbolagen med “Romantic?” (17 september 1990) som tydligen blev en rejäl flopp trots några hyggliga låter som “Heart like a Wheel” och “Soundtrack to a Generation”. Låten “The Stars are Going Out” handlar om gruppens egen dalande popularitet. Därefter fick man sparken från Virgin och fick söka sig till småbolag.

Nitzer Ebb drämde till med sin tredje och svårt klassiska skiva i och med “Showtime” (28 september 1990) producerad av Depeche Mode-producenten (och geniet) Flood. Skivan gav oss mäktiga nummer som “Getting Closer”, “Lightning Man” och “Fun to be Had” men jag gillar ävne de rytmiska “One Man's Burden” eller “Rope”. Riktigt snygg och rå skiva.

A-ha fick en liten, liten comeback med “East of the Sun, West of the Moon” (22 oktober 1990) med hiten “Crying in the Rain”. Annars lunkade det mesta snällt på i dessa norrmäns värld. Mer imponerande var Pet Shop Boys “Behaviour” (22 oktober 1990) med fantastiska “Being Boring” (om livets gång), “My October Symphony” (om Sovjets fall) och vackert sorgliga “To Face the Truth”. En genuin vemodig höstskiva.

Skinny Puppy ryckte upp sig (enligt dem själva) och släppte “Too Dark Park” (30 oktober 1990) som dock aldrig blev någon favorit hos mig med lite grötigt sound och inte helt fokuserade låtar (d.v.s. jag minns dem aldrig särskilt väl). Men råheten finns förstås där.

Tyska KMFDM släppte “Naive” (15 november 1990) där man verkligen mutat in sitt patenterade sound med lite råa inslag men ändå allsångsvänliga refränger med kvinnlig körsång. Du känner alltid igen KMFDM, i princip. Hurtigt och medryckande. Samma månad släppte Die Krupps comeback-singeln “Germaniac” där man tuffat till sitt sound lite sedan början av 90-talet men samtidigt även blivit mer lättillgängliga.

Dead or Alive kämpade på och gav ut “Fan the Flame (part 1)” (13 december 1990) som innehåller gruppens vanliga hi-energy-disco men även med inslag av Stock-Aitken-Watermans sound. Skivan gavs dock endast ut i Japan eftersom skivbolaget i övrigt drog in den. Hade kanske förtjänat ett bättre öde än så. Om du frågar mig i alla fall. Det kom även en “part 2” men då var Dead or Alive sedan länge glömda.

Cassandra Complex ångade på med albumet “Cyperpunx” och EP:n “Finland” även om sångaren mer och mer lät som killen i Wedding Present. I övrigt debuterade The Kliniks sångare Dirk Ivens med sitt sidoprojekt Dive och plattan “Dive” som är lite simplare och råare än The Klinik. Das Ich släppte den råa och väldigt tyska demon “Satanische verse”. Bigod 20 fick en undergroundhit med klassikern “The Bog” med Jean-Luc de Meyer från Front 242 på sång. Suggestivt och hårt. Även danska Leather Strip debuterade med några maxisinglar liksom Armageddon Dildoes (på Zoth Ommog förstås).

I Sverige dök PoupeeFabrikk upp med singeln “Jugend” följt av LP:n “Rage” och senare även Ep.n “Summoning”. En i början lite klumpig EBM som dock funkade bättre live. Cat Rapes Dog släppte sin andra och väldigt snygga skiva “Gods, Guns and Gasoline” med klassiker såsom titelspåret eller “American Dream” och senare följde gruppen upp denna platta med maxin “Fundamental”, en rejäl svensk syntklassiker. Twice a Man släppte “The Sound isn't organized yet” som är snygg och stämningsfull men lite anonym. En smula anonyma är även Mobile Homes med skivan “Hurt” även om “Hoping for Rain” är en snygg syntpoplåt. Till sist har vi de lite råare Scapa Flow (en brittisk flygbas) som slog till med “The Guide” från vilken “Join the Line” är en snygg klassiker som jag kan höra på hur ofta som helst. 

 

Hårdrocken 1990

 

1990 var väl ett sådant där hårdrocksår då 80-talet av förklarliga skäl dröjde sig kvar som om ingenting hade hänt i vissa kretsar även om dödsmetallen nu kan ha sägas fått sitt verkliga genombrott. I övrigt många stabila skivor detta år.

Den första nämnvärda skivan för året var GWAR:s “Scumdogs of the Universe” (8 januari 1990). bandet är ju mer kända för sina blodbad på scenen och för sina groteska kostymer men nummer som “The Salmanizer” och “Sick of You” är helt okej slamrig hårdrock om än inga mästerverk. Dock var det väl ungefär så här bra gruppen skulle bli på skiva. Samma månad kom det glammiga bandet Slaughter med sin “Stick It To Ya” (23 januari 1990) som är okej om än inte ett dugg originell. Bandet skulle senare under året även hinna utge EP:n “Stick It Live”. Januari avslutades annars med en av årets sensationer i form av de charmiga Quireboys och deras “A Bit of What You Fancy” (29 januari 1990). Med sångaren Spike i spetsen bjöd man på slamrig och trevlig pubrock även om detta i grund och botten är The Faces eller Rolling Stones en gång till.

Februari bjöd på i stort sett hela spektrat inom samtida hårdrock. Paradise Lost debuterade med “Lost Paradise” (5 februari 1990) som bjöd på mörk och tung metal med brötig sång och bara små inslag av de mer gotiska eller symfoniska inslag som gruppen senare skulle bli så känd för. Bisarrt omslag med en robot som verkar göra Hitler-hälsning. En annan debutant såg världen två dagar senare då Primus släppte “Frizzle Fry” (7 februari 1990). Jag gillar Primus men jag märker att deras “spatt-rock” (model Zappa under tidigt sjuttiotal fast mer metal) kan bli en smula enformig då man lyssnar på en hel skiva. Duktiga musiker är de ju onekligen. Mot mitten av månaden kom två intressanta skivor inom lite nyare stilar, dödsmetall och power metal. Först ut var Death med “Spiritual Healing” (16 februari 1990) där man på nummer som “Living Monstrosity” och “Altering the Future” dragit ner tempot ett snäpp och blivit lite renare än på de två första skivorna. Plus att man släppt alla löjliga bloddrypande texter för att sjunga om mer socialrealistiska problem. Samma dag debuterade Gamma Ray med “Heading for Tomorrow” (16 februari 1990). Gruppen var i grunden ett projekt skapat av den avhoppade Helloween-gitarristen/låtskrivaren Kai Hansen som även skrivit i stort sett allt på denna skiva. Föga förvånande låter skivan ganska mycket som Helloween i nummer som “Heaven Can Wait” eller det mastiga och 14 minuter långa titelspåret. Mot slutet av månaden kom U.D.O. Med sin andra skiva, “Faceless World” (25 februari 1990) där de flesta låtarna intressant nog skrivits av Accept-trummisen Stefan Kaufmann, som också producerat. Texter stod Udo själv för i huvudsak. Även om det är lite lättare låtar så vilar ju ändå en tung Accept-anda över det hela.

I mars debuterade brittiska Thunder med “Backstreet Symphony” (5 mars 1990) som är klassisk bluesbaserad hårdrock för den som nu gillar det. Prong släppte en vecka senare “Beg to Differ” (12 mars 1990) med “hack-rock” med lite inslag av hardcore. Gruppen skulle senare dra mer åt industri-metal. Damn Yankees debuterade med “Damn Yankees” (13 mars 1990) som är en slags fattigmans-Def Leppard med inslag av blues.

Celtic Frost, vilka tappat publikens gunst med den mer lättsamma “Cold Lake” (1988), återvände till sin mer mörka och brötiga stil med den mer stabila “Vanity/Nemesis” (11 april 1990). samma dag släppte Yngwie Malmsteen sin “Eclipse” (11 april 1990) där det lunkar på i typisk YM-stil. Ännu sålde han plattor men inom några år skulle det sakta gå utför. Men medan Celtic Frost försökte hitta tillbaka till sina rötter och Yngwie körde på i välbekanta hjulspår så skulle en annan svensk akt, Bathory, mer och mer ändra stil. Trött på att förknippas med Black Metal drog Quorthon ned tempot på “Hammerheart” (23 april 1990) som exempelvis innehåller den fina “Baptised in Fire and Ice” med suveränt rå och kraftfull sång. Stor favorit hos mig.

Bruce Dickinson debuterade som soloartist med den mycket fina “Tattoed Millionaire” (8 maj 1990) som gott och väl överträffade Maidens skiva från samma år med fina låtar som titelspåret (en känga åt grupper som t.ex. Poison), “Son of a Gun”, “Dive, Dive, Dive” eller covern på “All the Young Dudes”. Janick Gers, senare i Iron Maiden, spelar här. En vecka senare kom en ganska trött Dio ut med “Lock up the Wolves” (15 maj 1990) som väl inte skiljer sig mycket från andra Dio-skivor förutom att låtarna är sämre. Det är dock samma nu generiska texter om regnbågar och skit och det fanns kanske en förklaring till att Dio tappade då han envisade med att göra samma skiva hela tiden fast med tiden allt sämre.

En total klassiker detta år var ändå svenska Entombed “Left Hand Path” (4 juni 1990) med sina varierade dödsmetall-nummer och sina sågtandade gitarrer. Särskilt titelspåret sticker förstås ut och återkommer regelbundet som intro på olika musikgiss jag deltar i. En skiva jag fortfarande med regelbundenhet återkommer till. Den enda marginella kritiken är väl att skivan är en smula jämntjock. Tre dagar senare kom likaledes svenska Tiamat (tidigare Treblinka) med “Sumerian Cry” (7 juni 1990) med en brötig dödsmetall som dock har små spår av goth, en tendens som med tiden skulle bli starkare och ge gruppen mer av en särprägel. Deicide från Florida debuterar också mycket starkt med “Deicide” (26 juni 1990) med en tjock och solid ljudbild och en närmast arketypisk dödsmetall, numera åtminstone. I juni 1990 släppte Y & T även “Ten” där det glammiga åttiotalet mest rullar vidare fast lite sämre.

Två andra grupper som också rullade på var Suicidal Tendencies och Poison. De förra släppte ännu lite gunig och manglande hardcore-metal i och med “Lights... Camera... revolution!” (3 juli 1990) och de senare kom en vecka senare med “Flesh and Blood” (10 juli 1990) som gav ifrån sig glam-metal-klassiker som “Unskinny Bop” och den skojiga “Poor Boy Blues”. Blind Guardian gav ut en ganska stark skiva i och med “Tales from the Twilight World” (16 juli 1990) med power metal á la Helloween. Ett band som helt gått under radarn på 80-talet (utom i hemstaten Texas), Pantera, släppte den lätt nyskapande “Cowboys from Hell” (24 juli 1990) med en ny och dynamsik typ av metal som en del kallat “Groove Metal” och där titelspåret och “Cemetary Gates” sticker ut. Musik med både råhet och dynamik på samma gång och gruppen skulle därefter utvecklas snabbt. Napalm Death kom med sin tredje skiva, “Harmony Corruption” (30 juli 1990) att frångå den extrema Gridcore-stil som karaktäriserade gruppens två första skivor. Kort och gott lite rakare, lite mindre tempo och bröt och helt okej i nummer som “Suffer the Children”.

Jon BonJovi solodebuterade likaså med “Blaze of Glory” (7 augusti 1990) där han, trots en rad gästartister, låter mycket som sitt band men hitsen ramlade förstås in. Samma dag kom Annihilator med sin andra skiva “Never, Neverland” (7 augusti 1990) som minner lite om tidiga Helloween och är väl värd en lyssning. Cannibal Corpse släppte “Eaten Back to Life” (17 augusti 1990) och har du hört denna så har du hört det mesta med gruppen. Skitjobbigt bröt. Anthrax trampar vatten med “Persistence of Time” (21 augusti 1990) där bästa låten, “Got the Time”, typiskt nog är en cover. Detta datum kommer Ratt även med “Detonator” (21 augusti 1990) som även denna trampar vatten. Samma dag kom typiskt nog också en tredje och betydligt mer spännande skiva, Jane's Addictions “Ritual de lo Habitual” (21 augusti 1990) med hiten “Been Caught Stealing” och den episka “Three Days”. Skiftet mellan åttio- och nittiotal blir här övertydligt. En annan skiva som signalerade början på ett skifte var Alice in Chains mörka och tunga debut “Facelift” (28 augusti 1990) som i grunden är ett lite uppdaterat Black Sabbath. Många starka nummer. Och som kontrast kom Don Dokken samma dag med solodebuten “Up from the Ashes” (28 augusti 1990) som kom efter bråk inom hans band. Skivan innebar, föga förvånande, knappast att han reste sig ur askan utan han försvann under nittiotalet liksom flera andra åttiotalsikoner.

Queensryche släppte den pampiga “Empire” (4 september 1990) som väl i grunden för vidare soundet från “Operation: Mindcrime”. Warrant fick en hit med titelspåret på den gullig glamrockiga “Cherry Pie” (11 september 1990). allsång. En star comeback efter några likgiltiga år gjorde Judas Priest med den snabba och hårda “Painkiller” (17 september 1990) som trots flera fina låtar dock inte blev någon framgång vid den tidpunkten. Titelspåret har förblivit en klassiker. En fin comeback gjorde även AC/DC med “The Razors Edge” (24 september 1990) en vecka senare. Med dunderhiten “Thunderstruck”. Samma dag som denna stabila skiva kom även Megadeth med “Rust in Peace” (24 september 1990) som gav gruppen stora framgångar med nummer som “Holy Wars” eller “Hangar 18”. Skivan påverkade förmodligen rivalerna Metallica mer än de vill erkänna då de gjorde svarta albumet året därpå.

Iron Maiden började trampa vatten med “No Prayer for the Dying” (1 oktober 1990) som, trots hits som “Bring Your Daughter... to the Slaughter” (gruppens första etta i UK) eller “Holy Smoke” även innehåller många utfyllnadslåtar eller upprepningar. Ett av årets bästa album kom i och med Slayers “Seasons in the Abyss” (9 oktober 1990) där jag väl kan närmast varenda nummer utantill. En total klassiker och särskilt nummer som “War Ensemble”, “Dead Skin Mask” och “Skeletons of Society” ligger mig varmt om hjärtat. Slayers största stund i mina öron. Samma dag kom Testament med den lite mindre uppmärksammade “Souls of the Black” (9 oktober 1990) där gruppen låter som de brukar, tycker jag, även om de tydligen började tappa lite kommersiellt med detta släppt. Samma månad kom Helmet med den “hackiga” debuten “Strap it on” och skulle senare blomma ut på uppföljaren.

Scorpions fick en sista topp med “Crazy World” (6 november 1990) och stora hiten “Winds of Change” innan de också åkte ner i nittiotalets mörka hål. I övrigt inget nytt på fronten. Tesla släppte den charmiga och intima “Five Man Acoustical Jam” (9 november 1990) som inte är originell men som sagt ganska trevlig. Iced Hearth kom i november 1990 med debuten “Iced Earth”. Man hade i början en annan sångare som lät lite mer som killen i Cirith Ungol men redan här hade man Iron Maidens lite galopperande stil. Odaterade album från året inkluderar The Obsesseds “The Obsessed” som är doom, om än inte av det mest blytunga slaget. Dock helt okej. Svenska Europe-kopiorna Talisman släppte “Talisman” med stora hiten “I''ll Be Waiting” vilket i stort sett var vad de blev kända för innan de försvann.

Synten 1989

 

Syntåret 1989 var synnerligen spretigt och här må väl mången syntpurist förlåta mig om jag svävar ut en del genremässigt eftersom det kom så mycket knäckande bra syntbaserad musik. Sedan kommer jag förstås ändå att ha lite folkus på den klassiska “råsynt” som ligger mig hjärta närmast.

Först ut under året var Nitzer Ebb med megaklassikern “Belief” (9 januari 1989) där låtar som “Heart and Minds” och “Shame” bjöd på ett lite lugnare men ändå fortfarande aggressivt sound. Sedan ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag just då tyckte “Öh, var är gap- och skriksynten på första skivan?” Det dröjde nog till 1990 innan jag helt vant mig vid duons lite mer eftertanksamma attack. Eller som Douglas sa i en samtida intervju: “Vi är ännu arga men under mer kontrollerade former”.

New Order är ju bandet som på sina album i huvudsak spelar rock och på sina maxisinglar i huvudsak spelar dansmusik men vid ett tillfälle lät de dansmusiken ta överhanden även på ett album och det var då med detta års “Technique” (30 januari 1989) som spelats in på Ibiza under kraftigt inflytande av ny dansmusik. Detta märks särskilt i låtar som “Fine Time” med sin rejäla dansgolvsattack. Ett fantastiskt album för den som gillar den mer dansorienterade sidan av New Order. Samma dag kom även en skiva från en grupp som befann sig på ungefär samma ställe som New Order – gränslandet mellan rock och dans – i form av Shamens “In Gorbachew We Trust” (30 januari 1989) Shamen hade rört sig ganska långt från sina mer psykedeliska rötter och på denna skiva hör nu dansmusikinfluenserna ogenerat i nummer som “Jesus Loves America”. Dessa tendenser skulle bli än starkare på den senare EP:n “Phorward” (maj 1989) och singeln “Omega Amigo”. Det är även värt att notera att Shamens tycks ha gjort det mesta för att begrava sin utgivning före cirka 1990 i och med att de så kraftigt ömsade skinn, så att säga.

Ett annat band som stod i begrepp att ömsa skinn var Depeche Mode som släppte sin första liveplatta i och med “101” (13 mars 1989). Jag minns hur jag och min syster även såg filmen där en försynt Martin L Gore stegar in i en butik i Nashville och köper kassetter med countrymusik och jag skrattade och sa väl något i stil med: “Fan, vad skön han är, Martin! Vilken ironiker!” Jag kunde ju inte i min vildaste fantasi tror att mannen som förkroppsligade “synt” menade allvar med detta. Men under åttiotalets sista skälvande månader släppte man singeln “Personal Jesus/Dangerous” (29 augusti 1989) som även flera hårdrockarvänner köpte i och med den stompiga rockabillygitarr som där introducerades. Ett nytt kapitel stod för dörren.

Ett annat band som släppte liveplatta, men av lite annan karaktär, var Skiny Puppy med sin “Ain't It Dead Yet?” (18 mars 1989, inspelad i Toronto 31 maj 1987) som mycket väl representerar bandets råa scenshow. Ett par dagar senare kom Front 242 med sin av fansen inte helt älskade EP:n “Never Stop” (20 mars 1989) som många alltså tyckte var nästan i lättsammaste laget för gruppen. Samma dag albumdebuterade en av de nya brittiska housegrupperna, S'Express, med sin “Original Soundtrack” (20 mars 1989) som innehöll de nu klassiska singlarna “Theme from S'Express”, “Superfly Guy” och “Hey Music Lover”. Med sin samplingstunga och i grunden discoinspirerade musik förkroppsligade S'express närmast brittisk house, tillsammans med pionjärer som Bomb the Bass (som släppte albumet “Into the Dragon” 1988) och Coldbut. Gruppen skulle i september släppte en fjärde klassisk singeln, “Mantra for a State of Mind”, men därefter försvann den in i anonymiteten trots senare släppt.

Front Line Assembly släppte “Gashed Senses and Crossfire” (1 april 1989) där de ännu håller fast vid sitt tidiga, mörka och lite filmiska sound. För den som vill ha mer av den varan. I kölvattnet på polarna i Skinny Puppy släppte de även en konsertinspelning som bara heter “Live” och där man inte hör publiken alls utan att de mer får karaktären av ett gäng demoinspelningar. Dock ändå en viss atmosfär.

I april kom även debutalbumet från en av de andra nya brittiska housegrupperna i och med Coldcuts “What's That Noise” (som jag ännu har på vinyl). Eftersom Coldcut var ännu en av dessa grupper bestående av två syntnördar så fick man som regel ha gästsångare på ett antal av sina hits som på exempelvis 1988 års “Doctor in the House” (med Yazz) eller detta albums “People Hold On” (med Lisa Stansfield. Junior Reid var även en återkommande sångare för gruppen och på ett spår medverkar rentav The Falls Marc E Smith(!). Även här är det i grunden rätt discoorienterad musik med samplingar från alla håll och kanter (exempelvis den gamla protrapgruppen The Last Poets dyker upp i en låt, men det visste jag ju inte på den tiden), .

Ett hopkok av rock, rapp och dansmusik spelade Pop Will Eat Itself, vilka fladdrade förbi mitt liv i sådär tio minuter vid denna tid. Det toppade rent kommersiellt med det Flood-producerade albumet “This is the Day... This is the Hour... This is This!” (1 maj 1989) som exempelvis innehöll hiten “Def Con 1”. Därefter hörde jag nog aldrig mer talas om dem. Något helt annat dök upp från Detroit fyra veckor senare då duon Inner City släppte debutalbumet “Paradise” (29 maj 1989) som ibland även fått titeln “Big Fun”. Denna duo bestod av technopionjären Kevin Saunderson och sångerskan Paris Grey. De väldigt medryckande och smått hypnotiska singlarna “Good Life” och just “Big Fun” lyssnade jag ju formligen sönder där i slutet av 80-talet men även här handlade det om en grupp som kom och sedan gick in i skuggorna.

Den kluriga duon Orb (Alex Peterson och Jimmy Cauty), vilka spelade någon form av dåsig och närmast påtänd elektronisk musik släppte denna maj “The Kiss EP” och under året även singeln med den krävande titeln “A Huge Ever Growing Pulsating Brain That Rules from the Centre of the Ultraworld”. Det senare släppet var tydligen menat som ett skämt men med sin lummiga ljudbild med udda samplingar visade The Orb vägen mot det som kommit att kalla både “Chill Out” och “Ambient Techno”.

En nygammal bodyklassiker dök upp i och med “Machineries of Joy” (26 juni 1989) och konsterllationen med samma namn som i grunden var Nitzer Ebb och Die Krupps och där Nitzer gjorde en omvrängning av Die Krupps gamla “Wahre Arbeit, Wahrer Lohn”. Som vad som i grunde närmast är en cover kom även att få ett eget liv inom råsynten och däfter kom Die Krupps även igång med karriären igen.

Manchesters 808 State, med en både tung och atmosfärisk dansmusik med roliga syntljud (kallas “Bass and Bleep” i brittisk press) släppte först EP:n “Quadrastate” (31 juli 1989) och senare under året kom skivan som rätt och slätt fick heta “90” (4 december 1989). Olika versioner av den stämningsfulla låten “Pacific” sticker särskilt ut på dessa skivor.

Under hösten duggade releaserna tätt. Först ut var Neon Judgement med ”Blood and Thunder” (4 september 1989) där bandet ännu inte hittat till twanggitarrer utan spelade lite halvmörk och halvtung synt. Därefter kom brittiska Art of Noise med den ganska genomarbetade ”Below the Waste” (11 september 1989) med klassiker som ”Yebo”, med mera. I september kom även den schweiziska trion The Young Gods ut med sin ”L'Eau Rouge” där man låter som ett rockband fast man bara har syntar, vilket var lite ovanligt vid denna tid.

Kultgruppen Die Warzau släppte sin debut ”Disco Rigido” (3 oktober 1989) och jag var verkligen tvungen att kolla att här inte fanns någon koppling till Ministry eller Wax Trax för detta låter rätt likt någon av Ministrys halvhårda eror i mitten av 80-talet. Men så är inte fallet trots att denna duo ändå är från Chicago. Men för den som gillar sådant är skivan absolut värd att kolla upp. Även singeln ”Land of the Free” som släpptes detta år är värld lyssna in sig på. Erasure släppte albumet ”Wild!” (16 oktober 1989) där man tuffar på i gammal god stil och staplade upp ytterligare några hits i form av exempelvis ”Drama” och ”Blue Savannah”. Annars inget nytt på Vince Clarke-horisonten. Något helt annat bjöd Nine Inch Nails på med debuten ”Pretty Hate Machine” (20 oktober 1989). Visserligen var det här fråga om en musik kraftigt inspirerad av europeisk råsynth med lite rockiga inslag (och live var gruppen redan vid denna tid ganska vild, tydligen) men gruppens sound skulle komma att ändras drastiskt. Här finns dock några tidiga NIN-klassiker såsom ”Head Like a Hole”.

November gav oss ett gäng väldigt varierade skivor. Först ut var Ministry med sin ”The Mind is a Terrible Thing to Taste” (14 november 1989) där Al Jourgensen och hans gäng hade rockat upp soundet än mer och kombinerade gitarrer med malande eller smattrande syntar. Stenhårda nummer som jag ännu lyssnar på är exempelvis ”Thieves” eller ”Burning Inside”. Kort därefter kom Skinny Puppy med sin ”Rabies” (20 november 1989), producerad av just Al Jourgensen. Detta påverkade dock musiken och jag vet att skivan delade Skinny Puppys fans lite då visade menade att det blev lite för mycket Ministry i nummer som ”Tin Omen” och på skivan överlag. Jag gillar den dock för dess hårda anslag och de skarpa och välproducerade låtarna. En värdig avslutning på 80-talet för ljudterroristerna från Vancouver. Betydligt lättare var Jimmy Sommervilles ”Read My Lips” (27 november 1989) som är lättviktig men snygg och välproducerade syntpop. Dock var ju akter som både Sommerville och Erasure nu lite av ”yesterday's news” och morgondagen syntes i ett släpp dagen efter den nyss nämnda skivan: Technotronics ”Pump Up the Jam” (28 november 1989). Här visserligen också en hel del discoinfluenser i botten (fast inte lika uppenbara) men det är mer attack, mer hårdpumpande pianon och mer moderna beats. Förutom titelspåret fick vi även tidiga klassiska eurotechnonummer som ”Get Up” och ”This Beat is Technotronic”. Gruppen kom från det synnerligen bandtäta Belgien men här fanns väldigt lite av EBM och hela den biten. Till skillnad från exempelvis de italienska kollegorna Black Box var det dock gruppens frontkvinna, Ya Kid K, som rappade/sjöng.

Ett antal icke-daterade releaser från 1989 finns givetvis och jag ska bocka av dem i tur och ordning. Housepinjären Larry Heard släppte under sin kanske mest kända pseudonym, Mr Fingers, albumet ”Amnesia” där vissa låtar går tillbaka ända till 1986 men det blir ändå en fin sammanfattning av houselegenden Heards tidiga gärning och hans betydelse.

Det är väl även lika bra att bocka av den uppsjö av belgiska viktiga band som släppte skivor detta år utöver Front 242. A;Grumh släppte sitt sista album, “A Hard Days Knight”, med okej råsynt men de lade sedan av. Kollegorna i A Split Second släppte en konsert-EP vid namn “Another Violent Breed... the live versions” men trots den kaxiga titeln är det snarare ganska polerad musik vi hör där. Det extrema kultbandet Signal Aout 42 släppe skivan “Pro Patria” som bjuder på solid och mörk EBM som låter som ett lite enklare Front 242. Värd att lyssna in sig på för alla 242-vänner. Mest imponerande av alla är mäktiga The Klinik med sin rent ondskefulla “Face to Face” (där särskilt “Cold as Ice” är en given klassiker) och maxisingeln “Fever”. Otroligt avskalda och närmast ondskefull musik som ändå väcker starka känslor. Lite mindre originell men i samma mall är deras kompisar i Vomito Negro som släppte albumet “Shock”. Ironiskt nog bildade även två medlemmar från Klinik och Vomito Negro samma år gruppen Insekt som gav ut “You Can't Trust the Insect”. Föga förvånande hör man influenser från... ja, gissa.

Därefter geografiskt spridda grupper inom råsynt. Borghesia släpper hela tre EP:s, “Surveillance and Resistance”, “She is Not Alone” och “Message”. Gruppen rör sig mot ett lite mer lättsamt sound men är ännu hård. Engelska Clock DVA släpper på Wax Trax “Buried Dreams” som bjuder på en lite kall musik med många effekter. I Tyskland kom Pankow med två album “Gisela” och “Freiheit für die Sklaven” som bjuder på en renare ljudbild med mera rytmer än en del av ovannämnda grupper. Den senare inom syntvärlden uppburne Claus Larsen (alias Leæther Strip) debuterar med singeln ”Japanese Bodies”, ännu en EBM-klassiker. Och här hemma i Svedala får vi äntligen lite egna såsyntband. Karlskoga-bandet PouppeeFabrikk släpper singeln ”Jugend”, som ganska troget kopierar kontinental synt. Mer originella var Göteborgs-baserade Cat Rapes Dog (en duo liksom PouppeeFabrikk) som spelade en ganska brötig och rå synt med samplingar från exempelvis ”Blade Runner”. Nu var konkurrensen inte precis mördande men deras debut-LP, ”Maximum Overdrive”, är den bästa svenska syntplattan från 1989. Jag lyssnar fortfarande på den och kan den väl mer eller mindre utantill. Vill ni höra en svensk grupp med ett väldigt eget sound så lyssna på Cat Rapes Dog.

D.A.M. Trilogy

Döm om min förvåning då jag i april 2025 fick höra att något som hette D.A.M. Trilogy skulle turnera med låtar av David Bowie och under ledning av dennes gamle gitarrist Carlos Almomar. Förstod snart att detta var delar av Bowies fasta kompband 1976 – 80, d.v.s. Alomar och basisten George Murray samt även Kevin Armstrong, som spelat med Bowie i Tin Machine såsom livemedlem och även haft mängder med andra samarbeten med både Bowie och Iggy Pop. Utöver detta ytterligare bandmedlemmar.

Jag köpte biljett och även om ”Meet and Greet” kostade några 100 extra så tänkte jag ”Äh, sista chansen träffa någon Bowie-relaterad och rentav skaka hand med folk som stått och hängt på Bowie på scen”. Sagt och gjort. Om morgonen 12 november befann jag mig hos vänner i Lund och ägnade själva dagen åt exempelvis lunch med en av dem. Enligt mail skulle jag infinna mig vid 17 utanför Slakthuset, en lokal där jag var ett par gånger på 00-talet. Var det låg hade jag dock glömt sedan dess men det visade sig i princip ligga granne med centralstationen vilket ju kraftigt underlättade för mig.

Det regnade en del då jag klev av i Malmö men Slakthuset låg bortom en trafikplats framför själva stationen så jag ångade dit så fort jag kunde. Lallade omkring lite utanför i ett försök att hitta ingången och kände på en metalldörr som var olåst. Möttes dock av bandet, sedda bakifrån, som var i full färd med att repetera. Stängde nästan förskräckt innan någon skulle ha fått syn på mig och undrat vem i all världen jag var. Utanför stod en buss som jag i efterhand funderat på om den också spelade någon roll i sammanhanget. Jag kom dock till en ingång men dörrarna saknade handtag och skulle uppenbarligen öppnas inifrån. Där satt personer och pratade medan en kille pysslade med t-tröjor. Jag försöker arg blänka in då klockan tickade och nu var förbi 17.

Till sist kommer en kille och släpper in mig. Jag går in och hälsar på de två personer som suttit och pratar, Bowie-fantasterna Alex och Karin. Vi snackar en god stund lite Bowie-minnen och annat smått och gott och jämför vilka konserter vi varit på, med mera. Det är allt som allt bara vi tre som ska på ”Meet and Greet”. Rena lyxen, med andra ord. De båda nämner att det för övrigt var 17.30 vi skulle vara på plats men att vakten hade sett dem då det tidigare ösregnade och släppte in dem av medlidande. Alex älskar även Marillion som han har sett imponerande 37 gånger. Stor respekt på det. Vakten meddelar att Carlos Alomar och George Murray är på gång.

Dörren bredvid ingången öppnas och ut närmast stormar Carlos Alomar i en svart rock och ett brett leende. Han är sig förbluffande lik (även om jag sett bilder på honom från senare år, liksom filmklipp). Han presenterar sig med ett enkelt ”Carlos” och vi är beredda att ställa oss närmast i givakt men han säger avspänt ”No, my pleasure, don't get up”. George Murray, som ler och hälsar, verkar mer tillbakadragen. Jag är så tagen av stunden så jag glömmer säga vad jag heter och de får fråga efter mitt namn. Carlos pratar på med Alex och Karin och jag står bredvid den betydligt mer stillsamme George så jag frågar helt ofint om han hade spelat med trummisen Dennis Davis innan de båda slog sig ihop med Bowie. Jag vet nämligen inte detta.

George ler och säger lite stilla att de båda kände varandra men inte spelat ihop (jag gissar dock att de hade sett varandr spela). Han nämner att Dennis hade anlitats som Bowies trummis och att Bowie frågade denne om han kände en bra basist varvid han rekommenderade George. Bowie hade då bett Dennis ringa honom och så var det med den saken. Mycket intressant. Jag blir lite uppspelt och babblar på om konserter jag sett på senare tid och hur jag drog med en väninna på Front 242 (vad nu det hade med saken att göra). De ler och lyssnar tålmodigt. Vi nämner dock vilka Bowie-konserter vi sett och jag nämner hur min gamle vän Kenneth såg dem i april 1976.

Vi tar därefter foton och de skriver på våra medhavda skivor. Då jag rest långväga har jag bara med mig Cd-version av ”Heroes” medan Alex har tre eller fyra LP:s. Medan Carlos skriver autografer frågar jag George om turnén 1978 och publikens reaktioner. Han ler igen och säger att folk ogenerat satt och babblade under låtar som ”Warszawa” och kom och gick. Många hajade dock till under andra låten ”Heroes”, då ljuset tändes på scenen. Jag säger att jag sett en del konsertfilmer från turnén (och blir generad efteråt, som om han inte sett hela rasket). Tiden rinner iväg och de båda behöver lämna oss. De skakar hand och tackar för samtalet och jag får i alla fall haspla ur mig ett ”So nice to have met you”, vilket jag sannerligen menar. Därefter slappnar jag av lite, köper turnétröja och äter med Karin samt snackar musik. Vi har båda plats på första raden.

Framåt 19 rör vi oss ut i lobbyn och träffar fler personer som ska sitta på första raden, bland andra två danskor. Vi snackar lite och går sedan in. Snubblar nästan i den skumma belysningen. Har plats tre på första raden och scenen är kanske 15 cm bort. Tror aldrig att jag har suttit så nära en scen, någonsin i hela mitt liv. Snackar med den trevliga damen till höger om mig och det blir fler Bowie-minnen. Bandet börjar presenteras vid 19.30.

Därefter kör de två timmar. Det är alltså Carlos på kompgitarr och George på bas samt Kevin Armstrong på sologitarr. Utöver det spelar Carlos dotter och måg percussion och synt och de har även en bra trummis samt den väldigt extravagante sångaren Cunio, som låter lite som Bowie men kör lite yvig Freddie Mercury-stil och i övrigt vinglar omkring på höga klackar så man nästan är rädd att han ska dra i golvet eller åtminstone bryta en vrist. På setlist står det att man öppnar med ”Joe the Lion” men jag är ganska säker på att det jag hörde först var ”Blackout” med ”Joe the Lion” som tvåa.

Överlag kör man det ganska rockiga materialet och man bockar av ”Beauty and the Beast”, ”Look Back in Anger” (stor allsångsfavorit i låten som tidvis inledde turnén 1983), ”Breaking Glass”, ”DJ” och ”Repetition”. Ganska roligt att man överlag kör ett antal Lodger-låtar som väl kanske aldrig spelats live av Bowie. Det blir ”Repetition”, ”What in the World” samt klassiska ”Boy's Keep Swingin'” och ”Yassassin” (som jag nog heller aldrig hört live). Mycket fina versioner av ”Red Sails” och ”Sound and Vision” följs av de mer udda ”The Secret life of Arabia” och ”Red Money” innan man går av efter en väldigt vacker och gripande ”Heroes”.

Nu har jag ju tjuvtittat på setlistet på nätet så jag vet att man återvänder och kör ett koppel låtar från mestadels ”Scary Monsters”. Jag tycker Carlos Alomar blir lite småaktig då han pratar om ”den viktigaste personen för denna period” och alla tror han ska säga ”Eno” varefter han kommer in på Robert Fripp, som var med lite grann på ”Scary Monsters”. Förstår inte exakt poängen, ska jag erkänna. Man raskar igenom just ”Scary Monsters”, ”Golden Years”, ”Fashion”, ”Ashes to Ashes”, ”It's No Game” (där Armstrong får sväva ut lite) och som udda avslutninge blir det ”Scream Like a Baby”. Det blir även ett redigt trumsolo men jag har nu glömt exakt var. Totalt två timmar.

Vi strömmar ut och min granne till höger och jag lägger till varandra på Facebook. Har därefter strålande tur med båda tåg och buss och är åter hos min värdinna i Lund och i säng vid 22.30 efter en synnerligen intressant men ganska krävande dag. Fullkomligt nöjd då jag till sist svävar in i drömmarnas landskap.

https://www.setlist.fm/setlist/carlos-alomar/2025/slagthuset-malmo-sweden-734f22c1.html

Setlist enligt ovan även om jag är ganska säker på att man öppnade med ”Blackout” och körde ”Joe the Lion” som låt två.

Hårdrocken 1989

 

Hårdrocksåret 1989 var solitt och precis som rockåret 1989 så bjöd detta år på en rad klassiker och decenniet avslutades med flaggan i topp, allt som allt. Ett år i klass med 1981 och 1984.

Året inleddes med Skid Rows debut “Skid Row” (24 januari 1989) som är lite tuffare än Bon Jovi men i övrigt rätt slätstruken. Någon vecka senare släppte Exodus “Fabulous Disaster” (30 januari 1989) och det är som alltid okej thrash som dock missar målet även om plattan innehöll den senare klassikern “Toxic Waltz”.

I februari hände väl inte så mycket men därefter kom D.A.D. Med sin magnifika “No Fuel Left for the Pilgrims” (3 mars 1989) med skön och självironisk hårdrock. Dream Theater släppte sin debut “When Dream and Day Unite” (6 mars 1989) vilken är lovande men med en mer dämpad sångare. Ett par veckor senare kom White Zombie med sin första verkligt genomarbetade skiva i form av “Make Them Die Slowly” (22 mars 1989) som bjuder på gruppens numera patenterade skräckfilmspunk med Rob Zombies speciella sång. En kultskiva.

April bjöd på en rad klassiker med början i form av Sepulturas “Benath the Remains” (7 april 1989) som man spelade in med producenten Scott Burns i Rio de Janeiro 15 – 28 december 1988. En mycket bra produktion för sin tid och plats men också otroligt bra och dynamiska låtar och början på Sepulturas svit av fyra klassiska album som deras rykte i grunden vilar på. Topp i titelspåret och fantastiska “My Inner Self” men även spår som “Mass Hypnosis” är mycket kraftfulla. Kort därefter kom The Cult med sitt dittills mest hårdrockiga album “Sonic Temple” (10 april 1989) och klassikern “Edie (Ciao Baby”). W.A.S.P. Släppte sitt fjärde album, “The Headless Children” (15 april 1989) med en (nåja) något mer seriös framtoning än tidigare. Album var lite av återkomst efter den lite hafsiga “Inside the Electric Cirkus” och ett livealbum ihopslängt lite med vänsterhanden. Starka låtar som “The Heretic”, “Mean Man”, “Forever Free”, “Rebel in the FDG” samt en rivig cover på The Whos “The Real Me”. Bara två dagar senare släppte den kraftigt underskattade och även ofta bortglömda kanadensiska gruppen Annihilator sin starka debut “Alice in Hell” (17 1989). Lite skräckhårdrock med sångstil med drag av King Diamond men med högt tempo i riffen. Autopsy bjöd på ett mer grisigt sound än exempelvis de samtida Florida-banden med dödsmetallskivan “Severed Survival” (24 april 1989) och månaden avslutades med att Cro-Mags släppte “Best Wishes” (26 april 1989) där man bjuds på en hardcoreinspirerad metal med rejäla chugga-chugga-gitarrer.

Mest som kuriosa nämner jag att Accept släppte sitt första album sedan 1986 med “Eat the Heat” (11 maj 1989) med ny sångare och dito stil. Det är amerikansk AOR och låter överhuvudtaget inte som samma man. Jag har försökt lyssna med öppna öron men det är en ganska likgiltig skiva som kanske borde ha släppts under annat namn? Samma dag kom den betydligt mer imponerande debuten “Fright Night” (11 maj 1989) med finska Stratovarius som kanske inte främst lyssnat på Accept men kanske en del på Helloween. Storslagen och episk power metal med väldigt starka låtar som man gärna återvänder till. Dagen därpå kom Morbid Angels första “riktiga” skiva i och med “Altars of Madness” (12 maj 1989) som innehåller en teknisk och röjig dödsmetall där man ibland nästan lyckas få gitarrerna att låta programmerade i sin exakthet trots att så ingalunda är fallet. En hörnsten inom dödsmetallen, kort och gott.

Electric Boys släppte sin flummiga, funkiga och hårdrockiga “Funk-O-Metal Carpet Ride” (13 juni 1989) och det var närmast en chock att så bra och genomarbetad hårdrock kunde komma från Sverige. Dock blev de snabbt frånåkta av hårdare och mörkare svenska grupper redan året därpå då utvecklingen vid denna tid gick blixtsnabbt. Borta i släppte en ganska obskyr grupp vid namn Nirvarana plattan “Bleach” (15 juni 1989) som bjöd på stökig punk med inslag av lite hårdrock på skivbolaget Suppop. Tyska Kreator slog till med sin absoluta formtopp i och med “Extreme Aggression” (19 juni 1989) som är en given klassiker inom tysk thrash, europeisk thrash och thrash överhuvudtaget. Få kan sjunga så rått och gläfsande som Mille Petrozza utan hjälpmedel att tala om. Några dagar efter kom en av de grupper Electric Boys säkert lyssnat på, Faith No More, med sin “The Real Thing” (20 juni 1989) som gav dem ett stort genombrott och en dunderhit med “Epic”. 1989 var de, med sin funkiga stil och mycket tonvikt på synthar i bakgrunden, kanske det mest spännande “nya” bandet inom hårdrocken. Men saker gick, som sagt, bort vid denna tid.

Högsommaren blev lite lugnare även om Alice Cooper släppte “Thrash” (25 juli 1989). Även om han redan fått en viss comeback med “Constrictor” 1986 så var det med denna skiva, där superkompositören Desmond Child bidragit på flera låtar, som han verkligen fick en verkligen comeback och därefter har Mr Cooper aldrig varit helt ur rampljuset. Klassiker såsom “Poison” och “Bed of Roses” är låtar man minns från denna era.

I augusti släpptes flera skivor samtidigt och månaden öppnade med Testaments “Practice What You Preach” och Steve Stevens “Atomic Playboys” (8 augusti 1989). Medan den förra skivan bjöd på en otroligt bra och teknisk thrash med kraftig inspiration från Metallica så bjöd den senare skivan på en slags Billy Idol-rock utan Billy. Detta eftersom Mr Stevens i realiteten var ena halvan av den artist som på 80-talet hette “Billy Idol” men aldrig erkännande som duomedlem fullt ut. När Billy tog tid på sig i studion släppte Stevens en soloskiva som i alla fall inte är sämre än mycket Billy Idol gjorde åren innan även om han väl saknade en riktig singelhit. På samma vis släppte Mötley Crue “Dr Feelgood” samma dag som Faster Pussycat kom med “Wake Me When It's Over” (28 augusti 1989). Och medan Mötley Crüe gjorde sin bästa skivan sedan “Shout at the Devil” (och även den sista värd att lyssna på överhuvudtaget) så stod var väl Faster Pussycat hyggliga representanten för b-division av gladband från Los Angeles med en okej platta som dock saknar originalitet. Atheist rundade av månaden med “Piece of Time” (30 augusti 1989) som är fin och teknisk Florida-dödsmetall av bästa märke. Producerad av Scott Burns förstås.

Soundgarden inledde hösten med “Louder Than Love” (5 september 1989) som är lovande och lite flummig hårdrock även om gruppen ännu inte fått till riktigt starka låtar. Japanska Loudness släppte dock en helt okej skiva inom den melodiska genren med “Soldier of Fortune” (17 september 1989) som väl var bland de bättre de gjorde. Aerosmith gav ut den storsäljande “Pump” (25 september 1989) och även här var Desmond Child inblandad och precis som för Alice Cooper blev skivan en stor återkomst för den en gång helt uträknade Boston-gruppen. Svenska Candlesmass kom ut med sitt tredje album, “Tales of Creation” (25 september 1989) och det är fin och välproducerad samt blytung Doom Metal med Messiahs fantastiska sång. I september kom även förre Hanoi Rocks-sångaren Michael Monroe ut med sin “Not Fakin' It” som väl i grunden fortsätter där Hanoi Rocks slutade. Lite skitigt glam.

Kanadensiska Voivod, som utvecklats väldigt snabbt, kom med den väldigt tekniska och progressiva “Nothingface” (13 oktober 1989) som framför allt blev känd för en snygg cover på Pink Floyds “Astronomy Domine”. Några dagaer senare kom Suicidal Tendencies med “Controlled by Hatred/Feek Like Shit... Deja vu” (17 oktober 1989) och titeln är konstig men den heter så) där de bjuder på gungig och röjig skate-metal som fungerade utmärkt live då jag såg dem några år senare (med Roberto Trujillo på bas). Oktober rundades av med Bolt Throwers “Realm of Chaos” (28 oktober 1989) som mest är jämntjock bröt som jag inte ofta återvänt till.

Whitesnacke släppte sin kanske sista mer klassiska skiva med “Slip of the Tongue” (7 november 1989) och låtar som “The Deeper the Love”. Något helt annat bjöds på då Godflesh någon vecka senare kom med “Streetcleaner” (13 november 1989), en tung, underproducerad och brötig skiva med den del instrumental varvad med låtar med mörk och grötig sång. Minns att då jag till sist såg gruppen live satt de i ring och spelade i huvudsak instrumentallåtar. Ett kultband av guds nåde. Ministry kom dagen därpå med “The Mind is a Terrible Thing to Taste” (14 november 1989), en skiva som jag spelade sönder och som innehåller åtminstone tre klassiker (“Thieves”, “Burning Inside” och “So What”) medan övriga brötar på lagom lunk. Finns dock även någon lugnare låt som andas Skinny Puppy (som bandet hängde med vid denna tid). Året avslutade så med Carcass “Symphonies of Sickness” (4 december 1989) som visade upp bättre låtskrivande och bättre ljudbild än debuten. Dynamisk och rå musik och med ett omisskänligt eget sound som man i princip alltid känner igen då man hör det.

Synten 1988

 

Syntåret 1988 innehöll en hel del klassiker men också en hel del som jag fick gallra bort då det inte ens lät “synt” längre (säg, Neon Judgement) eller inte hade stått sig särskilt bra. Först ut under året var Front Line Assembly som i raskt takt släppte skivorna “State of Mind” (januari 1988) och “Corrosion” (februari 1988). De hårt arbetande herrarna Leeb och Fulber släppte därefter även EP:n “Disorder” (maj 1988) som alla går i den här lite mörka, filmiska och atmosfäriska stilen som låter som den snällare sidan av Skinny Puppy. Stilen är ganska jämntjock men jag är ändå väldigt förtjust i tidiga FLA just för atmosfären. Flera av de här skivorna har sedan kommit ut i hopslagna versioner men försök hålla er till originalen om ni vill höra alla låtar.

Ett annat kanadeniskt band, Psyche, släppte den starks “Mystery Hotel” (12 mars 1988) och gruppen har frångått sitt lite mörkare sound och har snarare flera hårdpumpande låtar i stil med ett hårdare Dead or Alive plus att sångaren Darrin Huss ibland låter lite som Marc Almond. Inte den mest kända gruppen men definitivt en skiva värd att kolla upp, anser jag.

På väg mot storhet i hemlandet var Erasure som släppte sin tredje skiva, “The Innocents” (10 april 1988) med stora hits som “A Little Respect”, “Chains of Love” och “Ship of Fools”. Gruppen släppte senare under året även en lite julaktig EP, “Crackers International” (28 november 1988) som gav dem ännu en stor hits med “Stop!” Norska A-ha följde upp sina tidigare framgångar med “Stay on These Roads” (1 maj 1988) och även om “Living Daylights” och titelspåret är okej så är de här lite mer dämpade.

Efter en sommar utan särskilt mycket händelse inom den rena synten (medan istället den houseinspirerade första “Second Summer of Love” drog igång i Storbritannien) så kom lite olika släpp under hösten. Först ut var ännu ett av alla dessa belgiska band på skivbolaget Play it again Sam i form av A Split Second och skivan “...from the Inside” (1 september 1988). Här snackar vi rak och hederlig EBM med ren produktion utan större tjafs. Dock snällare än en del av kollegorna inom samma genre men skivan har ändå klarat sig ganska bra.

En megaklassiker följde kort därpå när Skinny Puppy släppte “VIVIsectVI” (12 september 1988) där djurplågeri utgör ett tyst tema på plattan. Stenhårda låtar som “Dogshit” och “VX Gas Attack” eller “Human Disease” varvas med den kända “Testure” (som alltså är en sorglig historia om dissektion av djur) som tog sig in på botten av Billboardlistan i USA. Skivan avslutas med den kusliga skräckfilmslåten “Fritter (Stellas Home)” som jag hört spelas med stort allvar på syntfester där alla satt och väntade på att låtens lugna parti skulle övergå i ett bra på slutet.

Pet Shop Boys släppte sin tredje skiva, “Introspective” (10 oktober 1988), där man överraskade genom att släppa en skiva där de lät som om sångerna var remixer på maxisinglar, vilket vid den här tiden var ett ovanligt och roligt grepp. Här finns ju flera fina låtar såsom episka “Left to My Own Devices”, medelhavsdoftande “Domino Dancing” samt “It's Alright”. Och alltså något nytt från PSB-lägret. Dagen därpå kom något helt annat då Ministry släppte den första av sina mer metalliska klassiska i form av “Land of Rape and Honey” (11 oktober 1988) där i alla fall “Stigmata” levt kvar länge i gruppens liverepertoar. Skivbolaget bråkade om omslaget och en förbannad Al Jourgensen lär ha slängt ett rådjurshuvud på ett skrivbord på Sires kontor. Skivan är inte riktigt den kross som de två påföljande albumen skulle bli men en bra bit på väg.

Laibach släppte nu sin först rena coverskiva i och med “Let it Be” (24 oktober 1988) som är deras tolkning av Beatles sista skiva. Vid den här tiden hade de ännu inte börjat göra tokroliga covers med vänsterhanden utan hade tvärtom lagt ner stor möda på låtarna som kan lyssnas på med stor behållning då det blir som ett nytt album. Jag lyssnar fortfarande regelbundet på denna skiva. Märkligt nog hade man dock inte med titelspåret “Let it Be”.

Årets stora klassiker blev väl Front 242:s “Front by Front” (28 oktober 1988) och det känns nästan lite löjligt att skriva om skivor man kan utan och innan. Många menade att denna var en smula “lättare” än föregångaren “Official Version” men här finns ändå många tunga och genomarbetade låtar med fantastisk stämning. “Headhunter” blev ju den stora klassikern och även denna maxisingels b-sidan, “Welcome to Paradise” blev en klassiker från perioden även om den alltså ofta åker in som bonusspår på denna skiva, tillsammans med EP:n “Never Stop” (som jag ska återkomma till). I övrigt är nummer som “Until Death Us Do Part”, “Circling Overland” och särskilt “Im Rhythmus Bleiben” ännu enastående delar av min ungdoms DNA.

Yello släppte “Flag” (1 november 1988) som blivit ihågkommen mest för att superklassikern “The Race” är med på den men i ärlighetens namn är låten inte så otypisk för skivan då ganska mycket går lite i denna stil och skivan är överlag jämn.

Bland ickedaterade släpp från 1988 kan ytterligare antal skivor lyftas fram. Paul Harcastle, mannen som mest blev känd med hiten “19” släppte “No Winners” där huvudspåret är ett trettio minuter långt kollage om vansinnet med kärnvapenkrig. Ganska intressant och mannen är värd att kolla upp för mer än bara “19”. Revolting Cocks, nu utan Rickard 23, släppte “You Goddamn son of a Bitch... live” som spelats in på Metro i Chicago 4 september 1987. Röjigt och kul med Bill Rieflin och Chris Connelly som nya medlemmar, med flera. My Life With the Thrill Kill Kult, ännu en av Ministrys många kompisar, släppte sin kanske mest kända skiva i form av “I See Good Sprits, I See Bad Spirits” som låter lite som ett snällare Ministry.

Därefter ska jag nämna några släpp från Belgien och Tyskland. Parade Ground, bestående av de två bröderna Jean Marc och Pierre Pauly som en kort tid 1993 var medlemmar i Front 242, släppte “Cut Up” där även den inte otypiska “Strange World” kan höras. I Frankfurt figurerade ett gäng viktiga band och den senare kultgruppen X Marks the Pedwalk släppte under namnet Scarecrown EP:n “Blackdoor”. Det är mörk och intensiv råsynth med lite skräckfilmskänsla som jag verkligen gillar och satt och blev nostalgisk till då jag lyssnade igenom detta år. Man bytte sedan namn. Gruppen hamnade på klassiska skivbolaget Zoth Ommog, vars ägare Talla 2XLC (Andreas Tomalla), startade ett antal projekt. Bland deras fanns hårda Bigod 20 som släppte singlarna “Body and Energize”, “Acid to Body” och “America” (med en cover på Depeche Modes “Photographic”). Feta grejer. En annan Frankfurt-son, Sven Väth, var med och bildade den sena Italo disco-orkestern OFF (Organisation For Fun) som detta år fick en hit med “Electrica Salsa” på albumet “OFF” vilket kanske blev den sista Italo Disco-hiten överhuvudtaget?