Synten 1990

Precis som med hårdrocksåret 1990 så blev blev även syntåret lite av en brytpunkt där några äldre akter med nätt nöd tog sig in i ett nytt decennium, andra debuterade och ytterligare några få firade verkliga triumfer.

Året började med Laibachs teaterstyce “Macbeth” (22 januari 1990) som knappast är en av deras mer kända plattor då den alltså användes i en tolkning av Shakespeare men gavs ut på skiva. Tillfällesmusik i Laibach-stil som ändå är värd av höra på. Gruppen släppte senare under våren även “Sympathy for the devil” (19 mars 1990), en maffig cover på Stones-klassikern i flera versioner. Lagom till Tysklands återförening skulle gruppen även släppa maxisingeln “3 Oktober” (3 oktober 1990) som innehöll deras cover “Geburt Einer Nation” i en “Kraftbach Remix”, d.v.s. i Kraftwerks stil.

Belgarna i A Split Second släppte i februari sin kanske mest framgångsrika skiva “Kiss of Fury” (2 februari 1990) där “The Parallax View” gick in på amerikanska danslistan. Annars hårda men ändå lättsamma nummer som t.ex. “Backlash”. Ledaren Marc Ickx har i intervjuer berättat att man nu hade budget att göra det man verkligen ville göra och man lade ned stor tid på produktionen. Likt många andra av det tidiga nittiotalets mer populära “råsyntakter” skulle gruppen dock försvinna lite efter denna skiva samt en USA-turné samma år då man sedan inte släppte ett nytt album förrän 1995, då den elektroniska världen förändrats till oigenkännlighet.

Årets stora triumf blev förstås Depeche Modes “Violator” (19 mars 1990), en platta så sönderälskad och sönderkramad så det nästan känns löjligt att ens prata om den. Men den kom, såg och segrade så det bara sjöng om det. Depeche hade etablerat sig som arenaband i USA (och hade dokumenterat processen med filmen och plattan “101”) och därefter var det dags att gå vidare. Den gitarrstompiga “Personal Jesus” banade väggen och därefter blev även “Enjoy the Silence” och “Policy of Truth” stora hits och en massiv världsturné genomfördes mars – november 1990.

New Order drogs in i fotbolls-VM och släppte den lättsamma “World in Motion” (21 maj 1990) som singel. Kanske bland det mer lättsmälta gruppen gjort men ändå en ganska effektiv låt även om den väl inte direkt hjälpte Storbritannien i turneringen... Samma månaden kom Revolting Cocks med sin andra platta, “Beers, Steers + Queers”. Från att ha varit mer bodybaserade på debuten “Big Sexy Land” var man nu närmast ett malande syntrockband utan Richard 23 men med trummisen Bill Rieflin och flera musiker från Ministry överlag. Titelspåret är roligt med sin knasiga refräng med punkterade beats och den malande “Get Down” har ett stöddigt solo. Även om jag aldrig sett gruppen live hade jag dock stor behållning av en ytterligt bisarr bootlegvideo från Astoria i London i januari 1991.

En annan belgisk grupp, Neon Judgement, drog också lite mer åt gitarrhållet med “The Insult” (4 juni 1990) där soundet tydligt präglades av twang-gitarrer och western-romantik. Dock var ändå delar av gruppens äldre sound intakt.

Tyska Propaganda, som snart skulle spricka då Die Krupps återförening väntade runt hörnet, släppte den lättsamma “1234” (12 juni 1990) med en slags uppdaterad syntpop och goda framgångar.

My Life With the Thrill Kill Kult hade nu, liksom flera andra industriella eller syntrockiga amerikanska och europeiska band hamnat på Chicago-bolaget Wax Trax. Och det märks. För vid den här tiden kan man utan problem tala om ett slags “Wax Trax-sound” där de mest typiska skivorna är de som Ministry eller Revolting Cocks släppt i slutet av 80-talet. Alltså en slags malande syntrock med rå sång. MLWTTKK låter på “Confessions of a Knife...” (12 juli 1990) nästan komiskt mycket som flera andra Wax Trax-grupper (även om Ministry vid denna tid låg på Sire behöll de nära band till sitt tidiga skivbolag och dess stamtrupp). Men gillar man detta sound är denna skivoa given.

Marc Almond, som under åttiotalets gjort musik inom helt andra genrer än synt, återvände nu till de mer elektroniska landskapen med den fina “Enchanted” (7 augusti 1990) som gav världen suggestiva nummer som “Waifs and Strays” och “A Lover Spurned”. Samma dag utgav Front Line Assembly “Caustic Grip” (7 augusti 1990) där gruppen till sist lämnade sitt tidiga och mer filmiska sound för ett lite mindre mörkt och mer ösigt sound som påminde en smula om kompisarna i Skinny Puppy vid samma tid. Även om jag nu starkt gillar gruppens tidiga skivor så var det ändå roligt att de förnyade sig en liten smula.

Meat Beat Manifesto, ännu en Wax Trax-grupp, gav ut “Armed Audio Warfare” (14 september 1990), en skiva präglad av effekter och dynamiskt sound men ändå med en del av det typiska Wax trax-soundet. I december släppte man även “99 %” som exempelvis innehåller “ den röjiga “Dogman Star” som var en stor favorit hos mig vid denna tid. Live var gruppen även synnerligen extravagant med märkliga dräkter och rikligt med rök.

De gamla syntpoparna Human League gjorde sitt avsked på storbolagen med “Romantic?” (17 september 1990) som tydligen blev en rejäl flopp trots några hyggliga låter som “Heart like a Wheel” och “Soundtrack to a Generation”. Låten “The Stars are Going Out” handlar om gruppens egen dalande popularitet. Därefter fick man sparken från Virgin och fick söka sig till småbolag.

Nitzer Ebb drämde till med sin tredje och svårt klassiska skiva i och med “Showtime” (28 september 1990) producerad av Depeche Mode-producenten (och geniet) Flood. Skivan gav oss mäktiga nummer som “Getting Closer”, “Lightning Man” och “Fun to be Had” men jag gillar ävne de rytmiska “One Man's Burden” eller “Rope”. Riktigt snygg och rå skiva.

A-ha fick en liten, liten comeback med “East of the Sun, West of the Moon” (22 oktober 1990) med hiten “Crying in the Rain”. Annars lunkade det mesta snällt på i dessa norrmäns värld. Mer imponerande var Pet Shop Boys “Behaviour” (22 oktober 1990) med fantastiska “Being Boring” (om livets gång), “My October Symphony” (om Sovjets fall) och vackert sorgliga “To Face the Truth”. En genuin vemodig höstskiva.

Skinny Puppy ryckte upp sig (enligt dem själva) och släppte “Too Dark Park” (30 oktober 1990) som dock aldrig blev någon favorit hos mig med lite grötigt sound och inte helt fokuserade låtar (d.v.s. jag minns dem aldrig särskilt väl). Men råheten finns förstås där.

Tyska KMFDM släppte “Naive” (15 november 1990) där man verkligen mutat in sitt patenterade sound med lite råa inslag men ändå allsångsvänliga refränger med kvinnlig körsång. Du känner alltid igen KMFDM, i princip. Hurtigt och medryckande. Samma månad släppte Die Krupps comeback-singeln “Germaniac” där man tuffat till sitt sound lite sedan början av 90-talet men samtidigt även blivit mer lättillgängliga.

Dead or Alive kämpade på och gav ut “Fan the Flame (part 1)” (13 december 1990) som innehåller gruppens vanliga hi-energy-disco men även med inslag av Stock-Aitken-Watermans sound. Skivan gavs dock endast ut i Japan eftersom skivbolaget i övrigt drog in den. Hade kanske förtjänat ett bättre öde än så. Om du frågar mig i alla fall. Det kom även en “part 2” men då var Dead or Alive sedan länge glömda.

Cassandra Complex ångade på med albumet “Cyperpunx” och EP:n “Finland” även om sångaren mer och mer lät som killen i Wedding Present. I övrigt debuterade The Kliniks sångare Dirk Ivens med sitt sidoprojekt Dive och plattan “Dive” som är lite simplare och råare än The Klinik. Das Ich släppte den råa och väldigt tyska demon “Satanische verse”. Bigod 20 fick en undergroundhit med klassikern “The Bog” med Jean-Luc de Meyer från Front 242 på sång. Suggestivt och hårt. Även danska Leather Strip debuterade med några maxisinglar liksom Armageddon Dildoes (på Zoth Ommog förstås).

I Sverige dök PoupeeFabrikk upp med singeln “Jugend” följt av LP:n “Rage” och senare även Ep.n “Summoning”. En i början lite klumpig EBM som dock funkade bättre live. Cat Rapes Dog släppte sin andra och väldigt snygga skiva “Gods, Guns and Gasoline” med klassiker såsom titelspåret eller “American Dream” och senare följde gruppen upp denna platta med maxin “Fundamental”, en rejäl svensk syntklassiker. Twice a Man släppte “The Sound isn't organized yet” som är snygg och stämningsfull men lite anonym. En smula anonyma är även Mobile Homes med skivan “Hurt” även om “Hoping for Rain” är en snygg syntpoplåt. Till sist har vi de lite råare Scapa Flow (en brittisk flygbas) som slog till med “The Guide” från vilken “Join the Line” är en snygg klassiker som jag kan höra på hur ofta som helst.