Synten 1978

 Kraftwerk släppte sin närmast arketypiska minimalistiska synthpopklassiker “Die Mensch-Maschine” (28 april 1978) som senare även släpptes i en engelsk version vid namn The Man-Machine. Namnet på skivan tog man efter det som stod på några affischer under gruppens turné i USA 1975. Plattan domineras givetvis av klassikerna “Die Roboter” och “Das Model” samt den stämningsfulla “Neonlicht”. Gruppens nu klassiska omslagsfoto med svarta slipsar och röda skjortor gjorde givetvis anklagelserna om högerextremism haglade trots att gruppens yttersta mål vara att rehabilitera den tyska kulturen på ett mycket målmedvetet vis. Omslaget var en parodi som ingen begrep.

Samma månad kom trion Eno/Moebius/Rodelius ut med “After the Heat”, en platta i gränslandet mellan synthrock och lite ambient som via Eno utgör en slags a-kusin till Bowies “Low” eller “Heroes”. Det är vilsam musik och ytterst välproducerat ännu så här 46 år senare. I flera låtar sjunger Eno även med sin karakteristiska manierade röst.

21 1/2 minutes in Berlin/23 minutes in Brussels heter en skiva med Suicide som släpptes först långt senare men som bygger på två konserter i Berlin 30 juni 1978 och i Bryssel 16 juni 1978. Den senare konserten från Berlin går något så när men den första konserten, där Suicide var förband till Elvis Costello, ger oss en liveinspelning som ifråga om aggression mellan band och publik är långt värre än The Stooges “Metallic KO” (plattan där man hör flaskor krossas på scenen och Iggy till sist ropar “They're Throwing Stones” till övriga i bandet). Nästan med en gång börjar publiken bua och det blir värre över tiden. Efter ett par låtar publiken skandera “Elvis! Elvis! Elvis!” och någon tar Alan Vegas mikrofon. Bandet lämnar till sist scenen, mer eller mindre utbuade. Senare spelade tydligen Elvis Costello ett medvetet kort och hånfullt set för att “ge igen” för publiken aggression mot Suicide vilket i sin tur orsakade ett upplopp. En av de mest ärliga liveskivor jag hört.

Det är lätt att tro att det stora skiftet i Ultravox (lite mer ett rockband men ändå ganska synthindränkt sådant) ägde rum då sångaren John Foxx lämnade bandet och ersattes av Midge Ure. Lyssnar man på bandets tredje album “Systems of Romance” (8 september 1978) så inser man att skiftet redan ägt rum under Foxx då skillnaden är större mellan andra plattan “Ha! Ha! Ha!” (1977) och “Systems of Romance” än mellan den senare skivan och 1980 år “Vienna”. Med höjdpunkter som “Slow Motion” och “Quiet Men” skapade Ultravox här en tidig New Romantic-klassiker och en värdig avslutning med Foxx. Kontinuiteten i bandet bevisar även att de övriga musikerna (trummisen Warren Cann, basisten och keyboardisten Chris Cross samt keyboardisten och violinisten Billy Currie) knappast var statister till först Foxx och sedan Ure. Till saken hör också att både Foxx och Ure lade mycket fokus på texterna medan övriga medlemmar tog mer hand om musiken.

La Düsseldorf släppte hösten 1978 plattan “Viva!” som innehåller synthrock men även en och annan låt med direkt inspiration från Kraftwerk (“Rheinita”). Huvudnummer är dock den 20 minuter långa och lite glamrockinspirerade “Cha Cha 2000”. Kanske inte deras främsta album men väl värt en lyssning.

25 oktober 1978 släppte Ryuichi Sakamoto albumet “Thousand Knives” ibland även kallad “Thousand Knives of Ryuichi Sakamoto”. Titelspåret är en repetitiv historia med glada synthar som jag kan tänka mig att Orbital har lyssnat mycket på. Detta spår glider över i den atmosfäriska “Islands of Woods” som följs av pianostycket “Grasshoppers”. Den andra sidan av albumet är mer präglad av studsande och glada synthljud på alla tre spår. Plattan är värd en lyssning enbart för a-sidan, dock. Särskilt titelspåret är fantastiskt och blev även ett nummer Sakamoto fick köra live hela sin karriär.

Tubeway Army släppte 24 november 1978 sin självtitulerade debut “Tubeway Army” men även om plattan är okej så är det ganska ofärdiga låtar som inte kommer i närheten av vad Gary Numan, gruppens motor, senare pysslade med. Dagen efter, 25 november 1978, släppte Yellow Magic Orchestra sina likaledes självbetitlade “Yellow Magic Orchestra”. Plattan är av givna skäl rätt lik Sakamotos skiva från månaden innan eftersom han är denna grupps ledare men skillnaden är nog att YMO i högre grad förlitar sig på ett synthsound och med ljud som är mer av dataspelskaraktär, även om detta inte var en typ av musik som var direkt världskänd vid denna tid. Men den skulle bli. Det finns även smärre influenser av asiatisk musik inslängd.

I november 1978 släppte Sheffield-gruppen Cabaret Voltaire även sin debutskiva, Ep:n “Extended Play” vilken bland andra nummer innehåller den lätt industriella “Do the Mussolini (Headkick)” som i sin tur inspirerade en elektronisk grupp att ta sitt namn (Mussolini Headkick) efter låten. Någon gång under 1978 släppte även skivbolaget Mutes grundare Daniel Miller som första skiva på sitt bolag och under namnet The Normal singeln “Warm Leatherette/T.V.O.D.”. Särskilt den monotona “Warm Leatherette” (som från början var b-sidan) blev ännu en klassiker inom tidig industrimusik med text inspirerad av J G Ballards kultroman “Crash” (om ett gäng galningar besatta av bilolyckor). Miller skulle aldrig mer släppa en skiva i eget namn utan kom därefter att koncentrera sig på produktion och skivbolaget Mute.

Syntåret 1978 avslutades med att Jean-Michel Jarre i december släppte sitt fjärde album “Equinoxe” som blev en fin uppföljare till hans första skivframgång, “Oxygene”. Precis som föregångaren var “Equinoxe” inspelad under mycket enkla förhållanden (bland annat i Jarres kök) trots att det på inget vis hörs på slutresultatet. Skivan är tänkt att återge en dag i en persons liv från uppvaknande till sängdags. Särskilt den livliga och pulserande “Equinoxe 5” blev känd (har rentav hörts i svenska TV-program) men även den atmosfäriska “Equinoxe 4”.