Synten 1980

 

Syntåret 1980 var helt okej, om än inte i närheten av det påföljande klassiska 1981. Men en hel del goda album kom ändå detta år. Först ut är John Foxx solodebut efter avhoppet från Ultravox, “Metamatic” (18 januari 1980). Det är en klassisk atmosfäriskt dyster och väldigt europeisk historia där särskilt spår som “Underpass” och “Metal Beat” är framträdande. Allt som allt en mycket värdig debut som inte skiljer sig enormt mycket från Ultravox “Vienna”.

Samma månad, januari 1980, släppte Jon & Vangelis “Short Stories” som är en ytterligt vilsam och trevlig historia. I spår som “I Hear You Now” tar Jon Anderson ut svängarna med rösten och det låter i huvudsak som ett lätt uppdaterat Yes. Kompet varierar mellan mer syntetiskt och pianokomp och med många av de välkända Vangelis-ljuden.

En annan debut kom 22 februari 1980 då Orchestral Maneouvres in the Dark föga förvånande släppte “Orchestral Maneouvres in the Dark”. Det är atmosfärisk synthpop där den stora hiten “Electricity” är ganska representativ för hur hela plattan låter med sina blippande och pigga synthar och atmosfäriska produktion. Till viss del är vare sig sång eller komp olika John Foxx och Ultravox. Gruppen skulle senare under året även släppa skivan “Organisation” (24 oktober 1980) som bland annat innehåller superhit “Enola Gay” (om atombombningarna av Japan). Skillnaden mot debuten är inte enorm utan det är samma behagliga sound även där.

Fad Gadget, en spännande men idag bortglömd enmansorkester från Storbritannien, släppte 14 mars 1980 den viktiga singeln “Rickys Hand/Handshake” som handlar om vådan av rattfylla. Rickys hand för ölen till munnen och vrider om nyckeln i bilen men ligger till sist avklippt i ett dike sedan Ricky omkommit i en bilolycka. En ganska tidstypisk synthpopsingel med morbid text. Bakom Fad Gadget stod Francis John Tovey (1956 – 2002).

Tidiga Cabaret Voltaire kan i mina öron vara lite svårsmälta men 1 april 1980 släppte man den ändå ganska lättlyssnade “Three Mantras” som består av två skojiga och blippiga instrumentalspår som jag rentav kan tänka mig att lyssna på igen.

Human League följde upp lysande “Reproduction” med “Travelogue” (16 maj 1980) som kanske är mitt favoritalbum med dem överhuvudtaget. Poppiga men ändå lite skeva nummer som “Only After Dark” och den skräniga “The Crow and the Baby”. Här finns vissa likheter med Soft Cell på det hela taget. En mycket spännande skiva som jag vid det här laget kan utantill.

Suicides andra skivan “Suicide: Alan Vega and Martin Rev” (även den i maj 1980) är i grunden en blekare och glättigare version av debuten och mal mest på. Det är ungefär vad jag har att säga om den.

DAF släppte 13 juni 1980 sitt andra LP “Die Kleinen und die Bösen” på Mute Records. Gruppen var här ännu en kvintett och det är inte otroligt mycket som hörs av den senare klassiska duon även om vissa låtar har en slags charmig monotoni. Det behövdes tre medlemmar mindre och byte av skivbolag för att få till det klassiska DAF-soundet.

Ultravox, nu med Midge Ure som sångare istället för John Foxx, släppte 11 juli 1980 superklassikern “Vienna”. Jag kan i princip varenda låt utantill från inledande instrumentala “Astradyne” över coola “New Europeans” och fram till titelspåret och “All Stood Still”. En uppvisning i europeisk elegans och estetik som jag ofta återvänder till.

Ett annat elektroniskt mästerverk från 1980 kom 5 september 1980 i form av Gary Numans “Telekon”. Atmosfärisk musik med Numans karaktäristiska gälla röst och klassiker som “We are glass” eller “I die, you die”. Även detta gärna en skiva jag återvänder till. Numan är klart underskattad.

I september 1980 kom även Silicon Teens enda album, “Music for Parties”. Detta var alltså en grupp som var påhittad av Daniel Miller på Mute och som uppnått en viss kultstatus. Jag kan i en mening sammanfatta det med att albumet innehåller många av de töntigare låtarna från åren kring 1960 (den så kallade “Boppers-repertoaren”) i än töntigare elektroniska versioner. Det är allt.

Det blivande kultbandet Yello från Schweiz kom 15 oktober 1980 med debuten “Solid Pleasure”. Gruppens sound var hyggligt klart redan på debuten vilket märks i stunsiga låtar som “Bimbo” och “Bostik” med Dieter Meiers karaktäristiska sång. Gruppen med den stenrike förre bankiren och professionelle spelaren Meier och den förre lastbilschauffören Boris Blank (som till det yttre ser väldigt aristokratisk ut) kom sedan att karva ut sin egen nisch inom den elektroniska musiken.

Fad Gadget, mannen med “Rickys Hand”, släppte sin debut-LP “Fireside Favourites” 7 november 1980. “Små knepiga låtar” kallade den svenska artisten Blomman en LP och detta skulle man även ha kunnat säga om Fad Gadgets debut som just innehåller lite skeva och udda synthpoplåtar. Inte så många som är så pass omedelbara som t.ex. “Rickys hand” men ändå väldigt intressant och lyssningsvärt. Helt klart en artist jag kommer att återvända till då jag försummat honom lite grand över åren.

Steve Stranges låtsasgrupp Visage (det var i huvudsak han plus folk som skrev låtar åt honom) debuterade i november 1980 med “Visage”. De flesta minns plattan för dunderhiten “Fade to Grey” men jag skulle rentav säga att här finns bättre spår såsom “Tar”, “Blocks on Blocks” eller “Visage”. Det är dock en rätt tidstypisk historia med effektiva syntslingor och teatraliskt manierad sång á la David Sylvian. Dock en helt okej skiva som på något vis förkroppsligade synten 1980.

Två andra skivor som släpptes under 1980 är värda att nämnas. Harald Grosskopf, som var trummis i krautgruppen Ashra Tempel (senare Ashra) släppte detta år skivan “Synthesist” som är en av de piggare ambientskivorna från 1980-talet som jag överhuvudtaget hört. Även om jag tycker mycket om ambient så är risken stor att det ibland blir slappa ljudlandskap eller muzak av den typ du kör avslutningsmusik på ett träningspass. Grosskopf har ganska distinkta låtar som kan vara både fartiga och blippiga men i grunden ändå ganska ambienta. Jag rekommenderar varje vän av experimentell elektronisk musik att lite extra kolla upp denna fina skiva.

Den andra skivan är belgiska Telex “Neurovision” som i grunden fortsätter på det spår gruppen plöjde med första LP:n året innan. Det är pigg synthpop med franska texter även om låtarna är lite jämntjocka. Men lite småroligt ändå.