Hårdrocken 1979

 Hårdrocksåret 1979 bjöd på hackat och malet och några gamla namn gjorde sina sista storverk medan andra yngre rentav debuterande akter pekade mot nästa decennium. UFO sammanfattade sin gylene era med den klassiska livedubbeln “Strangers in the Night” (2 jauari 1979). Man rakar igenom det bästa från åren med topp i en över 11 minuter lång “Rock bottom”. UFO skulle inte bli dåliga över en natt därefter men det här är nog ändå deras sista storverk och därefter skulle de sakta men säkert tyna bort under åttiotalet.

Scorpions släppte sin kanske första platta med ett helt gäng minnesvärda låtar i och med “Lovedrive” (15 januari 1979). Från inledande halvballade “Loving you sunday morning” rör vi oss till rockiga men troligen inte helt korrekta “Another piece of meat” via “Coast to coast” och avslutande balladen “Holiday” (det är här jag tycker Scorpions blir rätt smöriga men andra gillar ju det här). Dagen efter släppte Accept från tyska staden Solingen debuten “Accept” som en klasskamrat i mellanstadiet sammanfattade med orden “fy fan vad dålig”. Men “Lady Lou” minns man ju i alla fall. Accept skulle dock hitta formen på kommande skivor.

I USA släpptes 28 februari 1979 Judas Priest-skivan “Hell Bent for Leather” som mest är en lätt omstuvade “Killing Machine” då skivbolaget inte gillade titeln. För den som vill undvika förvirring. 24 mars 1979 kom Motörhead med skivan “Overkill” efter diverse kontraktproblem och annat. Det skulle totalt släppas fyra Motörhead-skivor 1979 då en del tidigare inspelningar som legat på is kom ut. Just skivan “Overkill” innehåller utöver det fantastiskt ösiga titelspåret tidiga Motörhead-klassiker som “Stay Clean”, “Capricorn”, “No Class” och “Metropolis”. Fullt ställ. Senare under året släpptes även “Bomber” där titelspåret och “Stone Dead Forever” var andra tidiga Motörhead-standards.

I Kanada började det röra sig för Triumph, en rocktrio som utgjorde en slags fattigmansversion av Rush. “Just a Game” släpptes 30 mars 1979. Just denna skiva innehåller bandets klassiker “Lay it on the Line” och Triumph skulle sedan fortsätta med album i samma stil en god bit in på 1980-talet.

Kanske trodde man det skulle bli svårt för Thin Lizzy att toppa liveskivan “Live and Dangerous” men det lyckades man med i och med utgivningen av “Black Rose: A Rock Legend” (13 april 1979), en skiva som i mina öron blev gruppens främsta studioalbum. Egentligen finns inte en enda dålig låt på hela den uppemot 39 minuter långa skivan. Inledande “Do Anything You Wanna Do” anger tonen och vi får höra klassiker som “Waiting for an Alibi” och “Sarah” innan finalen med det magnifika titelspåret som sammanfattar Irlands moderna historia. Efter det här skulle Phil ännu göra många goda låtar men han skulle även gå ner sig allt mer i knarket fram till det sorgliga slutet i januari 1986.

Saxon släppte debuten “Saxon” (21 maj 1979) men skivan, utgiven på ett litet franskt bolag, är inte så mycket att minnas utöver “Stallions of the Highway” som kom att utgöra en blåkopia för gruppens senare sound. Kiss återkom efter 1978 år soloutflykter med “Dynasty” (23 maj 1979) men skivan är mest ihågkommen för discolåten “I was made for loving you” och en kompetent cover på Rolling Stones “2000 man”. Sedan finns det ändå flera hyggliga låtar här men kanske inte nummer som rankats som Kiss-klassiker, direkt. Men ge gärna skivan en chans. Det var dock här som Kiss märkte av en viss avmattning av publiktillströmningen på den efterföljande turnén.

AC/DC avslutade storstilat perioden med Bon Scott i och med “Highway to Hell” (27 juli 1979). Efter den härliga liveskivan 1978 så öste man ur sig några starka låtar och utöver titelspåret så hör vi här “Girls got Rhythm”, “Touch too Much”, “Shot Down in Flames”, “If You Want Blood (You've Got It)”. Även om ingen visste vad framtiden bar i sitt sköte så var det en värdig avslutning innan Bon Scott dog en helt meningslös död sommaren 1980.

En annan värdig avslutning gjorde Led Zeppelin med “In Through the Outdoor” (15 augusti 1979). Det är här jag verkligen önskar att Led Zeppelin hade fått fortsätta då jag tror bandet, som likt alla stora akter var större än sina beståndsdelar, hade kunnat åstadkomma verkligt spännande musik under åttiotalet. Nu blev det inte så. Men skivan innehåller ett antal suggestiva nummer med synthanstrykning eftersom Page var i dåligt skick på grund av heroinmissbruk och Plant fick husera lite som han ville. “In the Evening” är en bra inledning som kanske är det närmaste vi kommer det gamla Led Zeppelin. “Carouselambra”, mer än tio minuter lång, är en stämningslåt som verkligen bär upp skivan medan avslutande “All My Love” och “I'm Gonna Crawl” kan vara bland de bästa sånginsatser Plant gjorde efter de tidiga åren. Allt som allt en fascinerande skiva som jag gärna återkommer till och en värdig avslutning även om det, precis som i fallet AC/DC, inte var planerat.

Judast Prist släppte 17 september 1979 “Unleashed in the East”, bandet första liveskiva. Plattan har även fått öknamnet “Unleashed in the studio” men trots diverse pålägg så utgör skivan en bra greatest hits-samling angående bandets tidiga år. I Oktober 1979 så började det lossna för Whitesnake i och med skivan “Lovehunter” och Magnum släppte även “Magnum II” med nummer som “Changes”.

Precis i slutet av året kom den hårt kämpande London-gruppen Iron Maiden ut med Ep:n “The Soundhouse Tapes” (9 november 1979) och vad som var början till en enastående karriär. Skivan innehåller tre spår, “Iron Maiden”, “Invasion” och “Prowler”. Medan spår ett och tre kom att bli tidiga klassiker för Iron Maiden så är “Invasion” lite av ett mysterium då jag aldrig hört gruppen köra låten live under sina tidiga år (och jag har hört varenda Iron Maiden-konsert jag överhuvudtaget känner till) utan den försvann liksom bara bakvägen fast den var helt okej. Maiden skulle spela in spår 1 och 3 på nytt inför debuten “Iron Maiden” knappt ett halvår senare.