Synten 1979

 Precis som hårdrocken 1979 så bjöd även synten 1979 på en hel del debutanter och spännande artister som pekade mot nästa decennium. Och konstigt vore det annars. Den kortlivade men viktiga brittiska gruppen Tubeway Army släppte 6 april 1979 sin andra och sista skiva “Replicas” där ledaren Gary Numan figurerar som någon typ av android på omslaget. Plattan innehåller ganska jämn synthrock men utmärker sig förstås för hiten “Are 'friends' Electric?” (med klassisk synthslinga) och suggestiva “Down in the Park”. Överlag är det en hel del texter som utgår från robotornas världsbild men det finns även små inslag av humor med låttitlar som “I Nearly Married a Human”.

Gary Numan insåg sedan att det var löjligt ha en grupp då han gjorde i stort sett allt så han lade ner Tubeway Army även om han fortsatte med övriga musiker till en början. Därmed släppte han sin solodebut “The Pleasure Principle” 7 september 1979. Övergången från Tubeway Army är obefintlig och vi får här fler klassiskt kalla syntlåtar såsom “ME” (där Basement Jaxx samplade riffet), den atmosfäriska “Tracks” och framför allt stora hiten “Cars”.

Yellow Magic Orchestra släppte sitt andra album, “Solid State Survivor”, 25 september 1979 och det är inte så mycket att säga om det förutom att det är samma glada och dataspelsinspirerade synth som på föregående skiva.

Från Sheffield, denna stad med stolta elektroniska traditioner (Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire) kom även de mer lättsmälta Human League. Gruppen hade debuterat 1978 med singeln “Being Boiled” (en suggestiv låt med vansinnig text om en buddha som vill koka barn levande, vilket mest visar på att bandet skolkat religionskunskapen). Gruppen albumdebuterade med “Reproduction” 5 oktober 1979 och vi bjuds här på suggestiv och lätt experimentell synth som dock inte är i närheten av de mer svårtillgänliga industrigrupperna från samma stad. Suggestiva spår som “Cirkus of Death” och den lite mer hittiga “Empire State Human” samt en fin cover på “You've Lost That Loving Feeling”. Hela skivan är ett sammanhållet verk som bör lyssnas på i ett streck. Mycket fin debut och stor konst.

Och just Cabaret Voltaire, från Sheffield, släppte sin debut “Mix-Up” 23 oktober 1979. Knarrande synthar och milda industriella ljud och i grunde rätt montont.

Exakt en månad senare, 23 november 1979, släppte Simple Minds sin andra skiva “Reel to Real Cacaphony” som är väl värd att nämnas i en artikel om synth. Överlag är skivan extremt elektronisk och fylld med experimentella låtar som “Naked Eye”, “Citizen” och “Premonition”. Skivan toppas av den poppiga “Changeling” som ändå är en mycket intressant och minnesvärd låt. Simple Minds bästa skiva innan “New Gold Dream” (1982).

The Buggles är en grupp som mest blivit ihågkommen för att man fick spela den absolut första låten, “Video Killed the Radio Star”, när MTV hade premiär 1982. Dock fanns det flera fina nummer på debutskivan “The Plastic Age” (28 november 1979) utöver den stora hiten: “The Age of Plastic”, “Elstree” och “Technopop” är minst lika bra som hiten. Nu råkar det dock vara så att folk minns just den låten om de nu ens hört talas om The Buggles. Gruppens medlemmar, Trevor Horn och Geoff Downes, kom under åttiotalet att blir kända som producenter och kreatörer i samband med exempelvis Yes och Art of Noise. Allt som allt en mycket intressant skiva som verkligen förkroppsligar åttiotalet även om den kom 1979.

Under året släppte Düsseldorf-gruppen DAF (Deutsch-Amerikanische Freundschaft) även sin debut “Ein Produkt der DAF” som innehåller ofärdiga och lätt industriella låtar. Suicide kom med singeln “Dream Baby/Radiation” där a-sidan blivit en elektronisk klassiker och en av gruppens mer kända. Slutligen kom även belgiska Telex, kända från ESC, med albumet “Looking for Saint Tropez” med en rolig blandning av eget och covers. En slags europeisk version av Yellow Magic Orchestra.