Hårdrocken 1981

 Hårdrocksåret 1981 gav oss verkligen klassiker efter klassiker i en till synes aldrig sinande ström. Det i grunden ganska bortglömda kaliforniska bandet Cirith Ungol (namnet taget efter någon plats i “Sagan om ringen”) kom 1 januari 1981 med sin debut “Frost and Fire”. Den intelligente läsaren kan säkert gissa att bandet var ganska fantasyorienterat och även om gitarristen Greg Lindstrom skrev alla låtar så är det troligen sångaren Tim Bakers lite spöklika sång som gör att man alltid känner igen gruppen. En kuriosagrupp för den specialintresserade.

På tal om bortglömda grupper så kan vi här även nämna skivan “Rock until you Drop” med Raven som även den kom i januari 1981. Raven var ännu en av grupperna ur “New Wave of British Heavy Metal” och alltså mindre ihågkomna idag. Musiken är inte originell men energisk och med ganska allsångsvänliga refränger. Ett band som troligen fungerade bra på pubar med hyttande nävar och stora starka på löpande band.

Joan Jett hade släppt ett självtitulerat album i maj 1980 men det var egentligen först när albumet kom ut på nytt och med ny titel “Bad Reputation” (23 januari 1981) som det verkligen hände något. Jett körde många covers men det extremt medryckande titelspåret är en egen komposition och klassisk glamrock i grunden. “You Don't Know What You've Got” är en annan pärla och i mångt och mycket en fortsättning på Runaways-soundet. Riktigt skojig är även Gary Glitter-covern “Do You Wanna Touch”. Även om hennes riktigt stora genombrott kom året därpå med ni-vet-den-där-låten så hade Jett börjat karva ut en karriär åt sig redan 1981.

Rainbow hade harvat på med mindre intressanta skivor så fort Dio försvann men gjorde ett sista storverk med sångaren Joe Lynn Turner i coh med “Difficult to Cure” (9 februari 1981). Här finns lättsamma men medryckande låtar som “I Surrender”, “Spotlight Kid” och “Can't Happen Here” men framför allt titelspåret där Blackmore visar sina klassiska influenser genom att stoppa in körpartiet från Beethovens nia. Allt som allt en bra uppryckning för ett band där trenden annars var nedåtgående.

Tre dagar senare kom Rush med den mästerliga “Moving Pictures” (12 februari 1981) som jag år 2011 såg framföras i sin helhet. Åtminstone tre första låtarna, “Tom Sawyer”, “Red Barchetta” och “YYZ” är ganska otagliga och därefter är det förstås proggiga “The Camera Eye” som väcker mitt intresse medan en del spår däremellan går lite mer på rutin även om också rutinlåtar med Rush innebär ganska trevlig lyssning. Rush skulle senare presentera den påföljande turnén på den utmärkta livedubblen “Exit... Stage Left” (29 oktober 1981) som även innehåller klassiker från skivorna precis innan men inte några nummer från gruppens första album.

Årets klackspark bjöd Motörhead och Girlschool på då de under namnet “Headgirl” släppte “The St Valentines Day Massacre Ep” 13 februari 1981. Plattan, knappt tio minuter lång, innehåller den kända covern på Johnny Kidd and the Pirates “Please Don't Touch” samt Motörheads “Bomber” och Girlschools “Emergency” framförd av banden tillsammans. Överlag riktigt kul och en klassiker bland EP:s inom hårdrocken.

Klassikerna duggade tätt i början av året och Iron Maiden kom 16 februari 1981 med sitt andra album, “Killers”. Uppföljaren är kanske aldrig så svagare än “Iron Maiden” men i grunden ganska marginellt. Vi serveras kända låtar som “Wrathchild” (som kommit och gått på turnéerna), “Murders in the Rue Morgue” och titelspåret. “Drifter” förekommer ofta som bonusspår även om denna väl egentligen bara släpptes på singel. En tidig allsångsklassiker där Di'Anno fick briljera.

Hanoir Rocks var en grupp som en av mina vänner beskrev som “låter som Johnny Thunders fast lite sämre”. Den finska kultgruppen debuterade med “Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks” 26 februari 1981. Skivan spelades för övrigt in i Stockholm i januari 1981 och gitarristen Andy McCoy (Antti Hulkko) skrev alla låtar. Det roliga med Hanoi Rocks är att de var tidiga med sin stil i Europa och hade inga glamrockband från Los Angeles att luta sig tillbaka på (de albumdebuterade ju rentav för Mötley Crüe) så deras förebilder är onekligen New York Dolls/Johnny Thunder, The Stooges, garagerock och lite punk. Mest minns man singeln “Tragedy” men även covern “Don't Never Leave Me” är okej. Annars är mycket givetvis fullt passabelt även om min gode väns kommentar “som Johnny Thunders fast lite sämre” ändå finns där i bakhuvudet.

“Point of Entry” (27 februari 1981) som avslutar den späckade februari är lite av en doldis i Judas Priests tidiga repertoar. Troligen för att den hade oturen hamn mellan “British Steel” och “Screaming for Vengeance” men också för att den inte gav ifrån sig några megaklassiker i gruppens reperatoar. En del skulle kanske säga att produktionen är lite mer luddig och även om det sannerligen inte är någon “mjuk” eller “slö” platta så finns det något återhållsamt i flera av spåren. Ändå är det en skiva som har växt hos mig även om det innebär att du behöver lyssna lite på den. Den kanske mest kända låten är den lite ödesmättade “Heading out the Highway” men nummer som “Don't Go” och “Hot Rockin'” kunde nog ha blivit Priest-klassiker om man dragit på tempot lite. Även “Desert Plains” är en sådan där lite ödesmättad historia som duggar tätt på denna skiva. Skivan slutar nästa som de slutar med “Thunder Road”. Som sagt, lite av en doldis bland Priests åttiotalsskivor men väl värd att lyssna på.

Som en annan god vän, en verklig hårdrockskännare, påpekat så skrevs merparten av Accepts “Breaker” (16 mars 1981) relativt snabbt av Baltes/Hoffmann under en helg i en sommarstuga. Därefter hjälpte hela bandet till med att färdigställa det hela i en studio och nu körde man i stort sett sitt race och spelade in vad man ville spela in. Öppningslåten “Starlight” anger tonen för skivan bra och är klassisk Accept (och det faktum att landsmännen i Helloween öppnade skivan “Walls of Jericho” med en likartad låt med samma titel handlade troligen om en ren hyllning) liksom den storslagna “Breaker”. Första albumsidan avslutas med den för sin tid kontroversiella “Son of a Bitch” där raderna “Kiss my Ass” fick bli “Kiss my Arm” i en censurerad version som hette “I Wanna be Rich”. Ganska komiskt när man tänker på det idag. “Burning” är också en ganska allsångsvänlig klassiker i gruppens repertoar liksom “Midnight Higway”. Det var här det verkligen lossnade med låtskivande och gruppen fanns sin form och identitet.

Tygers of Pan Tang släppte 10 april 1981 “Spellbound” där man åtminstone minns just titelspåret. Gruppen följde upp denna skiva med “Crazy Nights” redan i november 1981.

Girlschool släppte ett av sina absolut bästa album med “Hit and Run” (20 april 1981). Det är ungefär lika komplicerat som polarna Motörheads skivor och vi bjuds på fartfyllda energichocker som titelspåret eller “C'Mon Let's Go” och en cool cover på ZZ Tops “Tush”. Fullt ös.

Samson släppte sin sista skiva med Bruce Dickinson på sång “Shock Tactics” (8 maj 1981) men det man minns bäst är covern på Russ Ballards “Riding With the Angels”. Ironiskt nog spelades skivan in i samma studio där Iron Maiden gjorde “Killers” med Paul Di'Anno. Efter att Dickinson försvann till Iron Maiden så gick även Samson in i anonymiteten.

Kanadensiska Anvil, med tiden kända för dokumentären “The Story of Anvil”, debuterade med “Hard'n'Heavy” 25 maj 1981. Det diskuterades flera gånger i dokumentären om varför denna spännande grupp aldrig slog igenom men svaret ges med all tydlighet när man hör debuten. Live var säkert gruppen underhållande (att döma av klipp på YouTube) men den enkla sanningen är att låtarna helt enkelt inte är tillräckligt bra. Jag minns ett nummer vid namn “School love” och en use cover på “Paint it Black”, det är allt.

Obesjungna hjältar i hårdrockens division två är även Y & T som till sist ändå började kunna snickra ihop minnesvärda låtar med skivan “Earthshaker” (30 juni 1981). Särskilt originellt är det ju inte och texterna är väl sådana att du drar lite på munnen (eller rätt mycket ibland) men saker som “Hungry for Rock”, “Dirty Girl”, “Young and Though” eller balladerna “Rescue Me” och “I Believe in You” är ändå helt okej och gruppen är trots allt inte så träig i studion som en del kritiker har påstått. Detta var ändå den första av flera skivor där gruppen gjorde helt okej ifrån sig. Men visst, det finns ändå en anledning till att de nådde längre än Anvil men ändå stannade lite i andradivisionen.

Efter EP:n med Girlschool släppte Motörhead en av tidernas mest skitiga men ändå klassiska liveskivor med “No Sleep til Hammersmith” (juni 1981). Det är egentligen bara gruppens mer klassiska låtar från de första åren spelade rakt upp och ner och utan krusiduller och du påminns att även om gruppen kunde rocka hårt på sina studioalbum så var de ännu roligare live.

Def Leppard hade i princip hittat sin form med “High'n'Dry” (6 juli 1981) och därefter behövde de bara förfina det hela lite. Det är väl vad jag har att säga.

Iron Maiden bjöd på ett litet smakprov av hur de lätt live med EP:n “Maiden Japan” 14 september 1981. På det hela taget synd att de bara släppte fyra låtar men ändå en okej avslutning för epoken Di'Anno. En månad senare stod de på scenen i Italien med Bruce Dickinson på sång.

I september 1981 släppte Michael Schenker Group sitt andra album “MSG” som i grunden bara fortsätter stilen från första debutalbumet. “Ready to Rock” inleder det hela såsom ett riktigt allsångsnummer och “Attack of the Mad Axeman” är mest en uppvisning innan skivans höjdpunkter, de strålande melodiösa numren “On and On” och “Let Sleeping Dogs Lie” följer. Även “Never Trust a Stranger” är helt okej. Allt som allt en skiva med bra melodisk rock och tacksamma refränger.

Samma månad kom Triump med sin “Allied Forces” som följer en stil liknande skivan innan. Mest minnesvärd är “Fight the Good Fight” där gitarrspelet påminner lite om “MSG” medan sången är fattigmans-Rush. Även “Magic Power” är en pärla inom sitt område. Det var väl ungefär här som Triump toppade.

Saxon släppte 25 september 1981 “Denim and Leather”, det sista albumet i vad som anses som gruppens tidiga klassiska trilogi. Halva skivan är Saxon-klassiker (“Princess of the Night”, “Never Surrender”, “Play it Loud”, “And the Bands Played On” samt titelspåret) och resten är inte dåligt heller. Även här en grupp som fick en tidig topp även om Saxon skulle komma igen efter toppar och dalar senare under decenniet.

Det enda felet med Black Sabbaths “Mob Rules” (4 november 1981) är egentligen att gruppen på ett nästan komiskt vis plagierar formeln från föregående “Heaven and Hell”. Varför ändra på ett framgångsrikt koncept, liksom? Enda skillnaden här var att Bill Ward till sist ramlat ut ur gruppen och ersatts av Vinnie Appice. Man inleder med “Turn Up the Night” och suggestiva “Voodoo” innan man går in på den episka “The Sign of the Southern Cross” (som motsvarar “Heaven and Hell” på föregående skiva). Därefter följer instrumentala “E5150”, ett elektroniskt instrumentalstycke, innan man brakar in i titelspåret. “Country Girl” är en av dessa halvballader som Dio blev så bra på men även näst sista låten, “Falling Off the Edge of the World” är en pärla. Allt som allt en värdig uppföljare till första skivan under gruppens Dio-epok.

Ozzy följde sin förra grupp tätt i hälarna och 7 november 1981 kom “Diary of a Madman”. Den innehåller inte på långa vägar så minnesvärda låtar som “Blizzard of Ozz” men är för den skull inte direkt dålig. “Over the Mountain”, “Flying High Again” och det lite kusliga titelspåret är i alla fall värda ett bättre öde än glömska.

En grupp som blev närmast synonym med åttiotalet, “Mötley Crüe, debuterade med “Too Fast for Love” 10 november 1981. Plattan är inte särskilt hård men kanske ändå så hård som något Mötley Crüe någonsin fick till. “Live Wire” sammanfattar väl skivan rätt bra men även nummer som den struttiga “Come on and Dance”, “Merry Go-Round” och titelspåret har visst underhållningsvärde.

Något helt annat fick världen i december 1981 då Venom släppte debutalbumet “Welcome to Hell”. Trion från Newcastle var ganska usla musiker och de visste om det. De satsade därför på en skitig attack i stil med Motörhead och en satanistisk image där texterna nästan uteslutande handlade om satan, fallna änglar och mycket annat i den vägen. Titelspåret, “Live Like an Angel (Die Like a Devil)”, “Witching Hour” och “In League With Satan” funkar för alla som vill höra ett lite mer oskickligt Motörhead med ockulta texter.

I övrigt under året så släppte Helix sin debutskiva, Ian Gillan släppte under namnet “Gillan” rentav två album och hade rentav viss framgång. Dokken släppte “Breakin' the Chains” (där titelspåret och “Paris” är okej) och Plasmatics, med den oförlikneliga Wendy O'Williams i spetsen, släppte “Beyond the Valley of 1984” och EP:n “Metal Priestess”.