Hårdrocken 1977

 

1977 förknippas gärna med både punk och disco och visst kom väl dessa stilar med tiden att påverka hårdrock (eller utgöra ett hot mot dem) men ännu tuffade mycket på i hårdrocksvärlden även om flera av de gamla banden nu var i fritt fall av andra skäl. Hårdrocksåret 1977 var ett år då Kiss seglade ännu högre än året innan och AC/DC byggde vidare på ett genombrott med den synnerligen stabila “Let There Be Rock” (21 mars 1977). Titelspåret är förstås episkt men här finns drösvis med klassiker såsom “Dog Eat Dog” (min absoluta favoritlåt med gruppen om jag nu måste nämna någon), “Bad Boy Boogie”, “Problem Child”, “Hell Ain't a Bad Place to Be” och givetvis “Whole Lotta Rosie”.

En grupp som emellertid släppte sin första helgjutna skiva detta år var den kämpande gruppen Judas Priest med “Sin After Sin” (8 april 1977). På den här tiden var Priest mer varierade (något jag tycker de kunde ha fortsatt vara) och plattan spänner från det lätt progressiva och mäktiga “titelspåret” “Sinner” över den fina tolkningen av Joan Baez' “Diamonds and Rust” via den mer typiska “Starbreaker” och den smäktande balladen “Last Rose of the Summer”, en låt som hade varit otänkbar med Priest några år senare. Andra sidan tuffar mer på men det är ändå en stark skiva för en grupp som hade hållit på ungefär lika länge som sina “grannar” Black Sabbath men utan lika mycket uppmärksamhet.

UFO släppte 7 maj 1977 sin sista mer betydande studioskiva under sjuttiotalet med “Lights Out” som innnehåller ett par klassiker i just titelspåret och “Too Hot to Handle” även om de skulle komma att runda av decenniet med en fin liveskiva.

Årets hårdrockskungar, Kiss, släppte 30 juni 1977 “Love Gun”. Åter finns här flera minnesvärda nummer såsom “Shock Me” och “Christine Sixteen” men framför allt titelspåret som Kiss själva sagt är den enda låt som de kört under hela sin karriär, på varenda konsert, sedan den släpptes. Just Kiss live skulle åter presenteras på “Alive II” (24 oktober 1977) där gruppen framför låtar från sina tre senaste album och alltså medvetet valt bort allt äldre material vilket var och är ett lite ovanligt grepp för en liveskiva.

En annan grupp som fick demonstrera sin skicklighet på scen var Rainbow som utgav “On stage” (7 juli 1977) med inspelningar från Tyskland och Japan 1976. I bästa Made in Japan-stil så innehåller skivan totalt sex spår och exempelvis “Catch the Rainbow” eller Deep Purples “Mistreated” tar alltså upp hela albumsidor. Dock en fin uppvisning för den som gillar sjuttiotalshårdrock live samt längre musikaliska förlopp.

Världen blev sig aldrig lik igen när Motörhead släppte sin debut 21 augusti 1977 efter flera misslyckade försök till inspelningar (som kom ut senare). Den 32 minuter långa skivan visar att Motörhead var ganska klara med sitt koncept redan på första skivan. Det är Lemmys skrikiga sång och ett oerhört ös från början i nummer såsom “Motörhead” (Lemmy gör cover på sig själv då det är ett Hawkwind-nummer), “Iron Horse” och “White Line Fever”. En klart imponerande debut som slog en bro mellan punk och hårdrock som få andra.

Något helt annat blev det då Rush släppte “A Farewell to Kings” (1 september 1977) med ytterligare progressiva nummer men även den fina (och antisocialistiska) balladen “The Trees”. Dagen därpå, 2 september 1977, kom Thin Lizzy med “Bad Reputation”. Den avskalade skivan med sitt trioformat råkar vara min favorit med Thin Lizzy (Varför? Ja, inte vet jag). Proppfullt med bra låtar såsom titelspåret, “Soldier of Fortune”, “Opium Trail”, den suggestiva och ödesmättade “Southbound” (lite Springsteen igen) och inte minst “Dancing in the Moonlight”. Omslaget är i sin enkelt också väldigt snyggt.

I övrigt kan noteras att AOR-gruppen Foreigner LP-debuterade med “Foreigner” 8 mars 1977 och det var nog ungefär så hårda gruppen någonsin blev. Finns rentav någon låt på debuten som jag gillar lite. Meat Loaf släppte “Bat Out of Hell” (11 oktober 1977) med låtar av Jim Steinman och ett sound som lät som Bruce Springsteen som hårdrockare (flera av hans musiker medverkar också såsom inlånade). En väldigt storslagen skiva som återger tonårsdrama på ett övertygande vis.