Hårdrocken 1973

 1973 blev året då det egentligen så sakta började knaka i fogarna hos vissa av de etablerade banden även om det inte märktes riktigt ännu. Årets stora roliga nyhet var Aerosmiths självtitulerade debut (5 januari 1973) och här kom alltså en viktig skiva i den här skolan av bluesbaserade och gatusmarta rockband där det går en rak linje från Rolling Stones och Faces över Aerosmith och vidare till Guns'n'Roses och dylika band. På debuten finns ”Dream on”, en hårdrocksballad som jag mer än står ut med (så är inte alltid fallet) samt ”Mama kin”, som GnR givetvis gjorde en cover på.

Blue Öyster Cult följde upp debuten med den tuffa ”Tyranny and Mutation” (11 februari 1973) där de ytterligare mutar in den udda kategorin ”intellektuella hårdrockare med dunkla texter och mörk image”. Jag är överlag ganska svårt förtjust i de tidiga BÖC-albumen. I mars 1973 släppte Alice Cooper den lysande ”Billion Dollar Babies”, åter en maffig Ezring-produktion med gitarristerna Hunter och Wagner i spetsen eftersom det ordinarie bandet började krokna. Här staplas klassikerna (”Hello Hooray”, ”Elected”, titelspåret”, ”No More Mr Nice Guy”, ”Sick Things” och ”I Love the Dead”). Överlag en lysande skiva som i sitt sound gjorde övergången till Alice Cooper solo nästan omärkbar. Nästa album, ”Muscle of Love” (20 november 1973), fortsätter i liknande stil även om de minnesvärda låtarna är färre.

Nazareth, detta ack så bortglömda band, släppte 5 maj och 9 november skivorna ”Razamanaz” och ”Loud and Proud”. Det är enkel och rak rock men ändå en fröjd att höra de medryckande låtarna staplas på varandra (”Razamanaz”, ”Bad Bad Boy”, ”Broken Down Angel”, ”Teenage Nervous Breakdown” samt fina covers på Joni Mitchells ”This Flight Tonight” och Bob Dylans ”The Ballad of Hollis Brown”. Nazareth skulle under ännu flera år bara segla vidare från triumf till triumf.

1 december 1973 kom den sista av mina favoriter från hårdrocksåret 1973. Black Sabbath hade också nedgången runt hörnet men de skulle ännu ge ifrån sig två klassiska album till, denna och ”Sabotage”. Det satt dock långt inne och bandet har själva sagt att de var svårt oinspirerade innan de hamnade i ett gammalt slott sedan de gett upp försöken att spela in i Los Angeles. Där kom Iommi på riffet till den knäckande tunga titellåten (till den gjordes även en lågbudgetvideo där Ozzy blir dödad med en pil). Iommi visar dock även upp sina mer känsliga sidor i ”Fluff” (som överlevde i liverepertoaren även efter Ozzy) medan ”Killing Youself to Live” eller ”Looking for Today” är hederlig Sabbath.

Och så var det det där med att det knakade i fogarna då. Om jag då ska skumma igenom några ytterligare album från året bara för att nämna tendenser och händelser så släppte Deep Purple alltså ”Who Dp We Think We Are” (12 januari 1973), i mångt och mycket en skitplatta som visar på att bandet helt tappat motivationen efter triumfåret 1972 (den är förvisso inspelad det året). Förutom ”Woman from Tokyo” finns här inte mycket som är minnesvärt även om jag minns att min salige lagkamrat Kjelle en gång testkörde låten ”Mary Long” på oss andra och ingen kunde den.

Led Zeppelin släpptes 28 mars 1973 ”House of the Holy”, en platta som påminner mig om att bandet framför allt är synonymt med de fyra första albumen (även om jag ska återkomma till det allra sista). Det finns flera okej låtar (”The Song Remains the Same”, ”The Rain Song”, eller ”No Quarter” - samtliga dock enormt mycket bättre liv) men också ren utfyllnad som visade på att självaste Led Zeppelin hade tappat geisten en smula. Det skulle dock bli värre.

Queen kom även 13 juli 1973 med sin debut, liksom det amerikanska bandet Montrose 17 oktober 1973. Bandet är väl mest intressant för ett par rökare och för att de hade Sammy Hagar som sångare. Uriah Heep släppte 3 september 1973 ”Sweet Freedom”, där de mest upprepar sig.