Synten 1976

 

Det är ännu ganska tunt om elektronisk musik 1976 men åtminstone fyra album som jag tycker ganska bra om har jag vaskat fram. Eller rättare sagt är det väl tre som jag tycker ganska bra om och det album som jag älskar.

I juni 1976 släppte La Düsseldorf sin självtitulerade debut och det är här fråga om motoriskt beat i stil med Neu och kanske lite Amon Düül. Dock lite rakare låtar om än med en udda inramning. Kanske finns här rentav en och annan låt som kan kallas poppig men det är förstås en fråga om smak.

Cluster släppte under året sitt andra album “Sowieso” och stilen är väl inte helt olik La Düsseldorf även om Cluster i högre grad förlitar sig på ljudlandskap och stämningar. Gruppen, som kraftigt kom att påverka Brian Eno, utgjorde en viktig milstolpe på vägen mot renodlad ambient.

Vangelis släppte i september 1976 skivan “Albedo 0.39” och fortsätter den väg han redan slagit in på med tidigare skivor även om de här mest är instrumentalstycken. Han synthljud är redan efter par skivor ganska lätta att känna igen och överlag påminner det mycket om filmmusik även här.

I december 1976 släppte Jean-Michel Jarre megaklassikern “Oxygène”, en skiva som jag är svårt förtjust i. Det sex låtarna (“Oxygène 1 – 6”) har alla sina olika ljudbilder och de fastnar lätt då Jarre ändå mejslar ut starka melodier och roliga synthljud men för många är det ju den pumpande “Oxygène 4” som blivit klassikern men detta är generellt en vacker och harmonisk platta som jag kan lyssna på hur ofta som helst. Otroligt rofylld.