Synten 1977

 

David Bowie – Low (14 januari 1977): Visst gjorde David Bowie ett par syntplattor 1977 och hans “Low” får därmed öppna detta intressanta år. Det är en ganska förvrängd musik, kraftigt påverkad av Eno och dennes ljudexperiment. Både Eno och Bowie kunde även de tyska krautartisterns innan och utan och tog inspiration till skivan från denna scen. Här finns starka melodiska låtar men de döljs ibland under elektroniska ljud (“Breaking Glass”, “Sound and Vision”, “What in the World”) medan andra halvan av skivan till stor del utgörs av experimentella och väldigt stämningsfulla instrumentallåtar (främst den mäktiga “Warzawa” och avslutande “Subterraneans”). Överlag en vacker och tidlös skiva som visar att den gamle glamrockaren och kortlivade soulsångaren kunde göra något helt nytt.

Kraftwerk – Trans Europa Express/Trans Europe Express (mars 1977): Med sin sjätte skiva blev Kraftwerk alltmer raffinerade och tematiken blev också allt tydligare. Medan föregående skiva hade haft radioaktivitet och radio som genomgående tema så handlade denna skiva, eller åtminstone merparten av låtarna, om resor med tåg. Det monotona titelspåret och de med denna låt ihopvävda “Metal auf Metal” samt “Abzug” illustrerar på ett lysande vis den sövande känslan av att åka tåg. I titelspåret far man genom Paris och Wien och sedan åter till Düsseldorf och David Bowies skiva “Station to Station” refereras också i låten. Allt som allt en fascinerande skiva.

Cluster & Eno – Cluster & Eno (juni 1977): Det bästa från båda parter kommer fram i detta samarbete mellan Cluster och Eno. Det skulle rentav bli en skiva till samt att Eno även turnerade med Cluster, som han uppenbarligen beundrade stort. Det är korta låtar en ändå ganska mycket av stämningsstycken och det är heller inte helt olikt det som Eno spelade in med David Bowie vid samma tid och som gav oss “Low” och “Heroes”.

Tangerine Dream – Sorcerer (juli 1977): Ett soundtrack till William Friedkins film med samma namn (en storflopp för den då uppburne regissören) som anses bättre än själva filmen. Det är egentligen det vanliga Tangerine Dream-soundet fast kanske lite kortare och rakare i och med att det är avsett för en film. Dock ändå samma kvalitetsnivå som gruppens tidigare album.

David Bowie - “Heroes” (14 oktober 1977): “Low” är en fantastisk skiva men Bowie/Eno toppar rentav den med fantastiska “Heroes” där varenda låt är en riktig ljudupplevelse. Även här finns rocklåtar med lite förvrängd inramning men ändå vackra och effektiva melodier (“Beauty and the Beast”, “Joe the Lion”, “Sons of the Silent Age”) samt det magnifika titelspåret, en av de vackraste kärlekslåtar jag vet. Dave Gahan har berättat att han värvades av Depeche Mode efter att de hört honom sjunga just denna låt och bandet körde även en version på sin turné 2017 som hyllning. Åter är andra halvan mest instrumental och här finns en rolig hyllning till Kraftwerk (“V-2 Schneider”, en lite kluven titel då V2 även var en raket som Hitler terroriserade London med under slutet av kriget). “Moss Garden” och “Neuköln” (en stadsdel i Berlin) är förstås rena stämningsstycken och otroligt vackra. Höjdpunkten på Bowies mer experimentella period.

Throbbing Gristle – Second Annual Report (november 1977): Angående mycket industriell musik så sade nyligen en god vän med bra koll på synt ungefär: “Det är ju inte längre musik man orkar lyssna på direkt”. Och det stämmer ju. Främsta anledningen till att jag har med den här skivan (som jag dock drog igenom för att friska upp minnet innan jag skrev den här texten) är att den var viktig i samband med tillkomsten av industrimusik. Och det är det är inte direkt hissmusik eller något du sätter på när du vill slappna av en kväll efter jobbet. Det är inte heller totalt oljud men det är ganska maskinellt och samma låtar (“Slug Bait” och “Maggot death”) presenteras i olika liveversioner där väl bara titeln är det gemensamma. En av dessa versioner består bara av att en av medlemmarnas ropar förolämpningar mot en uppenbart fientlig publik. Huvudnumret är b-sidan och den tjugo minuter långa “After Cease to Exist” som består av brusande och lätt obehagliga ljud som för all del skapar en typ av stämning (om än inte så trevlig) och pekar fram mot band som The Klinik. I alla fall i mina öron.

Suicide – Suicide (28 december 1977): Alldeles i slutet av punkåret 1977 kom denna 32 minuter långa blandning av synth och punk från duon Alan Vega och Martin Rev och detta var nog bland det hårdaste man kunde höra detta år. Malande öppningslåten “Ghost Rider” har blivit en given coverfavorit hos postpunk- och gothband överlag (exempelvis Sisters of Mercy körde den som avslutning under sina tidigare år) och den sätter tonen. “Cheree” är kanske lite mildare men ändå spöklik. Den gastkramande “Frankie Teardrop” skildrar via Vegas attacksång en desperat man som dödar sin familj och sig själv. Överlag en skiva som lät som få andra när den kom, gissar jag, och som fortfarande är en ganska märklig upplevelse.

I övrigt kan nämnas att franska Die Form detta år släppte sina första skivor i form av några experimentella singlar (exempelvis “Bain Total”). Gruppen skulle med åren komma att bli en trogen leverantör av elektronisk musik och en av relativt få renodlade syntband från republiken Frankrike. Bland rockband som ändå hade ett ganska syntindränkt sound kan nämnas Ultravox som detta år släppte två lysande album, “Ultravox” (25 februari 1977) och “Ha! Ha! Ha!” (14 oktober 1977) samt förstås singeln “Young Savage” (28 maj 1977). Väl värt en lyssning för den som inte tagit del av gruppen innan sångaren John Foxx hoppade av och ersattes av Midge Ure.