Hårdrocken 1982

 Givetvis blev 1982 också ett mycket bra hårdrocksår och energin från fantastiska 1981 rullade, så att säga, bara på. Först ut bland de skivor jag tänkt kommentera är Aldo Novas “Aldo Nova” (18 januari 1982). Kanadensaren, på vars dopattest det står Aldo Capuruscio, var för mig som ung mest ett namn och några omslag i skivkataloger eftersom jag inte hann med honom. Jag tror att någon av mina klasskamrater faktiskt kunde hans skivor ganska bra och jag kan även ha hört honom hemma hos denne men är inte säker eftersom det var ett tag sedan. “Aldo Nova” innehåller lättsam men ganska snygg melodisk hårdrock och låtar som “Fantasy”, “Ball and Chain” och balladen “Folling Yourself” fastnar ganska lätt. Just för den som gillar melodisk hårdrock med popanstrykning bör Nova vara något att lyssna in sig på.

Samma månad (januari 1982) utkom även Hanoi Rocks med sina andra platta, “Oriental Beat”. Det är lite mer minnesvärda låtar här och en del blås (exempelvis “Motiviation” och “Teenage Outsiders”. Det är lite Stooges över “MC Bay” medan “No Law and Order” är ganska ett ganska oblygt lån från The Clash (men med lite för svulstig gitarr som min gode vän Tomas påpekade). Titelspåret samt “Lightning Bar Blues” är väl ändå ett par av rökarna på skivan. Överlag ett helt okej hopkok av New York Dolls, Johnny Thunders och en del glamrock från Los Angeles samt några av de ovannämnda ingredienserna. Senare under året släppte gruppen även “Self Destruction Blues” (13 november 1982) som var en sammanställning av b-sidor och uddaspår.

I februari 1982 släppte Magnum vad som kanske kom att bli en av åttiotalets mest tongivande melodiska hårdrocksplattor med “Chase the Dragon”. Jag pluggade Magnum ganska hårt inför olika hårdrocksgiss och den här plattan körde jag ganska ofta. Här lyfter gruppen verkligen med ett antal minnesvärda melodier och kanske är detta överhuvudtaget den bästa skiva de någonsin släppte, i alla fall om man pratar om minnesvärda låtar. Från inledande och dramatiska “Soldier on the Line” via “On the Edge of the World” till den melankoliska och extremt melodiska “The Spirit” (som även snabbt fastnar). “Sacred Hour” kom att bli lite av en klassiker för gruppen och även “Walking the Straight Line” kanske är en utfyllnadslåt så fastnar även den ganska snabbt. Slutet på skivan kanske en smula svagare men “Hold Back Your Love”, en ballad, är ändå en helt okej avslutning på skivan. Samma månad kom Krokus även med “One Vice at a Time” som åtminstone gav oss glamrockklassikern “Love Stick Goes Boom”.

Två av de viktigare albumen från 1982 kom i mars. Först ut var Scorpions med “Blackout” (8 mars 1982) som inleds med trippeln “Blackout”, “Can't Live Without You” och “Noone Like You” följt av några utfyllnadslåtar innan “China White” och “When the Smoke is Going Down” avrundar. Scorpions har hittat sin formel fullt ut vid det här laget och även om de ibland blivit hånade som “smörband” så visar de på flera spår att de ändå kan spela ganska hårt. Strax därpå kom Iron Maiden med “The Number of the Beast” (22 mars 1982) som väl blev årets genombrott och även årets hårdrocksplatta. Vad kan jag säga som inte sagts? Plattan har kanske betytt mer än någon annan hårdrocksskiva för oss som växte upp på åttiotalet. Det är väl bara “Invaders” och “Gangland” som är lite mindre kända på skivan (men på inga vis dåliga låtar) medan resterande (“Children of the Damned”, “The Prisoner”, “22 Acacia Avenue”, titelspåret, “Run to the Hills” samt “Hallowed Be Thy Name” är Maiden-klassiker och tvättäkta klassiker överhuvudtaget. Iron Maiden visade att hårdrocksband kunde skriva de mest intelligenta och reflektiva texterna sedan Blue Öyster Cult.

Evigt otursförföljda Anvil släppte under våren sin kanske mest kända skiva (och låt) med “Metal on Metal” (15 april 1982). Okej, i ärlighetens namn är en del av låtarna på skivan inte sämre än valda nummer av, säg, Y&T men då den lite klumpiga “Metal om Metal” ändå är plattans mest namnkunniga låt så fattar jag åter varför Anvil aldrig blev särskilt kända. Givetvis kan band ibland ha otur men om band inte har tillräckligt bra låtar så kan de harva hur länge som helst utan genombrott.

Ett bands om däremot gick in i en svacka var Girlschool med sin “Screaming Blue Murder” (7 juni 1982). Talande nog är den låt jag minns bäst en cool cover på Stones “Live With Me” men i övrigt så hade soundet blivit en smula mer utslätat och tyvärr fortsatte den tendensen sedan under åttiotalet då bandet sneglade mot mainstreampubliken. En vecka senare kom Manowar med debuten “Battle Hymns” (14 juni 1982). Bandet har en väldigt distinkt image (lite som statister från “Conan barbaren”) men musiken är ganska lättrallad och texterna är lite som ett fattigmans Iron Maiden med mycket “sword and sandal”. Den stilen har bandet i princip behållit över åren.

Ännu en dunderklassiker kom i och med Judas Priest “Screaming for Vengeance” (1 juli 1982) som gav oss låtar som “Electric Eye”, titelspåret och “You've Got Another Thing Coming”. Precis som “British Steel” en mer rättfram metal-skiva efter den något mer stillsamma “Point of Entry”. Därefter skulle Priest släppa en skiva vartannat år till dess att Halford hoppade av och albumen skulle därtill skilja sig åt ganska markant. Samma månad kom Twisted Sister även med sin första EP, “Ruff Cuts” där åtminstone “What you don't know (Welcome to the Show)” är bra rock i AC/DC-stil. Bandet skulle i september 1982 även släppta debut-LP:n “Under the Blade” där i alla fall titellåten, den första egna komposition de skrev med Dee Snider, blivit klassiker. Överlag ganska effektiv glamrock men lite råare än genomsnittet.

Y&T släppte 24 augusti 1982 “Black Tiger”, en skiva som en del kritiker hånat för dess stolpiga ljudbild. Riktigt så illa är det inte men den som lyssnar på liveskivor hör förstås att bandets låtar lyfter mer på scenen. Texterna är dock ofta hjärndöda och parodiska men titelspåret, “Open Fire”, “Hell or High Water”, “Barroom Boogie” eller “My Way or the High Way” har ändå effektiva och trallvänliga riff för den som gillar mer partybaserad hårdrock.

När hösten 1982 rullade in så duggade de blivande klassikerna tätt. Accept släppte 4 oktober 1982 “Restless and Wild” där bandet fortsatte den lyckade väg de slagit in på med “Breaker”. Titelspåret liksom “Princess of the Dawn” är rena allsångslåtar men mest anmärkningsvärd är den blixtsnabba “Fast as a Shark” (med inledande tysk schlager) som blivit en föregångare till thrash metal och överlag är stenhård låt för att vara från 1982. Bandet spelade in i Dierks studios men började helt och hållet att producera själva.

Kiss gjorde efter några svaga år (med botten i storfloppen “The Elder”) en rejäl uppryckning i och med “Creatures of the Night” (25 oktober 1982) som bjöd på den raka rock de blivit kända för (framför allt i “I Love it Loud”) och även om Peter Criss bytts ut mot Eric Carr så ställde Ace Frehley upp en sista gång på omslag och i promotionvideos trots att hans inblandning i skivan i grunden var minimal. Den blev dock en välkommen comeback för det ekonomiskt pressade bandet som därefter även skulle byta från krisande Casablanca till Mercury och komma att ha fortsatt hyggliga framgångar under åttiotalet.

I oktober kom även Michael Schenker Group (MSG) med sin tredje skiva, “Assault Attack”. Man fortsätter med väldigt melodiska låtar (såsom på föregångaren “MSG”) såsom “Dancer” eller “Samurai” och i bagateller som instrumentala “Ulcer” får Schenker i alla fall visa vad han går för som gitarrist.

Venom följde upp sin debut med “Black Metal” (1 november 1982) som bjöd på mer av deras i grunden ganska klumpiga och skitiga metal med satanistiska och/eller ockulta texter vilket i sin tur räckte för att hålla intresset uppe. Utöver titellåten så blev “Countess Bathory” (som svenska Bathory i sin tur tog namnet ifrån), en skildring av den bokstavligen blodtörstiga grevinnan, en klassiker. Venom och Motörhead var bland det skitigaste man kunde höra vid denna tid men thrash metal lurade alldeles runt hörnet och samtidigt som denna skiva kom ut spelade de då okända Metallica flitigt live i San Francisco.

En vecka efter Venom, 8 november 1982, kom en annan Black Metal-grupp ut med EP:n “Mercyful Fate” som även är känd som “Nuns Have no Fun”. Danska Mercyful Fate är dock mer till sin image ett Black Metal-band eftersom de låter ganska olika jämfört med Venom. De var dels skickligare musiker och sångaren King Diamond sjöng renare och närmast i kastratstil. Texterna var dock ockulta.

Whitesnake släppte 15 november 1982 “Saints & Sinners” som väl inte bjöd på så mycket nytt jämfört med tidigare men dock en dunderklassiker inom åttiotalshårdrocken i och med “Here I Go Again”. Ett sjuttiotalsband, Led Zeppelin, avslutade sin skivkarriär med utgivningen av “Coda” (26 november 1982) som var en sammanställning av udda låtar (b-sidor, outgivet) i bandets katalog och lite av en skiva för komplettister.

Samma månad kom även Ozzy med liveplattan “Speak of the Devil” som enbart består av Black Sabbath-nummer. Ozzy hade mer eller mindre tvingats spela in skivan eftersom han skulle återfå rättigheterna till vissa nummer om han spelade in dem på nytt (detta är lite komplicerat för mig men jag berättar det som jag läst) och han gick tjurigt till verket samtidigt som inte heller hans medmusiker tyckte om idén. Vid ett gig på The Ritz i New York 27 september 1982 yxade sig Ozzy (med rakat huvud och i mjukisbyxor) igenom numren inför en vild publik. Ozzy fick dock ha en lapp liggande på en stol på scenen eftersom han glömt många av texterna. Eftersom Black Sabbath med Ozzy aldrig släppte en klok liveskiva (“Live at Last” är ökänd för sitt usla ljud) så är den ett bra komplement till Black Sabbaths “Live at Last” som kom året därpå.