Synten 1982

 

Syntåret 1982 var kanske inte riktigt i stil med 1981 men det bjöds ändå på en del spännande i den breda kyrka som omfattar elektronisk musik. Franska Die Form kom 13 mars 1982 ut med sin första riktiga LP, “Die Puppe”. Den innehåller lite lagom experimentell synth som tål att höras fler gånger. Visage kom 26 mars 1982 med sitt andra album, “The Anvil”. Det är ganska okej låtar på den och av naturliga skäl påminner soundet om Ultravox (flera var ju med och skrev låtar i Visage) men det finns ingen dunderhit i stil med “Fade to Grey”. I mars släppte Tangerine Dream även sitt bästa album på flera år, “White Eagle”. Här har man uppdaterat soundet lite och det finns smärre Kraftwerk-influenser i vackra och de taktfasta låtarna.

A Flock of Seagulls släppte i april 1982 debuten “A Flock of Seagulls” och även om det är okej så är plattan kanske lite anonym även om de skulle lyfta. Som bjärt kontrast mot AFOS:s behaglliga musik kom samma månad även SPK ut med en LP, “Leichenschrei”. Fascinationen för död och udda kroppsdelar tycks vara minst lika stor som hos flera senare grindcore- och dödsmetallband och även om musiken är ganska obehaglig så landar de ändå på rätt sida om olyssningsbart/lyssningsbart. Det är på det hela taget en mycket spännande och atmosfärisk skiva och bland dess tillskyndare finns Edward Ka-Spel i “Legendary Pink Dots”. En tredje skiva som kan nämnas denna aprilmånad var Front 242 andra singel “U-Men/Ethics”. Medan b-sidan är en kurositet som jag fortfarande inte riktigt lärt mig så har a-sidan med sin dunkla text och malande rytm blivit en klassiker i gruppens repertoar som de spelade ännu när jag såg dem sista gången 30 november 2024.

Jean-Michell Jarre släppte 5 maj 1982, “Les Concerts en Chine”, hans första liveplatta. Det är en märklig och ganska suggestiv historia där liveversioner blandas med vad som eventuellt är studioexperiment eller i alla fall helt nya låtar. På ett sätt visade Jarre att du kunde experimentera även med liveplattans format. 10 maj 1982 släppte New Order singeln “Temptation” som förvisso är en rocklåt i huvudsak men intressant att nämna som ett första steg på vägen mot något mer rytmiskt och synthindränkt. Cabaret Voltaire, som tidigare varit rätt svårsmälta, gav i maj 1982 ut “2 x 45” som har inslag av EBM och är ganska taktfast överlag jämfört med en del av deras mer irrande tidiga låtar.

Ett par av årets mer viktiga skivor kom under sommaren. Först ut var Talk Talk med debuten “The Party's Over” (12 juli 1982) och låtar som “Talk Talk”, titelspåret och “Is it so serious” förmedlar egentligen det som albumet heter. Det är välgjorda och minnesvärda låtar men generellt mollstämda och reflektiva. Musik att spela efter festen, bokstavligen. Strax därpå kom Yazoo med debuten “Upstair's at Erics” (20 augusti 1982). Skivan är döpt efter produdenten som hjälpte Vince Clarke och Alison Moyet att färdigställa det hela. Albumet är inspelat i samma studio där “Speak and Spell” spelades in och föga förvånande låter det rätt likt detta album fast med kvinna på sång. Klassiker som “Don't Go”, “Goodbye 70's” och “Only You” staplas upp men även den dystra “Winter Kills” är värd att lyssna på. Singeln “Situation”, som kom mellan gruppens båda album, verkar finnas med som bonusspår på båda. I augusti 1982 släppte även tyska kultbandet Malaria sin debut-LP “Emotion” som trots titeln innehåller ganska kylig och hård synthmusik. Inte riktigt på EBM-nivå, men ändå.

1 september 1982 släppte Fad Gadget sin tredje LP, “Under the Flag”. Överlag bra och stabila låtar och särskilt titelspåret låter lite som Pet Shop Boys. Undrar om Tennant/Lowe lyssnade? Blancmange släppte sin debut “Happy Families” 24 september 1982 och även om det är okej så låter det hela i fråga om sångstil och sound som vilket annat lättare elektroniskt band som helst vid denna tid. Precis i slutet av månaden, 27 september 1982, kom Depeche Mode med “A Broken Frame”. Medan Vince Clarke spelade in med Alison Moyet så kämpade hans tre före detta kumpaner på som trio (också i Blackwing och säkert kan de ha sprungit på varandra) eftersom Alan Wilder ännu bara användes som livemusiker. Förutom några enstaka hemskheter (“Meaning of Love”, “A Photograph of You”) så finns här flera fina och vemodiga låtar såsom “Leave in Silence”, “My Secret Garden” och “The Sun and the Rainfall”. Martin L Gore är ganska filosofisk i sina texter och näst sista låten, den suggestiva “Shouldn't Have Done That”, verkar handla om en blivande diktator. Allt som allt en skiva jag då och då ändå återvänder till med sin känsla av enslighet och höst. Samma månad släppte Front 242 även debut-LP:n “Geography” där soundet är betydligt tunnare än vad man senare vant sig vid hos Front 242 men istället är de lite avskalade låtarna ganska fascinerande. Texterna är ibland kryptiska och kyligt reflekterande och det är en skiva som kommit att växa över åren.

Ultravox släppte sin ganska syntiga “Quartet” 15 oktober 1982 vilken jag nog håller högre än föregångaren “Rage in Eden” med låtar som “Reap the Wild Wind”, “Hymn”, “Visions in Blue” eller “We Came to Dance”. Samma månad släppte DAF “Für Immer”, den avslutande delen i deras klassiska albumtrilogi på Virgin Records. Inte så mycket nytt förutom en kanske lätt uppdaterad ljudbild och färre klassiska låtar även om stycken som “Kebab Träume” är minnesvärda.

Det var många debuter detta år och en annan ganska egen grupp, Indochine, släppte sin första LP, “L'Aventurier” 15 november 1982. Just titelspåret med sin kombination av synthljud och en markerad twang-gitarr lade grunden till Indochines speciella sound och de har förblivit en älskad kultgrupp i den elektroniska världen. En annan kultgrupp som rörde sig i utkanten av syntscenen, Legendary Pink Dots, släppte också sin debut “Brighter Now” 7 december 1982. Mer syntiga än på debuten kom de dock inte att bli i och med flitigt med trummaskiner och syntetiska ljud innan de sedan rörde sig mer mot psykedelisk rock med stor ljudbild.

Ett par album som jag inte kunnat datera mer exakt kom också under året. Belgiska Absolute Body Control (där medlemmar senare blev del av The Klinik) kom med debut-albumet “Numbers” som består av malande men ändå ganska lättsamma instrumentallåtar. Ganska underhållande överlag. En megaklassiker stod dock Die Krupps för i och med sin andra LP, “Volle Kraft Voraus”. Här har vi i hög grad en av grundstenarna till Electronic Body Music (EBM) med hårda och aggressiva stycken såsom titelspåret, “Goldfinger” och klassikern “Wahre Arbeit – Wahrer Lohn”. Både DAF och Die Krupps var även värdiga efterföljare till Kraftwerk på Düsseldorfs växande elektroniska scen.