Synten 1981

 

Detta klassiska syntår inleddes med DAF:s “Alles ist gut” (6 januari 1981) och det var såsom duo som Gabi Delgado och Robert Görl slutligen hittade formen. Detta märks redan på den hotfullt återhållsamma “Sato-Sato” som följs av dunderklassikern “Der Mussolini” (politik reducerad till namnet på en rad danser). En annan klassiker är homolåten “Der Räuber under der Prinz” med ett alltmer urspårat klockspel. “Ich und die Wirklichket” är en annan sådan här hotfull låten medan saker “Alle gegen Alle” mest är röj. Med en minimalistisk stil bestående av malande synthar och mycket trummor så karvade DAF ut den genre som kom att kallas “Electronic Body Music” och som de själva då och då kallade just “Körpermusik”. “Alles ist Gut” blev det första av tre klassiska album från DAF men redan i november 1981 följde man upp det med “Gold und Liebe” som innehåller den malande proto-acid house-låten “El Que” och “Sex under Wasser” samt röjiga “Verschwende deine Jugend”. Lite färre klassiker på denna men ändå en bra skiva.

Vangelis släppte 14 mars 1981 ett av sina många soundtracks i form av “Chariots of Fire” som sålde väl då även filmen, (på svenska “Drömmilen” och en skildring av löpare på 1920-talet) blev en stor framgång. Särskilt det drömska och vackra huvudtemat har förstås blivit mycket känt och står sig väl än idag.

SPK släppte i april 1981 debuten “Information Overload Unit” som bestående av industriella oljud som mest fick mig att må dåligt. Men nu har jag friskat upp minnet och lär väl inte återvända till detta.

Vad kan man egentligen säga om Kraftwerks “Computerwelt/Computer World” (11 maj 1981) som inte redan har sagt? Att den var oerhört nyskapande för sin tid? Okej, då har jag sagt det. Men visst, även om jag kan skivan utantill så är den rätt fantastik med sitt sammanhållna tema om datorer och hur de förändrar världen (gruppen själva ägde ingen dator vid inspelningen). I “Computer Liebe” har vi renta en låt om att dejta på nätet. 1981! Så plattan är värd allt lov den får även om jag inte har så mycket mer att tillägga. Det kan dock sägas att under kommande fem år så gick Kraftwerk från “ledande syntkungar” till “ledande inom en rätt stor grupp” då de 1986 släppte “Electric Café”. Så det hände väldigt, väldigt mycket inom elektronisk musik på 80-talet och det gick fort. Milt sagt.

“Les Chants Magnetiques”, Jean-Michel Jarre femte album, släpptes 20 maj 1981 och de fem styckena, inte minst det långa stycke 1 förlitar sig i stor utsträckning på gamla trick från “Oxygene” och “Equinoxe”. Stycke 2 blev den stora hitten från albumet med sin glada pumpande rytm och stycke 5 sticker ändå av med lite spår av rockabilly-gitarr och något karibiskt inslag.

Jon & Vangelis släppte “The Friends of Mr Cairo” 3 juli 1981 och skivans kända låta är den stora hiten “I'll find my way home”. Jag har inte hört den på många år och hade rentav glömt bort den men när jag hörde den var det lite med känslan av “Nej, den där sönderspelade låten”. Resten är ganska traditionellt jämfört med vad duon gjort tidigare och tickar snällt förbi.

Gary Numan släppte 4 september 1981 “Dance” som i grunden är en typ av lite mer fast ambient, det vill säga att det är mycket stämningsmusik. Låtarna tickar på med hans karaktäristiska röst och behagliga synthljud som exempelvis i den nio minuter långa “Slowcar to China”. Det var ungefär så här experimentell Numan blev i början av sin karriär.

Marsh och Ware, de två avhopparna från Human League, bildade istället Heaven 17 och albumdebuteraade i september 1981 med “Penthouse and Pavement” som innehåller fjäderlätt funkpop med något mer entusiasmerande texter. De tickar snällt på och jag minns väl hitsen “We Don't Need This Fascist Groove Thang” samt “Play the Game” men inte så mycket mer.

John Foxx släppte 25 september 1981 sitt andra album, “The Garden” (ironiskt nog en titel snarlik Eurythmics debut som kom en vecka senare. Han plöjer här ingen ny mark utan fortsätter med samma atmosfäriska synth men inte med så starka låtar även om exempelvis “Europe after the Rain” och titelspåret är bra.

De som mest hört deras stora åttiotalshists vet inte att Eurythmics till en början i huvudsak var ett synthband. I alla fall på sina tre första skivor. “In the Garden”, gruppens debut, kom 2 oktober 1981 och var producerad av Conny Plank och även inspelad i dennes studio. Medlemmar från DAF och Can medverkade på inspelningen som är ganska stämningsfull men i grunden saknar så oerhört minnesvärda låtar. Roligt är nästan ett bonusspår, “Heartbeat Heartbeat” där Annie och Dave låter en smula som DAF.

5 oktober 1981 kom två viktiga debutalbum som i övrigt var ganska rejält olika. Det första var Depeche Modes “Speak and Spell” som utkom efter att par singlar tidigare hade släppt under året. På vissa utgåvor är debutsingeln “Dreaming of Me” med och då som ersättare till den i mina öron formligen vedervärdiga “I Sometimes Wish I Was Dead” (du gör inte en låt med en sådan titel till en sådan vrålhurtig elektropop). Senare har man tyvärr återgått till originalet. Normalt skulle jag tycka om det men inte i detta fall. Annars staplas tidiga klassiker upp. Utöver singlarna “New Life” och sönderspelade “Just Can't get Enough” även “Puppets” (som man körde live ännu 1984) och “Boys Say Go!” (som man körde live sista gången 1986). “What's You Name” är ännu en sådan där vedervärdig låt medan “Photographic” är en suggestiv klassiker som jag hörde live så sent som 2006. Överlag lite hackat och malet och en del är stämningsfullt, annat okej och ett par låtar är som sagt rena plumpar i protokollet. Vince Clarke hade skrivit merparten av låtarna och Martin Gore ett fåtal. Redan i december 1981 skulle Clarke dock hoppa av (orsaken är lite dunkel) vilken i grunden var en förutsättning för det Depeche Mode världen lärde känna.

Det andra debutalbumet som släpptes denna dag var så Einstürzende Neubautens “Kollaps”, 39 minuter av ganska så krävande musik. Visst, ett stycke som “Tanz Debil” har rentav en slags EBM-känsla med rytmiskt hamrande på plåtar men väldigt mycket annat består av industriella oljud ackompanjerade av Bargelds skrik på tyska (och ibland ord som är svåra att uppfatta). Man får höra både borrmaskiner och vinkelslipar gå loss i några låtar men mest är det som sagt en percussion-driven musik med lite elektronik i bakgrunden. I rättvisans namn har jag dock hört värre industriell musik från sent 1970-tal men på väldigt hög volym vore denna skiva nog ganska tuff att höra på. Dock en debut som är ganska minnesvärd på olika vis och som kontrast till “Speak and Spell” visar den väl spännvidden på det som vi i Sverige kallar “synt”.

Synthpopalbumen duggade tätt hösten 1981 och strax efter “Speak and Spell” kom Human Leagues “Dare!” (16 oktober 1981). Efter att medlemmarna Ware och Marsh hade hoppat av så rörde sig Philip Oakey i en betydligt mindre intressant riktning även “Dare!” för den skull inte är dålig. Det blev dock mindre experiment och mer synthpop vilket ännu fungerade ett tag innan gruppen nådde ett stadium av menlöshet mot mitten av 80-talet. Till sin hjälp hade Oakey diabildsperatören och låtskrivaren Philip Adrian Wright och de nyrekryterasde körtjejerna och danserskorna Joanne Catherall och Susan Sulley samt keyboardisterna Jo Callis och Ian Burden. Dessa snickrade ihop en skiva som ändå innehåller en del klassiker från “The Things That Dreams are Made of” via hiten “Open Your heart” och “The Sound of the Crowd” (där de låter lite som förr) och ett mittparti med mer intetsägande låtar innan man sedan kommer igång igen på slutet med “Love Action” och stora hiten “Don't You Want Me”. Human League skulle med andra ord säkra en rätt hygglig framgång lagom då det såg som mörkast ut för gruppen och kunde sedan puttra på under åttiotalet.

Orchestral Manoeuvres in the Dark släppte 6 november 1981 “Architecture and Morality” som anses som en av deras mer klassiska skivor. Den är helt okej men kanske lite dämpad för min smak. Men den vemodigt stillsamma “Souvenir” sammanfattar skivan ganska bra. Förmodligen behöver jag lyssna lite mer på den.

Min favoritskiva från syntåret 1981 är tvivelsutan Soft Cells debut “Non-stop erotic cabaret” (27 november 1981) som jag formligen spelat sönder och samman utan att någonsin tröttna på den i långt mer än trettio år och som i mina öra mest är en räcka formligen fantastiska låtar. Från inledande “Frustation” (som visar på Marc Almonds förståelse för en vanlig medelålders man) som direkt följs av covern och stora hiten “Tainted love”, vidare till den sinnliga och lätt porriga “Seedy films” med snygg saxofon, stämningsfulla pianolåten “Youth” och, som avslutning på a-sidan, “Sex Dwarf” med sin absurda text och medryckande synthslinga. “Entertain Me” och “Chips on my Shoulder” är lite mer lättviktiga men ändå bra medan “Bedsitter” är ett stycke diskbänksrealism om meningslöst liv på klubbar för att sedan återvända till ett litet rum (“bedsitter”). “My Secret life” handlar om att försvinna och plattan avslutas fint med balladen “Say Hello, Wave Goodbye” som egentligen fortsätter på detta tema. Soft Cell skulle släppa fler bra låtar men debuten är deras ovedersägliga kraftprov och kombinationen av Dave Balls flyhänta hantverk och Almonds dystra texter lyfte synthpopen till en helt ny nivå.

En annan mycket intressant klassiker som släpptes någon gång under året var Die Krupps “Stahlwerksynfonie” som i grunden är ett stycke (dock uppdelade på två med hänsyn till tidens LP-format) om cirka 28 minuter där slagverk, saxofon, en liten skvätt gitarr och synthljud återger någon form av industriellt landskap. Överlag mycket spännande även om Die Krupps på allvar skulle hitta formen med nästa LP. Gruppen skulle samma år även släppa singeln “Wahre Arbeit, Wahre Lohn” som kör vidare på det industriella spåret och med medryckande rytmer som gjort låten till en EBM-klassiker, senare remixad av Nitzer Ebb under namnet “The Machineries of Joy”.

Belgiska Neon Judgement debuterade med mini-albumet “Suffering” med tydliga influenser från exempelvis Throbbing Gristle men lite mer lättlyssnat.

Front 242, som hade bildats detta år, släppte i oktober 1981 singeln “Principles/Body to Body” där b-sidan kom att bli långt mer känd än a-sidan (som jag aldrig hört gruppen köra live).

Tyska kultgruppen Malaria släppte även sina första skivor detta år, en tolva samt en singel som är mer roliga än intressanta.

Hårdrocken 1981

 Hårdrocksåret 1981 gav oss verkligen klassiker efter klassiker i en till synes aldrig sinande ström. Det i grunden ganska bortglömda kaliforniska bandet Cirith Ungol (namnet taget efter någon plats i “Sagan om ringen”) kom 1 januari 1981 med sin debut “Frost and Fire”. Den intelligente läsaren kan säkert gissa att bandet var ganska fantasyorienterat och även om gitarristen Greg Lindstrom skrev alla låtar så är det troligen sångaren Tim Bakers lite spöklika sång som gör att man alltid känner igen gruppen. En kuriosagrupp för den specialintresserade.

På tal om bortglömda grupper så kan vi här även nämna skivan “Rock until you Drop” med Raven som även den kom i januari 1981. Raven var ännu en av grupperna ur “New Wave of British Heavy Metal” och alltså mindre ihågkomna idag. Musiken är inte originell men energisk och med ganska allsångsvänliga refränger. Ett band som troligen fungerade bra på pubar med hyttande nävar och stora starka på löpande band.

Joan Jett hade släppt ett självtitulerat album i maj 1980 men det var egentligen först när albumet kom ut på nytt och med ny titel “Bad Reputation” (23 januari 1981) som det verkligen hände något. Jett körde många covers men det extremt medryckande titelspåret är en egen komposition och klassisk glamrock i grunden. “You Don't Know What You've Got” är en annan pärla och i mångt och mycket en fortsättning på Runaways-soundet. Riktigt skojig är även Gary Glitter-covern “Do You Wanna Touch”. Även om hennes riktigt stora genombrott kom året därpå med ni-vet-den-där-låten så hade Jett börjat karva ut en karriär åt sig redan 1981.

Rainbow hade harvat på med mindre intressanta skivor så fort Dio försvann men gjorde ett sista storverk med sångaren Joe Lynn Turner i coh med “Difficult to Cure” (9 februari 1981). Här finns lättsamma men medryckande låtar som “I Surrender”, “Spotlight Kid” och “Can't Happen Here” men framför allt titelspåret där Blackmore visar sina klassiska influenser genom att stoppa in körpartiet från Beethovens nia. Allt som allt en bra uppryckning för ett band där trenden annars var nedåtgående.

Tre dagar senare kom Rush med den mästerliga “Moving Pictures” (12 februari 1981) som jag år 2011 såg framföras i sin helhet. Åtminstone tre första låtarna, “Tom Sawyer”, “Red Barchetta” och “YYZ” är ganska otagliga och därefter är det förstås proggiga “The Camera Eye” som väcker mitt intresse medan en del spår däremellan går lite mer på rutin även om också rutinlåtar med Rush innebär ganska trevlig lyssning. Rush skulle senare presentera den påföljande turnén på den utmärkta livedubblen “Exit... Stage Left” (29 oktober 1981) som även innehåller klassiker från skivorna precis innan men inte några nummer från gruppens första album.

Årets klackspark bjöd Motörhead och Girlschool på då de under namnet “Headgirl” släppte “The St Valentines Day Massacre Ep” 13 februari 1981. Plattan, knappt tio minuter lång, innehåller den kända covern på Johnny Kidd and the Pirates “Please Don't Touch” samt Motörheads “Bomber” och Girlschools “Emergency” framförd av banden tillsammans. Överlag riktigt kul och en klassiker bland EP:s inom hårdrocken.

Klassikerna duggade tätt i början av året och Iron Maiden kom 16 februari 1981 med sitt andra album, “Killers”. Uppföljaren är kanske aldrig så svagare än “Iron Maiden” men i grunden ganska marginellt. Vi serveras kända låtar som “Wrathchild” (som kommit och gått på turnéerna), “Murders in the Rue Morgue” och titelspåret. “Drifter” förekommer ofta som bonusspår även om denna väl egentligen bara släpptes på singel. En tidig allsångsklassiker där Di'Anno fick briljera.

Hanoir Rocks var en grupp som en av mina vänner beskrev som “låter som Johnny Thunders fast lite sämre”. Den finska kultgruppen debuterade med “Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks” 26 februari 1981. Skivan spelades för övrigt in i Stockholm i januari 1981 och gitarristen Andy McCoy (Antti Hulkko) skrev alla låtar. Det roliga med Hanoi Rocks är att de var tidiga med sin stil i Europa och hade inga glamrockband från Los Angeles att luta sig tillbaka på (de albumdebuterade ju rentav för Mötley Crüe) så deras förebilder är onekligen New York Dolls/Johnny Thunder, The Stooges, garagerock och lite punk. Mest minns man singeln “Tragedy” men även covern “Don't Never Leave Me” är okej. Annars är mycket givetvis fullt passabelt även om min gode väns kommentar “som Johnny Thunders fast lite sämre” ändå finns där i bakhuvudet.

“Point of Entry” (27 februari 1981) som avslutar den späckade februari är lite av en doldis i Judas Priests tidiga repertoar. Troligen för att den hade oturen hamn mellan “British Steel” och “Screaming for Vengeance” men också för att den inte gav ifrån sig några megaklassiker i gruppens reperatoar. En del skulle kanske säga att produktionen är lite mer luddig och även om det sannerligen inte är någon “mjuk” eller “slö” platta så finns det något återhållsamt i flera av spåren. Ändå är det en skiva som har växt hos mig även om det innebär att du behöver lyssna lite på den. Den kanske mest kända låten är den lite ödesmättade “Heading out the Highway” men nummer som “Don't Go” och “Hot Rockin'” kunde nog ha blivit Priest-klassiker om man dragit på tempot lite. Även “Desert Plains” är en sådan där lite ödesmättad historia som duggar tätt på denna skiva. Skivan slutar nästa som de slutar med “Thunder Road”. Som sagt, lite av en doldis bland Priests åttiotalsskivor men väl värd att lyssna på.

Som en annan god vän, en verklig hårdrockskännare, påpekat så skrevs merparten av Accepts “Breaker” (16 mars 1981) relativt snabbt av Baltes/Hoffmann under en helg i en sommarstuga. Därefter hjälpte hela bandet till med att färdigställa det hela i en studio och nu körde man i stort sett sitt race och spelade in vad man ville spela in. Öppningslåten “Starlight” anger tonen för skivan bra och är klassisk Accept (och det faktum att landsmännen i Helloween öppnade skivan “Walls of Jericho” med en likartad låt med samma titel handlade troligen om en ren hyllning) liksom den storslagna “Breaker”. Första albumsidan avslutas med den för sin tid kontroversiella “Son of a Bitch” där raderna “Kiss my Ass” fick bli “Kiss my Arm” i en censurerad version som hette “I Wanna be Rich”. Ganska komiskt när man tänker på det idag. “Burning” är också en ganska allsångsvänlig klassiker i gruppens repertoar liksom “Midnight Higway”. Det var här det verkligen lossnade med låtskivande och gruppen fanns sin form och identitet.

Tygers of Pan Tang släppte 10 april 1981 “Spellbound” där man åtminstone minns just titelspåret. Gruppen följde upp denna skiva med “Crazy Nights” redan i november 1981.

Girlschool släppte ett av sina absolut bästa album med “Hit and Run” (20 april 1981). Det är ungefär lika komplicerat som polarna Motörheads skivor och vi bjuds på fartfyllda energichocker som titelspåret eller “C'Mon Let's Go” och en cool cover på ZZ Tops “Tush”. Fullt ös.

Samson släppte sin sista skiva med Bruce Dickinson på sång “Shock Tactics” (8 maj 1981) men det man minns bäst är covern på Russ Ballards “Riding With the Angels”. Ironiskt nog spelades skivan in i samma studio där Iron Maiden gjorde “Killers” med Paul Di'Anno. Efter att Dickinson försvann till Iron Maiden så gick även Samson in i anonymiteten.

Kanadensiska Anvil, med tiden kända för dokumentären “The Story of Anvil”, debuterade med “Hard'n'Heavy” 25 maj 1981. Det diskuterades flera gånger i dokumentären om varför denna spännande grupp aldrig slog igenom men svaret ges med all tydlighet när man hör debuten. Live var säkert gruppen underhållande (att döma av klipp på YouTube) men den enkla sanningen är att låtarna helt enkelt inte är tillräckligt bra. Jag minns ett nummer vid namn “School love” och en use cover på “Paint it Black”, det är allt.

Obesjungna hjältar i hårdrockens division två är även Y & T som till sist ändå började kunna snickra ihop minnesvärda låtar med skivan “Earthshaker” (30 juni 1981). Särskilt originellt är det ju inte och texterna är väl sådana att du drar lite på munnen (eller rätt mycket ibland) men saker som “Hungry for Rock”, “Dirty Girl”, “Young and Though” eller balladerna “Rescue Me” och “I Believe in You” är ändå helt okej och gruppen är trots allt inte så träig i studion som en del kritiker har påstått. Detta var ändå den första av flera skivor där gruppen gjorde helt okej ifrån sig. Men visst, det finns ändå en anledning till att de nådde längre än Anvil men ändå stannade lite i andradivisionen.

Efter EP:n med Girlschool släppte Motörhead en av tidernas mest skitiga men ändå klassiska liveskivor med “No Sleep til Hammersmith” (juni 1981). Det är egentligen bara gruppens mer klassiska låtar från de första åren spelade rakt upp och ner och utan krusiduller och du påminns att även om gruppen kunde rocka hårt på sina studioalbum så var de ännu roligare live.

Def Leppard hade i princip hittat sin form med “High'n'Dry” (6 juli 1981) och därefter behövde de bara förfina det hela lite. Det är väl vad jag har att säga.

Iron Maiden bjöd på ett litet smakprov av hur de lätt live med EP:n “Maiden Japan” 14 september 1981. På det hela taget synd att de bara släppte fyra låtar men ändå en okej avslutning för epoken Di'Anno. En månad senare stod de på scenen i Italien med Bruce Dickinson på sång.

I september 1981 släppte Michael Schenker Group sitt andra album “MSG” som i grunden bara fortsätter stilen från första debutalbumet. “Ready to Rock” inleder det hela såsom ett riktigt allsångsnummer och “Attack of the Mad Axeman” är mest en uppvisning innan skivans höjdpunkter, de strålande melodiösa numren “On and On” och “Let Sleeping Dogs Lie” följer. Även “Never Trust a Stranger” är helt okej. Allt som allt en skiva med bra melodisk rock och tacksamma refränger.

Samma månad kom Triump med sin “Allied Forces” som följer en stil liknande skivan innan. Mest minnesvärd är “Fight the Good Fight” där gitarrspelet påminner lite om “MSG” medan sången är fattigmans-Rush. Även “Magic Power” är en pärla inom sitt område. Det var väl ungefär här som Triump toppade.

Saxon släppte 25 september 1981 “Denim and Leather”, det sista albumet i vad som anses som gruppens tidiga klassiska trilogi. Halva skivan är Saxon-klassiker (“Princess of the Night”, “Never Surrender”, “Play it Loud”, “And the Bands Played On” samt titelspåret) och resten är inte dåligt heller. Även här en grupp som fick en tidig topp även om Saxon skulle komma igen efter toppar och dalar senare under decenniet.

Det enda felet med Black Sabbaths “Mob Rules” (4 november 1981) är egentligen att gruppen på ett nästan komiskt vis plagierar formeln från föregående “Heaven and Hell”. Varför ändra på ett framgångsrikt koncept, liksom? Enda skillnaden här var att Bill Ward till sist ramlat ut ur gruppen och ersatts av Vinnie Appice. Man inleder med “Turn Up the Night” och suggestiva “Voodoo” innan man går in på den episka “The Sign of the Southern Cross” (som motsvarar “Heaven and Hell” på föregående skiva). Därefter följer instrumentala “E5150”, ett elektroniskt instrumentalstycke, innan man brakar in i titelspåret. “Country Girl” är en av dessa halvballader som Dio blev så bra på men även näst sista låten, “Falling Off the Edge of the World” är en pärla. Allt som allt en värdig uppföljare till första skivan under gruppens Dio-epok.

Ozzy följde sin förra grupp tätt i hälarna och 7 november 1981 kom “Diary of a Madman”. Den innehåller inte på långa vägar så minnesvärda låtar som “Blizzard of Ozz” men är för den skull inte direkt dålig. “Over the Mountain”, “Flying High Again” och det lite kusliga titelspåret är i alla fall värda ett bättre öde än glömska.

En grupp som blev närmast synonym med åttiotalet, “Mötley Crüe, debuterade med “Too Fast for Love” 10 november 1981. Plattan är inte särskilt hård men kanske ändå så hård som något Mötley Crüe någonsin fick till. “Live Wire” sammanfattar väl skivan rätt bra men även nummer som den struttiga “Come on and Dance”, “Merry Go-Round” och titelspåret har visst underhållningsvärde.

Något helt annat fick världen i december 1981 då Venom släppte debutalbumet “Welcome to Hell”. Trion från Newcastle var ganska usla musiker och de visste om det. De satsade därför på en skitig attack i stil med Motörhead och en satanistisk image där texterna nästan uteslutande handlade om satan, fallna änglar och mycket annat i den vägen. Titelspåret, “Live Like an Angel (Die Like a Devil)”, “Witching Hour” och “In League With Satan” funkar för alla som vill höra ett lite mer oskickligt Motörhead med ockulta texter.

I övrigt under året så släppte Helix sin debutskiva, Ian Gillan släppte under namnet “Gillan” rentav två album och hade rentav viss framgång. Dokken släppte “Breakin' the Chains” (där titelspåret och “Paris” är okej) och Plasmatics, med den oförlikneliga Wendy O'Williams i spetsen, släppte “Beyond the Valley of 1984” och EP:n “Metal Priestess”.

Synten 1980

 

Syntåret 1980 var helt okej, om än inte i närheten av det påföljande klassiska 1981. Men en hel del goda album kom ändå detta år. Först ut är John Foxx solodebut efter avhoppet från Ultravox, “Metamatic” (18 januari 1980). Det är en klassisk atmosfäriskt dyster och väldigt europeisk historia där särskilt spår som “Underpass” och “Metal Beat” är framträdande. Allt som allt en mycket värdig debut som inte skiljer sig enormt mycket från Ultravox “Vienna”.

Samma månad, januari 1980, släppte Jon & Vangelis “Short Stories” som är en ytterligt vilsam och trevlig historia. I spår som “I Hear You Now” tar Jon Anderson ut svängarna med rösten och det låter i huvudsak som ett lätt uppdaterat Yes. Kompet varierar mellan mer syntetiskt och pianokomp och med många av de välkända Vangelis-ljuden.

En annan debut kom 22 februari 1980 då Orchestral Maneouvres in the Dark föga förvånande släppte “Orchestral Maneouvres in the Dark”. Det är atmosfärisk synthpop där den stora hiten “Electricity” är ganska representativ för hur hela plattan låter med sina blippande och pigga synthar och atmosfäriska produktion. Till viss del är vare sig sång eller komp olika John Foxx och Ultravox. Gruppen skulle senare under året även släppa skivan “Organisation” (24 oktober 1980) som bland annat innehåller superhit “Enola Gay” (om atombombningarna av Japan). Skillnaden mot debuten är inte enorm utan det är samma behagliga sound även där.

Fad Gadget, en spännande men idag bortglömd enmansorkester från Storbritannien, släppte 14 mars 1980 den viktiga singeln “Rickys Hand/Handshake” som handlar om vådan av rattfylla. Rickys hand för ölen till munnen och vrider om nyckeln i bilen men ligger till sist avklippt i ett dike sedan Ricky omkommit i en bilolycka. En ganska tidstypisk synthpopsingel med morbid text. Bakom Fad Gadget stod Francis John Tovey (1956 – 2002).

Tidiga Cabaret Voltaire kan i mina öron vara lite svårsmälta men 1 april 1980 släppte man den ändå ganska lättlyssnade “Three Mantras” som består av två skojiga och blippiga instrumentalspår som jag rentav kan tänka mig att lyssna på igen.

Human League följde upp lysande “Reproduction” med “Travelogue” (16 maj 1980) som kanske är mitt favoritalbum med dem överhuvudtaget. Poppiga men ändå lite skeva nummer som “Only After Dark” och den skräniga “The Crow and the Baby”. Här finns vissa likheter med Soft Cell på det hela taget. En mycket spännande skiva som jag vid det här laget kan utantill.

Suicides andra skivan “Suicide: Alan Vega and Martin Rev” (även den i maj 1980) är i grunden en blekare och glättigare version av debuten och mal mest på. Det är ungefär vad jag har att säga om den.

DAF släppte 13 juni 1980 sitt andra LP “Die Kleinen und die Bösen” på Mute Records. Gruppen var här ännu en kvintett och det är inte otroligt mycket som hörs av den senare klassiska duon även om vissa låtar har en slags charmig monotoni. Det behövdes tre medlemmar mindre och byte av skivbolag för att få till det klassiska DAF-soundet.

Ultravox, nu med Midge Ure som sångare istället för John Foxx, släppte 11 juli 1980 superklassikern “Vienna”. Jag kan i princip varenda låt utantill från inledande instrumentala “Astradyne” över coola “New Europeans” och fram till titelspåret och “All Stood Still”. En uppvisning i europeisk elegans och estetik som jag ofta återvänder till.

Ett annat elektroniskt mästerverk från 1980 kom 5 september 1980 i form av Gary Numans “Telekon”. Atmosfärisk musik med Numans karaktäristiska gälla röst och klassiker som “We are glass” eller “I die, you die”. Även detta gärna en skiva jag återvänder till. Numan är klart underskattad.

I september 1980 kom även Silicon Teens enda album, “Music for Parties”. Detta var alltså en grupp som var påhittad av Daniel Miller på Mute och som uppnått en viss kultstatus. Jag kan i en mening sammanfatta det med att albumet innehåller många av de töntigare låtarna från åren kring 1960 (den så kallade “Boppers-repertoaren”) i än töntigare elektroniska versioner. Det är allt.

Det blivande kultbandet Yello från Schweiz kom 15 oktober 1980 med debuten “Solid Pleasure”. Gruppens sound var hyggligt klart redan på debuten vilket märks i stunsiga låtar som “Bimbo” och “Bostik” med Dieter Meiers karaktäristiska sång. Gruppen med den stenrike förre bankiren och professionelle spelaren Meier och den förre lastbilschauffören Boris Blank (som till det yttre ser väldigt aristokratisk ut) kom sedan att karva ut sin egen nisch inom den elektroniska musiken.

Fad Gadget, mannen med “Rickys Hand”, släppte sin debut-LP “Fireside Favourites” 7 november 1980. “Små knepiga låtar” kallade den svenska artisten Blomman en LP och detta skulle man även ha kunnat säga om Fad Gadgets debut som just innehåller lite skeva och udda synthpoplåtar. Inte så många som är så pass omedelbara som t.ex. “Rickys hand” men ändå väldigt intressant och lyssningsvärt. Helt klart en artist jag kommer att återvända till då jag försummat honom lite grand över åren.

Steve Stranges låtsasgrupp Visage (det var i huvudsak han plus folk som skrev låtar åt honom) debuterade i november 1980 med “Visage”. De flesta minns plattan för dunderhiten “Fade to Grey” men jag skulle rentav säga att här finns bättre spår såsom “Tar”, “Blocks on Blocks” eller “Visage”. Det är dock en rätt tidstypisk historia med effektiva syntslingor och teatraliskt manierad sång á la David Sylvian. Dock en helt okej skiva som på något vis förkroppsligade synten 1980.

Två andra skivor som släpptes under 1980 är värda att nämnas. Harald Grosskopf, som var trummis i krautgruppen Ashra Tempel (senare Ashra) släppte detta år skivan “Synthesist” som är en av de piggare ambientskivorna från 1980-talet som jag överhuvudtaget hört. Även om jag tycker mycket om ambient så är risken stor att det ibland blir slappa ljudlandskap eller muzak av den typ du kör avslutningsmusik på ett träningspass. Grosskopf har ganska distinkta låtar som kan vara både fartiga och blippiga men i grunden ändå ganska ambienta. Jag rekommenderar varje vän av experimentell elektronisk musik att lite extra kolla upp denna fina skiva.

Den andra skivan är belgiska Telex “Neurovision” som i grunden fortsätter på det spår gruppen plöjde med första LP:n året innan. Det är pigg synthpop med franska texter även om låtarna är lite jämntjocka. Men lite småroligt ändå.

Hårdrocken 1980

 1980 var ett fantastiskt år då de kvalitativa skivorna duggade tätt och bara i april 1980 kom fyra monumentala klassiker. Året inleddes med Rush genomarbetade “Permanent Waves” (14 januari 1980) som gett oss låtar som “Spirit of Radio” och “Freewill”. Landsmännen i Triumph släppte ett par månader senare skivan “Progressions of Power” med lite mer rak rock såsom hiten “I Live for the Weekend”. Första kvartalet rundades av med Scorpions “Animal Magnetism” (31 mars 1980) där man lade mer krut på rocklåtar såsom “Make it Real” och “The Zoo”. Dock fick gruppen, precis som i fallet med “Virgin Killers”, mer uppmärksamhet för det av Hipgnosis designade omslaget där en kvinna tillsammans med en hund snällt sitter på knä framför en stående man. Tiderna har ändrats en smula.

April 1980 gav oss alltså fyra stora klassiker i form av två nya, ett halvgammalt och ett gammalt band som släppte album. Först ut var Saxon med "Wheels of Steel" (3 april 1980) som även blev lite av ett genombrott för bandet fast det bara var deras andra album. Vi bjuds på rena hårdrockssignaturmelodier såsom "Motorcycle Man", "747" och givetvis "Strangers in the Night". Saxon följde sedan upp albumet med "Strong Arm of the Law" i november som i grunden är ännu bättre med nummer som "Heavy Metal Thunder"; "To Hell and Back Again", "Strong Arm of the Law", "20 000 Ft" samt "Dallas 1 PM". Därnäst kom Judas Priest med “British Steel” (11 april 1980) där några av bandets absolut mest kända låtar förekommer såsom “Metal Gods”, “Breaking the Law”, “Grinder” “United” och “Living After Midnight”. Musikaliskt inget nytt men texterna var något mer lättsamma på denna skiva i och med festteman. Iron Maiden, flaggskepp inom den så kallade “New Wave of British Heavy Metal”, debuterade med “Iron Maiden” (18 april 1980). Till gruppens egen förvåning nådde man inom kort en fjärdeplats på albumlistan i Storbritannien. På debuten är Paul Di'Anno sångare och punkfluenserna märks även om Steve Harris senare har förnekat detta. Men Eddies punkfrisyr på omslaget eller de stökiga gitarrerna i “Prowler” talar sitt tydliga språk. Annars finns här klassikerna “Running Free” (stor allsångsfavorit), “Phantom of the Opera”, “Charlotte the Harlot” och låten “Iron Maiden”. Min personliga favorit är den stämningsfulla halvballaden “Remember Tomorrow”. Ett omorganiserat Black Sabbath släppte 18 april 1980 “Heaven & Hell”. Gruppen hade då sparkat Ozzy och ersatt honom med Ronnie James Dio. Flera av medlemmarna har senare sagt att de även ville byta namn men skivbolaget lade in sitt veto så Black Sabbath förblev det. “Neon Knights”, vackra “Children of the Sea” och det episka titelspåret sticker ut särskilt även om jag också tycker om den skira “Die Young”. Gruppen skulle dock försöka upprepa denna vinnande formel med nästa historia men det är en annan historia som vi återkommer till.

David Coverdales Whitesnake hade vid det här laget fått upp ångan och släppte skivan “Ready an' Willing” 23 maj 1980. Öppningstrilogin “Fool for Your Loving”, “Sweet Talker” och titelspåret bjuder redan på god valuta vid en lyssning även om senare spår kanske trampar lite vatten. Gruppen släppte även en mycket hörvärd liveskiva vid namn “Live... in the Heart of the City” 3 november 1980. Coverdale briljerar där särskilt i de lugnare låtarna.

Det kämpande Solingen-bandet Accept fick oväntad hjälp av en outgiven AC/DC-låt då de släppte “I'm a Rebel” 2 juni 1980. Just titelspåret hade AC/DC spelat i replokalen men de tyckte inte låten lät rätt för dem. På ett eller annat vis hittade den till Accept som spelade in den och fick en smärre framgång. Gruppen slipade dock på eget materia och exempelvis “China Lady” är helt okej och energin är det heller inget fel på. Dock skulle gruppen hitta formen först på nästa album.

Ett annat nytt brittiskt band, Girlschool, släppte debuten “Demolition” 30 juni 1980. Tillsammans med Runaways kom orkestern att bli pionjärer för kvinnliga rockare vars betydelse inte kan överskattas. Girlschool hade även en särskilt nära relation till Motörhead och båda banden påverkade varandra mycket. Mest känd på debuten blev covern på Guns “Race With the Devil” men i “Emergency” visar Girlschool att de kunde skriva egna slagkraftiga låtar. Även de skulle hitta formen ordentligt 1981. Samma dag som denna skiva kom även schweiziska krokus med “Metal Rendez-vous”, känd för sitt omslag med två krockade bilar och för “Beside Radio”.

Det var inte bara Black Sabbath som dök upp med ny sångaren 1980 utan detsamma gällde AC/DC som kom med “Back in Black” 25 juli 1980. Sångaren Bon Scott hade tragiskt dött den klassiska rock'n'roll''-döden (kvävd av spyor) 19 februari 1980 och gruppen hade efter flera turer bestämt sig för att testa Geordies sångare Brian Johnson. Det visade sig i efterhand som ett mycket klokt val och Johnson kom med sin keps och sin raspiga röst att bli en genuint älskad frontman som mer än väl fyllde tomrummet efter Scott. Musikaliskt inget nytt men otroligt genomarbetade och klassiska AC/DC-nummer såsom titelspåret, “Hells Bells” och inte minst “You Shook Me All Night Long”. Bara två månader efter att denna skiva släppts, 25 september 1980, dog Led Zeppelins trummis John Bonham på samma vis som Bon Scott och gruppen valde att upplösas.

I juli 1980 kom även brittiska Tygers of Pan Tang med debuten “Wild Cat”. Det är en energisk skiva men kännetecknande för denna annars inte helt osympatiska grupp var tyvärr frånvaron av särskilt många minnesvärda låtar. De skulle dock harva på och ha sin bästa period cirka 1980 – 82. Michael Schenker, gitarristen från UFO, släppte även sin solodebut “Michael Schenker Group” i augusti 1980 och här finns blivande livefavoriter som “Armed and Ready”, “Cry for the Nations” och “Feels Like a Good Thing”. Schenker skulle senare ombilda sina grupper under åttiotalet men denna debut är en av hans mer rejäla skivor.

Medan Black Sabbath alltså släppte en skiva utan Ozzy så släppte denne helt logiskt sin första soloskiva i form av “Blizzard of Ozz” 12 september 1980. Ozzy var i dåligt skick men hade fått ihop ett bra band med gitarristen Randy Rhoades i spetsen coh efterhand lyckades han spela in låtar som “I Don't Know”, “Crazy Train” samt de mer kontroversiella “Mr Crowley” (om den satanistiske ledaren från mellankrigstiden) och “Suicide Solution” (en ironisk låt som självmord som många givetvis tog på allvar).

Synten 1979

 Precis som hårdrocken 1979 så bjöd även synten 1979 på en hel del debutanter och spännande artister som pekade mot nästa decennium. Och konstigt vore det annars. Den kortlivade men viktiga brittiska gruppen Tubeway Army släppte 6 april 1979 sin andra och sista skiva “Replicas” där ledaren Gary Numan figurerar som någon typ av android på omslaget. Plattan innehåller ganska jämn synthrock men utmärker sig förstås för hiten “Are 'friends' Electric?” (med klassisk synthslinga) och suggestiva “Down in the Park”. Överlag är det en hel del texter som utgår från robotornas världsbild men det finns även små inslag av humor med låttitlar som “I Nearly Married a Human”.

Gary Numan insåg sedan att det var löjligt ha en grupp då han gjorde i stort sett allt så han lade ner Tubeway Army även om han fortsatte med övriga musiker till en början. Därmed släppte han sin solodebut “The Pleasure Principle” 7 september 1979. Övergången från Tubeway Army är obefintlig och vi får här fler klassiskt kalla syntlåtar såsom “ME” (där Basement Jaxx samplade riffet), den atmosfäriska “Tracks” och framför allt stora hiten “Cars”.

Yellow Magic Orchestra släppte sitt andra album, “Solid State Survivor”, 25 september 1979 och det är inte så mycket att säga om det förutom att det är samma glada och dataspelsinspirerade synth som på föregående skiva.

Från Sheffield, denna stad med stolta elektroniska traditioner (Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire) kom även de mer lättsmälta Human League. Gruppen hade debuterat 1978 med singeln “Being Boiled” (en suggestiv låt med vansinnig text om en buddha som vill koka barn levande, vilket mest visar på att bandet skolkat religionskunskapen). Gruppen albumdebuterade med “Reproduction” 5 oktober 1979 och vi bjuds här på suggestiv och lätt experimentell synth som dock inte är i närheten av de mer svårtillgänliga industrigrupperna från samma stad. Suggestiva spår som “Cirkus of Death” och den lite mer hittiga “Empire State Human” samt en fin cover på “You've Lost That Loving Feeling”. Hela skivan är ett sammanhållet verk som bör lyssnas på i ett streck. Mycket fin debut och stor konst.

Och just Cabaret Voltaire, från Sheffield, släppte sin debut “Mix-Up” 23 oktober 1979. Knarrande synthar och milda industriella ljud och i grunde rätt montont.

Exakt en månad senare, 23 november 1979, släppte Simple Minds sin andra skiva “Reel to Real Cacaphony” som är väl värd att nämnas i en artikel om synth. Överlag är skivan extremt elektronisk och fylld med experimentella låtar som “Naked Eye”, “Citizen” och “Premonition”. Skivan toppas av den poppiga “Changeling” som ändå är en mycket intressant och minnesvärd låt. Simple Minds bästa skiva innan “New Gold Dream” (1982).

The Buggles är en grupp som mest blivit ihågkommen för att man fick spela den absolut första låten, “Video Killed the Radio Star”, när MTV hade premiär 1982. Dock fanns det flera fina nummer på debutskivan “The Plastic Age” (28 november 1979) utöver den stora hiten: “The Age of Plastic”, “Elstree” och “Technopop” är minst lika bra som hiten. Nu råkar det dock vara så att folk minns just den låten om de nu ens hört talas om The Buggles. Gruppens medlemmar, Trevor Horn och Geoff Downes, kom under åttiotalet att blir kända som producenter och kreatörer i samband med exempelvis Yes och Art of Noise. Allt som allt en mycket intressant skiva som verkligen förkroppsligar åttiotalet även om den kom 1979.

Under året släppte Düsseldorf-gruppen DAF (Deutsch-Amerikanische Freundschaft) även sin debut “Ein Produkt der DAF” som innehåller ofärdiga och lätt industriella låtar. Suicide kom med singeln “Dream Baby/Radiation” där a-sidan blivit en elektronisk klassiker och en av gruppens mer kända. Slutligen kom även belgiska Telex, kända från ESC, med albumet “Looking for Saint Tropez” med en rolig blandning av eget och covers. En slags europeisk version av Yellow Magic Orchestra.

Hårdrocken 1979

 Hårdrocksåret 1979 bjöd på hackat och malet och några gamla namn gjorde sina sista storverk medan andra yngre rentav debuterande akter pekade mot nästa decennium. UFO sammanfattade sin gylene era med den klassiska livedubbeln “Strangers in the Night” (2 jauari 1979). Man rakar igenom det bästa från åren med topp i en över 11 minuter lång “Rock bottom”. UFO skulle inte bli dåliga över en natt därefter men det här är nog ändå deras sista storverk och därefter skulle de sakta men säkert tyna bort under åttiotalet.

Scorpions släppte sin kanske första platta med ett helt gäng minnesvärda låtar i och med “Lovedrive” (15 januari 1979). Från inledande halvballade “Loving you sunday morning” rör vi oss till rockiga men troligen inte helt korrekta “Another piece of meat” via “Coast to coast” och avslutande balladen “Holiday” (det är här jag tycker Scorpions blir rätt smöriga men andra gillar ju det här). Dagen efter släppte Accept från tyska staden Solingen debuten “Accept” som en klasskamrat i mellanstadiet sammanfattade med orden “fy fan vad dålig”. Men “Lady Lou” minns man ju i alla fall. Accept skulle dock hitta formen på kommande skivor.

I USA släpptes 28 februari 1979 Judas Priest-skivan “Hell Bent for Leather” som mest är en lätt omstuvade “Killing Machine” då skivbolaget inte gillade titeln. För den som vill undvika förvirring. 24 mars 1979 kom Motörhead med skivan “Overkill” efter diverse kontraktproblem och annat. Det skulle totalt släppas fyra Motörhead-skivor 1979 då en del tidigare inspelningar som legat på is kom ut. Just skivan “Overkill” innehåller utöver det fantastiskt ösiga titelspåret tidiga Motörhead-klassiker som “Stay Clean”, “Capricorn”, “No Class” och “Metropolis”. Fullt ställ. Senare under året släpptes även “Bomber” där titelspåret och “Stone Dead Forever” var andra tidiga Motörhead-standards.

I Kanada började det röra sig för Triumph, en rocktrio som utgjorde en slags fattigmansversion av Rush. “Just a Game” släpptes 30 mars 1979. Just denna skiva innehåller bandets klassiker “Lay it on the Line” och Triumph skulle sedan fortsätta med album i samma stil en god bit in på 1980-talet.

Kanske trodde man det skulle bli svårt för Thin Lizzy att toppa liveskivan “Live and Dangerous” men det lyckades man med i och med utgivningen av “Black Rose: A Rock Legend” (13 april 1979), en skiva som i mina öron blev gruppens främsta studioalbum. Egentligen finns inte en enda dålig låt på hela den uppemot 39 minuter långa skivan. Inledande “Do Anything You Wanna Do” anger tonen och vi får höra klassiker som “Waiting for an Alibi” och “Sarah” innan finalen med det magnifika titelspåret som sammanfattar Irlands moderna historia. Efter det här skulle Phil ännu göra många goda låtar men han skulle även gå ner sig allt mer i knarket fram till det sorgliga slutet i januari 1986.

Saxon släppte debuten “Saxon” (21 maj 1979) men skivan, utgiven på ett litet franskt bolag, är inte så mycket att minnas utöver “Stallions of the Highway” som kom att utgöra en blåkopia för gruppens senare sound. Kiss återkom efter 1978 år soloutflykter med “Dynasty” (23 maj 1979) men skivan är mest ihågkommen för discolåten “I was made for loving you” och en kompetent cover på Rolling Stones “2000 man”. Sedan finns det ändå flera hyggliga låtar här men kanske inte nummer som rankats som Kiss-klassiker, direkt. Men ge gärna skivan en chans. Det var dock här som Kiss märkte av en viss avmattning av publiktillströmningen på den efterföljande turnén.

AC/DC avslutade storstilat perioden med Bon Scott i och med “Highway to Hell” (27 juli 1979). Efter den härliga liveskivan 1978 så öste man ur sig några starka låtar och utöver titelspåret så hör vi här “Girls got Rhythm”, “Touch too Much”, “Shot Down in Flames”, “If You Want Blood (You've Got It)”. Även om ingen visste vad framtiden bar i sitt sköte så var det en värdig avslutning innan Bon Scott dog en helt meningslös död sommaren 1980.

En annan värdig avslutning gjorde Led Zeppelin med “In Through the Outdoor” (15 augusti 1979). Det är här jag verkligen önskar att Led Zeppelin hade fått fortsätta då jag tror bandet, som likt alla stora akter var större än sina beståndsdelar, hade kunnat åstadkomma verkligt spännande musik under åttiotalet. Nu blev det inte så. Men skivan innehåller ett antal suggestiva nummer med synthanstrykning eftersom Page var i dåligt skick på grund av heroinmissbruk och Plant fick husera lite som han ville. “In the Evening” är en bra inledning som kanske är det närmaste vi kommer det gamla Led Zeppelin. “Carouselambra”, mer än tio minuter lång, är en stämningslåt som verkligen bär upp skivan medan avslutande “All My Love” och “I'm Gonna Crawl” kan vara bland de bästa sånginsatser Plant gjorde efter de tidiga åren. Allt som allt en fascinerande skiva som jag gärna återkommer till och en värdig avslutning även om det, precis som i fallet AC/DC, inte var planerat.

Judast Prist släppte 17 september 1979 “Unleashed in the East”, bandet första liveskiva. Plattan har även fått öknamnet “Unleashed in the studio” men trots diverse pålägg så utgör skivan en bra greatest hits-samling angående bandets tidiga år. I Oktober 1979 så började det lossna för Whitesnake i och med skivan “Lovehunter” och Magnum släppte även “Magnum II” med nummer som “Changes”.

Precis i slutet av året kom den hårt kämpande London-gruppen Iron Maiden ut med Ep:n “The Soundhouse Tapes” (9 november 1979) och vad som var början till en enastående karriär. Skivan innehåller tre spår, “Iron Maiden”, “Invasion” och “Prowler”. Medan spår ett och tre kom att bli tidiga klassiker för Iron Maiden så är “Invasion” lite av ett mysterium då jag aldrig hört gruppen köra låten live under sina tidiga år (och jag har hört varenda Iron Maiden-konsert jag överhuvudtaget känner till) utan den försvann liksom bara bakvägen fast den var helt okej. Maiden skulle spela in spår 1 och 3 på nytt inför debuten “Iron Maiden” knappt ett halvår senare.

Synten 1978

 Kraftwerk släppte sin närmast arketypiska minimalistiska synthpopklassiker “Die Mensch-Maschine” (28 april 1978) som senare även släpptes i en engelsk version vid namn The Man-Machine. Namnet på skivan tog man efter det som stod på några affischer under gruppens turné i USA 1975. Plattan domineras givetvis av klassikerna “Die Roboter” och “Das Model” samt den stämningsfulla “Neonlicht”. Gruppens nu klassiska omslagsfoto med svarta slipsar och röda skjortor gjorde givetvis anklagelserna om högerextremism haglade trots att gruppens yttersta mål vara att rehabilitera den tyska kulturen på ett mycket målmedvetet vis. Omslaget var en parodi som ingen begrep.

Samma månad kom trion Eno/Moebius/Rodelius ut med “After the Heat”, en platta i gränslandet mellan synthrock och lite ambient som via Eno utgör en slags a-kusin till Bowies “Low” eller “Heroes”. Det är vilsam musik och ytterst välproducerat ännu så här 46 år senare. I flera låtar sjunger Eno även med sin karakteristiska manierade röst.

21 1/2 minutes in Berlin/23 minutes in Brussels heter en skiva med Suicide som släpptes först långt senare men som bygger på två konserter i Berlin 30 juni 1978 och i Bryssel 16 juni 1978. Den senare konserten från Berlin går något så när men den första konserten, där Suicide var förband till Elvis Costello, ger oss en liveinspelning som ifråga om aggression mellan band och publik är långt värre än The Stooges “Metallic KO” (plattan där man hör flaskor krossas på scenen och Iggy till sist ropar “They're Throwing Stones” till övriga i bandet). Nästan med en gång börjar publiken bua och det blir värre över tiden. Efter ett par låtar publiken skandera “Elvis! Elvis! Elvis!” och någon tar Alan Vegas mikrofon. Bandet lämnar till sist scenen, mer eller mindre utbuade. Senare spelade tydligen Elvis Costello ett medvetet kort och hånfullt set för att “ge igen” för publiken aggression mot Suicide vilket i sin tur orsakade ett upplopp. En av de mest ärliga liveskivor jag hört.

Det är lätt att tro att det stora skiftet i Ultravox (lite mer ett rockband men ändå ganska synthindränkt sådant) ägde rum då sångaren John Foxx lämnade bandet och ersattes av Midge Ure. Lyssnar man på bandets tredje album “Systems of Romance” (8 september 1978) så inser man att skiftet redan ägt rum under Foxx då skillnaden är större mellan andra plattan “Ha! Ha! Ha!” (1977) och “Systems of Romance” än mellan den senare skivan och 1980 år “Vienna”. Med höjdpunkter som “Slow Motion” och “Quiet Men” skapade Ultravox här en tidig New Romantic-klassiker och en värdig avslutning med Foxx. Kontinuiteten i bandet bevisar även att de övriga musikerna (trummisen Warren Cann, basisten och keyboardisten Chris Cross samt keyboardisten och violinisten Billy Currie) knappast var statister till först Foxx och sedan Ure. Till saken hör också att både Foxx och Ure lade mycket fokus på texterna medan övriga medlemmar tog mer hand om musiken.

La Düsseldorf släppte hösten 1978 plattan “Viva!” som innehåller synthrock men även en och annan låt med direkt inspiration från Kraftwerk (“Rheinita”). Huvudnummer är dock den 20 minuter långa och lite glamrockinspirerade “Cha Cha 2000”. Kanske inte deras främsta album men väl värt en lyssning.

25 oktober 1978 släppte Ryuichi Sakamoto albumet “Thousand Knives” ibland även kallad “Thousand Knives of Ryuichi Sakamoto”. Titelspåret är en repetitiv historia med glada synthar som jag kan tänka mig att Orbital har lyssnat mycket på. Detta spår glider över i den atmosfäriska “Islands of Woods” som följs av pianostycket “Grasshoppers”. Den andra sidan av albumet är mer präglad av studsande och glada synthljud på alla tre spår. Plattan är värd en lyssning enbart för a-sidan, dock. Särskilt titelspåret är fantastiskt och blev även ett nummer Sakamoto fick köra live hela sin karriär.

Tubeway Army släppte 24 november 1978 sin självtitulerade debut “Tubeway Army” men även om plattan är okej så är det ganska ofärdiga låtar som inte kommer i närheten av vad Gary Numan, gruppens motor, senare pysslade med. Dagen efter, 25 november 1978, släppte Yellow Magic Orchestra sina likaledes självbetitlade “Yellow Magic Orchestra”. Plattan är av givna skäl rätt lik Sakamotos skiva från månaden innan eftersom han är denna grupps ledare men skillnaden är nog att YMO i högre grad förlitar sig på ett synthsound och med ljud som är mer av dataspelskaraktär, även om detta inte var en typ av musik som var direkt världskänd vid denna tid. Men den skulle bli. Det finns även smärre influenser av asiatisk musik inslängd.

I november 1978 släppte Sheffield-gruppen Cabaret Voltaire även sin debutskiva, Ep:n “Extended Play” vilken bland andra nummer innehåller den lätt industriella “Do the Mussolini (Headkick)” som i sin tur inspirerade en elektronisk grupp att ta sitt namn (Mussolini Headkick) efter låten. Någon gång under 1978 släppte även skivbolaget Mutes grundare Daniel Miller som första skiva på sitt bolag och under namnet The Normal singeln “Warm Leatherette/T.V.O.D.”. Särskilt den monotona “Warm Leatherette” (som från början var b-sidan) blev ännu en klassiker inom tidig industrimusik med text inspirerad av J G Ballards kultroman “Crash” (om ett gäng galningar besatta av bilolyckor). Miller skulle aldrig mer släppa en skiva i eget namn utan kom därefter att koncentrera sig på produktion och skivbolaget Mute.

Syntåret 1978 avslutades med att Jean-Michel Jarre i december släppte sitt fjärde album “Equinoxe” som blev en fin uppföljare till hans första skivframgång, “Oxygene”. Precis som föregångaren var “Equinoxe” inspelad under mycket enkla förhållanden (bland annat i Jarres kök) trots att det på inget vis hörs på slutresultatet. Skivan är tänkt att återge en dag i en persons liv från uppvaknande till sängdags. Särskilt den livliga och pulserande “Equinoxe 5” blev känd (har rentav hörts i svenska TV-program) men även den atmosfäriska “Equinoxe 4”.

Hårdrocken 1978

 Hårdrocksåret 1978 blev väldigt betydelsefullt då de två album som i princip angav tonen för 80-talet med två olika skolor släpptes samma dag, 10 februari 1978. Dels handlade det om Judas Priests album “Stained Class” som utgjorde blåkopian för Heavy Metal under följande decennim med energiska stycken som “Exciter”, White Heat, Red Hot”, eller covern på Spooky Tooths “Better by you, Better than me”. Här finns dock även suggestiva stycken som “Beyond the Realms of Death” och fina avslutningsnumret “Fire Burns Below”. Den andra skivan som kom denna dag var “Van Halen”, debutskivan från bandet med samma namn. Här har vi istället den arketypiska hård- eller glamrockmetalplattan fast med betydligt större teknisk skicklighet. David Lee Roth skapade den extravaganta och utåt sett lite hjärndöda typen av hårdrockssångare (i verkligheten var han ganska beläst) som återkom i sämre versioner under åttiotalet samtidigt som Eddie van Halen gav världen några gitarrljud som den dittills inte hört, från inledande “Running With the Devil”, via experimentella “Eruption”, via cover på “You Really Got Me”; halvballaden “Jamie's Crying”, riffklassikern “Ain't Talking 'Bout Love” och bort till den skojfriska finalen i “Ice Cream Man”. Personligen lyssnade jag väl inte enormt mycket på Van Halen som kanske var lite för glada och lättsamma för min smak men jag skulle aldrig på minsta vis förneka deras enorma betydelse för hårdrocken och åttiotalet i synnerhet. Med andra ord en närmast mytologisk slump att dessa två album kom samma dag.

Rainbow släppte 9 april 1978 skivan “Long Live Rock'n'Roll” som i alla fall gav oss just titelspåret och “Kill the King” (stor livefavorit). I övrigt sista skivan med Dio och efter det så fortsatte Rainbow för all del att leverera bra låtar men med lite mer slätstruket sound. AC/DC släppte “Powerage” 25 maj 1978 och skivan bjöd väl inte på så många klassiker men de rockar på bra som alltid. Senare under året, 13 oktober 1978, skulle de dock släppta liveplattan “If You Want Blood” och jag misstänker att den fick de som inte sett gruppen ännu att masa sig iväg till ett eller annat gig.

Thin Lizzy nådde en av två absoluta höjdpunkter med “Live and Dangerous” (2 juni 1978). Okej, det har diskuterats mycket om pålägg och skivan består även av gig från sex eller sju ställen och kanske tre olika turnéer vilket egentligen gör det desto mer imponerande att den förefaller så sammanhållen. Det är sant att jag i grunden föredrar mer “ärliga” liveplattor men jag betraktar “Live and Dangerous” lite som ett unikt konstverk i genren “dubbla liveplattor från sjuttiotalet”.

Birmingham-bandet “Magnum” debuterade med “Kingdom of Madness” (augusti 1978). Bandets formel var klar från början och under sångaren Bob Catley och gitarristen Tony Clarkin skulle bandet under åttiotalet bli ett av de viktigare inom den Rainbow-inspirerade fantasyhårdrocken fast med lite lättare anslag. Samma månad släppte Scorpions även livedubbeln “Tokyo Tapes” som rundar av en period eftersom det är först efter den som bandet börjar skriva sina mest minnesvärda låtar. Den duger fint som samlingsskiva för den som är road av bandets tidiga era.

Kiss-medlemmarna släppte 18 september 1978 varsin soloskiva och jag har tröskat igenom dem men frånsett ett och annat guldkorn så är skivorna i mina öron inte så mycket att hänga i julgranen utan mest för samlare. Lite som Black Sabbats sista skiva med Ozzy, “Never Say Die” (28 september 1978). Två dagar senare, 30 september 1978, släppte gitarristen Gary Moore skivan “Back on the Streets”. Även om Moores skivor ofta är ojämna och enstaka klassiker kombineras med många utfyllnadsnummer så skulle han från och med nu ändå skapa en troligen publik och bli en av åttiotalets pålitliga gitarrfantomer till dess han växlade till blues 1990.

Judas Priest hann släppa ännu en skiva under året, “Killing Machine” (9 oktober 1978) där de bygger vidare på vad de inledde med “Stained Class”. Nu har man även mer eller mindre etablerat stilen med läder och nitar som blev kännetecknande för hela åttiotalet. “Delivering the Goods”, Evening Star”, “Hell Bent for Leather” samt titelspåret är några klassiker som radas upp här. Sämst tycker jag faktiskt Priest blir när de låter som i skivans stora hit “Take on the World” där det bara bli lite för mycket hurtig “Metallsång på Skansen” för mig. De skulle odla den stilen då och då.

Rush körde på i redan upplöjda spår med den snygga “Hemispheres” (29 oktober 1978) med bara fyra låtar, inklusive långa proggstyckena “Cygnus X1” och “La Villa Strangiator” samt den betydligt kortare antisocialistiska klassikern “The Trees”.

I övrigt ska nämnas att Whitesnake släppte två album under året även om de ännu behövde vässa formen lite. Rose Tattoo, känt via covers av Guns'n'Roses, albumdebuterade. Alice Cooper släppte “From the Inside” som kanske ändå var hans mest genomarbetade album mellan “Welcome to My Nightmare” och “Constrictor” (1986).