Hårdrocken 1980

 1980 var ett fantastiskt år då de kvalitativa skivorna duggade tätt och bara i april 1980 kom fyra monumentala klassiker. Året inleddes med Rush genomarbetade “Permanent Waves” (14 januari 1980) som gett oss låtar som “Spirit of Radio” och “Freewill”. Landsmännen i Triumph släppte ett par månader senare skivan “Progressions of Power” med lite mer rak rock såsom hiten “I Live for the Weekend”. Första kvartalet rundades av med Scorpions “Animal Magnetism” (31 mars 1980) där man lade mer krut på rocklåtar såsom “Make it Real” och “The Zoo”. Dock fick gruppen, precis som i fallet med “Virgin Killers”, mer uppmärksamhet för det av Hipgnosis designade omslaget där en kvinna tillsammans med en hund snällt sitter på knä framför en stående man. Tiderna har ändrats en smula.

April 1980 gav oss alltså fyra stora klassiker i form av två nya, ett halvgammalt och ett gammalt band som släppte album. Först ut var Saxon med "Wheels of Steel" (3 april 1980) som även blev lite av ett genombrott för bandet fast det bara var deras andra album. Vi bjuds på rena hårdrockssignaturmelodier såsom "Motorcycle Man", "747" och givetvis "Strangers in the Night". Saxon följde sedan upp albumet med "Strong Arm of the Law" i november som i grunden är ännu bättre med nummer som "Heavy Metal Thunder"; "To Hell and Back Again", "Strong Arm of the Law", "20 000 Ft" samt "Dallas 1 PM". Därnäst kom Judas Priest med “British Steel” (11 april 1980) där några av bandets absolut mest kända låtar förekommer såsom “Metal Gods”, “Breaking the Law”, “Grinder” “United” och “Living After Midnight”. Musikaliskt inget nytt men texterna var något mer lättsamma på denna skiva i och med festteman. Iron Maiden, flaggskepp inom den så kallade “New Wave of British Heavy Metal”, debuterade med “Iron Maiden” (18 april 1980). Till gruppens egen förvåning nådde man inom kort en fjärdeplats på albumlistan i Storbritannien. På debuten är Paul Di'Anno sångare och punkfluenserna märks även om Steve Harris senare har förnekat detta. Men Eddies punkfrisyr på omslaget eller de stökiga gitarrerna i “Prowler” talar sitt tydliga språk. Annars finns här klassikerna “Running Free” (stor allsångsfavorit), “Phantom of the Opera”, “Charlotte the Harlot” och låten “Iron Maiden”. Min personliga favorit är den stämningsfulla halvballaden “Remember Tomorrow”. Ett omorganiserat Black Sabbath släppte 18 april 1980 “Heaven & Hell”. Gruppen hade då sparkat Ozzy och ersatt honom med Ronnie James Dio. Flera av medlemmarna har senare sagt att de även ville byta namn men skivbolaget lade in sitt veto så Black Sabbath förblev det. “Neon Knights”, vackra “Children of the Sea” och det episka titelspåret sticker ut särskilt även om jag också tycker om den skira “Die Young”. Gruppen skulle dock försöka upprepa denna vinnande formel med nästa historia men det är en annan historia som vi återkommer till.

David Coverdales Whitesnake hade vid det här laget fått upp ångan och släppte skivan “Ready an' Willing” 23 maj 1980. Öppningstrilogin “Fool for Your Loving”, “Sweet Talker” och titelspåret bjuder redan på god valuta vid en lyssning även om senare spår kanske trampar lite vatten. Gruppen släppte även en mycket hörvärd liveskiva vid namn “Live... in the Heart of the City” 3 november 1980. Coverdale briljerar där särskilt i de lugnare låtarna.

Det kämpande Solingen-bandet Accept fick oväntad hjälp av en outgiven AC/DC-låt då de släppte “I'm a Rebel” 2 juni 1980. Just titelspåret hade AC/DC spelat i replokalen men de tyckte inte låten lät rätt för dem. På ett eller annat vis hittade den till Accept som spelade in den och fick en smärre framgång. Gruppen slipade dock på eget materia och exempelvis “China Lady” är helt okej och energin är det heller inget fel på. Dock skulle gruppen hitta formen först på nästa album.

Ett annat nytt brittiskt band, Girlschool, släppte debuten “Demolition” 30 juni 1980. Tillsammans med Runaways kom orkestern att bli pionjärer för kvinnliga rockare vars betydelse inte kan överskattas. Girlschool hade även en särskilt nära relation till Motörhead och båda banden påverkade varandra mycket. Mest känd på debuten blev covern på Guns “Race With the Devil” men i “Emergency” visar Girlschool att de kunde skriva egna slagkraftiga låtar. Även de skulle hitta formen ordentligt 1981. Samma dag som denna skiva kom även schweiziska krokus med “Metal Rendez-vous”, känd för sitt omslag med två krockade bilar och för “Beside Radio”.

Det var inte bara Black Sabbath som dök upp med ny sångaren 1980 utan detsamma gällde AC/DC som kom med “Back in Black” 25 juli 1980. Sångaren Bon Scott hade tragiskt dött den klassiska rock'n'roll''-döden (kvävd av spyor) 19 februari 1980 och gruppen hade efter flera turer bestämt sig för att testa Geordies sångare Brian Johnson. Det visade sig i efterhand som ett mycket klokt val och Johnson kom med sin keps och sin raspiga röst att bli en genuint älskad frontman som mer än väl fyllde tomrummet efter Scott. Musikaliskt inget nytt men otroligt genomarbetade och klassiska AC/DC-nummer såsom titelspåret, “Hells Bells” och inte minst “You Shook Me All Night Long”. Bara två månader efter att denna skiva släppts, 25 september 1980, dog Led Zeppelins trummis John Bonham på samma vis som Bon Scott och gruppen valde att upplösas.

I juli 1980 kom även brittiska Tygers of Pan Tang med debuten “Wild Cat”. Det är en energisk skiva men kännetecknande för denna annars inte helt osympatiska grupp var tyvärr frånvaron av särskilt många minnesvärda låtar. De skulle dock harva på och ha sin bästa period cirka 1980 – 82. Michael Schenker, gitarristen från UFO, släppte även sin solodebut “Michael Schenker Group” i augusti 1980 och här finns blivande livefavoriter som “Armed and Ready”, “Cry for the Nations” och “Feels Like a Good Thing”. Schenker skulle senare ombilda sina grupper under åttiotalet men denna debut är en av hans mer rejäla skivor.

Medan Black Sabbath alltså släppte en skiva utan Ozzy så släppte denne helt logiskt sin första soloskiva i form av “Blizzard of Ozz” 12 september 1980. Ozzy var i dåligt skick men hade fått ihop ett bra band med gitarristen Randy Rhoades i spetsen coh efterhand lyckades han spela in låtar som “I Don't Know”, “Crazy Train” samt de mer kontroversiella “Mr Crowley” (om den satanistiske ledaren från mellankrigstiden) och “Suicide Solution” (en ironisk låt som självmord som många givetvis tog på allvar).

Synten 1979

 Precis som hårdrocken 1979 så bjöd även synten 1979 på en hel del debutanter och spännande artister som pekade mot nästa decennium. Och konstigt vore det annars. Den kortlivade men viktiga brittiska gruppen Tubeway Army släppte 6 april 1979 sin andra och sista skiva “Replicas” där ledaren Gary Numan figurerar som någon typ av android på omslaget. Plattan innehåller ganska jämn synthrock men utmärker sig förstås för hiten “Are 'friends' Electric?” (med klassisk synthslinga) och suggestiva “Down in the Park”. Överlag är det en hel del texter som utgår från robotornas världsbild men det finns även små inslag av humor med låttitlar som “I Nearly Married a Human”.

Gary Numan insåg sedan att det var löjligt ha en grupp då han gjorde i stort sett allt så han lade ner Tubeway Army även om han fortsatte med övriga musiker till en början. Därmed släppte han sin solodebut “The Pleasure Principle” 7 september 1979. Övergången från Tubeway Army är obefintlig och vi får här fler klassiskt kalla syntlåtar såsom “ME” (där Basement Jaxx samplade riffet), den atmosfäriska “Tracks” och framför allt stora hiten “Cars”.

Yellow Magic Orchestra släppte sitt andra album, “Solid State Survivor”, 25 september 1979 och det är inte så mycket att säga om det förutom att det är samma glada och dataspelsinspirerade synth som på föregående skiva.

Från Sheffield, denna stad med stolta elektroniska traditioner (Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire) kom även de mer lättsmälta Human League. Gruppen hade debuterat 1978 med singeln “Being Boiled” (en suggestiv låt med vansinnig text om en buddha som vill koka barn levande, vilket mest visar på att bandet skolkat religionskunskapen). Gruppen albumdebuterade med “Reproduction” 5 oktober 1979 och vi bjuds här på suggestiv och lätt experimentell synth som dock inte är i närheten av de mer svårtillgänliga industrigrupperna från samma stad. Suggestiva spår som “Cirkus of Death” och den lite mer hittiga “Empire State Human” samt en fin cover på “You've Lost That Loving Feeling”. Hela skivan är ett sammanhållet verk som bör lyssnas på i ett streck. Mycket fin debut och stor konst.

Och just Cabaret Voltaire, från Sheffield, släppte sin debut “Mix-Up” 23 oktober 1979. Knarrande synthar och milda industriella ljud och i grunde rätt montont.

Exakt en månad senare, 23 november 1979, släppte Simple Minds sin andra skiva “Reel to Real Cacaphony” som är väl värd att nämnas i en artikel om synth. Överlag är skivan extremt elektronisk och fylld med experimentella låtar som “Naked Eye”, “Citizen” och “Premonition”. Skivan toppas av den poppiga “Changeling” som ändå är en mycket intressant och minnesvärd låt. Simple Minds bästa skiva innan “New Gold Dream” (1982).

The Buggles är en grupp som mest blivit ihågkommen för att man fick spela den absolut första låten, “Video Killed the Radio Star”, när MTV hade premiär 1982. Dock fanns det flera fina nummer på debutskivan “The Plastic Age” (28 november 1979) utöver den stora hiten: “The Age of Plastic”, “Elstree” och “Technopop” är minst lika bra som hiten. Nu råkar det dock vara så att folk minns just den låten om de nu ens hört talas om The Buggles. Gruppens medlemmar, Trevor Horn och Geoff Downes, kom under åttiotalet att blir kända som producenter och kreatörer i samband med exempelvis Yes och Art of Noise. Allt som allt en mycket intressant skiva som verkligen förkroppsligar åttiotalet även om den kom 1979.

Under året släppte Düsseldorf-gruppen DAF (Deutsch-Amerikanische Freundschaft) även sin debut “Ein Produkt der DAF” som innehåller ofärdiga och lätt industriella låtar. Suicide kom med singeln “Dream Baby/Radiation” där a-sidan blivit en elektronisk klassiker och en av gruppens mer kända. Slutligen kom även belgiska Telex, kända från ESC, med albumet “Looking for Saint Tropez” med en rolig blandning av eget och covers. En slags europeisk version av Yellow Magic Orchestra.

Hårdrocken 1979

 Hårdrocksåret 1979 bjöd på hackat och malet och några gamla namn gjorde sina sista storverk medan andra yngre rentav debuterande akter pekade mot nästa decennium. UFO sammanfattade sin gylene era med den klassiska livedubbeln “Strangers in the Night” (2 jauari 1979). Man rakar igenom det bästa från åren med topp i en över 11 minuter lång “Rock bottom”. UFO skulle inte bli dåliga över en natt därefter men det här är nog ändå deras sista storverk och därefter skulle de sakta men säkert tyna bort under åttiotalet.

Scorpions släppte sin kanske första platta med ett helt gäng minnesvärda låtar i och med “Lovedrive” (15 januari 1979). Från inledande halvballade “Loving you sunday morning” rör vi oss till rockiga men troligen inte helt korrekta “Another piece of meat” via “Coast to coast” och avslutande balladen “Holiday” (det är här jag tycker Scorpions blir rätt smöriga men andra gillar ju det här). Dagen efter släppte Accept från tyska staden Solingen debuten “Accept” som en klasskamrat i mellanstadiet sammanfattade med orden “fy fan vad dålig”. Men “Lady Lou” minns man ju i alla fall. Accept skulle dock hitta formen på kommande skivor.

I USA släpptes 28 februari 1979 Judas Priest-skivan “Hell Bent for Leather” som mest är en lätt omstuvade “Killing Machine” då skivbolaget inte gillade titeln. För den som vill undvika förvirring. 24 mars 1979 kom Motörhead med skivan “Overkill” efter diverse kontraktproblem och annat. Det skulle totalt släppas fyra Motörhead-skivor 1979 då en del tidigare inspelningar som legat på is kom ut. Just skivan “Overkill” innehåller utöver det fantastiskt ösiga titelspåret tidiga Motörhead-klassiker som “Stay Clean”, “Capricorn”, “No Class” och “Metropolis”. Fullt ställ. Senare under året släpptes även “Bomber” där titelspåret och “Stone Dead Forever” var andra tidiga Motörhead-standards.

I Kanada började det röra sig för Triumph, en rocktrio som utgjorde en slags fattigmansversion av Rush. “Just a Game” släpptes 30 mars 1979. Just denna skiva innehåller bandets klassiker “Lay it on the Line” och Triumph skulle sedan fortsätta med album i samma stil en god bit in på 1980-talet.

Kanske trodde man det skulle bli svårt för Thin Lizzy att toppa liveskivan “Live and Dangerous” men det lyckades man med i och med utgivningen av “Black Rose: A Rock Legend” (13 april 1979), en skiva som i mina öron blev gruppens främsta studioalbum. Egentligen finns inte en enda dålig låt på hela den uppemot 39 minuter långa skivan. Inledande “Do Anything You Wanna Do” anger tonen och vi får höra klassiker som “Waiting for an Alibi” och “Sarah” innan finalen med det magnifika titelspåret som sammanfattar Irlands moderna historia. Efter det här skulle Phil ännu göra många goda låtar men han skulle även gå ner sig allt mer i knarket fram till det sorgliga slutet i januari 1986.

Saxon släppte debuten “Saxon” (21 maj 1979) men skivan, utgiven på ett litet franskt bolag, är inte så mycket att minnas utöver “Stallions of the Highway” som kom att utgöra en blåkopia för gruppens senare sound. Kiss återkom efter 1978 år soloutflykter med “Dynasty” (23 maj 1979) men skivan är mest ihågkommen för discolåten “I was made for loving you” och en kompetent cover på Rolling Stones “2000 man”. Sedan finns det ändå flera hyggliga låtar här men kanske inte nummer som rankats som Kiss-klassiker, direkt. Men ge gärna skivan en chans. Det var dock här som Kiss märkte av en viss avmattning av publiktillströmningen på den efterföljande turnén.

AC/DC avslutade storstilat perioden med Bon Scott i och med “Highway to Hell” (27 juli 1979). Efter den härliga liveskivan 1978 så öste man ur sig några starka låtar och utöver titelspåret så hör vi här “Girls got Rhythm”, “Touch too Much”, “Shot Down in Flames”, “If You Want Blood (You've Got It)”. Även om ingen visste vad framtiden bar i sitt sköte så var det en värdig avslutning innan Bon Scott dog en helt meningslös död sommaren 1980.

En annan värdig avslutning gjorde Led Zeppelin med “In Through the Outdoor” (15 augusti 1979). Det är här jag verkligen önskar att Led Zeppelin hade fått fortsätta då jag tror bandet, som likt alla stora akter var större än sina beståndsdelar, hade kunnat åstadkomma verkligt spännande musik under åttiotalet. Nu blev det inte så. Men skivan innehåller ett antal suggestiva nummer med synthanstrykning eftersom Page var i dåligt skick på grund av heroinmissbruk och Plant fick husera lite som han ville. “In the Evening” är en bra inledning som kanske är det närmaste vi kommer det gamla Led Zeppelin. “Carouselambra”, mer än tio minuter lång, är en stämningslåt som verkligen bär upp skivan medan avslutande “All My Love” och “I'm Gonna Crawl” kan vara bland de bästa sånginsatser Plant gjorde efter de tidiga åren. Allt som allt en fascinerande skiva som jag gärna återkommer till och en värdig avslutning även om det, precis som i fallet AC/DC, inte var planerat.

Judast Prist släppte 17 september 1979 “Unleashed in the East”, bandet första liveskiva. Plattan har även fått öknamnet “Unleashed in the studio” men trots diverse pålägg så utgör skivan en bra greatest hits-samling angående bandets tidiga år. I Oktober 1979 så började det lossna för Whitesnake i och med skivan “Lovehunter” och Magnum släppte även “Magnum II” med nummer som “Changes”.

Precis i slutet av året kom den hårt kämpande London-gruppen Iron Maiden ut med Ep:n “The Soundhouse Tapes” (9 november 1979) och vad som var början till en enastående karriär. Skivan innehåller tre spår, “Iron Maiden”, “Invasion” och “Prowler”. Medan spår ett och tre kom att bli tidiga klassiker för Iron Maiden så är “Invasion” lite av ett mysterium då jag aldrig hört gruppen köra låten live under sina tidiga år (och jag har hört varenda Iron Maiden-konsert jag överhuvudtaget känner till) utan den försvann liksom bara bakvägen fast den var helt okej. Maiden skulle spela in spår 1 och 3 på nytt inför debuten “Iron Maiden” knappt ett halvår senare.

Synten 1978

 Kraftwerk släppte sin närmast arketypiska minimalistiska synthpopklassiker “Die Mensch-Maschine” (28 april 1978) som senare även släpptes i en engelsk version vid namn The Man-Machine. Namnet på skivan tog man efter det som stod på några affischer under gruppens turné i USA 1975. Plattan domineras givetvis av klassikerna “Die Roboter” och “Das Model” samt den stämningsfulla “Neonlicht”. Gruppens nu klassiska omslagsfoto med svarta slipsar och röda skjortor gjorde givetvis anklagelserna om högerextremism haglade trots att gruppens yttersta mål vara att rehabilitera den tyska kulturen på ett mycket målmedvetet vis. Omslaget var en parodi som ingen begrep.

Samma månad kom trion Eno/Moebius/Rodelius ut med “After the Heat”, en platta i gränslandet mellan synthrock och lite ambient som via Eno utgör en slags a-kusin till Bowies “Low” eller “Heroes”. Det är vilsam musik och ytterst välproducerat ännu så här 46 år senare. I flera låtar sjunger Eno även med sin karakteristiska manierade röst.

21 1/2 minutes in Berlin/23 minutes in Brussels heter en skiva med Suicide som släpptes först långt senare men som bygger på två konserter i Berlin 30 juni 1978 och i Bryssel 16 juni 1978. Den senare konserten från Berlin går något så när men den första konserten, där Suicide var förband till Elvis Costello, ger oss en liveinspelning som ifråga om aggression mellan band och publik är långt värre än The Stooges “Metallic KO” (plattan där man hör flaskor krossas på scenen och Iggy till sist ropar “They're Throwing Stones” till övriga i bandet). Nästan med en gång börjar publiken bua och det blir värre över tiden. Efter ett par låtar publiken skandera “Elvis! Elvis! Elvis!” och någon tar Alan Vegas mikrofon. Bandet lämnar till sist scenen, mer eller mindre utbuade. Senare spelade tydligen Elvis Costello ett medvetet kort och hånfullt set för att “ge igen” för publiken aggression mot Suicide vilket i sin tur orsakade ett upplopp. En av de mest ärliga liveskivor jag hört.

Det är lätt att tro att det stora skiftet i Ultravox (lite mer ett rockband men ändå ganska synthindränkt sådant) ägde rum då sångaren John Foxx lämnade bandet och ersattes av Midge Ure. Lyssnar man på bandets tredje album “Systems of Romance” (8 september 1978) så inser man att skiftet redan ägt rum under Foxx då skillnaden är större mellan andra plattan “Ha! Ha! Ha!” (1977) och “Systems of Romance” än mellan den senare skivan och 1980 år “Vienna”. Med höjdpunkter som “Slow Motion” och “Quiet Men” skapade Ultravox här en tidig New Romantic-klassiker och en värdig avslutning med Foxx. Kontinuiteten i bandet bevisar även att de övriga musikerna (trummisen Warren Cann, basisten och keyboardisten Chris Cross samt keyboardisten och violinisten Billy Currie) knappast var statister till först Foxx och sedan Ure. Till saken hör också att både Foxx och Ure lade mycket fokus på texterna medan övriga medlemmar tog mer hand om musiken.

La Düsseldorf släppte hösten 1978 plattan “Viva!” som innehåller synthrock men även en och annan låt med direkt inspiration från Kraftwerk (“Rheinita”). Huvudnummer är dock den 20 minuter långa och lite glamrockinspirerade “Cha Cha 2000”. Kanske inte deras främsta album men väl värt en lyssning.

25 oktober 1978 släppte Ryuichi Sakamoto albumet “Thousand Knives” ibland även kallad “Thousand Knives of Ryuichi Sakamoto”. Titelspåret är en repetitiv historia med glada synthar som jag kan tänka mig att Orbital har lyssnat mycket på. Detta spår glider över i den atmosfäriska “Islands of Woods” som följs av pianostycket “Grasshoppers”. Den andra sidan av albumet är mer präglad av studsande och glada synthljud på alla tre spår. Plattan är värd en lyssning enbart för a-sidan, dock. Särskilt titelspåret är fantastiskt och blev även ett nummer Sakamoto fick köra live hela sin karriär.

Tubeway Army släppte 24 november 1978 sin självtitulerade debut “Tubeway Army” men även om plattan är okej så är det ganska ofärdiga låtar som inte kommer i närheten av vad Gary Numan, gruppens motor, senare pysslade med. Dagen efter, 25 november 1978, släppte Yellow Magic Orchestra sina likaledes självbetitlade “Yellow Magic Orchestra”. Plattan är av givna skäl rätt lik Sakamotos skiva från månaden innan eftersom han är denna grupps ledare men skillnaden är nog att YMO i högre grad förlitar sig på ett synthsound och med ljud som är mer av dataspelskaraktär, även om detta inte var en typ av musik som var direkt världskänd vid denna tid. Men den skulle bli. Det finns även smärre influenser av asiatisk musik inslängd.

I november 1978 släppte Sheffield-gruppen Cabaret Voltaire även sin debutskiva, Ep:n “Extended Play” vilken bland andra nummer innehåller den lätt industriella “Do the Mussolini (Headkick)” som i sin tur inspirerade en elektronisk grupp att ta sitt namn (Mussolini Headkick) efter låten. Någon gång under 1978 släppte även skivbolaget Mutes grundare Daniel Miller som första skiva på sitt bolag och under namnet The Normal singeln “Warm Leatherette/T.V.O.D.”. Särskilt den monotona “Warm Leatherette” (som från början var b-sidan) blev ännu en klassiker inom tidig industrimusik med text inspirerad av J G Ballards kultroman “Crash” (om ett gäng galningar besatta av bilolyckor). Miller skulle aldrig mer släppa en skiva i eget namn utan kom därefter att koncentrera sig på produktion och skivbolaget Mute.

Syntåret 1978 avslutades med att Jean-Michel Jarre i december släppte sitt fjärde album “Equinoxe” som blev en fin uppföljare till hans första skivframgång, “Oxygene”. Precis som föregångaren var “Equinoxe” inspelad under mycket enkla förhållanden (bland annat i Jarres kök) trots att det på inget vis hörs på slutresultatet. Skivan är tänkt att återge en dag i en persons liv från uppvaknande till sängdags. Särskilt den livliga och pulserande “Equinoxe 5” blev känd (har rentav hörts i svenska TV-program) men även den atmosfäriska “Equinoxe 4”.

Hårdrocken 1978

 Hårdrocksåret 1978 blev väldigt betydelsefullt då de två album som i princip angav tonen för 80-talet med två olika skolor släpptes samma dag, 10 februari 1978. Dels handlade det om Judas Priests album “Stained Class” som utgjorde blåkopian för Heavy Metal under följande decennim med energiska stycken som “Exciter”, White Heat, Red Hot”, eller covern på Spooky Tooths “Better by you, Better than me”. Här finns dock även suggestiva stycken som “Beyond the Realms of Death” och fina avslutningsnumret “Fire Burns Below”. Den andra skivan som kom denna dag var “Van Halen”, debutskivan från bandet med samma namn. Här har vi istället den arketypiska hård- eller glamrockmetalplattan fast med betydligt större teknisk skicklighet. David Lee Roth skapade den extravaganta och utåt sett lite hjärndöda typen av hårdrockssångare (i verkligheten var han ganska beläst) som återkom i sämre versioner under åttiotalet samtidigt som Eddie van Halen gav världen några gitarrljud som den dittills inte hört, från inledande “Running With the Devil”, via experimentella “Eruption”, via cover på “You Really Got Me”; halvballaden “Jamie's Crying”, riffklassikern “Ain't Talking 'Bout Love” och bort till den skojfriska finalen i “Ice Cream Man”. Personligen lyssnade jag väl inte enormt mycket på Van Halen som kanske var lite för glada och lättsamma för min smak men jag skulle aldrig på minsta vis förneka deras enorma betydelse för hårdrocken och åttiotalet i synnerhet. Med andra ord en närmast mytologisk slump att dessa två album kom samma dag.

Rainbow släppte 9 april 1978 skivan “Long Live Rock'n'Roll” som i alla fall gav oss just titelspåret och “Kill the King” (stor livefavorit). I övrigt sista skivan med Dio och efter det så fortsatte Rainbow för all del att leverera bra låtar men med lite mer slätstruket sound. AC/DC släppte “Powerage” 25 maj 1978 och skivan bjöd väl inte på så många klassiker men de rockar på bra som alltid. Senare under året, 13 oktober 1978, skulle de dock släppta liveplattan “If You Want Blood” och jag misstänker att den fick de som inte sett gruppen ännu att masa sig iväg till ett eller annat gig.

Thin Lizzy nådde en av två absoluta höjdpunkter med “Live and Dangerous” (2 juni 1978). Okej, det har diskuterats mycket om pålägg och skivan består även av gig från sex eller sju ställen och kanske tre olika turnéer vilket egentligen gör det desto mer imponerande att den förefaller så sammanhållen. Det är sant att jag i grunden föredrar mer “ärliga” liveplattor men jag betraktar “Live and Dangerous” lite som ett unikt konstverk i genren “dubbla liveplattor från sjuttiotalet”.

Birmingham-bandet “Magnum” debuterade med “Kingdom of Madness” (augusti 1978). Bandets formel var klar från början och under sångaren Bob Catley och gitarristen Tony Clarkin skulle bandet under åttiotalet bli ett av de viktigare inom den Rainbow-inspirerade fantasyhårdrocken fast med lite lättare anslag. Samma månad släppte Scorpions även livedubbeln “Tokyo Tapes” som rundar av en period eftersom det är först efter den som bandet börjar skriva sina mest minnesvärda låtar. Den duger fint som samlingsskiva för den som är road av bandets tidiga era.

Kiss-medlemmarna släppte 18 september 1978 varsin soloskiva och jag har tröskat igenom dem men frånsett ett och annat guldkorn så är skivorna i mina öron inte så mycket att hänga i julgranen utan mest för samlare. Lite som Black Sabbats sista skiva med Ozzy, “Never Say Die” (28 september 1978). Två dagar senare, 30 september 1978, släppte gitarristen Gary Moore skivan “Back on the Streets”. Även om Moores skivor ofta är ojämna och enstaka klassiker kombineras med många utfyllnadsnummer så skulle han från och med nu ändå skapa en troligen publik och bli en av åttiotalets pålitliga gitarrfantomer till dess han växlade till blues 1990.

Judas Priest hann släppa ännu en skiva under året, “Killing Machine” (9 oktober 1978) där de bygger vidare på vad de inledde med “Stained Class”. Nu har man även mer eller mindre etablerat stilen med läder och nitar som blev kännetecknande för hela åttiotalet. “Delivering the Goods”, Evening Star”, “Hell Bent for Leather” samt titelspåret är några klassiker som radas upp här. Sämst tycker jag faktiskt Priest blir när de låter som i skivans stora hit “Take on the World” där det bara bli lite för mycket hurtig “Metallsång på Skansen” för mig. De skulle odla den stilen då och då.

Rush körde på i redan upplöjda spår med den snygga “Hemispheres” (29 oktober 1978) med bara fyra låtar, inklusive långa proggstyckena “Cygnus X1” och “La Villa Strangiator” samt den betydligt kortare antisocialistiska klassikern “The Trees”.

I övrigt ska nämnas att Whitesnake släppte två album under året även om de ännu behövde vässa formen lite. Rose Tattoo, känt via covers av Guns'n'Roses, albumdebuterade. Alice Cooper släppte “From the Inside” som kanske ändå var hans mest genomarbetade album mellan “Welcome to My Nightmare” och “Constrictor” (1986).

Distgiss 2024

 Distgiss 2024 ägde rum 16 november, ungefär ett år efter att The Feeling Groovies hade dykt upp i större sammanhang. Dagen började nog så lugnt med att jag själv vaknade utvilad. Ägnade faktiskt inte förmiddagen denna blåsiga dag åt så mycket pluggande av hårdrock eftersom jag var lite trött på hårdare musik vid det här laget. Istället försökte jag ta in lite tystnad innan allt skulle braka loss. Kenneth hade tänkt cykla ner till stan men blåste tog nog ut sin rätt så han meddelade att han hämtade mig vid 11.20. Två minuter innan gick jag ner på gatan och ställde mig och där kom han. Sambo Annelie körde oss vänligt till Östercentrum och sedan var det den berömda promenaden ner till innerstaden och själva gisset.

Vi började med att äta på Jessens, vår vana trogen. Hanna skulle komma direkt till gisset så det blev Tomas fru Åsa som gjorde oss sällskap ett tag medan vi åt i huvudsak pasta (det var därtill tryffelhelg). Blev utöver det ett par öl och lite taktikprat men även småprat. Vi knallade därefter ner till Donner Event och det blev förstås ett hälsande på vägen. Genast då jag kom hamnade jag i ett spännande skvaller om ett eventuellt mellangiss våren 2025. Vi hittade snart vårt bord och Johnny från arrangörslaget kom fram och hälsade oss välkomna.

Årets arrangörer var alltså Jonas Davidsson, känd musiker i The Void och tre fjärdedelar i det gamla klassiska Coma Inc (numera Norrbocken), Johnny, Marcus och Mattias. De var verkligt roligt att se dessa veteraner vinna i den svåra tävlingen 2023 och vi hoppades att det skulle bli ett blandat giss vilket det också visade sig bli då allt drog igång vid 13-tiden. Hanna kom lagom till det hela började och därefter kom vi att sitta vid det där bordet i ungefär tio timmar.

Tävlingen bestod av skivomslag (som var en tacksam gren för oss) och sedan olika ”ronder” med blandad musik samt specialkategorier. I Rond 1 kom exempelvis den kristna gruppen Stryper som jag insåg att jag har lyssnat alldeles för lite på. I kategorin ”Girl Power” kom förstås band med kvinnor eller band med kvinnor som frontfigur. Var ju trevligt att höra Arch Enemy, en av de grupper jag pluggat hårdast. Pretty Reckless tog vi på gissning medan vi brutalt sjabblade bort en sönderspelad Vixen-låt och skrev Lita Ford eller något.

I Rond 2 var vi nära att blanda ihop Wolfmother och Rival Sons, som därtill kom efter varandra, men vi höll huvudet kallt och redde ut det. Vi rör alltid ihop dessa två grupper. Kanske för att de låter rätt lika? Varför jag nu blåste Paradise Lost har jag ingen aning om och Amon Amarth borde jag ha tagit på vikingatexten men vi gissade på något annat. Gick okej på svenskt och den klassiska men lätt bortglömda ”Free like an Eagle” med Talk of the Town dök ju upp. Operth blåste jag förra gången men inte nu. Hardcore Superstar gissade vi oss fram till på ren förbannad tur.

I Rond 3 var alla, och inte minst Tomas, glada när ”Goodzilla” kom. Han hade just innan hört den med Fu Manchu. I genren ”Maskerad” hade jag glömt vad Mushroomhead hette även om jag tänkte på rätt grupp. Så kan det gå. Jag tror Kenneth tog Black Stone Cherry i Rond 4. I rundan ”Hår” påmindes jag mest om att jag behöver plugga Michael Monroe och Cinderella. Det var dock skönt att sätta Michael Schenker Groups ”Armed and Ready” liksom Talisman i Rond 5. Halestorm hade jag också pluggat rätt bra. Hanna blev nöjd när ”Freak on a Leash” dök upp eftersom hon är vår Nu Metal-kvinna. Hanna och Tomas hjälptes även åt med Velvet Revolver.

I kategorin ”Power” tog jag Helloweens ”Dr Stein” på det inledande skramlet. Antar jag hörde en del på den skivan. Tror kanske jag tog Blind Guardian men osäker. När Powerwolf kom så var det jag som skrev Sabaton och sa ”Men det finns en grupp som heter Powerwolf och låter nästan komiskt lika”. Kan möjligen ha tagit Sonata Arctica men osäkert. Vet dock att jag var otroligt glad över att ta Gamma Ray samt Dragonforce enbart på gitarrerna. Pluggandet hade ändå gett något.

I rond 6 blåste vi ”Lay it on the Line” med Triumph (Kjelle hade slagit oss för det). Men jag tror vi tog Yngwie och Rob Zombie. Hanna plockade Carcass innan någon av oss andra. Under kategorin ”Noel” (d.v.s. Britpop) hade Hanna coh Tomas mest roligt. Det var mest för oss okända gruppen Longpigs som vi blåste. Rond 7 påminde mig mest om att jag just aldrig lyssnat på det tidiga svenska hårdrocksbandet Heavy Load. Satte dock Mastodon utan problem och när Sabaton kom så insåg jag ju misstaget med Powerwolf.

Jonas kategori ”Svart, mörkt och arg” var bitvis knepig men jag gick ta Venom samt äntligen Behemoth och Satyricon. Hur jag ens kunde blåsa Bathory vill jag inte prata om. Och i Rond 8 blåste vi åter Cannibal Corpse men fick i alla fall Tomas, Hanna eller båda sätta Måneskin. I kategori punk var i alla fall Sex Pistols och The Damned med men annars många av de av mig mindre älskade banden från Kalifornien. Fast det hade jag räknat med.

Mat fick vi omkring 17 och den var faktiskt helt okej utifrån de stora gissens måttstock. Och kösystemet fungerade fint. Därefter var det dags för Rond 9 och då ”Summertime Girls” med Y&T kom för andra året i rad fick jag nu plocka den som en mogen frukt. Tror även vi satte duon Biohazard och Onyx från filmen ”Judgement Night”. Kategorin ”Thrash” var ändå lite lättare för mig då jag kunde sopa hem Metallica, Kreator, Exodis, Annihilator, Anvil och Megadeth. Jo, det var onekligen min kategori men jag gick beröm och kärlek så det räckte av mitt lag också.

Rond tio innehöll Papa Roach men jag gick totalt mörker i huvudet när Fall Out Boy kom och att jag försökte sjunga valda hits så kunde ingen annan heller klura ut vad det var. På ”Blues” tog Kenneth sina gamla favoriter ”Ten Years After” med en gång. Vi blåste dock Free och Billy Gibbons hade vi ingen aning om. På arrangörernas egen kategori ”Northern Bucks” stod Tomas på sig i frågan ”Hellacopters eller Backyard Babies” och sa det förra. Tur för oss.

Kategorin ”Örjans låtar” var som ofta lite knivig då Örjan är väldigt eklektisk i sitt lyssnande men vi tog nog Satriani och kanske rentav Chris Spedding. Covers var svårt men vi tog i alla fall Children of Bodoms version på ”Ooops I did it again” och Mustasch som körde ”Änglahund”. De intron som kom i början och slut var hyggliga ändå. Överlag dock usel placering (cirka plats 24). Mycket av manglet, som dock var utspritt plus att man tagit in mildare grejer, är inte exakt vårt expertområde. Men samtidigt märker jag för egen del att pluggandet ändå ger effekt förutom det faktum att det är så oerhört många grupper att ta in.

Kvällens komiska episod anspelade på när min bakdel blev fotograferad och hamnade i tidningen på mellangisset 2003. Medan jag pratade med mina vänner Sanna och Morgan fotograferade en skojfrisk man vid namn Arto av min akter igen och sedan, när han bad kommentera läget i toppen, kom det ”lika tajt som Robert Ahlmans stjärt”. Folk började applådera och jag ställde mig upp. Hela salen applåderade därmed och skanderade mitt efternamn. Det var lite roligt ändå.

Vid 23 var vi klara och hyllade vinnarna Tungur Malmur och övriga pallpristagare. Medan Hanna och Tomas sökte sig hemåt snubblade jag och Kenneth vidare i natten och hamnade på en liten eftersläckning på alltid pålitliga German Beer Hall där vi även hann dissekera gisset lite mer i detalj med tre av arrangörerna i alla fall. Blev även en del prat med andra från gisset och stämningen glad och trevlig innan jag och Kenneth tackade för oss och tog taxin hem lagom till 01-tiden sådär.

Front 242

 Ovan: Front 242 tackar publiken precis efter "Headhunter". Foto taget ur min synvinkel. 

Sedan jag första gången hörde Front 242 (maxisingeln ”Headhunter/Welcome to Paradise”) hösten 1988 har den hårda elektroniska kvartetten från Bryssel varit ett av mina absoluta favoritband som jag ständigt återkommit till. Av olika skäl kom jag aldrig att se dem under deras mest klassiska period (cirka 1985 – 91) utan jag såg dem första gången 1993, då de var på väg att mutera till något annat, men det var ändå oerhört kraftfullt. Totalt kom jag alltså att se dem sju gånger (1993, 2009, 2012, 2014, 2019, 2023 och 2024).

Det udda är dock att lagom när jag fått se dem live en första gång så ”försvann” de därefter för en tid och nittiotalet hände dessutom i allt snabbare takt. Nästa gång jag hörde något om Front 242 så var det fråga om bisarra turnéer med ommixade versioner av låtarna och hemska scenkläder. Just där trodde jag kanske att de spårat ur. Även om en del fans kanske skulle säga att de hade det.

Efter sina två udda men väldigt spännande skivor från 1993 (varav den senare, ”Evil Off”, i princip aldrig framfördes live utöver någon enstaka låt) så kom de bara att släppa en enda studioskiva till, 2003, med rätt blek musik och därefter inget mer. Istället kom de att satsa desto mer på turnerandet och då krånglade de inte utan körde en klassisk Front 242-show med fokus på låtar från den klassiska eran. I grunden alltså en nostalgiakt men en oerhört bra sådan.

Först i slutet av 00-talet började jag åter ränna på konserter med hårdare synthband och det året bockade jag av ett antal klassiska band, inklusive Nitzer Ebb och Front 242. Och efter det blev det ganska tätt mellan konserterna med Front även om jag missade någon enstaka vända till Sverige. Såg dem i Malmö 2009 och sedan i ett rum där man mest hade barngrupper i Dieselverkstaden i Sickla 2012. Precis innan de gick på hörde jag en man med östgötsk dialekt utbrista ”Fan! Alla e så jävla' gamla'!”. Och det var vi väl.

Jag såg dem vid luciatid 2014 på Debaser Medis. Enda gången jag var där. Såg dem på Bodyfest på Nalen 2019 och på ett fullsmockat Münchenbryggeriet med Nitzer Ebb i april 2023. Och så nu i helgen, på deras sista turné, på Berns 30 november 2024. Under hösten har Front 242 under fansens jubel (och kanske en och annan tår) gjort ett regelrätt segertåg med Black Out-turnén som jag mer eller mindre följt i realtid via Youtube. Flera gig har jag sett dagen efter att de gavs. Hade därmed även en god uppfattning om låtsetet inför giget på Berns till vilket jag köpte biljetter i november 2023. Dock hade jag hört illavarslande historier om att kösystemet till Berns var krångligt och helgen innan, då Saga spelade, hann många inte ens in på grund av detta. Var därmed lite orolig.

Det var först samma dag som jag skulle se konserten som jag insåg att jag hade köpt VIP-biljetter där för ett år sedan. Min tanke var väl ungefär ”Det var som fan” samtidigt som jag insåg att detta skulle underlätta rätt bra. Det blev dock en lite stressig eftermiddag där jag jagade kebab längs Hornsgatan (så kallad ”Kebabträume” som DAF skaldade) innan jag skulle äta med min väninna och mitt konsertsällskap. Men vi låg ändå bra till tidsmässigt.

Kom till Berns kring 18.30 och det blev dock strul i kön trots att vi hade VIP-biljett eftersom vi och många andra hamnade i ”Meet and Greet”-kön då det var det dåligt skyltat. Berns nedre regioner var sedan en regelrätt labyrint fast det ännu var få personer där. Vi kom till sist upp i salen. Jag köpte t-shirt, patches och ett setlist med autografer som jag lämnade in i garderoben (något som tog en stund att förklara för en av de mindre begåvade garderobiärer jag överhuvudtaget träffat). Öl och soda såldes i övrigt till ockerpriser så det blev en öl.

Jag och väninnan stod på balkongen medan Fredrik Strage spelade skivor precis under oss. Det blev förhållandevis mycket nytt och jag kände bara igen två ganska obskyra Depeche-låtar (”Christmas Island” och ”Nothing to Fear”). Förbandet Rein gick sedan på 20.15 och körde ganska exakt en halvtimme. Sist jag såg Rein på Youtube (ett gig i Tyskland) var hon blond med lackutstyrsel men nu var det svart hår och läder som gällde. Även om jag inte kan hennes nyare repertoar så bra så var det ett tufft framträdande som avslutades med lite klassiskt EBM-mangel.

Därefter gick det väldigt fort med scenarbetet och 21.05 dök 242-loggan upp och 21.10 drog ”WYHIWYG” igång. Klassikern från 1987 har varit öppningslåt på hela turnén och jag rös av välbehag då jag hörde den. Mängdens jubel visste inga gränser när killarna kom in på scenen och Jean-Luc och Richard började skriksjunga frasen ”We're Coming Down...” En otroligt bra öppningslåt. ”Moldavia” följde sedan och så ”Body to Body” i den eviga nyare ”Sex is good”-versionen.

Blev lite mer mitten av 80-talet med ”Don't Crash” och ”No Shuffle” innan den smått sönderspelade men ändå så gripande ”Quite Unusual” drog igång. Hela tiden med spännande videofilmer i bakgrunden. Man rakade igenom ”Generator” innan den storslagna ”Commando Remix” drog igång med en massa rök på scenen. Konstigt nog var Jean-Luc borta under den låten, varför vet jag inte. Richard fick köra den själv, hur som helst.

Därefter ”Hide and Seek” innan det åter blev suggestivt med ”Red Team” och ”Take One” (som jag hört rätt sällan). Mot slutet plockade man mestadels fram de stora favoriterna i form av ”Masterhit” och ”Tragedy for You” samt den nyare men ändå rätt matiga ”Fix it”. Slutet på ordinarie setlista blev en knäckande version av ”Welcome to Paradise” med obligatorisk allsång och inte minst klimaxen i ”No... no.... no sex until marriage!”

man gick av och kom in för de väl förberedda extranumren och på röjiga ”Modern Angel” såg jag åter inget av Jean-Luc. Han tjoade dock glatt till publiken när han åter dök upp för ”Headhunter” och nu kokade det ju verkligen i salongen och folk skrek och skrattade och log om vartannat framme vid scenen. Bandet vinkade länge och väl och applåderade publiken samt tackade för stödet under 40 år. Vemodigt. Efter att åter ha gått av återvände bandet för den vackra avslutningen där man drog igång en studioversion av ”Work 242” och bandet bara kom in på scenen och stod med armarna i kors medan en bildkavalkad spelades upp bakom medlemmarna. Efter att de själva på så vis fått ta in publiken en god stund vinkade det åter och gick nu av för gott. En underbar föreställning.

Lite antiklimax (som jag nu hämtat mig från) var förstås att det tog en halvtimme att ta mig ut från smockfulla Berns och därefter, sedan jag hämtat våra ytterkläder, fick min väninna kämpa sig igenom samma massa. Därefter blev det buss 57 hem till min systers lägenhet och jag sov som ett barn efteråt. Vad kan jag egentligen mer säga? Tack för allt, Front 242, världen kommer inte att se er like igen.