Distgiss 2024

 Distgiss 2024 ägde rum 16 november, ungefär ett år efter att The Feeling Groovies hade dykt upp i större sammanhang. Dagen började nog så lugnt med att jag själv vaknade utvilad. Ägnade faktiskt inte förmiddagen denna blåsiga dag åt så mycket pluggande av hårdrock eftersom jag var lite trött på hårdare musik vid det här laget. Istället försökte jag ta in lite tystnad innan allt skulle braka loss. Kenneth hade tänkt cykla ner till stan men blåste tog nog ut sin rätt så han meddelade att han hämtade mig vid 11.20. Två minuter innan gick jag ner på gatan och ställde mig och där kom han. Sambo Annelie körde oss vänligt till Östercentrum och sedan var det den berömda promenaden ner till innerstaden och själva gisset.

Vi började med att äta på Jessens, vår vana trogen. Hanna skulle komma direkt till gisset så det blev Tomas fru Åsa som gjorde oss sällskap ett tag medan vi åt i huvudsak pasta (det var därtill tryffelhelg). Blev utöver det ett par öl och lite taktikprat men även småprat. Vi knallade därefter ner till Donner Event och det blev förstås ett hälsande på vägen. Genast då jag kom hamnade jag i ett spännande skvaller om ett eventuellt mellangiss våren 2025. Vi hittade snart vårt bord och Johnny från arrangörslaget kom fram och hälsade oss välkomna.

Årets arrangörer var alltså Jonas Davidsson, känd musiker i The Void och tre fjärdedelar i det gamla klassiska Coma Inc (numera Norrbocken), Johnny, Marcus och Mattias. De var verkligt roligt att se dessa veteraner vinna i den svåra tävlingen 2023 och vi hoppades att det skulle bli ett blandat giss vilket det också visade sig bli då allt drog igång vid 13-tiden. Hanna kom lagom till det hela började och därefter kom vi att sitta vid det där bordet i ungefär tio timmar.

Tävlingen bestod av skivomslag (som var en tacksam gren för oss) och sedan olika ”ronder” med blandad musik samt specialkategorier. I Rond 1 kom exempelvis den kristna gruppen Stryper som jag insåg att jag har lyssnat alldeles för lite på. I kategorin ”Girl Power” kom förstås band med kvinnor eller band med kvinnor som frontfigur. Var ju trevligt att höra Arch Enemy, en av de grupper jag pluggat hårdast. Pretty Reckless tog vi på gissning medan vi brutalt sjabblade bort en sönderspelad Vixen-låt och skrev Lita Ford eller något.

I Rond 2 var vi nära att blanda ihop Wolfmother och Rival Sons, som därtill kom efter varandra, men vi höll huvudet kallt och redde ut det. Vi rör alltid ihop dessa två grupper. Kanske för att de låter rätt lika? Varför jag nu blåste Paradise Lost har jag ingen aning om och Amon Amarth borde jag ha tagit på vikingatexten men vi gissade på något annat. Gick okej på svenskt och den klassiska men lätt bortglömda ”Free like an Eagle” med Talk of the Town dök ju upp. Operth blåste jag förra gången men inte nu. Hardcore Superstar gissade vi oss fram till på ren förbannad tur.

I Rond 3 var alla, och inte minst Tomas, glada när ”Goodzilla” kom. Han hade just innan hört den med Fu Manchu. I genren ”Maskerad” hade jag glömt vad Mushroomhead hette även om jag tänkte på rätt grupp. Så kan det gå. Jag tror Kenneth tog Black Stone Cherry i Rond 4. I rundan ”Hår” påmindes jag mest om att jag behöver plugga Michael Monroe och Cinderella. Det var dock skönt att sätta Michael Schenker Groups ”Armed and Ready” liksom Talisman i Rond 5. Halestorm hade jag också pluggat rätt bra. Hanna blev nöjd när ”Freak on a Leash” dök upp eftersom hon är vår Nu Metal-kvinna. Hanna och Tomas hjälptes även åt med Velvet Revolver.

I kategorin ”Power” tog jag Helloweens ”Dr Stein” på det inledande skramlet. Antar jag hörde en del på den skivan. Tror kanske jag tog Blind Guardian men osäker. När Powerwolf kom så var det jag som skrev Sabaton och sa ”Men det finns en grupp som heter Powerwolf och låter nästan komiskt lika”. Kan möjligen ha tagit Sonata Arctica men osäkert. Vet dock att jag var otroligt glad över att ta Gamma Ray samt Dragonforce enbart på gitarrerna. Pluggandet hade ändå gett något.

I rond 6 blåste vi ”Lay it on the Line” med Triumph (Kjelle hade slagit oss för det). Men jag tror vi tog Yngwie och Rob Zombie. Hanna plockade Carcass innan någon av oss andra. Under kategorin ”Noel” (d.v.s. Britpop) hade Hanna coh Tomas mest roligt. Det var mest för oss okända gruppen Longpigs som vi blåste. Rond 7 påminde mig mest om att jag just aldrig lyssnat på det tidiga svenska hårdrocksbandet Heavy Load. Satte dock Mastodon utan problem och när Sabaton kom så insåg jag ju misstaget med Powerwolf.

Jonas kategori ”Svart, mörkt och arg” var bitvis knepig men jag gick ta Venom samt äntligen Behemoth och Satyricon. Hur jag ens kunde blåsa Bathory vill jag inte prata om. Och i Rond 8 blåste vi åter Cannibal Corpse men fick i alla fall Tomas, Hanna eller båda sätta Måneskin. I kategori punk var i alla fall Sex Pistols och The Damned med men annars många av de av mig mindre älskade banden från Kalifornien. Fast det hade jag räknat med.

Mat fick vi omkring 17 och den var faktiskt helt okej utifrån de stora gissens måttstock. Och kösystemet fungerade fint. Därefter var det dags för Rond 9 och då ”Summertime Girls” med Y&T kom för andra året i rad fick jag nu plocka den som en mogen frukt. Tror även vi satte duon Biohazard och Onyx från filmen ”Judgement Night”. Kategorin ”Thrash” var ändå lite lättare för mig då jag kunde sopa hem Metallica, Kreator, Exodis, Annihilator, Anvil och Megadeth. Jo, det var onekligen min kategori men jag gick beröm och kärlek så det räckte av mitt lag också.

Rond tio innehöll Papa Roach men jag gick totalt mörker i huvudet när Fall Out Boy kom och att jag försökte sjunga valda hits så kunde ingen annan heller klura ut vad det var. På ”Blues” tog Kenneth sina gamla favoriter ”Ten Years After” med en gång. Vi blåste dock Free och Billy Gibbons hade vi ingen aning om. På arrangörernas egen kategori ”Northern Bucks” stod Tomas på sig i frågan ”Hellacopters eller Backyard Babies” och sa det förra. Tur för oss.

Kategorin ”Örjans låtar” var som ofta lite knivig då Örjan är väldigt eklektisk i sitt lyssnande men vi tog nog Satriani och kanske rentav Chris Spedding. Covers var svårt men vi tog i alla fall Children of Bodoms version på ”Ooops I did it again” och Mustasch som körde ”Änglahund”. De intron som kom i början och slut var hyggliga ändå. Överlag dock usel placering (cirka plats 24). Mycket av manglet, som dock var utspritt plus att man tagit in mildare grejer, är inte exakt vårt expertområde. Men samtidigt märker jag för egen del att pluggandet ändå ger effekt förutom det faktum att det är så oerhört många grupper att ta in.

Kvällens komiska episod anspelade på när min bakdel blev fotograferad och hamnade i tidningen på mellangisset 2003. Medan jag pratade med mina vänner Sanna och Morgan fotograferade en skojfrisk man vid namn Arto av min akter igen och sedan, när han bad kommentera läget i toppen, kom det ”lika tajt som Robert Ahlmans stjärt”. Folk började applådera och jag ställde mig upp. Hela salen applåderade därmed och skanderade mitt efternamn. Det var lite roligt ändå.

Vid 23 var vi klara och hyllade vinnarna Tungur Malmur och övriga pallpristagare. Medan Hanna och Tomas sökte sig hemåt snubblade jag och Kenneth vidare i natten och hamnade på en liten eftersläckning på alltid pålitliga German Beer Hall där vi även hann dissekera gisset lite mer i detalj med tre av arrangörerna i alla fall. Blev även en del prat med andra från gisset och stämningen glad och trevlig innan jag och Kenneth tackade för oss och tog taxin hem lagom till 01-tiden sådär.

Front 242

 Ovan: Front 242 tackar publiken precis efter "Headhunter". Foto taget ur min synvinkel. 

Sedan jag första gången hörde Front 242 (maxisingeln ”Headhunter/Welcome to Paradise”) hösten 1988 har den hårda elektroniska kvartetten från Bryssel varit ett av mina absoluta favoritband som jag ständigt återkommit till. Av olika skäl kom jag aldrig att se dem under deras mest klassiska period (cirka 1985 – 91) utan jag såg dem första gången 1993, då de var på väg att mutera till något annat, men det var ändå oerhört kraftfullt. Totalt kom jag alltså att se dem sju gånger (1993, 2009, 2012, 2014, 2019, 2023 och 2024).

Det udda är dock att lagom när jag fått se dem live en första gång så ”försvann” de därefter för en tid och nittiotalet hände dessutom i allt snabbare takt. Nästa gång jag hörde något om Front 242 så var det fråga om bisarra turnéer med ommixade versioner av låtarna och hemska scenkläder. Just där trodde jag kanske att de spårat ur. Även om en del fans kanske skulle säga att de hade det.

Efter sina två udda men väldigt spännande skivor från 1993 (varav den senare, ”Evil Off”, i princip aldrig framfördes live utöver någon enstaka låt) så kom de bara att släppa en enda studioskiva till, 2003, med rätt blek musik och därefter inget mer. Istället kom de att satsa desto mer på turnerandet och då krånglade de inte utan körde en klassisk Front 242-show med fokus på låtar från den klassiska eran. I grunden alltså en nostalgiakt men en oerhört bra sådan.

Först i slutet av 00-talet började jag åter ränna på konserter med hårdare synthband och det året bockade jag av ett antal klassiska band, inklusive Nitzer Ebb och Front 242. Och efter det blev det ganska tätt mellan konserterna med Front även om jag missade någon enstaka vända till Sverige. Såg dem i Malmö 2009 och sedan i ett rum där man mest hade barngrupper i Dieselverkstaden i Sickla 2012. Precis innan de gick på hörde jag en man med östgötsk dialekt utbrista ”Fan! Alla e så jävla' gamla'!”. Och det var vi väl.

Jag såg dem vid luciatid 2014 på Debaser Medis. Enda gången jag var där. Såg dem på Bodyfest på Nalen 2019 och på ett fullsmockat Münchenbryggeriet med Nitzer Ebb i april 2023. Och så nu i helgen, på deras sista turné, på Berns 30 november 2024. Under hösten har Front 242 under fansens jubel (och kanske en och annan tår) gjort ett regelrätt segertåg med Black Out-turnén som jag mer eller mindre följt i realtid via Youtube. Flera gig har jag sett dagen efter att de gavs. Hade därmed även en god uppfattning om låtsetet inför giget på Berns till vilket jag köpte biljetter i november 2023. Dock hade jag hört illavarslande historier om att kösystemet till Berns var krångligt och helgen innan, då Saga spelade, hann många inte ens in på grund av detta. Var därmed lite orolig.

Det var först samma dag som jag skulle se konserten som jag insåg att jag hade köpt VIP-biljetter där för ett år sedan. Min tanke var väl ungefär ”Det var som fan” samtidigt som jag insåg att detta skulle underlätta rätt bra. Det blev dock en lite stressig eftermiddag där jag jagade kebab längs Hornsgatan (så kallad ”Kebabträume” som DAF skaldade) innan jag skulle äta med min väninna och mitt konsertsällskap. Men vi låg ändå bra till tidsmässigt.

Kom till Berns kring 18.30 och det blev dock strul i kön trots att vi hade VIP-biljett eftersom vi och många andra hamnade i ”Meet and Greet”-kön då det var det dåligt skyltat. Berns nedre regioner var sedan en regelrätt labyrint fast det ännu var få personer där. Vi kom till sist upp i salen. Jag köpte t-shirt, patches och ett setlist med autografer som jag lämnade in i garderoben (något som tog en stund att förklara för en av de mindre begåvade garderobiärer jag överhuvudtaget träffat). Öl och soda såldes i övrigt till ockerpriser så det blev en öl.

Jag och väninnan stod på balkongen medan Fredrik Strage spelade skivor precis under oss. Det blev förhållandevis mycket nytt och jag kände bara igen två ganska obskyra Depeche-låtar (”Christmas Island” och ”Nothing to Fear”). Förbandet Rein gick sedan på 20.15 och körde ganska exakt en halvtimme. Sist jag såg Rein på Youtube (ett gig i Tyskland) var hon blond med lackutstyrsel men nu var det svart hår och läder som gällde. Även om jag inte kan hennes nyare repertoar så bra så var det ett tufft framträdande som avslutades med lite klassiskt EBM-mangel.

Därefter gick det väldigt fort med scenarbetet och 21.05 dök 242-loggan upp och 21.10 drog ”WYHIWYG” igång. Klassikern från 1987 har varit öppningslåt på hela turnén och jag rös av välbehag då jag hörde den. Mängdens jubel visste inga gränser när killarna kom in på scenen och Jean-Luc och Richard började skriksjunga frasen ”We're Coming Down...” En otroligt bra öppningslåt. ”Moldavia” följde sedan och så ”Body to Body” i den eviga nyare ”Sex is good”-versionen.

Blev lite mer mitten av 80-talet med ”Don't Crash” och ”No Shuffle” innan den smått sönderspelade men ändå så gripande ”Quite Unusual” drog igång. Hela tiden med spännande videofilmer i bakgrunden. Man rakade igenom ”Generator” innan den storslagna ”Commando Remix” drog igång med en massa rök på scenen. Konstigt nog var Jean-Luc borta under den låten, varför vet jag inte. Richard fick köra den själv, hur som helst.

Därefter ”Hide and Seek” innan det åter blev suggestivt med ”Red Team” och ”Take One” (som jag hört rätt sällan). Mot slutet plockade man mestadels fram de stora favoriterna i form av ”Masterhit” och ”Tragedy for You” samt den nyare men ändå rätt matiga ”Fix it”. Slutet på ordinarie setlista blev en knäckande version av ”Welcome to Paradise” med obligatorisk allsång och inte minst klimaxen i ”No... no.... no sex until marriage!”

man gick av och kom in för de väl förberedda extranumren och på röjiga ”Modern Angel” såg jag åter inget av Jean-Luc. Han tjoade dock glatt till publiken när han åter dök upp för ”Headhunter” och nu kokade det ju verkligen i salongen och folk skrek och skrattade och log om vartannat framme vid scenen. Bandet vinkade länge och väl och applåderade publiken samt tackade för stödet under 40 år. Vemodigt. Efter att åter ha gått av återvände bandet för den vackra avslutningen där man drog igång en studioversion av ”Work 242” och bandet bara kom in på scenen och stod med armarna i kors medan en bildkavalkad spelades upp bakom medlemmarna. Efter att de själva på så vis fått ta in publiken en god stund vinkade det åter och gick nu av för gott. En underbar föreställning.

Lite antiklimax (som jag nu hämtat mig från) var förstås att det tog en halvtimme att ta mig ut från smockfulla Berns och därefter, sedan jag hämtat våra ytterkläder, fick min väninna kämpa sig igenom samma massa. Därefter blev det buss 57 hem till min systers lägenhet och jag sov som ett barn efteråt. Vad kan jag egentligen mer säga? Tack för allt, Front 242, världen kommer inte att se er like igen.

Hårdrocken 1977

 

1977 förknippas gärna med både punk och disco och visst kom väl dessa stilar med tiden att påverka hårdrock (eller utgöra ett hot mot dem) men ännu tuffade mycket på i hårdrocksvärlden även om flera av de gamla banden nu var i fritt fall av andra skäl. Hårdrocksåret 1977 var ett år då Kiss seglade ännu högre än året innan och AC/DC byggde vidare på ett genombrott med den synnerligen stabila “Let There Be Rock” (21 mars 1977). Titelspåret är förstås episkt men här finns drösvis med klassiker såsom “Dog Eat Dog” (min absoluta favoritlåt med gruppen om jag nu måste nämna någon), “Bad Boy Boogie”, “Problem Child”, “Hell Ain't a Bad Place to Be” och givetvis “Whole Lotta Rosie”.

En grupp som emellertid släppte sin första helgjutna skiva detta år var den kämpande gruppen Judas Priest med “Sin After Sin” (8 april 1977). På den här tiden var Priest mer varierade (något jag tycker de kunde ha fortsatt vara) och plattan spänner från det lätt progressiva och mäktiga “titelspåret” “Sinner” över den fina tolkningen av Joan Baez' “Diamonds and Rust” via den mer typiska “Starbreaker” och den smäktande balladen “Last Rose of the Summer”, en låt som hade varit otänkbar med Priest några år senare. Andra sidan tuffar mer på men det är ändå en stark skiva för en grupp som hade hållit på ungefär lika länge som sina “grannar” Black Sabbath men utan lika mycket uppmärksamhet.

UFO släppte 7 maj 1977 sin sista mer betydande studioskiva under sjuttiotalet med “Lights Out” som innnehåller ett par klassiker i just titelspåret och “Too Hot to Handle” även om de skulle komma att runda av decenniet med en fin liveskiva.

Årets hårdrockskungar, Kiss, släppte 30 juni 1977 “Love Gun”. Åter finns här flera minnesvärda nummer såsom “Shock Me” och “Christine Sixteen” men framför allt titelspåret som Kiss själva sagt är den enda låt som de kört under hela sin karriär, på varenda konsert, sedan den släpptes. Just Kiss live skulle åter presenteras på “Alive II” (24 oktober 1977) där gruppen framför låtar från sina tre senaste album och alltså medvetet valt bort allt äldre material vilket var och är ett lite ovanligt grepp för en liveskiva.

En annan grupp som fick demonstrera sin skicklighet på scen var Rainbow som utgav “On stage” (7 juli 1977) med inspelningar från Tyskland och Japan 1976. I bästa Made in Japan-stil så innehåller skivan totalt sex spår och exempelvis “Catch the Rainbow” eller Deep Purples “Mistreated” tar alltså upp hela albumsidor. Dock en fin uppvisning för den som gillar sjuttiotalshårdrock live samt längre musikaliska förlopp.

Världen blev sig aldrig lik igen när Motörhead släppte sin debut 21 augusti 1977 efter flera misslyckade försök till inspelningar (som kom ut senare). Den 32 minuter långa skivan visar att Motörhead var ganska klara med sitt koncept redan på första skivan. Det är Lemmys skrikiga sång och ett oerhört ös från början i nummer såsom “Motörhead” (Lemmy gör cover på sig själv då det är ett Hawkwind-nummer), “Iron Horse” och “White Line Fever”. En klart imponerande debut som slog en bro mellan punk och hårdrock som få andra.

Något helt annat blev det då Rush släppte “A Farewell to Kings” (1 september 1977) med ytterligare progressiva nummer men även den fina (och antisocialistiska) balladen “The Trees”. Dagen därpå, 2 september 1977, kom Thin Lizzy med “Bad Reputation”. Den avskalade skivan med sitt trioformat råkar vara min favorit med Thin Lizzy (Varför? Ja, inte vet jag). Proppfullt med bra låtar såsom titelspåret, “Soldier of Fortune”, “Opium Trail”, den suggestiva och ödesmättade “Southbound” (lite Springsteen igen) och inte minst “Dancing in the Moonlight”. Omslaget är i sin enkelt också väldigt snyggt.

I övrigt kan noteras att AOR-gruppen Foreigner LP-debuterade med “Foreigner” 8 mars 1977 och det var nog ungefär så hårda gruppen någonsin blev. Finns rentav någon låt på debuten som jag gillar lite. Meat Loaf släppte “Bat Out of Hell” (11 oktober 1977) med låtar av Jim Steinman och ett sound som lät som Bruce Springsteen som hårdrockare (flera av hans musiker medverkar också såsom inlånade). En väldigt storslagen skiva som återger tonårsdrama på ett övertygande vis.

Synten 1977

 

David Bowie – Low (14 januari 1977): Visst gjorde David Bowie ett par syntplattor 1977 och hans “Low” får därmed öppna detta intressanta år. Det är en ganska förvrängd musik, kraftigt påverkad av Eno och dennes ljudexperiment. Både Eno och Bowie kunde även de tyska krautartisterns innan och utan och tog inspiration till skivan från denna scen. Här finns starka melodiska låtar men de döljs ibland under elektroniska ljud (“Breaking Glass”, “Sound and Vision”, “What in the World”) medan andra halvan av skivan till stor del utgörs av experimentella och väldigt stämningsfulla instrumentallåtar (främst den mäktiga “Warzawa” och avslutande “Subterraneans”). Överlag en vacker och tidlös skiva som visar att den gamle glamrockaren och kortlivade soulsångaren kunde göra något helt nytt.

Kraftwerk – Trans Europa Express/Trans Europe Express (mars 1977): Med sin sjätte skiva blev Kraftwerk alltmer raffinerade och tematiken blev också allt tydligare. Medan föregående skiva hade haft radioaktivitet och radio som genomgående tema så handlade denna skiva, eller åtminstone merparten av låtarna, om resor med tåg. Det monotona titelspåret och de med denna låt ihopvävda “Metal auf Metal” samt “Abzug” illustrerar på ett lysande vis den sövande känslan av att åka tåg. I titelspåret far man genom Paris och Wien och sedan åter till Düsseldorf och David Bowies skiva “Station to Station” refereras också i låten. Allt som allt en fascinerande skiva.

Cluster & Eno – Cluster & Eno (juni 1977): Det bästa från båda parter kommer fram i detta samarbete mellan Cluster och Eno. Det skulle rentav bli en skiva till samt att Eno även turnerade med Cluster, som han uppenbarligen beundrade stort. Det är korta låtar en ändå ganska mycket av stämningsstycken och det är heller inte helt olikt det som Eno spelade in med David Bowie vid samma tid och som gav oss “Low” och “Heroes”.

Tangerine Dream – Sorcerer (juli 1977): Ett soundtrack till William Friedkins film med samma namn (en storflopp för den då uppburne regissören) som anses bättre än själva filmen. Det är egentligen det vanliga Tangerine Dream-soundet fast kanske lite kortare och rakare i och med att det är avsett för en film. Dock ändå samma kvalitetsnivå som gruppens tidigare album.

David Bowie - “Heroes” (14 oktober 1977): “Low” är en fantastisk skiva men Bowie/Eno toppar rentav den med fantastiska “Heroes” där varenda låt är en riktig ljudupplevelse. Även här finns rocklåtar med lite förvrängd inramning men ändå vackra och effektiva melodier (“Beauty and the Beast”, “Joe the Lion”, “Sons of the Silent Age”) samt det magnifika titelspåret, en av de vackraste kärlekslåtar jag vet. Dave Gahan har berättat att han värvades av Depeche Mode efter att de hört honom sjunga just denna låt och bandet körde även en version på sin turné 2017 som hyllning. Åter är andra halvan mest instrumental och här finns en rolig hyllning till Kraftwerk (“V-2 Schneider”, en lite kluven titel då V2 även var en raket som Hitler terroriserade London med under slutet av kriget). “Moss Garden” och “Neuköln” (en stadsdel i Berlin) är förstås rena stämningsstycken och otroligt vackra. Höjdpunkten på Bowies mer experimentella period.

Throbbing Gristle – Second Annual Report (november 1977): Angående mycket industriell musik så sade nyligen en god vän med bra koll på synt ungefär: “Det är ju inte längre musik man orkar lyssna på direkt”. Och det stämmer ju. Främsta anledningen till att jag har med den här skivan (som jag dock drog igenom för att friska upp minnet innan jag skrev den här texten) är att den var viktig i samband med tillkomsten av industrimusik. Och det är det är inte direkt hissmusik eller något du sätter på när du vill slappna av en kväll efter jobbet. Det är inte heller totalt oljud men det är ganska maskinellt och samma låtar (“Slug Bait” och “Maggot death”) presenteras i olika liveversioner där väl bara titeln är det gemensamma. En av dessa versioner består bara av att en av medlemmarnas ropar förolämpningar mot en uppenbart fientlig publik. Huvudnumret är b-sidan och den tjugo minuter långa “After Cease to Exist” som består av brusande och lätt obehagliga ljud som för all del skapar en typ av stämning (om än inte så trevlig) och pekar fram mot band som The Klinik. I alla fall i mina öron.

Suicide – Suicide (28 december 1977): Alldeles i slutet av punkåret 1977 kom denna 32 minuter långa blandning av synth och punk från duon Alan Vega och Martin Rev och detta var nog bland det hårdaste man kunde höra detta år. Malande öppningslåten “Ghost Rider” har blivit en given coverfavorit hos postpunk- och gothband överlag (exempelvis Sisters of Mercy körde den som avslutning under sina tidigare år) och den sätter tonen. “Cheree” är kanske lite mildare men ändå spöklik. Den gastkramande “Frankie Teardrop” skildrar via Vegas attacksång en desperat man som dödar sin familj och sig själv. Överlag en skiva som lät som få andra när den kom, gissar jag, och som fortfarande är en ganska märklig upplevelse.

I övrigt kan nämnas att franska Die Form detta år släppte sina första skivor i form av några experimentella singlar (exempelvis “Bain Total”). Gruppen skulle med åren komma att bli en trogen leverantör av elektronisk musik och en av relativt få renodlade syntband från republiken Frankrike. Bland rockband som ändå hade ett ganska syntindränkt sound kan nämnas Ultravox som detta år släppte två lysande album, “Ultravox” (25 februari 1977) och “Ha! Ha! Ha!” (14 oktober 1977) samt förstås singeln “Young Savage” (28 maj 1977). Väl värt en lyssning för den som inte tagit del av gruppen innan sångaren John Foxx hoppade av och ersattes av Midge Ure.

Hårdrocken 1976

1976 blev ett ödesdigert år då “det gamla gardet” tappade greppet samtidigt som ett gäng nya akter fick sina genombrott. Vi kan väl ganska lugnt säga att 1976 blev ett riktigt Kiss-år. 15 mars 1976 släppte gruppen sin klassiker “Destroyer”; mästerligt och storslaget producerad av Bob Ezrin (leve han). Jag gör inga anspråk på originalitet så jag säger ut att “Destroyer” är mitt absoluta favoritalbum med Kiss. Från inledande “Detroit Rock City” via episka “King of the Night Time World” och “God of Thunder” (med Genes råa sång) bort till “Shout it out loud” och balladen “Beth”. Även de så kallade utfyllnadslåtarna är muntra stycken om ett lättsamt liv och skivan håller ihop alldeles utmärkt så här 48 år senare. “Snabbt in i studion igen” var plötsligt det som gällde för Kiss och de presenterade redan samma år uppföljaren “Rock'n'Roll Over (11 november 1976) som är lite svagare än “Destroyer” även om här ändå finns stabila nummer som “I Want You”, “Calling Dr Love” och “Hard Luck Woman”.

På samma vis som Kiss fick ett brakgenombrott med “Destroyer” så fick även Thin Lizzy ett lika välförtjänt sådant med “Jailbreak” (26 mars 1976). Magnifik öppning med titelspåret och sedan följer, bland andra, “Romeo and the Lonely Girl” (en av Phils Springsteen-låtar) och odödliga “The Boys are Back in Town” samt “Cowboy Song” och som avslutning den storslaget tragiska “Emerald” som tar upp Irlands blodiga historia. En fantastisk skiva. Senare under året släppte Thin Lizzy “Johnny the Fox” (16 oktober 1976) som är mer påverkat av funk i vissa låtar men som ändå ståtar med klassiker som “Don't Believe a Word” och “Massacre”.

Överlag tycks 1976 ha varit ett allmänt genombrottsår för band som hållit på några år eftersom det även släppte för Rush i och med “2112” (1 april 1976). Även här finns ett långt spår, titelspåret, men här har gruppen fått till det på ett väldigt dynamiskt vis. “Something for Nothing” är också en rökare som pekar mot tidigare dagar. När jag började utforska Rush var jag dock först tveksam när jag hörde att Neil Peart i sina texter inspirerats av den formligen vederstyggliga “filosofen” Ayn Rand (som exempelvis förespråkade egoism och ultrakapitalism samt ansåg att det var en gudi behaglig gärning att utrota indianerna som ändå bara stod i vägen för utvecklingen) men det var som väl är inte så illa som man kunde tro. Rush skulle senare under året presentera sin liveshow på den kompetenta liveskivan “All the World's a Stage” (29 september 1976).

Richie Blackmore hade sparkat alla musiker från sin debutskivan med gruppen förutom Dio och med ny besättning utgav man “Rising” (15 maj 1976) som egentligen är mer av en helhetsskiva även om låtar som “Stargazer” står ut. Dock utmärkt ensemblespel. Samma månad släppte Blue Öyster Cult “Agents of Fortune” (21 maj 1976) med klassikern “Don't Fear the Reaper” samt den för dem närmast arketypiska “This Ain't the Summer of Love”. Även om de skulle fortsätta ge ut bra album så blev produktionen därefter lite mer ojämn även om det ännu kom höjdarlåtar såsom “Goodzilla” eller “Burnin'”.

AC/DC hade nu flyttat till Storbritannien och släppte sin första skiva utanför Australien med “Dirty Deeds Done Dirt Cheap” (20 september 1976). Även i detta fall blev 1976 alltså lite av ett genombrott för den hårt rockande gruppen och det saknades inte klassiker här heller. Titelspåret, “Big Balls”, “Rocker”, “Problem Child”, med flera. Gruppens sound hade kanske förfinats lite men i stort sett var det närmast färdigt i och med denna plattan och sedan behövde de mest rocka på så mycket skoluniformen höll. I en intervju från samma tid förklarar Angus Young att AC/DC minsann spelar rock'n'roll till skillnad från tråkmånsar som Jeff Beck eller Led Zeppelin.

Och de av Angus oälskade Led Zeppelin hade visserligen släppt en ganska tråkig studioskiva tidigare under året (se nedan) men de visade att de var allt annat än tråkmånsar med liveskivan “The Song Remains the Same” (28 september 1976) som egentligen var ett soundtrack till filmen med samma namn. Skivan är sammansatt av flera konserter från Madison Square Garden i juli 1973 och Zeppelin formligen brinner. Långt senare skulle de även släppa skivan “How the West Was Won”, inspelad på LA Forum ett år tidigare.

i övrigt kan noteras att Judas Priest stretade på med skivan “Sad Wings of Destiny” (23 mars 1976) som åtminstone innehöll klassikern “The Ripper” (mer eller mindre en sammanfattning av deras sound under resten av karriären). Led Zeppelin släppte studioalbumet “Presence” (31 mars 1976) som mest är ihågkommet för låten “Achilles Last Stand” (dock en episk historia). Uriah Heep gjorde i juni sin sista skiva med David Byron, “High and Mighty”, som visar på att gruppen hade problem och därefter skulle de med allt mer accelererande medlemsbyten också göra allt sämre skivor. Dock hade de 1985 – 2007 samma besättning vilket var en bedrift efter problemen de hade 1976 – 82. Dock blev 1976 i mångt och mycket slutet för de klassiska banden från första halvan av 70-talet. Som tidigare nämnt hade Deep Purple brakat ihop detta år. Black Sabbath i sin tur släppte “Technical Ecstasy” (25 september 1976) och jag minns hur en god vän berättade att han som 16-åring satt på sitt pojkrum och grät över skivans uselhet varefter han gick till lokala skivbutiken och lämnade tillbaka den. Det är nog allt jag kan säga om den. Jo, Bill Ward får för övrigt sjunga på en låt. I rest my case. Mjukrockgruppen Boston kom med sin självtitulerade debut 25 augusti 1976 och fick en hit med “More than a Feeling”. Scorpions släppte “Virgin Killers” (9 oktober 1976) som väckte mer uppmärksamhet för det smaklösa omslaget (en klart underårig och naken flicka med sprickor emanerande från gissa var) än för musiken.

Synten 1976

 

Det är ännu ganska tunt om elektronisk musik 1976 men åtminstone fyra album som jag tycker ganska bra om har jag vaskat fram. Eller rättare sagt är det väl tre som jag tycker ganska bra om och det album som jag älskar.

I juni 1976 släppte La Düsseldorf sin självtitulerade debut och det är här fråga om motoriskt beat i stil med Neu och kanske lite Amon Düül. Dock lite rakare låtar om än med en udda inramning. Kanske finns här rentav en och annan låt som kan kallas poppig men det är förstås en fråga om smak.

Cluster släppte under året sitt andra album “Sowieso” och stilen är väl inte helt olik La Düsseldorf även om Cluster i högre grad förlitar sig på ljudlandskap och stämningar. Gruppen, som kraftigt kom att påverka Brian Eno, utgjorde en viktig milstolpe på vägen mot renodlad ambient.

Vangelis släppte i september 1976 skivan “Albedo 0.39” och fortsätter den väg han redan slagit in på med tidigare skivor även om de här mest är instrumentalstycken. Han synthljud är redan efter par skivor ganska lätta att känna igen och överlag påminner det mycket om filmmusik även här.

I december 1976 släppte Jean-Michel Jarre megaklassikern “Oxygène”, en skiva som jag är svårt förtjust i. Det sex låtarna (“Oxygène 1 – 6”) har alla sina olika ljudbilder och de fastnar lätt då Jarre ändå mejslar ut starka melodier och roliga synthljud men för många är det ju den pumpande “Oxygène 4” som blivit klassikern men detta är generellt en vacker och harmonisk platta som jag kan lyssna på hur ofta som helst. Otroligt rofylld.

Hårdrocken 1975

 Rush släppte 15 februari 1975 sitt andra album, “Fly By Night” som låter rätt likt det första men med en viktig detalj: Originaltrummisen John Rutsey hade bytts ut mot Neil Pearth. Rutsey skulle dock förbli medlem i gruppens inre krets men mer verka bakom kulisserna och med textförfattaren Pearth kom Rush så småningom att förvandlas till något annat än rena Led Zeppelin-kopior. Plattans huvudnummer är den mer än åtta minuter långa “By-Tor and the Snow Dog”. Senare samma månad, 24 februari 1975, kom Led Zeppelins “Physical Graffiti” som 1994 var med i tidningen Pops “Världens 100 bästa skivor”. Pop hade givetvis fel då plattan i grunden lever på två kända låtar, “Kashmir” och “Trampled Underfoot” och många nummer var sådana som hade kasserats redan 1970 (vilket brukar vara ett dåligt tecken). En del av dessa är mest lösa jam och förutom de två kända numren så är det mycket på skivan som går in och ut i mina öron utan att jag minns vad jag hört.

Som en total kontrast till band som Rush eller Led Zeppelin debuterade AC/DC 17 februari 1975 med det i Australien utgivna albumet “High Voltage”. På debuten behövde man ännu jobba en smula med låtarna men formeln var ganska färdig med en gång. Rak och enkelt rock, baserad på blues och boogie i snabbt takt.

Alice Cooper debuterade som soloartist (men med exakt samma namn vilket kan förvirra) och redan med debuten så gjorde han sin överlägset bästa soloskiva, “Welcome to My Nightmare” (11 mars 1975). Coopers problem sedan dess har varit att denna skiva blivit normen mot vilken hans senare album ställts. Det är en mastig historia producerad av Bob Ezrin och med samma band som Lou Reed använde på “Rock'n'Roll Animal”. Berättelsen om pojken Stephens resa genom mardrömmarna består av stabila låtar som “Black Widow”, “Department of Youth”, “Cold Ethyl” och inte minst balladen “Only Women Bleed”. En klar prestation även om Coopers livsstil snart skulle få kvaliteten på hans album att dala friskt.

Några senare Ezrin-lärjungar, Kiss, släppte sitt tredje album “Dressed to Kill” 19 mars 1975 och här hade man piggat upp ljudbilden jämfört med skivan innan och fått med ett par blivande Kiss-klassiker (“C'mon and Love Me”, “She” och särskilt “Rock and Roll All Nite”). Ett steg på vägen mot det triumfatoriska året 1976.

Aerosmith och Nazareth gjorde sin kanske bästa sjuttiotalsplattor detta år med “Toys in the Attic” (8 april 1975) respektive “Hair of the Dog” (30 april 1975). Den förra skivan är känd för framför allt titelspåret, “Walk this Way” samt “Sweet Emotion”. Nazareth lät förmodligen aldrig bättre än på “Hair of the Dog” där man staplar sina klassiker på varandra: det extremt medryckande titelspåret (med koklocka), “Miss Misery”, covern “Beggars day” samt den suveräna balladen “Please Don't Judas Me”. Här finns ännu ett par covers i form av Tomorrows “My White Bicycle” och givetvis den närmast sönderspelade Everly Brothers-covern “Love Hurts”.

Sommaren 1975 släppte både Uriah Heep och Black Sabbath sina sista klassiska album med sina lika klassiska besättningar. Uriah Heep utgav 13 juni 1975 “Return to Fantasy” som visserligen inte bjöd på något nytt men ändå var en hygglig platta. Black Sabbath lyckades, trots grava interna problem, 28 juli 1975 släppa “Sabotage” (titeln en direkt anspelning på relationen med skivbolaget) som i stort sett innehåller de sista riktigt bra låtarna med Ozzy. Redan omslaget, taget av medlemmarna utan att de förstod vad bilderna skulle användas till, retade upp bandet och fick förstås en och annan att dra på munnen i och musikernas udda kostymering. Insidan är dock bättre med tunga nummer som “Hole in the Sky”, “Symptoms of the Universe” och “The Writ” och hade Black Sabbath lagt av här hade deras historia varit betydligt mer guldkantad.

5 september 1975 debuterade Richie Blackmore, som våren 1975 hoppat av Deep Purple, som soloartist även om han dolde sig bakom gruppnamnet Rainbow. Plattan hette därför rätt och slätt “Richie Blackmore's Rainbow”. Som kompmusiker använde Blackmore bandet Elf, inklusive sångaren Ronnie James Dio. Tillsammans skrev Blackmore och Dio i huvudsak plattans nummer och här finns åtminstone en blivande klassiker i form av “The Man on the Silver Mountain”. Låten fungerar bra om du hör den med bandets spel och Dios kraftfulla sång men skulle du sätta dig ner och läsa texten så skulle du undra hur de kom undan med sådant nonsens (vilket för all del kom att bli vanligt med Dios texter). Överlag blev det en del fantaystexter och liknande från Dio och Rainbow kom väl att skapa ytterligare en skola inom hårdrocken.

Samma månad, 10 september 1975, kom Kiss med liveplattan “Alive” som med sina kraftfulla versioner av låtar från deras tre första album gav gruppen ett genombrott när den som mest behövde det. Det har förvisso diskuterats fram och tillbaka hur pass många pålägg man har gjort men “Alive” har förblivit en klassiker bland sjuttiotalets många livedubbelalbum.

I september 1975 släppte både Thin Lizzy och Scorpions album där de mest försökte vidareutveckla sitt sound och även Rush kom 24 september 1975 med sitt tredje album, “Caress of Steel”. Här finns någon mer rak låt (“Bastille Day”) men annars så blev det nu för första gången två riktigt långa nummer där gruppen demonstrerar sin skicklighet. Avslutande “The Fountain of Lamneth” är nästan 20 minuter lång. Publiken var dock inte så road och skivan sålde sämst av alla som gruppen någonsin släppt under sin karriär. Men Rush skulle komma igen.

Mer som en fotnot släppte Deep Purple 10 oktober 1975 plattan “Come Taste the Band” med nya gitarristen Tommy Bolin. Det är ganska kompetent men bandet trampar en smula vatten med lite blodfattiga nummer även om jag har en speciell favorit i den mer än sex minuter långa och suggestiva balladen “This Time Around/Ode to G”. Sommaren 1976 skulle bandet braka ihop fullkomligt och inte höras av igen förrän 1984.

1 december 1975 kom AC/DC med sitt andra album, “T.N.T.” och här staplar de formligen klassikerna på varandra med många låtar som ännu är med i deras respertoar (titelspåret, “It's a Long Way to the Top”, “The Jack”, “Live Wire” och “Can I sit Next to You Girl”). I Storbritannien slogs de två första skivorna samman till en, även den med namnet “High Voltage”. I samband med sina första gig i Europa skulle AC/DC även komma att göra sin kultspelning på en dansbana utanför Falkenberg, med Jigs som förband.