Heta vax, vecka 4

Så var det dags igen, en splitt nu platta från Tomas och två från undertecknad som jag inte hann lyssna på förra året.

Sleater –Kinney – No cities to love

Nytt släpp från ett band som de senaste åren blivit något av en favorit. Hur låter det då, den påminner mer om 90-tals skivorna än den senaste, vissa låtar får mig att tänka på Franz Ferdinands aviga breakrock, ”Fangless” har ett tuggande trumbeat där man även kan ana någon form av synt. ”Surface Envy” är en klassisk driven rocklåt, titelspåret är en poppärla som borde toppa varje topplista. Avslutade låtarna uppvisar allt från avig Franzrock, pop till den avslutande ödesmättade ”Fade”, sammanlagt 10 låtar som klockar in på behändiga 32 min. SK visar trots 10 års uppehåll att de kan leverera en riktigt bra skiva, betyget kan inte bli annat än högsta, 5 rotmosluncher av 5 möjliga. Ribban för musikåret 2015 är satt och det krävs en dopad Sotomayor för att slå den.

Spoon – They want my soul

Tillsammans med TV on the Radio och The Hold Steady blev Spoon något av 00-talsindiens motsvarighet till trion Beatles/Stones/Dylan på 60-talet (vem som är vem kan man diskutera i oändlighet). Gruppen har funnits sedan 90-talet men det var på 00-talet dess karriär verkligen tog fart vilket kulminerade med att Metacritic i slutet av 2009 utsåg Spoon till ”decenniets grupp”. Efter några års uppehåll (närmare fyra år) har gruppen nu kommit med en ny platta som låter som en närmast arketypisk Spoon-platta om än med nya små finesser i vissa låtar. ”Do you” låter som något Rolling Stones gjorde på 80-talet, medan ”Rent I pay” får mig att tänka på något som jag ännu inte kommit på vad det är. Spoon har dock själva sagt att de gillar att ta delar av andra artisters låtar och sedan stuva om och plocka sönder så det inte blir något kvar av influenserna, bara nästan. Inget nytt under solen men en god återkomst för 00-talets kritikerfavoriter.

Beck – Morning Phase

Jag tycker om att framhäva när jag har koll men jag erkänner lika förbehållslöst när jag inte har det. Beck är för mig en snubbe som hade några roliga hits i mitten av 90-talet, främst då ”Loser” och ”Devil's Haircut” (som inte var riktigt lika rolig när man insåg att han samplat merparten av låten från MC5's ”I can only give you everything”). Därefter försvann han helt från min radar men han dök åter upp då jag 2010 öppnade ”1001 plattor du måste höra innan du dör” och där hade med ett album från 2001 vid namn ”Sea Changes” varvid min reaktion var den vanliga ”jaså, han är ännu med i matchen”. Förra året kunde inte ens jag missa att han tydligen släppt en platta som jämfördes med just nämnda ”Sea changes” och det flaggades även för den en hel del i sociala medier. Nyligen hade jag dock en diskussion med en ung dam född 1990 som med emfas förklarade för mig hur bra ”nya Beck” var (och jag förstod att hon inte menade del 50 av den där serien med Peter Haber och Mikal Persbrandt). Eftersom jag litar på coola ungdomar intill döden så lyssnade jag in mig på den. Vad jag kan slå fast är att han låter lite som en grungesångare numera. Som sjunger till orkestrerade verk. Men det är rätt soft att exempelvis vakna till inte minst den extremt passande ”Waking Light”. Men med tanke på plattans titel så kanske det var meningen?