Hårdrocken 1972

 

Året då jag föddes, 1972, råkade även vara ett alldeles eminent hårdrocksår och de blivande klassikerna duggade tätt under året. Först ut var 16 januari Blue Öyster Cult med sin självtitulerade debut. Flera av låtarna var tillverkade redan under det psykedeliska 60-talet och det hörs en aning men det är ändå en mycket spännande och mörk skiva med ett antal starka låtar. ”Then Came the Last Days of May” låter som en skir ballad men om man lyssnar på texten så handlar den om hur två av bandets vänner blev mördade av langare.

25 mars 1972 kom så en verklig klassiker i form av Deep Purples ”Machine Head”. Minsts halva plattan består av superklassiker för Deep Purple och hårdrock generellt (”Highway Star”, ”Smoke on the Water”, ”Lazy”, ”Space Truckin”) men låtar som ”Never Before” eller ”When a Blind Man Cries” går inte heller av för hackor. Och det finns väl nummer jag gärna hade hört bandet spela live medan de istället nästan spelat ihjäl vissa av dessa nummer på scen.

Ett extremt bortglömt band som jag alltid vill lyfta fram, även om de bara tangerar hårdrock då de spelar lite av varje, är Wishbone Ash. De släppte händelsevis sitt mästerverk ”Argus”, sin motsvarighet till Deep Purples ”Machine Head”, 28 april 1972. Plattan är en blandning av hårdrock (eller hård rock), lite blues och en del progressivt och med dubbla gitarrister. Ash var även ett gnistrande liveband även om många tyckte att de saknade en tillräckligt kraftfull sångare. Väl värd en lyssning. Och precis som Deep Purple sedan 1972 fått bygga sina konserter kring ”Machine Head” har Wishbone Ash fått bygga sina kring ”Argus...”

Uriah Heep kom 19 maj 1972 med ”Demons and Wizards”, ännu en stabil skiva med ett par lättsamma hits i form av ”The Wizard” och ”Easy Livin'”. Min egen favorit är den suggestiva halvballaden ”Paradise”, en typ av låt de borde ha gjort flera av.

Alice Coopers ”School's Out” kom 30 juni 1972 och i ärlighetens namn är det nog mest titelspåret man minns även om här finns flera bra låtar. Det som gör skivan intressant är dock att producenten Bob Ezrin här på ett tidigt stadium uppvisar sin fäbless för symfoniska och/eller tematiska album vilken gör skivan till en fröjd att höra på.

1 september 1972 kom Budgies andra album, ”Squawk”. De mal på i samma stil som på debuten men med starkare låtar och åter med en stor dos humor med titlar som ”Hot as a dockers armpit”. Drygt tre veckor senare, 25 september 1972, kom Black Sabbaths kokainstinna ”Vol. 4”. Inspelad i samband med hedonistiskt leverne i Hollywood vilket (än så länge) inte påverkade låtarna. Plattan är ganska varierad och här finns vackra ballader som ”Changes” och ”Laguna Sunrise”. Eftersom Ozzy är en tekniskt ganska oskicklig (eller, som det heter, ”personlig”) sångare så funkar han bra för ballader då det inte blir alltför sött. Här finns givetvis även rejäla riff-låtar som ”Supernaut” och klassikern ”Snowblind” (från början påtänkt som namn på skivan innan skivbolaget lade in sitt veto mot denna alltför uppenbara drogreferens).

Uriah Heep återkom i november 1972 med det än starkare albumet ”The Magician's Birthday” som kryllar av starka nummer. Från öppningen ”Sunrise” via ”Spider Woman” och ”Rain” (ännu en sådan där ballad som jag gillar med Heep” till klassiska ”Sweet Lorraine” innan skivan avslutar med det ganska proggiga och experimentella titelspåret som är en stor Heep-favorit för min del (och som man tyvärr stympade live just när den intressanta delen ska dra igång).

8 december 1972 kom Deep Purples ”Made in Japan” och det är åter en sådan där skiva som det nästan känns löjligt att skriva om. Jag kan dock erkänna att när jag som 16- eller 17-åring hörde den första gången tyckte jag ”Men vad fan! Bara sju låtar... och måste de spela så LÄNGE!?” Sedan har jag ändrat mig. Dock ska det påpekas att för oss som hört många konserter med Deep Purple så vet man att de inte varierade sin repertoar på scenen så mycket medan de däremot kunde improvisera rätt bra i själva låtarna. Givetvis en liveklassiker och en av de här ”grundstommarna” i liveplattornas historia. Därefter skulle varje hårdrocksband med självaktning spela in en ”Live in Japan” eller ”Live at Budokan” men det är en annan historia.

Löst kopplade till hårdrock var Status Quo men det kan ändå nämnas att de släppte sin ”Piledriver” 15 december 1972 och om du skulle vara helt ny inför Status Quo och vill veta hur de låter så kan jag rekommendera just ”Piledriver” där de färdigutvecklat sin formel. Sedan dess har de i stort sett bara varierat den. De visar dock här att de inte alltid varit det nästan dansbandsaktiga band de blev under åttio- och nittiotalet.

Nynäshamn Music Quiz 2024!

 Vårt andra lag, 50 Shades of Mos, åkte vår vana trogna över till höstens NMQ, Nynäshamns Music Quiz där temat i år var Olympiska spelen. Vi förväntade oss även något extra eftersom NMQ-trion brukar vara riktigt bra med sina teman och besvikna blev vi inte. Då Jessica behöver sin skönhetssömn extra mycket så hade hon åkt över på fredagskvällen medan Tomas, Jenny och eder krönikör åkte över lördag morgon. Det blev en lugn överfart som vi mest pratade bort. Enda missödet på hela resan var att incheckningssystemet svajade betänkligt då vi kom till hotellet och det blev en ganska lång kö. Tomas och jag tog det demokratiska beslutet att inte beställa öl av de redan hårt prövade receptionisterna utan sökte oss istället ut på stadens gator där vi hittade en trevlig och tom bar som serverades rågade glas. Anslöt sig gjorde även Nynäs store son och gissprofil, Mattias "Rydis" Rydberg. Det blev en trevlig stund innan vi så gick till Folkets hur för en tävling som kom att pågå från 12.29 till 22.05, ganska exakt. Nynäshamn visade sig för övrigt från sin bästa sida med ett strålande höstsolsken även om det inte spelade så stor roll för oss i sig. Tävlingen var extremt välgjort och det blev många kluriga frågor och en del slamkrypare och även livliga diskussioner (särskilt mellan mig och Jessica) som mest berodde på att vi inte kände till vissa saker, såsom att Kacka Israelsson hade varit idrottsman. Det hela inleddes med en hälsning från självaste Siw Malmqvist och sedan rullade roliga kategorier på och det fanns även ett antal specialpapper såsom skivomslag eller att para ihop rätt förälder med rätt barn (som vi diskuterade). Anagram var även ganska knepigt men vi redde ut det mesta. Just denna gång var dock antalet topplag enormt (ibland har ett och annat lag uteblivit men inte denna gång) och vi var med tanke på motståndet mer än glada över vår sjundeplats av totalt 54 lag. Det blev det vanliga eftersittningen i puben en trappa ner innan vi lommade hem till hotellet. Något så när pigga kunde vi sedan återvända till Gutaön dagen därpå efter ännu ett synnerligen lyckats giss från NMQ-gänget. 

Hårdrocken 1971

 

Hårdrocksåret 1971 började med att Uriah Heep släppte ”Salisbury” 12 januari. Det här är en skiva som jag verkligen älskar och kanske min favorit med Heep överhuvudtaget. Öppnar med den till sången Yes-aktiga ”Bird of Prey” och sedan rullar det på med bara bra låtar. Balladen ”Lady in Black” och ”High Priestess” är förstås bra men höjdpunkten är det progressiva titelspåret som spelades in med en klassisk orkester och som även innehåller en otroligt bra solo från Mick Box. Kanske inte mångas favorit med Heep men som sagt min egen.

Om man tänker sig att Black Sabbath hade sparkat Ozzy och istället tagit in Geddy Lee från Rush eller kanske Robert Plant som sångare? Då hade man kanske fått något i stil med walesiska Budgie. Cardiff-trion, som bland andra inspirerade Metallica, debuterade 30 juli 1971 med ett självtitulerat album som spelats in i Rockfield Studios med Black Sabbat-producenten Rodger Bain bakom spakarna. Det är en stämningsskiva där en del låtar mest mal på medan sångaren Burke Shelley mässar på med sin ljusa röst. Överlag ett band som stack ut med ett ganska eget sound vid denna tid och som skulle nå större höjder längra fram under decenniet.

Rodger Bain var knappt klar med Budgie så fick han rycka in på Black Sabbaths tredje skiva, ”Masters of Reality” (6 augusti 1971). Även om Sabbaths första två album innehåller drösvis med klassiker så är de en smula underproducerade med ett ljud som är lite varierande. Här lyfter bandet med en renare produktion och ett knippe rejält starka låtar. Tony Iommis bandkamrater hade vid det här laget börjat kalla honom för ”the riff king” och han fick ur sig en del tunga riff även till detta album. Inledande ”Sweet Leaf” (där man på band råkat fånga Iommi här han får en hostattack efter ett bloss marijuana) anger tonen medan här även finns flera fina och balladaktiga låtar (”Embryo” och ”Orchid”) som visar att bandet även kunde vara finstämda. Naturligtvis är skivans topp den närmast proto-thrashiga ”Children of the Grave” (fantastisk avslutningslåt under många år på sjuttiotalets konserter) och ”Into the Void”. En totalklassiker.

Det känns nästan löjligt att skriva om ”Led Zeppelin IV” (8 november 1971) men jag är ju tvungen. Skivan har egentligen inte ens gruppens namn på omslaget men kallas allmänt ”IV” då det är gruppens fjärde skivan. Klassiker som ”Black Dog” och ”Rock'n'Roll” visar Zeppelin från sin mr hårdrockiga skiva men höjdpunkten är (förstås) ”Stairway to Heaven”. Jag skulle vilja vara originell här men det är svårt. ”Going to California” är också en skir och fin låt som var en stor konsertfavorit. Har även noterat ilskan på olika forum då låten inte är med på samlingsskivor och liknande reaktioner som gäller just denna låt.

I övrigt under året så släpptes Alice Cooper två album, ”Love it to Death” (9 mars 1971) och ”Killer” (27 november 1971) där bandet (som det ju var på den tiden) började hitta formen med mer raka låtar efter ett par mer luddiga album producerade av Frank Zappa. Thin Lizzy släppte en självtitulerad debut (30 april 1971) som kanske inte imponerade och där det karaktäristiska soundet ännu inte hade satt sig. Deep Purple kom 1 september 1971 ut med den lite mer experimentella ”Fireball” som av många ses som ett misslyckat sidospår mellan ”In Rock” och ”Machine Head”. Själv kommer jag mest ihåg just titelspåret och ”No, No, No” från skivan. UFO kom 8 oktober 1971 ut med sitt andra album, ”Flyin'”, där man ännu har ett lite flummigt och lätt krautrockigt sound. Uriah Heep hann även med ”Look at Yourself” (20 oktober 1971) där man i princip hittade sitt sound och blev en lite lättsammare version av Deep Purple. Nazareth debuterade 4 november 1971 med en skiva som var lovande men inte mer.