Britpopen - efterdyningarna

 

Ovan: Damon Albarn och Noel Gallagher, numera vänner. 

I slutet av nittiotalet gick Britpopens nedgång oerhört snabbt och flera av de mindre betydelsefulla banden överlevde inte ens fram till sekelskiftet. Exempelvis Chris Gentry i Menswear gick i slutet av decenniet en tid på a-kassa. Precis som de större akterna har dock de mindre banden till och från återbildats.

Oasis turnerade världen runt 1998 och Liam blev avstängd för livet från åtminstone en flyglinje på grund sitt Liam-aktiga beteende. Noels fru Meg Matthews blev i hemlandet huvudsakligen känd för krönikor i societetstidningar och för sin överdådiga livsstil, fjärran från bröderna Gallaghers bakgrund. De skaffade så småningom även en stor egendom på landet och levde det liv som Blur sjöng om i ”Country House” på riktigt. Oasis släppte flera skivor som, enligt merparten av bedömarna, ändå var bättre än exempelvis deras tredje album. De skulle dock aldrig nå formtoppen på första och andra skivan och efter ideliga rapporter om att de skulle upplösas så gjorde de också de 2009. Därefter inleddes istället ideliga spekulationer om att de skulle återbildas. Bröderna Gallagher talade dock mest med varandra via pressmeddelanden innan Noel och Liam dock blev sams 2024.

Det rapporterades mot slutet av pressen även en del om att att Jarvis Cocker hade grava problem med droger men trots det lyckas Pulp 30 mars 1998 släppa ”This is Hardcore” som en del har kallat för ”den sista Britpopskivan”. Ironiskt nog låter delar av skivan inte helt olikt något som tidiga Suede kunde göra även om texterna förstås är Jarvis diskbänksrealistiska snarare än Bretts mörkt romantiska. Pulp släppte sin sista skiva 2001 och har därefter endast gett ifrån sig någon enstaka låt även om gruppen kort återbildats exempelvis 2011 och 2023. Jarvis Cocker har behållit regelbunden närvaro i pressen men ofta i mer seriösa sammanhang.

Blur ångade på in på det nya sekelskiftet. I februari 1998 besökte Damon Albarn parlamentet en andra gång men nu för att protestera mot Blair utbildningspolitik. Efter ytterligare album 1999 och 2003 lämnde Coxon gruppen som lade ner efter några sista konserter i december 2003. Coxon gav ut soloskivor och Albarn ägnade sig åt exempelvis den påhittade gruppen Gorillaz och solodebuterade först 2014. Blur har i omgångar återbildats som projekt och har rentav släppt två album som är fjärran från Britpopen med sitt ofta vemodiga sound.

Även Suede släppte ett par album till och precis som Blur gav de sina sista konserter på länge i december 2003. Anderson gav ut soloalbum men under tiotalet återbildades gruppen och gav ut flera album och turnerade.

Elastica släppte 2000 ännu ett album som just ingen brydde sig om och efter att skivbolaget sagt upp kontraktet lade gruppen ner i slutet av 2001. Justin Welch gifte sig med Sharon Mew, en av de senare medlemmarna i Elastica, och trummade senare i Lush och en kort tid i Suede. Numera är han medlem i Jesus and the Mary Chain. Annie Holland tycks inte längre vara verksam inom musik. Donna Matthews, som blev fri från missbruket, är numera pastor. Justine Frischmann lämnade 2005 lägenheten hon delat med Albarn och flyttade till Coloradå där hon började studera konst. Hon har idag helt lämnat musiken och bor i San Francisco där hon är gift med en professor i metereologi.

Britpopen - 1996 och 1997

 

1996 blev något av ett mellanår även om euforin från 1995 snabbt började avta för flera av de inblande. 1997 innebar ett tvärstopp för Britpopen även om den på ytan verkade triumfera mer än någonsin men samtidigt släppte Blur en medvetet svår skiva och Oasis släppte ett album som sålde enormt då men som i efterhand inte direkt jämförs med deras första och andra album.

Elastica avslutar med en konsert i Perth 6 februari 1996 ett intensivt år med totalt 102 framträdanden. På vägen har de tappat basisten Annie Holland som blivit alltmer nedgången och vid hemkomsten går även Donna Matthews alltmer ner sig i heroinmissbruk.

Oasis släpper 19 februari 1996 ”Don't Look Back in Anger” som blir deras andra singeletta. Samma kväll vinner de i kategorierna ”bästa grupp”, ”bästa album” och ”bästa video” på Brit Awards. Bröderna Gallagher är dock allmänt arroganta och otrevliga på scen. Inte minst Liam, som är där med sin nya flickvän Patsy Kensit, är svårt påverkad av en kombination av ölmärket Red Stripe och eventuellt kokain. Från scenen hyllar de dock Tony Blair, som är där för tredje året i rad. Den som dock utmärker sig mest på årets Brit Awards är Jarvis Cocker som kommer in på scenen under Michael Jacksons ”Earth Song” och simulerar en fjärt i utkanten av scenen. Han arresteras men släpps dagen därpå. Cocker får oväntat starkt stöd från den brittiska allmänheten. ”Jarvis makes me proud to be british” skriver en insändare till The Guardian. Anklagelserna mot honom läggs till sist ner.

Blur uppträder 20 februari 1996 i San Remo utan Graham Coxon (som på scen ersatts av en pappgubbe föreställande honom). Pressen skriver vid denna tid om hur gruppen är nära att upplösas.

Filmen ”Trainspotting” har premiär. Med sin skildring av heroinmissbruk och sitt soundtrack med flera Britpop-artister fångar den tidsandan bra. Vid denna tid spred sig även heroinmissbruket som en löpeld bland de aktuella artisterna.

Oasis uppträder 22 mars i Dublin och vid det tillfället söker deras frånvarande far upp dem. Det påföljande mötet blir inte bra och Liam hotar exempelvis att bryta benen på sin far. Därefter spelar Oasis under storslagna former i sin hemstad 28 – 29 april 1996 trots hot om att lokala gangsters ska kidnappa Liam. Vid denna tid myntar pressen även uttrycket ”Noelrock” om en rad band som kommer i kölvattnet av Oasis.

29 juli 1996 släpper Suede med ”Thrash” sin första nya singel på ett och ett halvt år. Trea på singellistan.

Oasis spelar 10 – 11 augusti 1996 i Knebworth Park inför totalt 250 000 besökare. ”Vi är större än Beatles!” utropar Noel i en intervju vid tillfället. 23 augusti ska Oasis spela akustiskt på Royal Festival Hall men Liam backar ur i sista stund och skyller på problem med rösten. Han ser sedan konserten med Patsy Kensit och häcklar dessutom bandet. Fyra dagar senare beslutar han i sista stund för att inte följa med då bandet ska på ännu en USA-turné och Oasis får uppträda utan honom på en konsert i Chicago innan han behagar dyka upp. Under en MTV-gala i New York sjunger Liam snuskigheter i texterna och överlag får han mycket kritik i pressen för sitt agerande under konserterna under början av september innan turnén barmhärtigt nog når sitt slut. Bröderna Gallagher reser hem var för sig men blir åter sams hemma i Storbritannien enligt välkänt recept.

Suede släpper 2 september 1996 albumet ”Coming Up”, påverkat av glamrock, som blir etta på albumlistan och lite av en återkomst för gruppen som nu framstår som reliker från en annan era.

Blur spelar 8 september 1996 i Reykjavik där Damon Albarn och Justine Frischmann tillbringat månader efter sommarens sista konserter med Blur. Paret är dock även heroinister. Gruppen har även spelat in merparten av det som ska bli albumet ”Blur” i en studio i Reykjavik.

Big Beat-gruppen Chemical Brothers släpper 30 september 1996 låten ”Setting Sun” med Noel Gallagher på sång. Då låten är ganska påverkad av Beatles ”Tomorrow Never Knows” har den ibland även fått öknamnet ”Noel Never Knows”.

Lagom då Blur avslutat inspelningen av sitt album i november 1996 börjar Elastica i London spela in nästa album men relationerna i gruppen kollapsar och då Justine Frischmann slutar komma till inspelningarna så fortsätter bandet rätt och slätt utan henne.

20 januari 1997 släpper Blur singeln ”Beetlebum”, en låt som i grunden handlar om heroin, och i diverse uttalanden vid samma tid tar Damon Albarn, som nu talar utan cockney-accent, helt avstånd från Britpopen. I samma veva tar han i flera intervjuer även avstånd från Blair och New Labour, det han i mars 1995 lovat att aldrig göra.

Blur släpper 10 februari 1997 sitt femte album, endast kallat ”Blur”, där man försökt återvända till sina rötter med mer svårsmält och mollstämd musik. Nu är det Alex James som inte är särskilt förtjust men får finna sig. Bandet talar sig i intervjuer varma för influenser från amerikanska grupper som The Pavements.

”Song 2” som Blur släpper som andra singeln från sitt nya album 7 april 1997 blir tvåa på singellistan och ger ironiskt nog gruppen ett genombrott i USA med sitt grungeaktiga sound. Samma dag gifter sig Liam Gallagher och Patsy Kensit under enkla former.

Noel Gallagher och flickvännen Meg Matthews gifter sig 6 juni 1997 i Las Vegas.

Oasis släpper 7 juli sin första singel på över ett år med ”D'You Know What I Mean” som blir etta på singellistan. Därefter följer 21 augusti 1997 skivan ”Be Here Now” som inledningsvis hyllas av kritikerna och som säljer 350 000 exemplar första dagen. I efterhand har dock skivan, med långa och svulstiga låtar som påverkats mycket av bröderna Gallaghers frossande i kokain, setts som något av en besvikelse och som slutet för Britpop när redan Blur tagit avstånd från scenen.

Tony Blair håller 30 juli 1997 sin stora segerfest med bland andra Liam Gallagher och Patsy Kensit som gäster. Händelsen ses som en början på en ny gyllene era men var egentligen slutet på den. Damon Albarn hade också fått en inbjudan men besvarat den med orden ”Dear Tony, I've become a communist. Enjoy the schmooze, comrade. Love, Damon”.

En konsert med Blur i Seoul filmas 21 oktober 1997 och även om framträdandet är acceptabelt så visar konsertfilmen med all tydlighet en Damon Albarn som ser direkt sjuk ut till följd av heroinmissbruket. Alldeles i slutet av året spricker även Albarns relation med Justine Frischmann (som behåller parets lägenhet) samtidigt som hon även sparkar Donna Matthews från Elastica efter svåra personliga slitningar. Under Blur ändlösa turnéer hade Frischmann ironiskt nog återupptagit vänskapen med Brett Anderson och rentav försökt sammanföra denne med Damon (vilket inte fungerat även om de båda var kallt artiga mot varandra av respekt för Frischmann).

Britpopen - 1995

 

1995 blev det stora triumfåret och genombrottet för Britpopen. Sett i backspegeln då allt ännu var toppen för de inblandade även om mycket började falla samman redan mot slutet av året för att sedan eskalera de följande åren.

Oasis genomför 22 januari – 25 mars ännu en USA-turné. De gör då och då uppehåll, exempelvis för att medverka vid Brit Awards (se nedan). Turnén var särskilt jobbig för trummisen Tony McCarroll som med sin begränsade teknik blivit gruppens driftkucku och rentav utsattes för skämt från alla kring bandet.

20 februari 1995 återvänder Blur för första gången sedan 7 oktober 1994 till Alexandra Palace för ännu en triumf. De vinner kategorin ”Bästa band”, ”bästa album”, ”bästa singel” och ”bästa video” och blir den kvällen allmän egendom i sitt land. Storsint nog säger Damon Albarn ”denna borde ha delats med Oasis” då han tar emot en utmärkelse. Oasis vinner priset för ”bästa nykomling”. Noel Gallagher svarar generöst på Damons gest men Graham Coxon vittnar om hur Liam hela kvällen är sur och förbittrad och fäller elaka kommentarer eftersom han sitter nära honom. I efterdyningarna av priserna blir pressens jakt på Blur dock värre än någonsin och särskilt slasktidningarna citerar varenda ord som kommer från en berusad medlem i Blur (eller Justine Frischmann) varefter det kommer en förvrängd löpsedel om exempelvis Damons sexliv.

22 februari 1995 dyker en viss Darren Kalynuk, från Tony Blairs inre krets, upp då Blur spelar på Top of the Pops och föreslår Damon ett möte med Tony Blair. Detta skrer i parlamentet en kväll i mars då Albarn talar en god stund med Blair och dennes rådgivare om han kan göra något för att stödja Labours sak. En av rådgivarna frågar även Albarn om risken inte finns att denne plötsligt skulle vända sig mot Labour. Albarn förklarar att det aldrig kommer att ske. Han får med sig en flaska gin ur parlamentets källare som han senare under kvällen delar med Alex James hemma hos denne.

13 mars 1995 släpper Elastica sin självbetitlade debut. Första dagarna säljer skivan rentav mer än ”Definitely Maybe” och blir den snabbast säljande debutskivan i Storbritannien dittills. Bandet har ett hektiskt schema denna vår och besöker bland annat USA där de gör succé med sina konserter. Parallellt med det hektiska programmet fortsätter medlemmarna med sitt missbruk. Efter USA följer turné i hemlandet i mars, i Europa i april och maj och åter i USA i juni. Hon och Damon köper vid denna tid, med hjälp av Justines far, en lägenhet vid Kensington Park Road. Ingen av dem hinner inreda lägenhet under första halvåret de bor där. ”Damon hade ställt en TV på en låda”, minns hon senare.

3 april 1995 släpper Menswear sin första singel, ”I'll Manage Somehow”. De har snabbt blivit en del av den inre Britpop-kretsen och Chris Gentry går ut en del med Donna Matthews.

22 april 1995 ger Oasis originalsättning sin sista konsert, i Sheffield.

24 april 1995 släpper Oasis singeln ”Some Might Say” som sex dagar senare ger dem deras första singeletta i Storbritannien. När Oasis firar framgången på Mars Bar i Covent Garden kommer Damon Albarn och Alex James dit men Liam Gallagher är allmänt stöddig mot dem och utropar ”Number Fucking One!” rätt upp i ansiktet på dem. Blur har ännu inte haft en singeletta.

22 maj 1995 uppträder Oasis med ”Some Might Say” i Top of the Pops och detta blev sista framträdandet överhuvudtaget för trummisen Tony McCarroll som kort därpå fick sparken och ersattes av Alan White som kom att livedebutera med gruppen exakt en månad senare. Samma dag släpper Pulp ”Common People”, en låt som gör sig lustig över den fäbless för det proletära som exempelvis Blur uppvisade vid denna tid. I en senare intervju klagade Alex James över Pulps ”svek” mot Blur då valda delar av Pulp enligt honom hade gått till sängs med valda flickvänner till Blur. ”Oasis skulle åtminstone ha sagt att de tänkte ligga med våra tjejer!”

I maj – juni 1995 spelar Oasis även in sitt andra album ”(What's the Story) Morning Glory?” i Rockfield Studios i Wales. Det blir dock ett avbrott när Liam anländer berusad tillsammans med ett sällskap från en närliggande pub varvid bröderna råkar i slagsmål och Noel efteråt ber Alan White skjutsa honom därifrån. Tre veckor senare försonas bröderna för vilken gång i ordningen. Redan i juni har Blur, som spelat in ett nytt album sedan början av året, fått reda på att Oasis kommer att släppa singeln ”Roll With It” 14 augusti och beslutar därför att släppa sin ”Country House” samma dag.

Menswear släpper singeln ”Daydreamer” som når topp 20 och blir deras största hit.

Blur uppträder 17 juni 1995 på stadion Mile's End inför 18 000.

23 juni 1995 spelar Oasis på Glastonbury-festivalen och med i deras krets är nu Robbie Williams från Take That som fått rollen som deras hovnarr. Festivalens stora vinnare blir dock Pulp som kvällen därpå ersätter Stone Roses (som ställt in) och ger ett triumfartat framträdande.

Cast släpper 3 juli 1995 debutsingeln ”Finetime” som blir ”veckans singel” i NME.

28 juli 1995 är Damon Albarn med i Chris Evans radioprogram och per telefon spelar denne upp den ännu inte officiellt släppta ”Roll With It” varvid Damon svarar med att sjunga Status Quos version av ”Rockin' All Over the World”. Oasis-lägret kokar förstås av ilska då de hör detta.

14 augusti 1995 släpper Oasis ”Roll With It” medan Blur släpper ”Country House” i det som kallats ”The Battle of Britpop”. I slutändan så säljer Blurs singel något bättre och blir etta medan Oasis får nöja sig med en andraplats på singellistan. Blurs första singeletta.

I en intervju med Keith Cameron från NME 22 augusti 1995 (på stamstället The Good Mixer) förklarar Graham Coxon att han är djupt olycklig över vad Blur blivit och över att gruppen förknippas med fotboll, ”page three girls” och grabbighet. Samma vecka publiceras i NME en intervju med Albarn där han bland annat säger ”Om Kurt Cobain hade spelat fotboll hade han förmodligen levt nu”.

11 september 1995 släpper Blur ”The Great Escape”, sitt tredje ”brittiska” album som blir ännu en storsäljare och etta på albumlistan.

NME publicerar 17 september 1995 en intervju med Noel Gallagher där han säger sig önska att Damon Albarn och Alex James dör i AIDS. Man ser dock till att inte publicera avslutningen på intervjun där han anklagar Alex James för att vara ”closet faggot”. Peggy Gallagher skäller ut sin son i telefon och förklarar att hon minsann inte uppfostrat honom till att säga sådana saker. Någon vecka efter att artikeln släpps offentliggörs att basisten Paul McGuigan fått ett sammanbrott och ersätts ”tillfälligt” av en Scott McLeod. Precis som trummisen Tony hade dock ”Guigsy” under lång tid utsatts för regelrätt mobbing av bröderna Gallagher.

Pulp släpper 25 september 1995 singeln ”Mis-shapes/Sorted for E's & Wizz”.

Oasis släpper 2 oktober 1995 (”What's the Story) Morning Glory?” som säljer 345 000 exemplar på en vecka och ligger etta i tio veckor.

Oasis ger sig ut på sin tredje USA-turné 11 – 22 oktober 1995 även om nye basisten Scott McLeod flyr fältet mitt under turnén då rockstjärnelivet inte är något för honom. Paul Arthur spelar bas under resten av turnén.

Menswears debutalbum ”Nuisance” släpps. Blir nummer 11 på albumlistan.

Oasis släpper 30 oktober 1995 singeln ”Wonderwall” som blir tvåa på singellistan. Samma dag släpper Pulp albumet ”Different Class” som blir etta på albumlistan.

Med Paul McGuigan tillbaka på bas ger Oasis två triumfartade konserter på Earl's Court i London 4 – 5 november 1995.

Pulp släpper singeln 27 november 1995 ”Disco 2000” som blir sjua på singellistan.

Då Blur spelar i Alex James hemstad Bournemouth 6 december 1995 spårar Graham Coxon ur fullkomligt på efterfesten och biter journalisten Alex Deevoy (som är där för att skriva om gruppen för Q) i benet samt kastar champagne omkring sig och slåss. Skivbolagsmogulen Andy Ross får ett slag i ansiktet. Damon Albarn får dagen därpå närmast vädja till Deevoy att inte skriva om incidenten.

Britpopen - 1994

 Ovan: En inte helt nöjd Noel Gallagher i Amsterdam 17 februari 1994. 

1994 blev året då Britpopen formligen exploderade i Storbritannien och därefter var allt kring stilen i stort sett en enda cirkus. Ironiskt nog blev året mycket prövande för en av de ledande grupperna. Om 1993 var ett enda rus för Suede så blev 1994 istället en baksmälla medan Blur, Oasis och i någon mån även Pulp och flera nya grupper bara ångade på.

31 januari 1994 släpps ”Line Up”, Elasticas första riktiga singel efter ett mindre släpp med ”Stutter” i november 1993.

Oasis turnerar vidare och en konsert med gruppen på Gleneagles golfklubb(!) 6 februari 1994 finns bevarad i form av en 25 minuter lång film (längre var väl inte gruppens set vid denna tid). Parallellt med konserter hade gruppen även försöket spela in sitt debutalbum i Monnow Valley Studios, Monmouth, men inspelningarna kollapsade på grund av dålig kemi mellan bandet och producenten.

9 februari 1994 ordnar NME den lätt ironiska prisutdelningen The Brats Awards. Suede blir ”bästa grupp” och Elastica ”bästa nya grupp”. Brett ger senare priset till sin far som dock tycker statyetten är så ful så den hamnar i hans garage. En arrogant och berusad Damon Albarn förklarar för alla journalister som orkar höra på (de är ganska många) att Blur ”redan har räddat brittisk rock” och att Blur är det bästa brittiska bandet sedan The Smiths.

12 februari 1994 ger Bernard Butler i Edinburgh sin sista konsert med Suede som för övrigt bara ger ett par konserter samt några TV-framträdanden under första halvåret 1994. Brett Anderson bor numera i Highgate och ägnar sig mycket åt psykedeliska droger. Då och då störs hans inåtvända tillvaro av grannarna, medlemmar i den kristna sekten menonniterna, vars psalmsång tränger in i hans lägenhet. 14 februari 1994 släpper Suede den storslagna singeln ”Stay Together”, som aldrig kommer med på något album.

På väg till en konsert med The Verve i Amsterdam 17 februari 1994 blir Liam och övriga i Oasis (utom Noel) svårt berusade på färjan. Det hela slutar med slagsmål med personalen och andra ombord varvid hela bandet (utom Noel) häktas och skickas tillbaka till Storbritannien. ”Era satans tyskar!” skriker Liam från häktet till den nederländska personalen. Noel åker vidare till Amsterdam och poserar surmulet vid en affisch för den inställda konserten. Detta blir den första av en rad incidenter under Oasis turnéer. Bara ett par dygn efteråt ordnar Alan McGee en ny studio åt Oasis i Cornwall. Noel och ljudteknikern Mark Coyle producerar själva skivan och allt lunkar på bra.

8 mars 1994 släpper Blur ”Girls and Boys” som blir femma på singellistan.

21 mars 1994 släpper Pulp på Island Records ”Do You Remember the First Time?” Låten produceras av Ed Buller som senare även ska producera Suedes ”Dog Man Star”.

22 mars 1994 börjar Suede spela in ”Dog Man Star”. Stämningen i bandet är dock dålig sedan turnen i USA hösten 1993. Precis i början av turnen hade Bernard Butlers far dött och flera konserter fick ställas in. Därefter höll sig Butler för sig själv medan de övriga i Suede frossade i droger, sprit och sex. Butler åkte buss med gruppens roadies.

7 april 1994 intervjuar John Harris bröderna Gallagher inför en konsert i Glasgow och det hela blir en mycket bisarr och underhållande intervju som tydligt visar brödern Gallaghers förmåga att ständigt käbbla med varandra. Delar av intervjun har rentav senare givits ut på skiva. 11 april 1994 släpper Oasis debutsingeln ”Supersonic”. Denna singel var inspelad innan sessionerna i Monmouth hade producerats av bandet själva samt deras ljudtekniker Mark Coyle. Den blir allt som allt nummer 31 på singellistan.

18 april 1994 släpper Pulp albumet ”His'n'Hers” som når en niondeplats på albumlistan.

25 april 1994 släpper Blur ”Parklife” som direkt går in som etta på albumlistan. Damon har senare talat om den ångest och de inre spänningar han upplevde vid tiden efter att albumet släpptes vilket han försökte bota med allt ifrån akupunktur till fotboll. Utåt märktes det inte och Louise Wener, sångerska i Sleeper, ger en bild av en ständigt berusad och mycket arrogant Damon då hennes akt var förband till Blur under de utspridda konserter de gav i Storbritannien under våren och försommaren.

2 maj 1994 förstör Oasis ett hotell i Portsmouth och polis tillkallas. Som vanligt är dock Liam och Paul Arthur huvudansvariga för förödelsen.

5 maj 1994 intar Graham Coxon en stilla drink på sin stamställe The Good Mixer i Camden Town (dit medlemmar i Blur, Elastica och Pulp regelbundet går) när bröderna Gallagher stormar in och bemöter honom med en bufflig och fysiskt påträngande vänlighet som får honom att spilla ut sitt glas i knäet. Just den proletära stil som bröderna Gallagher på ett autentiskt vis utstrålade spred sig dock även till andra och många har senare raljerat över Damon Albarns alltmer cockney-artade accent vid denna tid och hans plötsliga intresse för fotboll. Han brukade vid denna tid ofta se Chelsea tillsammans med medlemmar av Blur-kretsen. ”Jag brukade läsa Nabokov men var plötsligt bara intresserad av fotboll, hundkapplöppningar och Essex Girl's (Storbritanniens motsvarighet till Kaliforniens ”Valley Girls”)” har han senare med självironi sammanfattat sig själv under Britpopens höjdpunkt.

20 juni 1994 släpper Oasis ”Shakermaker” som blir nummer 11 på singellistan.

26 juni 1994 spelar Pulp, Oasis och Blur på samma scen på Glastonbury-festivalen.

2 juli 1994 gör den bildade Jarvis Cocker stor succé i BBC:s ”Pop Quiz” där han i den avslutande rundan lyckas svara på samtliga frågor som i rask takt ställs till honom.

8 juli 1994 gör Bernard Butler sin sista studioinspelning med Suede. Han hade tidigt kommit på kant med producenten Ed Buller och övriga medlemmar i bandet. Det hade varit många bråk om soundet och Butler krävde till sist att bandet sparkade Buller eller så skulle han sluta. Svaret från de övriga tre blev ungefär ”Sluta då!” Versionerna om vad som hände dagarna efter går isär beroende på om man frågar Butler, övriga Suede eller Buller. Under inspelningarna hade Butler och Anderson knappt träffats då Butler jobbade dagtid och Anderson kvällstid. Suedes manager försökte medla via telefonsamtal mellan Butler och Anderson men det urartade i förolämpningar. Bandet rundade därefter av inspelningarna 26 juli och försökte låtsas som om ingenting hänt trots att de offentliggjorde att Butler hoppat av. ”Slutet för Suede” skrev många i pressen och jag minns även hur jag själv diskuterade samma sak med vänner vid den tiden.

8 augusti 1994 släpper Oasis ”Live Forever” som blir åtta på singellistan. Dagen därpå spelar Oasis i Newcastle men efter sex låtar avbryts konserten då en medlem i publiken tar sig upp på scenen och klipper till Noel rakt i ansiktet. Efter det utökar gruppen sina säkerhetsåtgärder och anställer en livvakt.

11 augusti 1994 spelar både Blur och Oasis på Hultsfredsfestivalen. På vägen dit grips Luke Haines från The Auteurs, som reser med Oasis, för droginnehav. Denna gång såg jag i alla fall Blur samt Oasis.

29 augusti 1994 släpps ”Definitely Maybe” som tidigare marknadsförts i exempelvis fotbollstidningar och inom andra ganska manliga (för att inte säga grabbiga) områden. Albumet säljer 100 000 exemplar på fyra dagar och går 4 september 1994 in som etta på albumlistan.

12 september 1994 släpper Suede singeln ”We Are the Pigs” och dagarna efter presenteras den sjuttonårige Richard Oakes som ny gitarrist i Suede. Butler har senare sagt ”De skaffade en kopia, både i spelstil och utseende”.

29 september 1994 inleder Oasis sin första USA-turné men det går snett redan vid första konserten på Whisky-a-go-go i Hollywood. Liam förolämpar publiken och slår upprepade gånger Noel med sin tamburin samt gör obscena gester mot honom. Efteråt utbryter slagsmål mellan bröderna Gallaghers i omklädningsrummet och Noel lämnar gruppen omedelbart.

7 oktober 1994 framträder Blur på Alexandra Palace i London i en storslagen show som filmas och utges under namnet ”Showtime”. Detta är första gången ett band från indievärlden uppträder i lokalen sedan Stone Roses 1990 och det blir ännu en triumf för Blur.

10 oktober 1994 släpper Suede ”Dog Man Star” som blir trea på albumlistan men som ändå säljer avsevärt mindre än debutalbumet. Skivan får kritik från kritiker och delar av publiken för sitt överlastade sound men senare har omdömena om albumet varierat stort. Samma kväll livedebuterar Suede med sin nya sättning på Raw Club i London. Som en ren ironi gentemot Suede kan tyckas släpper Oasis samma dag singeln ”Cigarettes and Alcohol” (sjua på singellistan) och Elastica släpper singeln ”Connection” (17 på singellistan).

14 oktober 1994 fortsätter Oasis sin turné efter att Noel spårats upp och bröderna blivit sams. Bröderna ryker visserligen redan ihop efter en konsert i Allston, Massachussets, 21 oktober men turnén fortsätter trots allt.

17 oktober 1994 släpper unga och nya gruppen Supergrass singeln ”Caught in the Fuzz”.

18 oktober 1994 slår Elastica sönder ett hotell efter en konsert i Glasgow. Upprinnelsen är en fyllefest som spårar ur och särskilt medlemmarna Donna Matthews och Justin Welch pucklar på varandra rent fysiskt. Även om Justine Frischmann inte är medvetn om det så går alla medlemmar i bandet utom hon själv på heroin och alla på amfetamin sedan även Justine börjat pröva drogen.

Under oktober 1994 skriver nybildade Menswear kontrakt med London Records mot ett förskott på 90 000 pund efter blott fem konserter. De får även ett förlagskontrakt på en halv miljon pund. Sångaren Johnny Dean har senare sagt att han efter en våt lunch bara hävde ur sig siffran närmast som ett skämt ”men ingen skrattade”. Snarare togs han på orden. Både Suede och Blur turnerar i Europa under oktober och november 1994.

9 november 1994 hålls Q Magazzines gala och de sedvanliga priserna delas ut till Blur, med flera. Noel Gallagher är ensam på plats från Oasis. Han dyker på Tony Blair, som också är närvarande och kramar honom medan han ropar ”Fuckin' do it for us, Man!” Efteråt säger Blair till sitt sällskap bara ”Noel Gallagher!” och hon svarar med samma ord.

16 december 1994 avslutar Blur sitt konsertår i god stämning med en hemlig välgörenhetskonsert i sin hemstad Colchester.

18 december 1994 släpper Oasis den fristående singeln ”Whatever” vilket leder till ett bråk med Neil Innes (från Bonzo Dog Doo Dah Band) om upphovsrätt. Innes anges slutligen som medkompositör.

21 december 1994 avslutar Suede sitt konsertår i missmodig stämning i Bradford. Ingen har ens med musik att lyssna på och ett fan sätter på ett exemplar av The Cures ”The Head on the Door” i omklädningsrummet medan Brett enligt vittnen mest sitter och ser svårmodig ut.

Britpopen - 1993

 Ovan: Brett Anderson och David Bowie, mars 1993. "One Day, Son, All of This Could Be Yours..."

I början av 1993 börjar det verkligen lossna för Suede i stor skala. Innan deras tredje singel, ”Animal Nitrate”, ens är släppt erbjuds bandet att framföra låten på Brit Awards 16 februari 1993 och Suede utgör där en bjärt kontrast till ett i övrigt ganska trist schema. 22 februari 1993 släpps ”Animal Nitrate” och singeln blir som bäst sjua i Storbritannien. Låten sålde bra i flera länder och låg även en kort tid på listorna i Sverige.

Någon gång under våren får Brett Anderson, som tidigare haft ett misslyckat möte med Morrisey, träffa David Bowie och deras betydligt trevligare samvaro med roliga samtal publiceras i två delar i NME 20 och 27 mars 1993. 29 mars släpps gruppens hett emotsedda självtitulerade debut som går direkt in på förstaplatsen på albumlistan. ”Suede” framhäver tydligt kontrasten mellan Suedes storslagna rocklåtar med allvarliga texter om romantiska förlorare och Blurs bitvis punkiga attack med sina ironiska texter. Suede börjar nu även turnera för fullt i Europa under våren och från turnén finns fyra eller fem professionellt inspelade konserter och då inte minst filmen ”Love and Poison” (Brixton Academy 16 maj 1993).

Ett år efter att Suede av NME utnämndes till ”Storbritanniens bästa band” så är gruppen åter på ett omslag med en anslående rubrik. Brett pryder då tidningen Selects aprilnummer med rubriken ”Yanks Go Home!” och i tidningen finns en hyllning till den nya brittiska scenen med namn som The Auteurs och St Etienne utöver Suede. In i handlingen kliver nu även för första gången en viss Jarvis Cocker, vars band Pulp också figurerar i reportaget. Cocker, bördig från Sheffield, hade harvat med sitt band sedan 1978 utan större uppmärksamhet men nu börjar lyckan så smått vända för hans orkester.

Blur får klartecken att ge ut den nyskrivna ”For Tomorrow” som singel (19 april 1993) och även om singeln bara når plats 28 på de brittiska listorna så var det tillräckligt för att skivbolaget skulle våga satsa på en kommande platta. Denna får namnet ”Modern Life is Rubbis” och släpps 10 maj 1993. Blurs andra album lider inte av tendenser till ”svagt andra album” utan här lyfter de enormt med sina ironiska men ibland även allvarliga speglingar av London och England.

Creations gamle skivbolagsmogul Alan McGee blir vid samma tid, 31 maj 1993, intagen av bandet Oasis som den dagen uppträder i Glasgow.

Under sommaren turnerar även Elastica och drar större och större publik trots att bandet ännu inte har släppt någon skiva. Suedes första halva av året kulminerar med ett framträdande på Glastonbury 26 juni 1993 innan bandet tar en paus på några månader inför en USA-turné.

Oasis blir nu även för första gången omskrivna av pressen efter en konsert på The Boardwalk i Manchester 17 juli 1993 och de har även lyckats få ett förskott på 40 000 pund från Creation som efter flera turer är beredda att släppa en skiva med gruppen.

Även Blur har en stor konsertframgång på Reading 28 augusti 1993. Kontrasten mot föregående års fyllekonsert i London är slående och bandet är efteråt oerhört glada och nöjda. Senare under hösten (4 oktober 1993) släpper bandet låten ”Sunday Sunday” som singel och på b-sidan ingår bland annat ett par Music Hall-nummer från 1800-talet. Graham Coxon hatar dessa låtar och beskriver det efteråt som ”ett lågvattenmärke i vår karriär”.

Suede turnerar alltså i USA i september – oktober och i Frankrike i november samt ger ett par konserter i sitt hemland i december. Blur turnerar i Europa i oktober – november.

Elastica släpper 1 november 1993 sin debutskiva, singeln ”Stutter”, som inte gör så mycket avtryck på listorna (plats 80) men däremot i pressen. Vid ungefär samma tid skriver Pulp ett nytt kontrakt med Island Records.

I slutet av året gör Oasis en mer omfattande turné i Storbritannien och Creation börjar samtidigt destribuera låten ”Columbia” som promotionsingel. I december spelar EMI-anställde Mike Smith, en nära vän till Blur, upp flera av låtarna från Oasis kommande album för Damon, Alex, Graham och Justine. De fyra enas om att plattan låter skit. ”De verkade inte direkt utgöra ett hot”, sammanfattar Justine sitt intryck.

Britpopen - 1992

 

Angående rena skivsläpp under Britpop-året 1992 så är det inte så mycket att säga i kvantitativ mening eftersom det kom tre singlar. Men vilka singlar!

Oasis började spela mer regelbundet och det finns en bevarad inspelning med gruppen från 14:e eller 15:e januari (uppgifterna varierar) på The Boardwalk i Manchester. Den som lyssnar har nästan svårt att höra att det är Oasis och inga av låtarna som presenterades där skulle dyka upp på någon skiva. Från början av 1992 till sommaren 1993 så gjorde Oasis dock endast omkring 15 konserter i norra England och Skottland så de jobbade inte direkt ihjäl sig angående karriären.

I februari befann sig Blur i replokalen med ett antal nya låtar och Damon var vid den här tiden oerhört mycket inne på detta med brittiskhet, något som Justine Frischmann hävdade att hon fört över till honom från Suede-lägret. Det blev mest lite repande av de nya låtarna innan gruppen sedan gav sig ut på turné i Europa (mest Frankrike) och en avstickare till Japan senare under månaden.

28 februari 1992 spelar Suede på Camden Falcon i London och Brett studsar till då han noterar Morrisey i publiken. På konserten finns även A&R-mannen Saul Galpern, från ganska nybildade skivbolaget Nude (en underetikett till Sony) som efteråt tar kontakt med bandet och erbjuder dem att ge ut två singlar även om inget formellt kontrakt skrivs. Suede, som lever enkelt och verkligen behöver alla framgångar de kan få, tar tacksamt emot erbjudandet.

Sedan Blue avslutat turnéerna under februari spelar de in singeln ”Popscene” (samt ett antal lätt bortglömda b-sidor). Singeln, som handlar om den brittiska musikscenen, utges 30 mars 1992 men blir ingen framgång och slutar på plats 32 på hitlistan. Ett planerat album skjuts på framtiden.

Mellan 24 mars och 7 april deltar Blur i ”The Rollercoaster tour” med Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine och Dinosaur Jr. De beskrev senare turnén som ”okej” men medgav att det var roligt att exempelvis gå ut och bowla med Dinosaur Jr. Sista spelningen på turnén från Brixton Academy finns för övrigt inspelad.

Bara en vecka efter avslutningen av ”The Rollercoaster tour” gav sig de svårt skuldsatta Blur ut på en USA-turné (14 april – 3 juni 1992) vars främsta syfte var att dra in pengar. Men medan de 1991 hade spelat i storstäder med en ”säker” publik så kuskade de nu runt här och var. ”Vi har varit i fler amerikanska städer än 99.9 % av USA:s befolkning” sa Damon efteråt. Bandet hatade turnén och hela den amerikanska kulturen med alla sina ”have a nice day” och saknade England mer än någonsin.

Under tiden hade Melody Maker, i en artikel från 21 april 1992, utnämnt Suede till ”The Best New Band in England”. Innan de ens släppt en skiva. Brett poserade glatt på omslaget till tidningen. 11 maj 1992 kom dock debutsingeln ”The Drowners” med två stabila b-sidor (”To the Birds” och ”My Insatiable One”). Morrisey plockade snart upp den senare b-sidan på sina konserter vilket Brett beskrev som ”a headfuck” efter att ha hört detta på bootleginspelningar. Suede börjar turnera lite mer efter singelsläppet men möts ibland av en fientlig publik, framför allt i norra England.

När Blur kommer hem till England ser de ”idioterna från ULC” överallt på stan. Rivaliteten mellan Blur och Suede förblir stark och Alex James påstår senare att Bernard Butler under ett besök hos Justine Frischmann (som han hade bevarat en bra relation med) skulle ha rotat igenom demoinspelningar med Blur. Troligen osant.

23 juli 1992 ordnar NME en konsert för hemlösa på Town and Country Club och både Suede och Blur ska spela. Blur krökar dock ner sig innan spelningen och gör en av sina sämsta konserter någonsin medan Suede ger ett blixtrande framträdande. Skivbolaget kräver därefter att Blur bara dricker en halvtimme innan de ska på scen.

Sommaren 1992 hade Justine Frischmann även börjat repa ett antal sånger som hon skrivit själv. Hon hade med sig Suedes förste trummis (cirka sex veckor) Justin Welch, som hon kontaktat, och i början Damon på bas innan han ersattes av Annie Holland. I september fick Justine kontakt med den streetsmarta Donna Matthews och ett band började på allvar ta form. Namnet kom att bli Elastica.

Suede släppte 14 september 1992 sin andra singel, ”Metal Mickey” och fick nu även framträda på Top of the Pops.

Blur gjorde få konserter under andra halvan av 1992 men spelade bland annat på Hultsfredsfestivalen 11 augusti 1992. Jag var där men hade ingen aning om något Blur och såg dem inte. Det skulle dröja ganska exakt två år innan jag faktisk såg dem. Under hösten började Blur spela in en ny LP med Andy Partridge från XTC som tilltänkt producent men det skar sig snabbt mellan Partridge och bandet. ”Jag ville ju inte spela på en Andy Partridge-skiva”, som Alex James sa. De ersatte Partridge med Stephen Street, The Smiths gamla producent, vilket blev det första av många samarbeten.

I december lämnar Blur över inspelningarna och vad de tror är en ny skiva till Food som ganska snart refuserar inspelningarna och menar att ”ni får nog jobba på några hits”. En förbittrad Albarn åker hem till sina föräldrar över julen 1992 och dricker ganska mycket i familjens sköte. Vid föräldrarnas piano skriver han dock en ny låt och en blivande Blur-klassiker, ”For Tomorrow”.

Britpopen - Upptakten

 

Jag, Robert, kommer här att publicera en rad texter om Britpopens historia eftersom jag nu läst mycket om den på sistone. Och det är faktiskt en ren slump som alltså inte har att göra med en viss Oasis-återförening. Även om det är passande. 

Ovan: Suedes första konsert, i London 6 juni 1990. 

1988 var året då flera av nyckelpersonerna inom den kommande Britpop-scenen samlades i London. I orten Lindfield, belägen mellan London och Brighton, växte en viss Brett Anderson upp med bohemiska och kulturellt intresserade föräldrar med kroniskt dålig ekonomi. Pappan körde taxi efter att ha bockat av ett antal andra jobb. Brett beskrev orten som en plats som "saknade storstadens bekvämligheter och landsbygdens charm". Han lärde i skolan känna Matt Osman och de båda kom senare att lämna hemorten för att åka norrut. Men medan Osman skrev in sig på London School of Economics valde Brett Manchester (troligen för den musikaliska kopplingen) men avskydde studentlivet och hoppade av efter något år för att istället åka till London, söka upp Osman och kanske även göra något inom musikens område. Efter lite fundering ville han dock läsa stadsplanering vid University College of London. En av de första han mötte var Justine Frischman, dotter i en nyrik judisk familj. Hon blev intagen av Brett och var så nervös inför hans uppenbarelse så att det första han sade till henne var "vad är det för fel med din mun?" då han trodde hon hade talfel. De blev snart ett par och kom att dela lägenhet med gamle kompisen Matt Osman. Efter Justine läste arkitektur bytte Brett till detta område. Frischmann har med nostalgi sett tillbaka på i synnerhet vintern 1988 - 89 i den hemtrevliga lägenheten som de hade råd med via hennes pengar. Man bildar snart en grupp med Brett på sång, Matt på bas och Justine på kompigitarr. Man sätter in en annons efter en sologitarrist. Bernhard Butler, en infödd London-bo, svarar. Han har senare uppgett att han kände sig blyg och osäker inför trion med den coola stilen men kom snabbt in i gänget. Det tog dock tid att hitta en permanent trummis och vid ett tillfälle spelade man, via ännu en annons, in ett par låtar med förre Smiths-trummisen Mike Joyce som dock bara jobbade med gruppen vid detta tillfälle. I juni 1990 fick man en fast trummis i Simon Gilbert (den ende i gruppen som faktiskt var homosexuell med tanke på gruppens senare något homoerotiska framtoning på första skivan och de tidiga singlarna). Livedebut skedde 6 juni 1990. Relationen mellan Brett och Justine krackelerar dock mer och mer i slutet av 1990 och i februari 1991 går Justine på träff med en annan musiker, Blurs Damon Albarn. Efter en tid lämnar hon Brett för Damon men är kvar en tid i Suede innan den något irriterade Brett sparkar henne ur gruppen på försommaren 1991. Suede kämpar på utan uppmärksamhet men lyckas i december 1991 få spela på en konsert med flera band i NME:s regi. 

Ovan: Affisch för konsert med Seymour 23 september 1989. 

Hösten 1988 anländer till staden även fyra unga män från olika håll. Damon Albarn är född i London men tvingas 1978 flytta till Colchester då hans far blir rektor där. Han träffar på Graham Coxon, son till en armémusiker, som också slagit sig ner i staden efter en kringflackande barndom. Graham spelar under sin tid i Colchester något med den fyra år äldre Dave Rowntree. Dessa tre hamnar i London hösten 1988. Damon har ströjobb medan Graham börjar på konstskolan Goldsmiths där han med en gång blir bekant med Bournemouth-sonen Alex James. Han presenterar snart Alex James för sin gamle vän Damon. Sedan man även kontaktat Dave Rowntree bildar man Seymour med samma sättning som man hade ännu under återföreningen 2023, d.v.s. Damon på sång, Graham på gitarr, Alex på bas och Dave på trummor. Ett antal gig, huvudsakligen i London, bockades av under 1989 innan Dave Balfe från skivbolaget Food såg gruppen live. Han var inte över sig imponerad över den slaskiga och ganska berusade gruppen men såg ändå något i dem och kontrakt skrevs med Food i mars 1990. Ett villkor var dock att gruppen behövde byta namn då Balfe inte tyckte att Seymour lät bra nog. Från en lista med namnförslag valde man Blur. Gruppen singeldebuterade med den ganska Manchester-inspirerade "She's So High" (15 oktober 1990). Därefter följde "There's Not Other Way" (15 april 1991) vilket blev en hit. Våren 1991 kunde Blur därmed titulerar sig popstjärnor och njöt så mycket de kunde av sin nyvunna status med TV-program och krogrundor med gratisdrinkar. Sent 1990 hade Damon sett Suede live och blev fascinerad inte av gruppen men av kompgitarristen Justine Frischmann som han slutligen fick gå på date med i februari 1991 varvid de båda snabbt blev ett par och flyttade ihop. Damon var senare inte lika förtjust när han och Justine gick på Suede-konsert och hans flickvän hoppade till musiken som hon delvis varit med om att skapa. Blurs tredje singel "Bang" (29 juli 1991) floppade men skivan "Leisure" (26 augusti 1991) sålde ändå tillräckligt mycket för att täcka kostnaderna. Från början var tanken att Andy Partridge från XTC skulle producera skivan men det skar sig snabbt mellan Partridge och gruppe som istället kom att arbeta med Stephen Street, den första av återkommande gånger. I slutet av året informerades dock gruppen att de av någon obegriplig anledning var skyldiga skivbolaget 60 000 pund på grund av någon form av ekonomisk miss som aldrig riktigt kunde förklaras. 

Ovan: Noel Gallagher (nummer två från vänster) med Inspiral Carpets, 1989 eller 1990. 

Även i Manchester hände saker. 21 december 1988 dök den stöddige 21-åringen Noel Gallagher upp för att provsjunga för den lokala gruppen Inspiral Carpets (egentligen från Oldham). Det hela sprack dock eftersom Noel bland annat blev full i skratt åt gruppens texter. Trots denna attityd blev gruppen ändå imponerad av Noels självsäkerhet och han kom att bli något av en kompis till gruppen som i maj 1989 anställde Noel som sin ende roadie. Med en stabil lön kunde Noel rentav bo ganska ståndsmässigt och var även en flitig besökare på Hacienda samt en allt flitigare konsument av i synnerhet kokain Så småningom lämnade han dock jobbet och det var i ungefär den vevan som han fick reda på att hans fem år yngre bror Liam hade bildat ett band som var döpt efter en lokal konsertlokal: Oasis. Liam hade bildat gruppen med basisten Paul McGuigan, gitarristen Paul "Bonehead" Arthurs samt trummisen Tony McCarroll. Livedebut skedde 11 augusti 1991. Noel, som börjat skriva låtar, armbågade sig ganska snabbt in i gruppen som med relativt nöje tog emot en person med en drös låtar. Livedebut med Noel som medlem skedde på The Boardwalk i Manchester 19 oktober 1991.