Britpopen - 1992

 

Angående rena skivsläpp under Britpop-året 1992 så är det inte så mycket att säga i kvantitativ mening eftersom det kom tre singlar. Men vilka singlar!

Oasis började spela mer regelbundet och det finns en bevarad inspelning med gruppen från 14:e eller 15:e januari (uppgifterna varierar) på The Boardwalk i Manchester. Den som lyssnar har nästan svårt att höra att det är Oasis och inga av låtarna som presenterades där skulle dyka upp på någon skiva. Från början av 1992 till sommaren 1993 så gjorde Oasis dock endast omkring 15 konserter i norra England och Skottland så de jobbade inte direkt ihjäl sig angående karriären.

I februari befann sig Blur i replokalen med ett antal nya låtar och Damon var vid den här tiden oerhört mycket inne på detta med brittiskhet, något som Justine Frischmann hävdade att hon fört över till honom från Suede-lägret. Det blev mest lite repande av de nya låtarna innan gruppen sedan gav sig ut på turné i Europa (mest Frankrike) och en avstickare till Japan senare under månaden.

28 februari 1992 spelar Suede på Camden Falcon i London och Brett studsar till då han noterar Morrisey i publiken. På konserten finns även A&R-mannen Saul Galpern, från ganska nybildade skivbolaget Nude (en underetikett till Sony) som efteråt tar kontakt med bandet och erbjuder dem att ge ut två singlar även om inget formellt kontrakt skrivs. Suede, som lever enkelt och verkligen behöver alla framgångar de kan få, tar tacksamt emot erbjudandet.

Sedan Blue avslutat turnéerna under februari spelar de in singeln ”Popscene” (samt ett antal lätt bortglömda b-sidor). Singeln, som handlar om den brittiska musikscenen, utges 30 mars 1992 men blir ingen framgång och slutar på plats 32 på hitlistan. Ett planerat album skjuts på framtiden.

Mellan 24 mars och 7 april deltar Blur i ”The Rollercoaster tour” med Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine och Dinosaur Jr. De beskrev senare turnén som ”okej” men medgav att det var roligt att exempelvis gå ut och bowla med Dinosaur Jr. Sista spelningen på turnén från Brixton Academy finns för övrigt inspelad.

Bara en vecka efter avslutningen av ”The Rollercoaster tour” gav sig de svårt skuldsatta Blur ut på en USA-turné (14 april – 3 juni 1992) vars främsta syfte var att dra in pengar. Men medan de 1991 hade spelat i storstäder med en ”säker” publik så kuskade de nu runt här och var. ”Vi har varit i fler amerikanska städer än 99.9 % av USA:s befolkning” sa Damon efteråt. Bandet hatade turnén och hela den amerikanska kulturen med alla sina ”have a nice day” och saknade England mer än någonsin.

Under tiden hade Melody Maker, i en artikel från 21 april 1992, utnämnt Suede till ”The Best New Band in England”. Innan de ens släppt en skiva. Brett poserade glatt på omslaget till tidningen. 11 maj 1992 kom dock debutsingeln ”The Drowners” med två stabila b-sidor (”To the Birds” och ”My Insatiable One”). Morrisey plockade snart upp den senare b-sidan på sina konserter vilket Brett beskrev som ”a headfuck” efter att ha hört detta på bootleginspelningar. Suede börjar turnera lite mer efter singelsläppet men möts ibland av en fientlig publik, framför allt i norra England.

När Blur kommer hem till England ser de ”idioterna från ULC” överallt på stan. Rivaliteten mellan Blur och Suede förblir stark och Alex James påstår senare att Bernard Butler under ett besök hos Justine Frischmann (som han hade bevarat en bra relation med) skulle ha rotat igenom demoinspelningar med Blur. Troligen osant.

23 juli 1992 ordnar NME en konsert för hemlösa på Town and Country Club och både Suede och Blur ska spela. Blur krökar dock ner sig innan spelningen och gör en av sina sämsta konserter någonsin medan Suede ger ett blixtrande framträdande. Skivbolaget kräver därefter att Blur bara dricker en halvtimme innan de ska på scen.

Sommaren 1992 hade Justine Frischmann även börjat repa ett antal sånger som hon skrivit själv. Hon hade med sig Suedes förste trummis (cirka sex veckor) Justin Welch, som hon kontaktat, och i början Damon på bas innan han ersattes av Annie Holland. I september fick Justine kontakt med den streetsmarta Donna Matthews och ett band började på allvar ta form. Namnet kom att bli Elastica.

Suede släppte 14 september 1992 sin andra singel, ”Metal Mickey” och fick nu även framträda på Top of the Pops.

Blur gjorde få konserter under andra halvan av 1992 men spelade bland annat på Hultsfredsfestivalen 11 augusti 1992. Jag var där men hade ingen aning om något Blur och såg dem inte. Det skulle dröja ganska exakt två år innan jag faktisk såg dem. Under hösten började Blur spela in en ny LP med Andy Partridge från XTC som tilltänkt producent men det skar sig snabbt mellan Partridge och bandet. ”Jag ville ju inte spela på en Andy Partridge-skiva”, som Alex James sa. De ersatte Partridge med Stephen Street, The Smiths gamla producent, vilket blev det första av många samarbeten.

I december lämnar Blur över inspelningarna och vad de tror är en ny skiva till Food som ganska snart refuserar inspelningarna och menar att ”ni får nog jobba på några hits”. En förbittrad Albarn åker hem till sina föräldrar över julen 1992 och dricker ganska mycket i familjens sköte. Vid föräldrarnas piano skriver han dock en ny låt och en blivande Blur-klassiker, ”For Tomorrow”.