Syntåret 1989 var synnerligen spretigt och här må väl mången syntpurist förlåta mig om jag svävar ut en del genremässigt eftersom det kom så mycket knäckande bra syntbaserad musik. Sedan kommer jag förstås ändå att ha lite folkus på den klassiska “råsynt” som ligger mig hjärta närmast.
Först ut under året var Nitzer Ebb med megaklassikern “Belief” (9 januari 1989) där låtar som “Heart and Minds” och “Shame” bjöd på ett lite lugnare men ändå fortfarande aggressivt sound. Sedan ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag just då tyckte “Öh, var är gap- och skriksynten på första skivan?” Det dröjde nog till 1990 innan jag helt vant mig vid duons lite mer eftertanksamma attack. Eller som Douglas sa i en samtida intervju: “Vi är ännu arga men under mer kontrollerade former”.
New Order är ju bandet som på sina album i huvudsak spelar rock och på sina maxisinglar i huvudsak spelar dansmusik men vid ett tillfälle lät de dansmusiken ta överhanden även på ett album och det var då med detta års “Technique” (30 januari 1989) som spelats in på Ibiza under kraftigt inflytande av ny dansmusik. Detta märks särskilt i låtar som “Fine Time” med sin rejäla dansgolvsattack. Ett fantastiskt album för den som gillar den mer dansorienterade sidan av New Order. Samma dag kom även en skiva från en grupp som befann sig på ungefär samma ställe som New Order – gränslandet mellan rock och dans – i form av Shamens “In Gorbachew We Trust” (30 januari 1989) Shamen hade rört sig ganska långt från sina mer psykedeliska rötter och på denna skiva hör nu dansmusikinfluenserna ogenerat i nummer som “Jesus Loves America”. Dessa tendenser skulle bli än starkare på den senare EP:n “Phorward” (maj 1989) och singeln “Omega Amigo”. Det är även värt att notera att Shamens tycks ha gjort det mesta för att begrava sin utgivning före cirka 1990 i och med att de så kraftigt ömsade skinn, så att säga.
Ett annat band som stod i begrepp att ömsa skinn var Depeche Mode som släppte sin första liveplatta i och med “101” (13 mars 1989). Jag minns hur jag och min syster även såg filmen där en försynt Martin L Gore stegar in i en butik i Nashville och köper kassetter med countrymusik och jag skrattade och sa väl något i stil med: “Fan, vad skön han är, Martin! Vilken ironiker!” Jag kunde ju inte i min vildaste fantasi tror att mannen som förkroppsligade “synt” menade allvar med detta. Men under åttiotalets sista skälvande månader släppte man singeln “Personal Jesus/Dangerous” (29 augusti 1989) som även flera hårdrockarvänner köpte i och med den stompiga rockabillygitarr som där introducerades. Ett nytt kapitel stod för dörren.
Ett annat band som släppte liveplatta, men av lite annan karaktär, var Skiny Puppy med sin “Ain't It Dead Yet?” (18 mars 1989, inspelad i Toronto 31 maj 1987) som mycket väl representerar bandets råa scenshow. Ett par dagar senare kom Front 242 med sin av fansen inte helt älskade EP:n “Never Stop” (20 mars 1989) som många alltså tyckte var nästan i lättsammaste laget för gruppen. Samma dag albumdebuterade en av de nya brittiska housegrupperna, S'Express, med sin “Original Soundtrack” (20 mars 1989) som innehöll de nu klassiska singlarna “Theme from S'Express”, “Superfly Guy” och “Hey Music Lover”. Med sin samplingstunga och i grunden discoinspirerade musik förkroppsligade S'express närmast brittisk house, tillsammans med pionjärer som Bomb the Bass (som släppte albumet “Into the Dragon” 1988) och Coldbut. Gruppen skulle i september släppte en fjärde klassisk singeln, “Mantra for a State of Mind”, men därefter försvann den in i anonymiteten trots senare släppt.
Front Line Assembly släppte “Gashed Senses and Crossfire” (1 april 1989) där de ännu håller fast vid sitt tidiga, mörka och lite filmiska sound. För den som vill ha mer av den varan. I kölvattnet på polarna i Skinny Puppy släppte de även en konsertinspelning som bara heter “Live” och där man inte hör publiken alls utan att de mer får karaktären av ett gäng demoinspelningar. Dock ändå en viss atmosfär.
I april kom även debutalbumet från en av de andra nya brittiska housegrupperna i och med Coldcuts “What's That Noise” (som jag ännu har på vinyl). Eftersom Coldcut var ännu en av dessa grupper bestående av två syntnördar så fick man som regel ha gästsångare på ett antal av sina hits som på exempelvis 1988 års “Doctor in the House” (med Yazz) eller detta albums “People Hold On” (med Lisa Stansfield. Junior Reid var även en återkommande sångare för gruppen och på ett spår medverkar rentav The Falls Marc E Smith(!). Även här är det i grunden rätt discoorienterad musik med samplingar från alla håll och kanter (exempelvis den gamla protrapgruppen The Last Poets dyker upp i en låt, men det visste jag ju inte på den tiden), .
Ett hopkok av rock, rapp och dansmusik spelade Pop Will Eat Itself, vilka fladdrade förbi mitt liv i sådär tio minuter vid denna tid. Det toppade rent kommersiellt med det Flood-producerade albumet “This is the Day... This is the Hour... This is This!” (1 maj 1989) som exempelvis innehöll hiten “Def Con 1”. Därefter hörde jag nog aldrig mer talas om dem. Något helt annat dök upp från Detroit fyra veckor senare då duon Inner City släppte debutalbumet “Paradise” (29 maj 1989) som ibland även fått titeln “Big Fun”. Denna duo bestod av technopionjären Kevin Saunderson och sångerskan Paris Grey. De väldigt medryckande och smått hypnotiska singlarna “Good Life” och just “Big Fun” lyssnade jag ju formligen sönder där i slutet av 80-talet men även här handlade det om en grupp som kom och sedan gick in i skuggorna.
Den kluriga duon Orb (Alex Peterson och Jimmy Cauty), vilka spelade någon form av dåsig och närmast påtänd elektronisk musik släppte denna maj “The Kiss EP” och under året även singeln med den krävande titeln “A Huge Ever Growing Pulsating Brain That Rules from the Centre of the Ultraworld”. Det senare släppet var tydligen menat som ett skämt men med sin lummiga ljudbild med udda samplingar visade The Orb vägen mot det som kommit att kalla både “Chill Out” och “Ambient Techno”.
En nygammal bodyklassiker dök upp i och med “Machineries of Joy” (26 juni 1989) och konsterllationen med samma namn som i grunden var Nitzer Ebb och Die Krupps och där Nitzer gjorde en omvrängning av Die Krupps gamla “Wahre Arbeit, Wahrer Lohn”. Som vad som i grunde närmast är en cover kom även att få ett eget liv inom råsynten och däfter kom Die Krupps även igång med karriären igen.
Manchesters 808 State, med en både tung och atmosfärisk dansmusik med roliga syntljud (kallas “Bass and Bleep” i brittisk press) släppte först EP:n “Quadrastate” (31 juli 1989) och senare under året kom skivan som rätt och slätt fick heta “90” (4 december 1989). Olika versioner av den stämningsfulla låten “Pacific” sticker särskilt ut på dessa skivor.
Under hösten duggade releaserna tätt. Först ut var Neon Judgement med ”Blood and Thunder” (4 september 1989) där bandet ännu inte hittat till twanggitarrer utan spelade lite halvmörk och halvtung synt. Därefter kom brittiska Art of Noise med den ganska genomarbetade ”Below the Waste” (11 september 1989) med klassiker som ”Yebo”, med mera. I september kom även den schweiziska trion The Young Gods ut med sin ”L'Eau Rouge” där man låter som ett rockband fast man bara har syntar, vilket var lite ovanligt vid denna tid.
Kultgruppen Die Warzau släppte sin debut ”Disco Rigido” (3 oktober 1989) och jag var verkligen tvungen att kolla att här inte fanns någon koppling till Ministry eller Wax Trax för detta låter rätt likt någon av Ministrys halvhårda eror i mitten av 80-talet. Men så är inte fallet trots att denna duo ändå är från Chicago. Men för den som gillar sådant är skivan absolut värd att kolla upp. Även singeln ”Land of the Free” som släpptes detta år är värld lyssna in sig på. Erasure släppte albumet ”Wild!” (16 oktober 1989) där man tuffar på i gammal god stil och staplade upp ytterligare några hits i form av exempelvis ”Drama” och ”Blue Savannah”. Annars inget nytt på Vince Clarke-horisonten. Något helt annat bjöd Nine Inch Nails på med debuten ”Pretty Hate Machine” (20 oktober 1989). Visserligen var det här fråga om en musik kraftigt inspirerad av europeisk råsynth med lite rockiga inslag (och live var gruppen redan vid denna tid ganska vild, tydligen) men gruppens sound skulle komma att ändras drastiskt. Här finns dock några tidiga NIN-klassiker såsom ”Head Like a Hole”.
November gav oss ett gäng väldigt varierade skivor. Först ut var Ministry med sin ”The Mind is a Terrible Thing to Taste” (14 november 1989) där Al Jourgensen och hans gäng hade rockat upp soundet än mer och kombinerade gitarrer med malande eller smattrande syntar. Stenhårda nummer som jag ännu lyssnar på är exempelvis ”Thieves” eller ”Burning Inside”. Kort därefter kom Skinny Puppy med sin ”Rabies” (20 november 1989), producerad av just Al Jourgensen. Detta påverkade dock musiken och jag vet att skivan delade Skinny Puppys fans lite då visade menade att det blev lite för mycket Ministry i nummer som ”Tin Omen” och på skivan överlag. Jag gillar den dock för dess hårda anslag och de skarpa och välproducerade låtarna. En värdig avslutning på 80-talet för ljudterroristerna från Vancouver. Betydligt lättare var Jimmy Sommervilles ”Read My Lips” (27 november 1989) som är lättviktig men snygg och välproducerade syntpop. Dock var ju akter som både Sommerville och Erasure nu lite av ”yesterday's news” och morgondagen syntes i ett släpp dagen efter den nyss nämnda skivan: Technotronics ”Pump Up the Jam” (28 november 1989). Här visserligen också en hel del discoinfluenser i botten (fast inte lika uppenbara) men det är mer attack, mer hårdpumpande pianon och mer moderna beats. Förutom titelspåret fick vi även tidiga klassiska eurotechnonummer som ”Get Up” och ”This Beat is Technotronic”. Gruppen kom från det synnerligen bandtäta Belgien men här fanns väldigt lite av EBM och hela den biten. Till skillnad från exempelvis de italienska kollegorna Black Box var det dock gruppens frontkvinna, Ya Kid K, som rappade/sjöng.
Ett antal icke-daterade releaser från 1989 finns givetvis och jag ska bocka av dem i tur och ordning. Housepinjären Larry Heard släppte under sin kanske mest kända pseudonym, Mr Fingers, albumet ”Amnesia” där vissa låtar går tillbaka ända till 1986 men det blir ändå en fin sammanfattning av houselegenden Heards tidiga gärning och hans betydelse.
Det är väl även lika bra att bocka av den uppsjö av belgiska viktiga band som släppte skivor detta år utöver Front 242. A;Grumh släppte sitt sista album, “A Hard Days Knight”, med okej råsynt men de lade sedan av. Kollegorna i A Split Second släppte en konsert-EP vid namn “Another Violent Breed... the live versions” men trots den kaxiga titeln är det snarare ganska polerad musik vi hör där. Det extrema kultbandet Signal Aout 42 släppe skivan “Pro Patria” som bjuder på solid och mörk EBM som låter som ett lite enklare Front 242. Värd att lyssna in sig på för alla 242-vänner. Mest imponerande av alla är mäktiga The Klinik med sin rent ondskefulla “Face to Face” (där särskilt “Cold as Ice” är en given klassiker) och maxisingeln “Fever”. Otroligt avskalda och närmast ondskefull musik som ändå väcker starka känslor. Lite mindre originell men i samma mall är deras kompisar i Vomito Negro som släppte albumet “Shock”. Ironiskt nog bildade även två medlemmar från Klinik och Vomito Negro samma år gruppen Insekt som gav ut “You Can't Trust the Insect”. Föga förvånande hör man influenser från... ja, gissa.
Därefter geografiskt spridda grupper inom råsynt. Borghesia släpper hela tre EP:s, “Surveillance and Resistance”, “She is Not Alone” och “Message”. Gruppen rör sig mot ett lite mer lättsamt sound men är ännu hård. Engelska Clock DVA släpper på Wax Trax “Buried Dreams” som bjuder på en lite kall musik med många effekter. I Tyskland kom Pankow med två album “Gisela” och “Freiheit für die Sklaven” som bjuder på en renare ljudbild med mera rytmer än en del av ovannämnda grupper. Den senare inom syntvärlden uppburne Claus Larsen (alias Leæther Strip) debuterar med singeln ”Japanese Bodies”, ännu en EBM-klassiker. Och här hemma i Svedala får vi äntligen lite egna såsyntband. Karlskoga-bandet PouppeeFabrikk släpper singeln ”Jugend”, som ganska troget kopierar kontinental synt. Mer originella var Göteborgs-baserade Cat Rapes Dog (en duo liksom PouppeeFabrikk) som spelade en ganska brötig och rå synt med samplingar från exempelvis ”Blade Runner”. Nu var konkurrensen inte precis mördande men deras debut-LP, ”Maximum Overdrive”, är den bästa svenska syntplattan från 1989. Jag lyssnar fortfarande på den och kan den väl mer eller mindre utantill. Vill ni höra en svensk grupp med ett väldigt eget sound så lyssna på Cat Rapes Dog.
.jpg)