Skriv alltid Wallflowers!

Det har nu börjat bli en dålig vana att gå ut och göra saker om torsdagar eftersom det nu var tredje ärtsoppe-/pannkaksdagen i rad som jag var ute på något större evenemang. För 14 dagar sedan var det Loosegoats och för en vecka sedan var det Anders F Rönnblom med sitt åldersstigna men trots det synnerligen vitala band på länsteatern. Nu var det så dags för månadens pannkaksgiss med arrangörer vars musiksmak vi inte hade så enormt bra koll på, d.v.s. det var helt öppet vad som komma skulle.

För vår del var musiken ganska ny i flera fall men det ledde även till att tävlingen gick ganska trögt för Rootmosets del. Några av alstren från sextiotalet hade vi överhuvud inte hört talas om ens när vi fick svaren och så var det förstås de där vanliga låtarna som man kände igen även om man sedan inte för sitt liv kom ihåg vem som framförde den. Och så våra vanliga misstag. Exempelvis dök vår nemesis, Wallflowers, upp igår och vi bommade dem. Som vanligt. Vi skulle egentligen ha följt vår devis "om vi inte vet vad det är, skriv Wallflowers".

Vi låg ett tag på en förnedrande sjundeplats men lyckades dock komma igen och slutade på en hyfsad femteplats vilket ändå bara var några få poäng från en pallplats. Vinnarna krossade dock allt övrigt motstånd så det var ingen större diskussion om vem som var mest kunnig denna afton. Härnäst på programmet är konsert om en vecka, om inget annat kommer emellan. Det händer nu så pass mycket så man nästan har svårt att hänga ed. Men hellre det än tvärtom.

Samtidigt i Visby en torsdagskväll i oktober.

Glädjen i att bo i Visby, småstaden där man plötsligt får reda på att ett band som Loosegoats ska spela en torsdagskväll. Visby är förvisso inte Stockholm, Göteborg eller ens Malmö men vi slår ändå med hästlängder ett antal halvstora och mindre svenska städer om vi snackar om utbud. Jag fick alltså gnugga ögonen lite och göra en snabb faktakoll för att se om Loosegoats verkligen skulle spela på Hammersmith (gamla Schenholms). Och det stämde!

Nu ska jag väl direkt erkänna att jag kanske inte har någon extremt nära relation till Loosegoats. De var ett av de här hippa svenska banden från 90-talet och när jag kollade min krönika så visade det sig att senast jag såg dem var för… öh, 15 år sedan. Närmare bestämt då i ledningstältet på Lollipopfestivalen där Christian Kjellvander och någon av de andra medlemmarna spelade akustiskt en god stund, 25 juli 1997. Just den lite udda spelningen är också anledningen till att detta är en av relativt få 90-talskonserter som jag minns sådär i knivskarp detalj. Tiden går ju och minnen förbleknar, även om det tar emot att erkänna.

I varje fall så befann sig Tomas och undertecknad i god tid på Hammersmith igår då man ändå räknade med att bandet skulle gå på tidigt, vardag som det nu var. Och så måste man ju tänka på de boende i våningarna ovanför. Mycket riktigt var bandet på sen rentav innan 21 och körde därefter merparten av låtarna från sin senaste platta plus lite gammalt. Man tänjde ibland ut låtarna en liten aning á la Neil Young. Stundtals kunde det nya Loosegoats låta lite som Band of Horses, enligt min uppfattning.

Cirkulerade efteråt bland gamla och nya bekanta och hann även hälsa på Kjellvander och upplysa honom om den där gamla konserten, som han rentav sade sig komma ihåg. Han upplyste mig även om att det var basisten Anders Tingsek som hade framträtt tillsammans med honom. Så nu vet jag det. Kvällen upplöstes därefter i ett töcken bland de minglande massorna och man kände sig som om man befann sig på glada 90-talet ånyo. Och nu blev jag poetisk så det är väl bäst att sluta.

September song.

I ett av de senaste inläggen på bloggen skrev jag att "vi får se vad som händer då september bryter in". Det hände väl en del där men att döma av aktiviteten på bloggen den sista månaden skulle man dock kunnat tro att inget alls hände Rootmoset under september, vilket förstås inte är sant. Delar av oss har exempelvis varit på konserter med gamla rockrävare (välkommen till Visby igen, Stevie Klaesson!)och precis mot slutet av den nu gångna månaden var det höstpremiär för musikdårarnas lilla paradis, även känt som Creppy Quiz.

Eftersom tävlingarnas hedersarrangör Tinka nu valt att gå i exil under en period så föll denna gång låten på herr Wennblad varvid det faktiskt för egen del var lite nervös. Skulle man göra pannkaka (bokstavligen) av alltihop eller skulle man faktiskt kunna klara sig med den äran, rentav? Efter en något svettig inledning så blev det (spoiler-varning) faktiskt det sistnämnda.

Detta är faktiskt ingen efterhandskonstruktion (på heder och samvete) men då vår arrangör skrev att man klarar sig om man kan allt från "50-talsfolksångare till veckofärska skivsläpp" så tänkte undertecknad kuriöst nog "Ramblin' Jack Elliot"? Förklaringen är dock rätt enkel och består i att han är en av få personer inom denna genre som återfinns inom "1001 album du måste höra innan du dör" och för en musiknörd är ju mitt resonemang helt igenom logiskt därvidlag. Det är just det där knasiga associationerna som ofta räddar oss.

Vi klarade väl oss hyggligt på äldre material (som vanligt blåste vi dock Love) och mycket riktigt kom där en fråga om en 50-talsfolksångare med en följdfråga om vad den film hette som denne man medverkade i 1978, skriven och regisserad av Bob Dylan. Nu släppte ju Dylan en rad märkliga filmer (som han ofta drog tillbaka) men vi satsade här på "Renaldo and Clara" och det bara frukt. Och det var givetvis även Elliot. Jag har nu aldrig sett "Renaldo and Clara" (utom i små klipp på YouTube) men det är tydligen någon slags bisarr blandning av dokumentär och spelfilm inspelad på Rolling Thunder Revue 1975 - 76. Dylan försökte bland annat regissera sin fru samtidigt som deras äktenskap var i sönderfall, vilket väl kanske inte var någon lysande idé.

Det gick överlag rätt bra på 80- och 90-tal och vi lyckades även klura ut Gun Club, vars sångare hyllades av Thåström på något album. Tomas kunde som vanligt sin Weezer och Kjelle sin Thin Lizzy. Vid något enstaka tillfälle skrev vi svaren på frågan innan vi ens hade hört låten och hade rätt (Beach House och frågan om vad sångerskans farbror, Michel Legrand, hette). För övrigt spelade man minst fyra eller fem album som jag har liggande på mitt skrivbord på jobbet. Allt som allt jobbade vi upp oss till en andraplats även om vinnaren krossade oss med hela 14 poäng vilket förstås gjorde att det hela kändes mindre försmädligt eftersom en målfotoförlust är väldigt, väldigt irriterande. På väg hem kunde man även mysande konstatera att övning ger färdighet även om jag baxnar vid tanken på hur mycket tid vinnarlaget lär hinna lägga ned på musiklyssnande.