När dog rocken?

Den här texten ska handla om den traditionella rocken och när den kan ha tänkas avlidit. Jag fick impulsen till dessa mina tankar i samband med en nostalgisk text om skivåret 1989 som fick mig att fundera en del.

Till att börja med ska jag vara tydlig med att jag här talar om traditionell rock, inte rock'n'roll. För min del uppstod det vi kallar "rock" omkring 1965, då Dylan, Stones, Beatles och en drös andra band och artister kapade de mest uppenbara kopplingarna till blues, country eller boogie woogie som fanns i 50-talets rock'n'roll. Därefter skulle rocken ständigt pendla mellan mer experimentella och mer traditionella fraser fram till dess att genren i kreativ mening avled. Vilket inte är detsamma som att den bokstavligen dog.

En första gyllene period för den unga men ändå rätt traditionella rocken följdes av den yviga psykedeliska perioden, åter med Beatles och (de malplacerade) Stones i ledningen. Parallellt kom även något yngre band som Pink Floyd eller King Crimson fram under den här perioden. Denna period avbröts dock av samma Beatles och Stones men framför allt av Dylan och hans nya kompgrupp, The Band, som hade låst in sig i en källare i Woodstock och låtsades att det där psykedeliska aldrig hade hänt. Så en period av rotrock följde och många menar att detta även var Rolling Stones gyllene period. Efter 1970 följde ju rena avknoppningar från rocken med akter som drog både mot det extremt mjuka och det extremt hårda hållet. Grupper som The Who tröskade på i den eklektiska mittfåran men utan att bli ointressanta.

Några år in på 70-talet kom dock den progressiva rocken (som egentligen var en icke avbruten förlängning av den psykedeliska musiken) att bli allt mer dominerande och band som Yes kunde triumferande påpeka att vanligt folk minsann gillade dem eftersom de låg högt på listorna i många länder, tillsamman med Genesis och Jethro Tull. Även denna period fick ett brått slut med den gryende pubrocken och den påföljande mer aggressiva punkrocken. Efter några år splittrades även punken i allt från New romantic till Hardcore, beroende på vilken de av skalan man föredrog.

Rocken kom dock även efter den tillbaka-till-rötternna-aktiga punken att på ett mer stillsamt vis åter experimentera, även om denna period av många blivit rätt hånad. Jag syftar givetvis på 80-talets synthindränkta rock. Det är sant att även de progressiva banden på 70-talet hade flitigt med både orgel och synth men dessa instrument dominerade faktiskt inte så starkt i helhetsljudet om man jämför med 80-talet. Nyare akter som Tom Petty och Dire Straits började efter några år få in mer och mer synthar i soundet och det gällde även flertalet äldre akter vilket gav blandade resultat. Men trots allt så hade man ändå ambitionen att göra något nytt och att modernisera rocken.

Detta tog slut 1989, ett för övrigt lysande rockår. Det var nämligen detta år som alla äldre akter nästan mangrant kom in i en andra, för att inte säga tredje, andning. Nästan alla betydande namn som ännu levde och deras yngre efterträdare släppte plattor som i sämsta fall var goda, i bästa fall lysande: Paul McCartney, Rolling Stones, Bob Dylan, Neil Young, Tom Petty, Elvis Costello och många därtill. Mången rocker som lidit sig genom 80-talet drog kanske en lättnadens suck och utropade: rocken är tillbaka! Och den var den ju med besked. Men samtidigt föll den samman som Berlinmuren i rent kreativ mening. Jag är den förste att skriva under på att ovannämnda artister gjorde sagolika album detta år och det är nästan anmärkningsvärt vilken energi de mangrant uppvisade det där året. I ett avseende var de oerhört kreativa. Men ur ett annat perspektiv var det här det tog slut. Experimenterandet med synthar och annat var över och man sneglade tillbaka mot 70-talets varmare och mer organiska sound. Vilket i grunden innebar att man slutade utvecklas.

Det var visserligen inte riktigt slut där. Dansrockakter som Primal Scream, Happy Mondays och Jesus Jones gjorde ett försök att rädda rocken från denna återvändsgränd men även denna period slutade i splittring mellan akter som antingen bara spelade rock (Britpop-banden) eller band som bara spelade dansmusik (Big Beat). Därefter väntade de än mer radikala traditionalisterna runt hörnet i och med det sena 90-talets garagevåg då man rentav sneglade tillbaka ända till 60-talet. Sedan kom 00-talet då flera rockband närmast excellerade i att medvetet låta som band från äldre perioder. Så i mina ögon var rocken vid det laget stendöd även om liket rörde på sig. Det gjordes ännu spännande musik men inte bland de bredbenta jeansmännen med gitarrer.