Dunkelt såsom i en spegel eller Popgiss 1998

Vi har nu alltså kommit till själva beskrivningen av Popgiss 1998 vilken får rekonstrueras med hjälp av avlägsna minnen och korta noteringar i mina timdagböcker. Nu vet ju de inblandade att det konsumeras en hel del öl på dessa tävlingar men vid den här tiden bodde jag inte i Visby och jag tror (men även här minns jag inte riktigt) att jag körde ett par gånger. Dock är 22 år en rätt lång tid och minnet är inte så bra som man tror. Eventuellt kan mina Rootmoset-vänner komma med kompletterande information när de läst detta. I min timdagbok står det i alla fall (troligen nedskrivet dagen efter) ett lakoniskt: ”Popgiss på Effes. Lag: jag, Thomas Christophersson (!), Kenneth, Kjelle. Kom tvåa.” Det är allt. Notera att jag stavat fel på min vapendragare Tomas namn och att jag inte heller uppfattat vad Kenneth och Kjelle hette i efternamn, tydligen.

Hur som haver så vandrade jag fram där mellan borden om eftermiddagen 14 februari 1998 och tittade mig omkring. Till sist fick jag se två bekanta ansikten, det vill säga i alla fall personer jag sett förut. Det var då två personer som jag hälsat på hemma hos barndomsvännen Anders tre månader tidigare. Jag gick väl fram och frågade om de var dem jag skulle tävla med och vi slog i hand och presenterade oss. Vi satt ganska centralt i rummet. Av någon anledning minns jag att jag satt med ryggen mot muren och mittemot mig satt Kenneth och snett mittemot Tomas. Varför man nu minns sådana detaljer. Kjelle kom lite senare men vi hann gott och väl presentera oss innan tävlingen drog igång. Kenneth pratade om sin 40-årsfest och Tomas om hur mycket musik man hann höra på Ericsson medan man jobbade eftersom radion stod på. ”Men på onsdagkvällar är det kört för då är det P3 Dans”. I någon slags konformistisk anda sa jag inte att jag lyssnade rätt mycket på P3 Dans. ”Pop och rock!” slog Tomas i alla fall fast som gällande musik.

Däremot minns jag inte om lilla scenen fanns vid den tiden men jag tror det. Så det kan ha varit där Sin Lag II stod. Å andra sidan minns jag att de stod i tornrummet senare. Men tävlingen drog i alla fall igång. Som jag minns det var den första låten vi hörde ”For Your Love” med Yardbirds. Andra i Rootmoset har hävdat att det var en annan låt (och jag minns nu inte vilken). Hur som helst så kom ”For Your Love” oerhört tidigt i alla fall. Jag tror även det kom någon låt med Kiss senare. Jag minns egentligen inte fasligt mycket mer av denna debut som i grunden var en seedning eller ranking av lagen. Vi kom där alltså tvåa. Kenneth och Tomas försvann ganska snabbt efter att tävlingen var över medan jag och Kjelle blev sittande kvar. Vi pratade lite om klassisk musik och sedan minns jag att vi pratade en del om 70-talets Genesis och där hade ett gemensamt intresse. Sedan kom Kjelle på att han hade en tid att passa och stack. Äldre vänner dök upp och vi gick, enligt Timdagboken, tydligen på Nunnan. Det var mitt första Popgiss.

Nästa Popgiss, 21 februari, kan jag i princip sammanfatta enbart utifrån Timdagboken: ”Effes kl 17.00. Trög start men vann till slut. Anders och Erik med flera supportade. Spelade biljard. Sen till Erik och såg Bladerunner.” Vad som troligen hände var alltså att Rootmoset skingrades snabbt och jag därefter hängde med barndomsvänner och rentav såg en film som avslutning på kvällen. Och det är väl ungefär vad jag har att säga om andra omgången.

Jag är ganska så säker på att vi inte hade träffats alls mellan andra och tredje Popgiss som ägde rum 28 mars klockan 16.30. Jag minns egentligen inga särskilda låtar. Åter hade vi hejaklack i form av äldre vänner. Vi vann hur som helst även denna gång och då vi väl började inse att det kunde lukta seger i finalen så tog vi oss tid till lite eftersnack. Vad det gick ut på minns jag inte. Eller om vi bara satt och skrattade och tyckte att vi var bra. Vi såg efteråt tydligen något band på Effes. Sedan gick till ett ställe vid namn Coctail (minns inte, dagens Bad Wolf?) och såg ett band till. Jag tycker mig minnas att jag sov hos Tomas denna kväll.

Lite mer minns jag ändå av finalen 7 april klockan 15. Just inte mycket av låtarna förutom att det tydligen var ett nummer som ingen, absolut ingen, kunde och ingen kände till namnet då det lästes upp varvid Örjan (som denna gång definitivt stod i tornrummet) kom med ett ”Öh, den här borde vi kanske inte ha haft med”. Det var även en kvinna som var framme till oss och förklarade att ”ni måste slå de hemska Gamnackarna!”. Vad hon hade emot dem förtäljer inte historien. Det var ganska hög stämning vid vårt bord och vi satt även i själva tornrummet. Att jag minns det berodde på att jag i min yvighet citerade figuren Marcellus Wallace i ”Pulp Fiction” och klämde ur mig ett ”we own the motherfucker” (han sa ”I” i filmen, dock) varvid Örjan snappade upp detta och meddelade hela auditoriet att ”Rootmoset säger att we own the motherfucker”. Det var ju en sabla tur att vi slapp äta upp detta. Jag minns faktiskt väldigt lite av själva utropandet av vår seger men det gick väl till som det brukar, d.v.s. att vi fick hämta pokalen så fort vi proklamerats som segrare och även fick frågan om vi ville anordna varefter vi fick ett antal priser. Efter det blev det ett oerhört cirkulerande där på Effes. Jag har sett bilder på oss från den kvällen. Jag har trenchcoat och ser ut som om jag håller på att ta överhand där vi hänger på varandra i något slags improviserad gruppbild och Tomas höjer knytnäven mot kameran i någon segergest. Att Radio Gotland intervjuade Tomas och Kenneth uppfattade jag överhuvudtaget inte där i vimlet. Hörde dock intervjun senare. ”Doolittle med Pixies är den bästa skiva som gjorts och det är det vi har samlats kring” fastslog Tomas. På något vis tog vi oss därefter, till fots vad jag minns, till Kenneths syster Kattis där vi hade en enkel segerfest. Jag skulle sova över hos ett par så jag blev inte oerhört långvarig. Tassade iväg till deras lägenhet och smög in till den väntande soffan. Kunde dagen därpå rapportera att vi hade vunnit. Och så började vardagen igen.

Och tack till Tobbe Grönberg för bilden.

2020-01-22: Uppdatering med kompletterande minnen från Kjelle

Som Kjelle minns det fick vi precis innan tävlingen även ett frågeformulär "för att ha något att göra" med exempelvis en fråga om vem som var äldst i Spice Girls. Vi prickade in Geri Haliwell enbart på utseende men fick nog aldrig något resultat. Kjelle är för övrigt rätt säker på att lilla scenen inte fanns vid den här tiden och att Sin Lag II stod i tornrummet och ledde det hela. Han minns även att den första låten var Iron Man eller War Pigs med Black Sabbat snarare än Yardbirds. Beror förvisso på i vilken ordning decennierna kom. En av de roligare följdfrågorna var vad Oasis-brödernas mor hette ("och svara inte Mrs Gallagher"). Tydligen var det Peggy. Kjelle tycker sig minnas att vi skrev Ruth. Därefter påminde Kjelle mig om att jag, troligen i finalen och som enda tävlande i hela Popgiss, satte frågan "Under ett tumult i ryska parlamentet hade en av deltagarna på sig en tröja med ett känt hårdrocksband, vilket då"? Jag mindes från en artikel i Time en bild på mannen med Megadeth-tröja och bandana som stod och pekade finger åt talmannen så vi klämde ju till med Daves Mustaines gäng. När Örjan läste upp att ett enda lag satte frågan for Visbys egen David Lee Roth, allas vår Patrick "Palten" Johnsson upp från sin plats och skrek "Vem fan kunde det!?". Och det blev ju en bra Rootmoset-anekdot. Tack, Kjelle, för komplettering av vårt dunkla segerår. 

Popgiss 1998 - upptakten

Om aftonen 7 november 1997 gästade jag min gamle barndomsvän Anders, som då fyllde 25 år. Det var fullt med folk i hans villa i Sjonhem vad jag minns och det blev ett evigt handskakande med folk jag inte kände. Jag kunde förstås inte ana att det bland dessa, som jag flyktigt hälsade på, fanns ett par personer som jag senare skulle komma att hänga ihop med som ler och långhalm. Det var ju då Kenneth Töllinen och Tomas Kristofferson. Men det visste jag som sagt inte då utan de var ytterligare ett par av Anders kollegor från Ericsson som man bara sa hej till. Men det skulle senare visa sig vara tur att jag överhuvudtaget hade fått se dem den där kvällen.

Någon månad gick. Här är jag inte helt säker på datum men det bör ha varit i december som Anders ringde mig (senare gick jag veta att han just då stod nere på den blivande högskolan där han och andra gick någon slags internutbildning).

”Tjena, det är Anders!”

”Jo, tjena.”

”Du! Jag står här med några jobbarkompisar som ska med i någon sådan här musiktävling. Popgiss heter det visst... och de behöver en fjärde man. Helst någon som kan konstig musik. Och det är ju du, det! Vad säger du? Är du med?”

Och, jo, jag hasplade väl ur mig att jag var med. Jag vet att jag ytterligare någon månad senare hade ett telefonsamtal med Tomas där vi bara pratade lite allmänt om tävlingen och var den skulle vara och när, med flera detaljer. Det skulle också visa sig bra att jag i alla fall hade namnet på EN av mina lagkamrater.

Denna vår skulle det alltså vara Popgiss vid fyra tillfällen: 14 och 28 februari, 28 mars och 4 april. Varför det blev detta något udda schema kan jag inte svara på men jag gissar att det handlade om arrangörernas planering och förmåga att kunna samma helg allihop. Eller något. Men sagt och gjort. På alla hjärtans dag 1998 var jag i alla fall på väg upp till övervåningen på Effes, ett ställe som jag för all del var väl förtrogen med sedan gammalt. Kom upp för trappan till vinden och precis där satt en dam och tog emot anmälningar.

”Jo, hej, jag heter Robert Ahlman och jag ska tävla här.”

”Jaha, vad heter ditt lag då?”

”Öh... det vet jag inte.”

”Jaha, vad heter de du ska tävla med då?”

”Öhm... det är en som heter Kristoffersson...”
”Jo, här har vi Tomas Kristoffersson. Och laget heter Rotmoset”

Och min tanke inför detta var förstås ”Vilket hopplöst jävla namn!” Att det sedan stavades med två ”o” visste jag heller inte. Jag betalade avgiften (för jag tror det var så man gjorde då) och gick in. Lallade omkring mellan borden och försökte ta reda på vem jag skulle tävla med. Inte så lätt då jag inte visste hur de såg ut. Rätt vad det var så såg jag plötsligt två bekanta (to be continued...)

Nils Frahm

I samband med att jag häromdagen löste Melodikrysset blev jag medveten om att jag tydligen hade missat någon ung svensk hiphop-kille vid namn Einar. Och antagligen har man sovit sig igenom gånget musikår när även Anders Eldeman sitter och beskriver honom som ”en tonåring som låtit tala om sig” och jag bara lutar mig tillbaka i min stol och säger ”va?”. Det betyder väl att jag åter är på väg in i musikalisk coma men det finns å andra sidan ofta förklaringar till det. Exempelvis att jag inte tycker rådande trender är kul.

Även om jag inte var medveten om det då så tappade jag mycket i början av 00-talet då jag tyckte att den nya musik som kom efter 90-talet helt enkelt inte var så omvälvande. Det var liksom svårt att toppa mycket av det jag hört under detta för mig så gyllene decennium och omärkligt började jag sluta lyssna på mycket nytt, vilket jag ofta skrivit om tidigare på bloggen. Det verkar nu dags igen. Fast nu är jag ju mer medveten om det.

Men då väldigt många internationella hits består av Max Martin-klonade lättuggade hits där den ena artisten gästar den andra och det ibland är tre eller fyra ”featuring” den och den på en låt som har åtta kompositörer och tre producenter men ändå inte är så oerhört spännande så tröttnar jag. Och hälften av de nya svenska produkterna verkar vara hiphopare som sjunger på en ofta tillgjord Rinkeby-svenska (att döma av det faktum att jag hört åtminstone några av dessa artister prata en helt grammatiskt korrekt svenska i intervjuer) till lunkande beats. Då tröttnar jag ännu mer.

Sedan är väl förstås problemet att jag är så förbannat petig med musik. Jag funderade i samband med det här över vad jag faktiskt tagit till mig med hjärtat de senaste åren och det första namn som poppade upp var Nils Frahm. Denne namne till min far och till min systerson (förnamnet) är alltså en experimentell och klassiskt skolad tysk pianist som jag upptäckte via Peter Robinsons romaner om Kommissarie Banks då hans flickvän gav honom dennes LP ”Spaces” i present i början av en episod. Jag vet nu att Peter Robinson har mycket bra musiksmak så jag kollade upp Frahm och fastnade direkt.

De som träffat mig på olika gisstävlingar tror kanske att jag är en ständigt glad och högljudd typ som gillar att stå i centrum och som gillar röjarmusik men jag är ju även rätt tillbakadragen och gillar verkligen att sjunka ned i skinnfåtöljen och sluta ögonen medan någon introvert elektronisk musik svävar i bakgrunden. Musik som exempelvis Nils Frahm. Det är ju en väldigt europeisk konstmusikalisk tradition som ligger mig varmt om hjärtat men som väl inte lär ge mig så många poäng i Popgiss och som ligger väldigt långt från listorna. Men återigen så ger jag faktiskt tusan i det och kommer i allt högre grad under tjugotalet att gå in för att återigen må riktigt bra av musik. Såsom det ska vara.

Istället för musik: förvirring

Jag ska inte förneka att musik ibland tar över ens liv och ibland även blir som ett ok över en, inte minst i dessa tider när man försöker kombinera tränande inför musikgiss med en aldrig sinande flodvåg av artister och stilar. Spellistorna på Spotify som man aldrig hinner lyssna på blir fler och fler och det rapas radiohit efter radiohit som fastnar förbannat dåligt och stundtals blir det mer förvirring än musikglädje. Det är då man känner att man behöver ta några steg tillbaka och hitta kärnan i musiklyssnandet igen.

Visst, jag lyssnar på nya grejer för att jag så förtvivlat gärna vill vara ”med” samtidigt som det krävs så oerhört mycket för att just nya grejer ska ge en religiös upplevelse. En ytterst vanlig reaktion är ju ”det är helt okej men det är ju egentligen (valfri artist/grupp) en gång till”. Ibland kan man få ut något av nyare musik genom att helt enkelt sänka sina förväntningar. Vilket kanske inte är den bästa av lösningar men dock en som fungerar.

Snart närmar sig Popgiss 2020 och Rootmoset rundar av sitt 22:a år och kommer även på sitt fjärde decennium under vilket vi verkat. Vi har fortfarande väldigt roligt tillsammans även om vi inte ligger på någon pallpats direkt.

Och just vetskapen om att vi inte kommer att vinna något Popgiss igen och inte kommer att alltid ha någon glädje av att plöja själsdödande radiohits IFALL de kommer gör att man kan tillåta sig att släppa lite på garden. För egen del innebär det att hitta tillbaka till den musik jag verkligen älskar. Det blir mycket nittiotal, ambient techno och annat obskyrt som aldrig, aldrig lär dyka upp i ett Popgiss men som får mig att må väldigt bra. Och jag borrar även ned mig i jazz och klassiskt, ett par genrer som verkligen lyser med sin frånvaro i Popgiss (för det mesta). Det är som sagt dags att hitta glädjen igen och sedan får det gå som det vill med gissandet.

Rock on//Robert

Rootmosets favoriter 2019

Okej, som vanligt kommer ett gäng plattor som delar av Rootmoset (Tomas och undertecknad) lyssnat lite på under året som gått. Jag ska inte förneka att min Rootmoset-broder Tomas varit bättre än mig på att plöja nytt under 2019 men lite har ju fastnat i alla fall. Och så ett par konseter på det.

Tomas lista

Årets skivor
Better Oblivion Community Center - Better Oblivion Community Center Alice Merton – Mint Sharon Van Etten – Remind Me Tomorrow Knivderby – Den Första Skörden Nick Cave and the Bad Seeds – Ghosteen
Konsert
Avantgardet på Dödskallen en total eufori.

Roberts lista

Årets skivor

Bill Eilish - When We All Fall Asleep, Where do We Go?
FKA Twigs - Magdalene
Weyes Blood - Titanic Rising

Konsert Front 242 på Nalen i oktober - behövs lite gammal synthnostalgi ibland.

25 timmar i Nynäshamn

Om den regniga morgonen 5 oktober 2019 lämnade vi Visby för att styra kosan över havet och med den stolta staden Nynäshamn som mål. Tanken var att för andra året i rad delta i ”The Ultimate Music Quiz” som evenemanget kallas. Vi hade haft en mycket fin upplevelse för ett år sedan och hoppades på en liknande även i år.

Några smärre missöden skulle dock tillstöta på vägen. Av någon anledning (senare fick jag höra att det pågick en del andra evenemang i Nynäshamn denna helg) var det trevliga Skärgårdshotellet fullbokat och vi fick istället ta in på ett ställe vid namn Nicksta camping, beläget västerut i staden. Nu var det dock så väl att en av oss (Jessica) hade åkt över redan kvällen innan för att reka och därmed även kunde komma och hämta oss med bild för en snabb tur till Nicksta. Att checka in gick inte men den hjälpsamme receptionisten skulle lämna nyckel i skåp till oss då vi sedan kom hem mågon gång framåt småtimmarna.

Sagt och gjort. Det var nu uppehåll och vi hittade faktiskt rätt snabbt till centrala delarna av stan. På vägen lyckades jag dock trampa i en hundskit stor som en komocka och vi passerade även ett gäng sjungande och dansande katoliker på det öppna torget innan vi kunde hitta något grekiskt kafé där vi kunde inta en enkel lunch och en första öl. Lämpligtvis var det här även precis bredvid Folkets hus.

Förra året var det en skolaktig inramning på tävlingen och i år hade man istället ett nöjesparkstema. Vi kom i ganska god tid. Dock visade det sig att de arma arrangörerna kvällen innan hade drabbats av en gigantisk teknisk härdsmälta där alla skärmarna hade brakat och de delvis hade fått skaffa ny utrusning. Trots att man hade gjort det bästa av situationen så var merparten av skärmarna svarta och en del blinkande vilket gjorde det lite svårt att se svaren även om vi löste det genom att då och då skicka ut någon som kunde se hur det låg till.

I första delen, ett antal intron, blev det lite förvirrande då både vi och en del andra lag tog den vinjett som sedan skulle återkomma (ljudet av en berg- och dalbana) för en låt och flera lag skrev nog fel låt på fel rad genomgående. Dock vande vi oss snabbt vid att det var en vinjett och vi hade för övrigt ändå tur med att lyckas sätta introna på rätt rad.

Sjuttiotalet, som vi ofta kan surfa igenom, visade sig vara en riktigt tuff match (Jessica värkte fram Pacific Gas & Electric) men det fanns även duktiga lag som klarade sig sämre än oss. Det kom en dänga countrylåtar och jag var i alla fall glad att jag mindes att Loretta Lynn hade en låt som hette ”Coalminer's Daughter”. Nittiotalet gick rätt bra även om jag grämde ihjäl mig över att jag inte stod på mig angående Marianne Flynner trots att det var hon som ideligen dök upp i mitt huvud. 50- och 60-tal hade vi också ganska lätt med och ett tag låg vi fyra i tävlingens början.

Dock tappade vi efter att ha lämnat in ”sjukampen” med lite skivomslag och annat och låg sedan ungefär på mellan plats sex till åtta med vissa variationer över tid. På svenskt gjorde vi alla goda insatser. Några covers krånglade till det lite när vi kom till en blueskategori. Annars fanns det dock flera roliga kopplingar till det aktuella temat och olika delar av Gröna Lund. Man hade tänkt till lite. Klarade oss rätt bra på ett franskt tema som givetvis kopplades till Pariserhjul. Något slags rocktema surfade vi oss mer eller mindre igneom. När vi sedan kom till tiotalet kunde tre av oss närmast luta oss tillbaka och låta Jenny göra jobbet.

Under ett gäng tokroliga låtar så hade vi helt glömt bort att Bengt Pegefelt gjorde ”Köppäbävisan”. Kände dock igen en del spår vi diskuterat när vi själva valde tokroliga låtar till vårt giss så det passade ju bra. På 00-talet gick det också ganska bra med jämntjocka insatser från alla. En bunt med liveplattor var dock lite knepigare, bitvis. 80-talet kunde vi i stort sett spika och sedan tog vi väl merparten av låtarna i ett dansbandstema innan vi rundan av med intron.

Arrangörerna hade dock rejäl otur med sina skärmar och vi led med dem eftersom det gjorde tävlingen lite tuff för dem. Då skärmarna fungerade varierande så hade vi förstås gärna sett lite mer interagerande med publiken ifråga om att läsa upp svar men i övrigt var det hela precis som förra året snyggt genomfört även om arrangörerna även medgav att det redan från början hade svårt toppa förra årets otroligt fina och genomarbetade upplägg. Vi slutade för övrigt på en sjundeplats av totalt 44 lag och var nöjda med det. Dr Zoom tog, som så ofta, hem segern och det var överlag tjock med gotlänningar i toppen av tabellen vilket är kul.

Efter tävlingen blev det coverband i baren och en massa cirkulerande och eftersnack med andra tävlande innan vi sedan knallade hem och sov i ett trångt litet rum med toalett i korridoren innan vi sedan, efter ganska exakt 25 timmar i Nynäshamn, tog båten åter till Gotland. Vi ser fram emot 2020 med tillförsikt. Datum är ju redan klart.

SMQ och Bodyfest

Och i början av oktober 2019 föll det sig så att jag, Robert, skulle åka på Bodyfest och eftersom Stockholm Musikquiz (SMQ) inföll blott två dagar innan så var det ju liksom lika bra att slå ihop dessa evenemang. Sagt och gjort.

Under torsdagen 3 oktober hade jag så vaknat 03.30, tagit båten till kungliga huvudstaden, besökt min syster på en plats vid namn Örnsberg och i alla fall sett skymten av lite filminspelning, varefter jag tog en biltur med min syster (som skulle göra lite ärenden) och pratade om ditt och datt innan jag ställdes av vid tunnelbanestationen i Bandhagen och därefter förflyttade mig till Hornstull.

När det är kallt ute kan man ibland behöva slå ihjäl tiden inomhus en smula men till sist var jag så rastlös så jag hamnade utanför Bar Brooklyn redan vid 15.30. Lyckligtvis fick jag inom kort sällskap av den prominente gissaren Rydis varvid vi kunde fördriva tiden med småprat. Fler profiler anslöt sig efterhand och kön var till sist ganska lång.

Fick ett hyggligt bord men hamnade sedan i en soffgrupp då deltagare i vårt lag ville sitta bredvid ett annat lag. Vi hade i alla fall återupplivat Camillas Mirakel (med modifierad sättning) som vi tävlade med 4 april (då Ulf Gerhardz arrangerade). Kvällens arrangörer var veteranerna Quizryche, enligt uppgift kända för att göra ganska kniviga quiz. Till min glädje kunde jag innan det hela drog igång konstatera att ljudanläggningen, som 4 april låtit rätt förfärlig, nu ändå lät helt okej. I alla fall så pass så att man skulle kunna känna igen låtarna.

Tävlingen började på det hela taget bra och det var även en del ruggigt lätta saker. Att det hela öppnade med Erasures "Love to Hate You" invaggade mig genast i trygghet. Första temat hette "Kärlek och hat" och jag kanske borde ha tagit en Nas-låt (som jag försökt mata in från en spellista) men jag och hip hop, då... Även nästan tema med namnet "22:a vinsten, 21:a quizet" var helt okej även om vi försmädligt nog glömde vad Natasha Bedingfield hette.

Den första röda tråden var lite kvistig då vi glatt skrev "Bilar" och det sedan skulle var Rick Ocasek (men det var i alla fall en bilkoppling). Fem One Hit Wornders följde och jag får ärligt erkänna att jag aldrig hört tre av dem eller ens hört namnen på artisterna men de två senare fixade vi. Ett balladtema var ganska lätt och på något vis fixade vi Boyz II Men ("det låter sängkammarsoul!") även om det var fel låt (men jag kan å andra sidan bara en med dem, "I'll Make Love to You")

Fantastiskt rolig var grenen med grupper avbildade utifrån emojjis. Där klarade vi oss väldigt bra på det hela taget. Fast om man inte hört talas om gruppen Honungsvägen så kan man sitta och stirra sig fördärvade på en honungskruka och en väg... I en genre om försvenskningar satte vi en oerhört ung Tommy Körberg ("vem kunde det annars vara från DEN tiden?") men rörde nog till det lite då vi först skrev Alf Robertson och sedan ändrade oss trots att svaret var rätt från början. En klassiker. Klarade oss även ganska bra på artister som spelade på Woodstock 1969, 1994 och 1999.

Nästa röda tråd blev dock väldigt, väldigt kvistig för oss och vi var inte i närheten av svaret "schack" utan hakade upp oss på att flera av låtarna var kända från filmer. En tysk genre fungerade ganska bra för mig även om jag hade glömt bort vem som gjorde, öh, mästerverket "Da Da Da" (Trio).

Den enda lilla kraschen från arrangörernas sida under aftonen var ett sjok med texter där man får vers men inte refräng. Vi var tydligen inte ensamma om att bara fånstirra på dessa utan att kunna särskilt mycket allt (tror vi tog en låt). Därefter följde ett tema om "Baby" och här måste för en gångs skull ljudanläggningen ha spelat mig ett spratt då jag normalt borde ta Suicides "Dream Baby Dream" på två röda. Men inte ikväll inte. Det hela avrundades med några intron och till min glädje även en del hårdrock (som ryktet annars förtäljer inte står så högt i kurs vid SMQ).

Av 33 deltagande lag kom vi på en 19:e plats vilket väl ändå får vara okej med tanke på att SMQ ligger på en brutalt mycket högre nivå än vår små giss i Visby. Men hur som haver ändå roligt komponerat och säkert kände jag en tredjedel eller mer av de deltagande så nog fick jag träffa folk. Och aftonen avrundades med att gissprofilen Ulf gav mig lift till min systers port så mer komfortabelt kunde det väl inte bli.

Två dagar senare var jag och min gamle vän Mange (i Visby känd som "synthar-Mange") på Nalen för att bocka av den första Bodyfest sedan 2014, när jag tittade efter. Vi hade tagit det lugnt under eftermiddagen, hade strosat igenom Nationalmuseum och kommenterat konst, tagit en öl i Kungsträdgården, smitit förbi Manges hotell för att hämta mer kläder inför kommande kvällskyla och gjorde oss heller ingen brådska med att se första bandet, Nattskiftet, utan gled nonchalant in vid 18.30 och hann då se svenska Severe Illusion (ett band jag tydligen såg som förband till Front 242 i december 2014, även om jag ärligt talat inte minns ett skvatt av detta). De var på det hela taget ganska okej. Vi kunde därefter cirkulerar lite och småprata i väntan på Die Krupps.

Just när det gällde Die Krupps, som jag senaste gången såg 1994, så visste man inte vad det skulle bli. Samma manglande hårdrockssynth som de spelade på 90-talet? Eller skulle de gå tillbaka till sitt äldre sound? "De har tydligen lämnat gitarrerna hemma" hade Mange läst på nätet och det stämde också när bandet äntrade scenen vid 20.15. Man öppnade friskt med "Volle kraft voraus", "Goldfinger" och ett gäng nummer från främst andra skivan men överlag spelades mycket från 80-talet. Först på slutet kom ett par 90-talslåtar men då ganska elektroniska sådana. Jürgen Engles hann även slå på sina rör ganska mycket under låtarna. Man gick av men kom sedan åter och rundade av med "Metal Machine Music" och (förstås) "Wahre Arbeit Wahre Lohn." Allt som allt en rolig spelning där även killarna själva såg ut att ha kul där under 75 minuter på scenen.

Vi smet in i lilla rummet för att se någon akt vid namn ELM men det var så proppfullt så att vi snart drog oss tillbaka till stora salen och väntade. Vi kollade in en rödhårig ljudtekniker som pratade flamländska men inte såg ut direkt som Daniel Bresanutti. Bandet gick punktligt på vid 22.30 och under närmare 90-minuter rakade de igenom ett antal klassiker (se setlist nedan) och även en och annan låt som man inte hört på ett tag såsom "Take One". Det blev inte någon ny upplevelse (det blir det aldrig när det gäller Front 242 numera) men efter att nu ha sett dem för femte gången så kunde jag i alla fall konstatera att de 60-åriga herrarna ändå ger så mycket de orkar på scen och att de, liksom Die Krupps, faktiskt verkar ha kul. När de gick av efter extranumren så släppte de en stund på sin kalla scenimage, log lite mot publiken och vinkade. Den som för övrigt såg gladast ut och vinkade mest var den anonyme extratrummisen. Jag skippade eftersläckaren, Presto Fervant, och fick ett punktligt tunnelbanetåg till min systers lägenhet. Och det var så 10-talets sista Bodyfest.

Setlist Front 242
1. First in/First Out
2. Take One
3. No Shuffle
4. Don't Crash
5. Funkhadafi
6. Quite Unusual
7. In Rhytmus Bleiben
8. Together
9. Kampfbereit
10. Commando Mix
11. Body to Body
12. Operating Tracks
13. U-Men
14. Headhunter
15. Moldavia
16. Happiness
17. Welcome to Paradise