Nils Frahm

I samband med att jag häromdagen löste Melodikrysset blev jag medveten om att jag tydligen hade missat någon ung svensk hiphop-kille vid namn Einar. Och antagligen har man sovit sig igenom gånget musikår när även Anders Eldeman sitter och beskriver honom som ”en tonåring som låtit tala om sig” och jag bara lutar mig tillbaka i min stol och säger ”va?”. Det betyder väl att jag åter är på väg in i musikalisk coma men det finns å andra sidan ofta förklaringar till det. Exempelvis att jag inte tycker rådande trender är kul.

Även om jag inte var medveten om det då så tappade jag mycket i början av 00-talet då jag tyckte att den nya musik som kom efter 90-talet helt enkelt inte var så omvälvande. Det var liksom svårt att toppa mycket av det jag hört under detta för mig så gyllene decennium och omärkligt började jag sluta lyssna på mycket nytt, vilket jag ofta skrivit om tidigare på bloggen. Det verkar nu dags igen. Fast nu är jag ju mer medveten om det.

Men då väldigt många internationella hits består av Max Martin-klonade lättuggade hits där den ena artisten gästar den andra och det ibland är tre eller fyra ”featuring” den och den på en låt som har åtta kompositörer och tre producenter men ändå inte är så oerhört spännande så tröttnar jag. Och hälften av de nya svenska produkterna verkar vara hiphopare som sjunger på en ofta tillgjord Rinkeby-svenska (att döma av det faktum att jag hört åtminstone några av dessa artister prata en helt grammatiskt korrekt svenska i intervjuer) till lunkande beats. Då tröttnar jag ännu mer.

Sedan är väl förstås problemet att jag är så förbannat petig med musik. Jag funderade i samband med det här över vad jag faktiskt tagit till mig med hjärtat de senaste åren och det första namn som poppade upp var Nils Frahm. Denne namne till min far och till min systerson (förnamnet) är alltså en experimentell och klassiskt skolad tysk pianist som jag upptäckte via Peter Robinsons romaner om Kommissarie Banks då hans flickvän gav honom dennes LP ”Spaces” i present i början av en episod. Jag vet nu att Peter Robinson har mycket bra musiksmak så jag kollade upp Frahm och fastnade direkt.

De som träffat mig på olika gisstävlingar tror kanske att jag är en ständigt glad och högljudd typ som gillar att stå i centrum och som gillar röjarmusik men jag är ju även rätt tillbakadragen och gillar verkligen att sjunka ned i skinnfåtöljen och sluta ögonen medan någon introvert elektronisk musik svävar i bakgrunden. Musik som exempelvis Nils Frahm. Det är ju en väldigt europeisk konstmusikalisk tradition som ligger mig varmt om hjärtat men som väl inte lär ge mig så många poäng i Popgiss och som ligger väldigt långt från listorna. Men återigen så ger jag faktiskt tusan i det och kommer i allt högre grad under tjugotalet att gå in för att återigen må riktigt bra av musik. Såsom det ska vara.