Popgiss 1998 - upptakten

Om aftonen 7 november 1997 gästade jag min gamle barndomsvän Anders, som då fyllde 25 år. Det var fullt med folk i hans villa i Sjonhem vad jag minns och det blev ett evigt handskakande med folk jag inte kände. Jag kunde förstås inte ana att det bland dessa, som jag flyktigt hälsade på, fanns ett par personer som jag senare skulle komma att hänga ihop med som ler och långhalm. Det var ju då Kenneth Töllinen och Tomas Kristofferson. Men det visste jag som sagt inte då utan de var ytterligare ett par av Anders kollegor från Ericsson som man bara sa hej till. Men det skulle senare visa sig vara tur att jag överhuvudtaget hade fått se dem den där kvällen.

Någon månad gick. Här är jag inte helt säker på datum men det bör ha varit i december som Anders ringde mig (senare gick jag veta att han just då stod nere på den blivande högskolan där han och andra gick någon slags internutbildning).

”Tjena, det är Anders!”

”Jo, tjena.”

”Du! Jag står här med några jobbarkompisar som ska med i någon sådan här musiktävling. Popgiss heter det visst... och de behöver en fjärde man. Helst någon som kan konstig musik. Och det är ju du, det! Vad säger du? Är du med?”

Och, jo, jag hasplade väl ur mig att jag var med. Jag vet att jag ytterligare någon månad senare hade ett telefonsamtal med Tomas där vi bara pratade lite allmänt om tävlingen och var den skulle vara och när, med flera detaljer. Det skulle också visa sig bra att jag i alla fall hade namnet på EN av mina lagkamrater.

Denna vår skulle det alltså vara Popgiss vid fyra tillfällen: 14 och 28 februari, 28 mars och 4 april. Varför det blev detta något udda schema kan jag inte svara på men jag gissar att det handlade om arrangörernas planering och förmåga att kunna samma helg allihop. Eller något. Men sagt och gjort. På alla hjärtans dag 1998 var jag i alla fall på väg upp till övervåningen på Effes, ett ställe som jag för all del var väl förtrogen med sedan gammalt. Kom upp för trappan till vinden och precis där satt en dam och tog emot anmälningar.

”Jo, hej, jag heter Robert Ahlman och jag ska tävla här.”

”Jaha, vad heter ditt lag då?”

”Öh... det vet jag inte.”

”Jaha, vad heter de du ska tävla med då?”

”Öhm... det är en som heter Kristoffersson...”
”Jo, här har vi Tomas Kristoffersson. Och laget heter Rotmoset”

Och min tanke inför detta var förstås ”Vilket hopplöst jävla namn!” Att det sedan stavades med två ”o” visste jag heller inte. Jag betalade avgiften (för jag tror det var så man gjorde då) och gick in. Lallade omkring mellan borden och försökte ta reda på vem jag skulle tävla med. Inte så lätt då jag inte visste hur de såg ut. Rätt vad det var så såg jag plötsligt två bekanta (to be continued...)