Istället för musik: förvirring

Jag ska inte förneka att musik ibland tar över ens liv och ibland även blir som ett ok över en, inte minst i dessa tider när man försöker kombinera tränande inför musikgiss med en aldrig sinande flodvåg av artister och stilar. Spellistorna på Spotify som man aldrig hinner lyssna på blir fler och fler och det rapas radiohit efter radiohit som fastnar förbannat dåligt och stundtals blir det mer förvirring än musikglädje. Det är då man känner att man behöver ta några steg tillbaka och hitta kärnan i musiklyssnandet igen.

Visst, jag lyssnar på nya grejer för att jag så förtvivlat gärna vill vara ”med” samtidigt som det krävs så oerhört mycket för att just nya grejer ska ge en religiös upplevelse. En ytterst vanlig reaktion är ju ”det är helt okej men det är ju egentligen (valfri artist/grupp) en gång till”. Ibland kan man få ut något av nyare musik genom att helt enkelt sänka sina förväntningar. Vilket kanske inte är den bästa av lösningar men dock en som fungerar.

Snart närmar sig Popgiss 2020 och Rootmoset rundar av sitt 22:a år och kommer även på sitt fjärde decennium under vilket vi verkat. Vi har fortfarande väldigt roligt tillsammans även om vi inte ligger på någon pallpats direkt.

Och just vetskapen om att vi inte kommer att vinna något Popgiss igen och inte kommer att alltid ha någon glädje av att plöja själsdödande radiohits IFALL de kommer gör att man kan tillåta sig att släppa lite på garden. För egen del innebär det att hitta tillbaka till den musik jag verkligen älskar. Det blir mycket nittiotal, ambient techno och annat obskyrt som aldrig, aldrig lär dyka upp i ett Popgiss men som får mig att må väldigt bra. Och jag borrar även ned mig i jazz och klassiskt, ett par genrer som verkligen lyser med sin frånvaro i Popgiss (för det mesta). Det är som sagt dags att hitta glädjen igen och sedan får det gå som det vill med gissandet.

Rock on//Robert