Hårdrocken 1977

 

1977 förknippas gärna med både punk och disco och visst kom väl dessa stilar med tiden att påverka hårdrock (eller utgöra ett hot mot dem) men ännu tuffade mycket på i hårdrocksvärlden även om flera av de gamla banden nu var i fritt fall av andra skäl. Hårdrocksåret 1977 var ett år då Kiss seglade ännu högre än året innan och AC/DC byggde vidare på ett genombrott med den synnerligen stabila “Let There Be Rock” (21 mars 1977). Titelspåret är förstås episkt men här finns drösvis med klassiker såsom “Dog Eat Dog” (min absoluta favoritlåt med gruppen om jag nu måste nämna någon), “Bad Boy Boogie”, “Problem Child”, “Hell Ain't a Bad Place to Be” och givetvis “Whole Lotta Rosie”.

En grupp som emellertid släppte sin första helgjutna skiva detta år var den kämpande gruppen Judas Priest med “Sin After Sin” (8 april 1977). På den här tiden var Priest mer varierade (något jag tycker de kunde ha fortsatt vara) och plattan spänner från det lätt progressiva och mäktiga “titelspåret” “Sinner” över den fina tolkningen av Joan Baez' “Diamonds and Rust” via den mer typiska “Starbreaker” och den smäktande balladen “Last Rose of the Summer”, en låt som hade varit otänkbar med Priest några år senare. Andra sidan tuffar mer på men det är ändå en stark skiva för en grupp som hade hållit på ungefär lika länge som sina “grannar” Black Sabbath men utan lika mycket uppmärksamhet.

UFO släppte 7 maj 1977 sin sista mer betydande studioskiva under sjuttiotalet med “Lights Out” som innnehåller ett par klassiker i just titelspåret och “Too Hot to Handle” även om de skulle komma att runda av decenniet med en fin liveskiva.

Årets hårdrockskungar, Kiss, släppte 30 juni 1977 “Love Gun”. Åter finns här flera minnesvärda nummer såsom “Shock Me” och “Christine Sixteen” men framför allt titelspåret som Kiss själva sagt är den enda låt som de kört under hela sin karriär, på varenda konsert, sedan den släpptes. Just Kiss live skulle åter presenteras på “Alive II” (24 oktober 1977) där gruppen framför låtar från sina tre senaste album och alltså medvetet valt bort allt äldre material vilket var och är ett lite ovanligt grepp för en liveskiva.

En annan grupp som fick demonstrera sin skicklighet på scen var Rainbow som utgav “On stage” (7 juli 1977) med inspelningar från Tyskland och Japan 1976. I bästa Made in Japan-stil så innehåller skivan totalt sex spår och exempelvis “Catch the Rainbow” eller Deep Purples “Mistreated” tar alltså upp hela albumsidor. Dock en fin uppvisning för den som gillar sjuttiotalshårdrock live samt längre musikaliska förlopp.

Världen blev sig aldrig lik igen när Motörhead släppte sin debut 21 augusti 1977 efter flera misslyckade försök till inspelningar (som kom ut senare). Den 32 minuter långa skivan visar att Motörhead var ganska klara med sitt koncept redan på första skivan. Det är Lemmys skrikiga sång och ett oerhört ös från början i nummer såsom “Motörhead” (Lemmy gör cover på sig själv då det är ett Hawkwind-nummer), “Iron Horse” och “White Line Fever”. En klart imponerande debut som slog en bro mellan punk och hårdrock som få andra.

Något helt annat blev det då Rush släppte “A Farewell to Kings” (1 september 1977) med ytterligare progressiva nummer men även den fina (och antisocialistiska) balladen “The Trees”. Dagen därpå, 2 september 1977, kom Thin Lizzy med “Bad Reputation”. Den avskalade skivan med sitt trioformat råkar vara min favorit med Thin Lizzy (Varför? Ja, inte vet jag). Proppfullt med bra låtar såsom titelspåret, “Soldier of Fortune”, “Opium Trail”, den suggestiva och ödesmättade “Southbound” (lite Springsteen igen) och inte minst “Dancing in the Moonlight”. Omslaget är i sin enkelt också väldigt snyggt.

I övrigt kan noteras att AOR-gruppen Foreigner LP-debuterade med “Foreigner” 8 mars 1977 och det var nog ungefär så hårda gruppen någonsin blev. Finns rentav någon låt på debuten som jag gillar lite. Meat Loaf släppte “Bat Out of Hell” (11 oktober 1977) med låtar av Jim Steinman och ett sound som lät som Bruce Springsteen som hårdrockare (flera av hans musiker medverkar också såsom inlånade). En väldigt storslagen skiva som återger tonårsdrama på ett övertygande vis.

Synten 1977

 

David Bowie – Low (14 januari 1977): Visst gjorde David Bowie ett par syntplattor 1977 och hans “Low” får därmed öppna detta intressanta år. Det är en ganska förvrängd musik, kraftigt påverkad av Eno och dennes ljudexperiment. Både Eno och Bowie kunde även de tyska krautartisterns innan och utan och tog inspiration till skivan från denna scen. Här finns starka melodiska låtar men de döljs ibland under elektroniska ljud (“Breaking Glass”, “Sound and Vision”, “What in the World”) medan andra halvan av skivan till stor del utgörs av experimentella och väldigt stämningsfulla instrumentallåtar (främst den mäktiga “Warzawa” och avslutande “Subterraneans”). Överlag en vacker och tidlös skiva som visar att den gamle glamrockaren och kortlivade soulsångaren kunde göra något helt nytt.

Kraftwerk – Trans Europa Express/Trans Europe Express (mars 1977): Med sin sjätte skiva blev Kraftwerk alltmer raffinerade och tematiken blev också allt tydligare. Medan föregående skiva hade haft radioaktivitet och radio som genomgående tema så handlade denna skiva, eller åtminstone merparten av låtarna, om resor med tåg. Det monotona titelspåret och de med denna låt ihopvävda “Metal auf Metal” samt “Abzug” illustrerar på ett lysande vis den sövande känslan av att åka tåg. I titelspåret far man genom Paris och Wien och sedan åter till Düsseldorf och David Bowies skiva “Station to Station” refereras också i låten. Allt som allt en fascinerande skiva.

Cluster & Eno – Cluster & Eno (juni 1977): Det bästa från båda parter kommer fram i detta samarbete mellan Cluster och Eno. Det skulle rentav bli en skiva till samt att Eno även turnerade med Cluster, som han uppenbarligen beundrade stort. Det är korta låtar en ändå ganska mycket av stämningsstycken och det är heller inte helt olikt det som Eno spelade in med David Bowie vid samma tid och som gav oss “Low” och “Heroes”.

Tangerine Dream – Sorcerer (juli 1977): Ett soundtrack till William Friedkins film med samma namn (en storflopp för den då uppburne regissören) som anses bättre än själva filmen. Det är egentligen det vanliga Tangerine Dream-soundet fast kanske lite kortare och rakare i och med att det är avsett för en film. Dock ändå samma kvalitetsnivå som gruppens tidigare album.

David Bowie - “Heroes” (14 oktober 1977): “Low” är en fantastisk skiva men Bowie/Eno toppar rentav den med fantastiska “Heroes” där varenda låt är en riktig ljudupplevelse. Även här finns rocklåtar med lite förvrängd inramning men ändå vackra och effektiva melodier (“Beauty and the Beast”, “Joe the Lion”, “Sons of the Silent Age”) samt det magnifika titelspåret, en av de vackraste kärlekslåtar jag vet. Dave Gahan har berättat att han värvades av Depeche Mode efter att de hört honom sjunga just denna låt och bandet körde även en version på sin turné 2017 som hyllning. Åter är andra halvan mest instrumental och här finns en rolig hyllning till Kraftwerk (“V-2 Schneider”, en lite kluven titel då V2 även var en raket som Hitler terroriserade London med under slutet av kriget). “Moss Garden” och “Neuköln” (en stadsdel i Berlin) är förstås rena stämningsstycken och otroligt vackra. Höjdpunkten på Bowies mer experimentella period.

Throbbing Gristle – Second Annual Report (november 1977): Angående mycket industriell musik så sade nyligen en god vän med bra koll på synt ungefär: “Det är ju inte längre musik man orkar lyssna på direkt”. Och det stämmer ju. Främsta anledningen till att jag har med den här skivan (som jag dock drog igenom för att friska upp minnet innan jag skrev den här texten) är att den var viktig i samband med tillkomsten av industrimusik. Och det är det är inte direkt hissmusik eller något du sätter på när du vill slappna av en kväll efter jobbet. Det är inte heller totalt oljud men det är ganska maskinellt och samma låtar (“Slug Bait” och “Maggot death”) presenteras i olika liveversioner där väl bara titeln är det gemensamma. En av dessa versioner består bara av att en av medlemmarnas ropar förolämpningar mot en uppenbart fientlig publik. Huvudnumret är b-sidan och den tjugo minuter långa “After Cease to Exist” som består av brusande och lätt obehagliga ljud som för all del skapar en typ av stämning (om än inte så trevlig) och pekar fram mot band som The Klinik. I alla fall i mina öron.

Suicide – Suicide (28 december 1977): Alldeles i slutet av punkåret 1977 kom denna 32 minuter långa blandning av synth och punk från duon Alan Vega och Martin Rev och detta var nog bland det hårdaste man kunde höra detta år. Malande öppningslåten “Ghost Rider” har blivit en given coverfavorit hos postpunk- och gothband överlag (exempelvis Sisters of Mercy körde den som avslutning under sina tidigare år) och den sätter tonen. “Cheree” är kanske lite mildare men ändå spöklik. Den gastkramande “Frankie Teardrop” skildrar via Vegas attacksång en desperat man som dödar sin familj och sig själv. Överlag en skiva som lät som få andra när den kom, gissar jag, och som fortfarande är en ganska märklig upplevelse.

I övrigt kan nämnas att franska Die Form detta år släppte sina första skivor i form av några experimentella singlar (exempelvis “Bain Total”). Gruppen skulle med åren komma att bli en trogen leverantör av elektronisk musik och en av relativt få renodlade syntband från republiken Frankrike. Bland rockband som ändå hade ett ganska syntindränkt sound kan nämnas Ultravox som detta år släppte två lysande album, “Ultravox” (25 februari 1977) och “Ha! Ha! Ha!” (14 oktober 1977) samt förstås singeln “Young Savage” (28 maj 1977). Väl värt en lyssning för den som inte tagit del av gruppen innan sångaren John Foxx hoppade av och ersattes av Midge Ure.

Hårdrocken 1976

1976 blev ett ödesdigert år då “det gamla gardet” tappade greppet samtidigt som ett gäng nya akter fick sina genombrott. Vi kan väl ganska lugnt säga att 1976 blev ett riktigt Kiss-år. 15 mars 1976 släppte gruppen sin klassiker “Destroyer”; mästerligt och storslaget producerad av Bob Ezrin (leve han). Jag gör inga anspråk på originalitet så jag säger ut att “Destroyer” är mitt absoluta favoritalbum med Kiss. Från inledande “Detroit Rock City” via episka “King of the Night Time World” och “God of Thunder” (med Genes råa sång) bort till “Shout it out loud” och balladen “Beth”. Även de så kallade utfyllnadslåtarna är muntra stycken om ett lättsamt liv och skivan håller ihop alldeles utmärkt så här 48 år senare. “Snabbt in i studion igen” var plötsligt det som gällde för Kiss och de presenterade redan samma år uppföljaren “Rock'n'Roll Over (11 november 1976) som är lite svagare än “Destroyer” även om här ändå finns stabila nummer som “I Want You”, “Calling Dr Love” och “Hard Luck Woman”.

På samma vis som Kiss fick ett brakgenombrott med “Destroyer” så fick även Thin Lizzy ett lika välförtjänt sådant med “Jailbreak” (26 mars 1976). Magnifik öppning med titelspåret och sedan följer, bland andra, “Romeo and the Lonely Girl” (en av Phils Springsteen-låtar) och odödliga “The Boys are Back in Town” samt “Cowboy Song” och som avslutning den storslaget tragiska “Emerald” som tar upp Irlands blodiga historia. En fantastisk skiva. Senare under året släppte Thin Lizzy “Johnny the Fox” (16 oktober 1976) som är mer påverkat av funk i vissa låtar men som ändå ståtar med klassiker som “Don't Believe a Word” och “Massacre”.

Överlag tycks 1976 ha varit ett allmänt genombrottsår för band som hållit på några år eftersom det även släppte för Rush i och med “2112” (1 april 1976). Även här finns ett långt spår, titelspåret, men här har gruppen fått till det på ett väldigt dynamiskt vis. “Something for Nothing” är också en rökare som pekar mot tidigare dagar. När jag började utforska Rush var jag dock först tveksam när jag hörde att Neil Peart i sina texter inspirerats av den formligen vederstyggliga “filosofen” Ayn Rand (som exempelvis förespråkade egoism och ultrakapitalism samt ansåg att det var en gudi behaglig gärning att utrota indianerna som ändå bara stod i vägen för utvecklingen) men det var som väl är inte så illa som man kunde tro. Rush skulle senare under året presentera sin liveshow på den kompetenta liveskivan “All the World's a Stage” (29 september 1976).

Richie Blackmore hade sparkat alla musiker från sin debutskivan med gruppen förutom Dio och med ny besättning utgav man “Rising” (15 maj 1976) som egentligen är mer av en helhetsskiva även om låtar som “Stargazer” står ut. Dock utmärkt ensemblespel. Samma månad släppte Blue Öyster Cult “Agents of Fortune” (21 maj 1976) med klassikern “Don't Fear the Reaper” samt den för dem närmast arketypiska “This Ain't the Summer of Love”. Även om de skulle fortsätta ge ut bra album så blev produktionen därefter lite mer ojämn även om det ännu kom höjdarlåtar såsom “Goodzilla” eller “Burnin'”.

AC/DC hade nu flyttat till Storbritannien och släppte sin första skiva utanför Australien med “Dirty Deeds Done Dirt Cheap” (20 september 1976). Även i detta fall blev 1976 alltså lite av ett genombrott för den hårt rockande gruppen och det saknades inte klassiker här heller. Titelspåret, “Big Balls”, “Rocker”, “Problem Child”, med flera. Gruppens sound hade kanske förfinats lite men i stort sett var det närmast färdigt i och med denna plattan och sedan behövde de mest rocka på så mycket skoluniformen höll. I en intervju från samma tid förklarar Angus Young att AC/DC minsann spelar rock'n'roll till skillnad från tråkmånsar som Jeff Beck eller Led Zeppelin.

Och de av Angus oälskade Led Zeppelin hade visserligen släppt en ganska tråkig studioskiva tidigare under året (se nedan) men de visade att de var allt annat än tråkmånsar med liveskivan “The Song Remains the Same” (28 september 1976) som egentligen var ett soundtrack till filmen med samma namn. Skivan är sammansatt av flera konserter från Madison Square Garden i juli 1973 och Zeppelin formligen brinner. Långt senare skulle de även släppa skivan “How the West Was Won”, inspelad på LA Forum ett år tidigare.

i övrigt kan noteras att Judas Priest stretade på med skivan “Sad Wings of Destiny” (23 mars 1976) som åtminstone innehöll klassikern “The Ripper” (mer eller mindre en sammanfattning av deras sound under resten av karriären). Led Zeppelin släppte studioalbumet “Presence” (31 mars 1976) som mest är ihågkommet för låten “Achilles Last Stand” (dock en episk historia). Uriah Heep gjorde i juni sin sista skiva med David Byron, “High and Mighty”, som visar på att gruppen hade problem och därefter skulle de med allt mer accelererande medlemsbyten också göra allt sämre skivor. Dock hade de 1985 – 2007 samma besättning vilket var en bedrift efter problemen de hade 1976 – 82. Dock blev 1976 i mångt och mycket slutet för de klassiska banden från första halvan av 70-talet. Som tidigare nämnt hade Deep Purple brakat ihop detta år. Black Sabbath i sin tur släppte “Technical Ecstasy” (25 september 1976) och jag minns hur en god vän berättade att han som 16-åring satt på sitt pojkrum och grät över skivans uselhet varefter han gick till lokala skivbutiken och lämnade tillbaka den. Det är nog allt jag kan säga om den. Jo, Bill Ward får för övrigt sjunga på en låt. I rest my case. Mjukrockgruppen Boston kom med sin självtitulerade debut 25 augusti 1976 och fick en hit med “More than a Feeling”. Scorpions släppte “Virgin Killers” (9 oktober 1976) som väckte mer uppmärksamhet för det smaklösa omslaget (en klart underårig och naken flicka med sprickor emanerande från gissa var) än för musiken.

Synten 1976

 

Det är ännu ganska tunt om elektronisk musik 1976 men åtminstone fyra album som jag tycker ganska bra om har jag vaskat fram. Eller rättare sagt är det väl tre som jag tycker ganska bra om och det album som jag älskar.

I juni 1976 släppte La Düsseldorf sin självtitulerade debut och det är här fråga om motoriskt beat i stil med Neu och kanske lite Amon Düül. Dock lite rakare låtar om än med en udda inramning. Kanske finns här rentav en och annan låt som kan kallas poppig men det är förstås en fråga om smak.

Cluster släppte under året sitt andra album “Sowieso” och stilen är väl inte helt olik La Düsseldorf även om Cluster i högre grad förlitar sig på ljudlandskap och stämningar. Gruppen, som kraftigt kom att påverka Brian Eno, utgjorde en viktig milstolpe på vägen mot renodlad ambient.

Vangelis släppte i september 1976 skivan “Albedo 0.39” och fortsätter den väg han redan slagit in på med tidigare skivor även om de här mest är instrumentalstycken. Han synthljud är redan efter par skivor ganska lätta att känna igen och överlag påminner det mycket om filmmusik även här.

I december 1976 släppte Jean-Michel Jarre megaklassikern “Oxygène”, en skiva som jag är svårt förtjust i. Det sex låtarna (“Oxygène 1 – 6”) har alla sina olika ljudbilder och de fastnar lätt då Jarre ändå mejslar ut starka melodier och roliga synthljud men för många är det ju den pumpande “Oxygène 4” som blivit klassikern men detta är generellt en vacker och harmonisk platta som jag kan lyssna på hur ofta som helst. Otroligt rofylld.

Hårdrocken 1975

 Rush släppte 15 februari 1975 sitt andra album, “Fly By Night” som låter rätt likt det första men med en viktig detalj: Originaltrummisen John Rutsey hade bytts ut mot Neil Pearth. Rutsey skulle dock förbli medlem i gruppens inre krets men mer verka bakom kulisserna och med textförfattaren Pearth kom Rush så småningom att förvandlas till något annat än rena Led Zeppelin-kopior. Plattans huvudnummer är den mer än åtta minuter långa “By-Tor and the Snow Dog”. Senare samma månad, 24 februari 1975, kom Led Zeppelins “Physical Graffiti” som 1994 var med i tidningen Pops “Världens 100 bästa skivor”. Pop hade givetvis fel då plattan i grunden lever på två kända låtar, “Kashmir” och “Trampled Underfoot” och många nummer var sådana som hade kasserats redan 1970 (vilket brukar vara ett dåligt tecken). En del av dessa är mest lösa jam och förutom de två kända numren så är det mycket på skivan som går in och ut i mina öron utan att jag minns vad jag hört.

Som en total kontrast till band som Rush eller Led Zeppelin debuterade AC/DC 17 februari 1975 med det i Australien utgivna albumet “High Voltage”. På debuten behövde man ännu jobba en smula med låtarna men formeln var ganska färdig med en gång. Rak och enkelt rock, baserad på blues och boogie i snabbt takt.

Alice Cooper debuterade som soloartist (men med exakt samma namn vilket kan förvirra) och redan med debuten så gjorde han sin överlägset bästa soloskiva, “Welcome to My Nightmare” (11 mars 1975). Coopers problem sedan dess har varit att denna skiva blivit normen mot vilken hans senare album ställts. Det är en mastig historia producerad av Bob Ezrin och med samma band som Lou Reed använde på “Rock'n'Roll Animal”. Berättelsen om pojken Stephens resa genom mardrömmarna består av stabila låtar som “Black Widow”, “Department of Youth”, “Cold Ethyl” och inte minst balladen “Only Women Bleed”. En klar prestation även om Coopers livsstil snart skulle få kvaliteten på hans album att dala friskt.

Några senare Ezrin-lärjungar, Kiss, släppte sitt tredje album “Dressed to Kill” 19 mars 1975 och här hade man piggat upp ljudbilden jämfört med skivan innan och fått med ett par blivande Kiss-klassiker (“C'mon and Love Me”, “She” och särskilt “Rock and Roll All Nite”). Ett steg på vägen mot det triumfatoriska året 1976.

Aerosmith och Nazareth gjorde sin kanske bästa sjuttiotalsplattor detta år med “Toys in the Attic” (8 april 1975) respektive “Hair of the Dog” (30 april 1975). Den förra skivan är känd för framför allt titelspåret, “Walk this Way” samt “Sweet Emotion”. Nazareth lät förmodligen aldrig bättre än på “Hair of the Dog” där man staplar sina klassiker på varandra: det extremt medryckande titelspåret (med koklocka), “Miss Misery”, covern “Beggars day” samt den suveräna balladen “Please Don't Judas Me”. Här finns ännu ett par covers i form av Tomorrows “My White Bicycle” och givetvis den närmast sönderspelade Everly Brothers-covern “Love Hurts”.

Sommaren 1975 släppte både Uriah Heep och Black Sabbath sina sista klassiska album med sina lika klassiska besättningar. Uriah Heep utgav 13 juni 1975 “Return to Fantasy” som visserligen inte bjöd på något nytt men ändå var en hygglig platta. Black Sabbath lyckades, trots grava interna problem, 28 juli 1975 släppa “Sabotage” (titeln en direkt anspelning på relationen med skivbolaget) som i stort sett innehåller de sista riktigt bra låtarna med Ozzy. Redan omslaget, taget av medlemmarna utan att de förstod vad bilderna skulle användas till, retade upp bandet och fick förstås en och annan att dra på munnen i och musikernas udda kostymering. Insidan är dock bättre med tunga nummer som “Hole in the Sky”, “Symptoms of the Universe” och “The Writ” och hade Black Sabbath lagt av här hade deras historia varit betydligt mer guldkantad.

5 september 1975 debuterade Richie Blackmore, som våren 1975 hoppat av Deep Purple, som soloartist även om han dolde sig bakom gruppnamnet Rainbow. Plattan hette därför rätt och slätt “Richie Blackmore's Rainbow”. Som kompmusiker använde Blackmore bandet Elf, inklusive sångaren Ronnie James Dio. Tillsammans skrev Blackmore och Dio i huvudsak plattans nummer och här finns åtminstone en blivande klassiker i form av “The Man on the Silver Mountain”. Låten fungerar bra om du hör den med bandets spel och Dios kraftfulla sång men skulle du sätta dig ner och läsa texten så skulle du undra hur de kom undan med sådant nonsens (vilket för all del kom att bli vanligt med Dios texter). Överlag blev det en del fantaystexter och liknande från Dio och Rainbow kom väl att skapa ytterligare en skola inom hårdrocken.

Samma månad, 10 september 1975, kom Kiss med liveplattan “Alive” som med sina kraftfulla versioner av låtar från deras tre första album gav gruppen ett genombrott när den som mest behövde det. Det har förvisso diskuterats fram och tillbaka hur pass många pålägg man har gjort men “Alive” har förblivit en klassiker bland sjuttiotalets många livedubbelalbum.

I september 1975 släppte både Thin Lizzy och Scorpions album där de mest försökte vidareutveckla sitt sound och även Rush kom 24 september 1975 med sitt tredje album, “Caress of Steel”. Här finns någon mer rak låt (“Bastille Day”) men annars så blev det nu för första gången två riktigt långa nummer där gruppen demonstrerar sin skicklighet. Avslutande “The Fountain of Lamneth” är nästan 20 minuter lång. Publiken var dock inte så road och skivan sålde sämst av alla som gruppen någonsin släppt under sin karriär. Men Rush skulle komma igen.

Mer som en fotnot släppte Deep Purple 10 oktober 1975 plattan “Come Taste the Band” med nya gitarristen Tommy Bolin. Det är ganska kompetent men bandet trampar en smula vatten med lite blodfattiga nummer även om jag har en speciell favorit i den mer än sex minuter långa och suggestiva balladen “This Time Around/Ode to G”. Sommaren 1976 skulle bandet braka ihop fullkomligt och inte höras av igen förrän 1984.

1 december 1975 kom AC/DC med sitt andra album, “T.N.T.” och här staplar de formligen klassikerna på varandra med många låtar som ännu är med i deras respertoar (titelspåret, “It's a Long Way to the Top”, “The Jack”, “Live Wire” och “Can I sit Next to You Girl”). I Storbritannien slogs de två första skivorna samman till en, även den med namnet “High Voltage”. I samband med sina första gig i Europa skulle AC/DC även komma att göra sin kultspelning på en dansbana utanför Falkenberg, med Jigs som förband.

Synten 1975

 

Tangerine Dream – Rubycon (21 mars 1975): Faktum är att även om jag tycker om Tangerine Dream så kom de snabbt att hitta sin formel och hålla fast vid den i ganska hög utsträckning. Du känner snabbt igen ljudbilden från “Phaedra” och det är vacker och harmonisk musik men faktum är att du nästan skulle kunna välja vilken som helst av deras album från andra halvan av sjuttiotalet för att höra något liknande.

Harmonia – Deluxe (20 augusti 1975): Ljudlandskap i stil med Tangerine Dream men dock ändå med lite mer rediga låtar emellanåt. Men band som Harmona, Cluster och La Düsseldorf skulle alla komma att påverka Brian Eno i hans arbete med ambient musik.

Vangelis – Heaven and Hell (november 1975): Även Vangelis bjuder på två stöddiga instrumentala låtar som heter (fanfar) “Heaven and Hell 1 – 2”. Han har dock ett ganska eget sound och jag förstår varför han fick göra filmmusik vilket knappast bör ha varit någon stor ansträngning för honom. Många av ljuden på denna sköna skiva kan man även höra i “Blade Runner” senare.

Kraftwerk – Radioaktivität/Radio Activity (november 1975): Efter en turné i USA våren 1975 hade Karl Bartos tillkommit som ny medlem och detta (Hütter/Schneider/Flür/Bartos) blev bandets klassiska sättning fram till 1987. Skivan har lite kortare låtar än bandet tidigare har haft och radiovågor och radioaktivitet är bärande tema på skivan där givetvis titelspåret är det som är mest ihågkommet och redan 1975 hade en ganska tung basgång eftersom bandet nu hade råd att börja bygga ut sin arsenal av synthar. Skivna gavs ut i både tysk och engelsk version.

Tangerine Dream – Ricochet (december 1975): Det är ungefär samma sak med Tangerine Dreams livealbum som med studioalbumen. Live försökte de inte reproducera vad de släppt på skiva utan verkade mest spåna fram meditativa ljudstycken som aldrig heller gavs någon titel att tala om på skiva. Här heter spåren bara “Ricochet 1 – 2”. Det är återigen stämningsfullt och allt det där men har du hört en konsert med Tangerine Dream från denna tid så har du på ett ungefär hört alla.

Manuel Göttsching – Inventions for Electric Guitar: Ledaren för Ashra Tempel spelar precis allt själv på denna gitarrbaserade men ändå ganska inåtvända skiva. Det är en form av gitarrspel som jag just inte hört så tidigt men jag misstänker att skivan troligen påverkade den något försenade hippien Steve Hillage och då ända fram till hans ljudexperiment som System 7 på nittiotalet. Och att den alltså är med som “synt” beror just på att Göttsching förvränger sin ljudbild rätt rejält med elektroniken. En väldigt härlig platta, allt som allt.

Hårdrocken 1974

Också 1974 blev ett år som bjöd på några klassiska album även om kanske en försiktig avmattning kunde märkas. Dock kom även ett par debutanter detta år. Deep Purple, som hade brakat ihop efter den halvdana “Who Do We Think We Are” skaffade ny sångare och basist och återkom med den synnerligen övertygande “Burn” (15 februari 1974). Plattan visar upp gruppen som en samspelt ensemble och där rösterna från de skönsjungande nya medlemmarna, sångaren David Coverdale och basisten Glenn Hughes, tydligt märks. Låtarna är rakare och enklare och titelspåret har kallats “en av de bästa öppningslåtarna på något hårdrocksalbum” (och här konkurrerar gruppen med sig själv i och med “Highway Star” på “Machine Head”). En rad effektiva hårdrocksnummer såsom “Might Just Take Your Life” eller “Lay Down, Stay Down” följer. En låt där bandet svävar ut är dock den stämningsfulla bluesballaden “Mistreated” som live blev ett uppvisningsnummer för Coverdale, även under dennes senare tid med Whitesnake. En fin comeback av Deep Purple efter kraschen 1973 och kanske deras sista helgjutna album överhuvudtaget.

Tre dagar senare, 18 februari 1974, kom den då inte så otroligt uppmärksammade men senare mer erkända debutplattan från Kiss. Redan på sin självtitulerade debut hade gruppen konceptet klart och senare skulle de i huvudsak bara behöva ratta lite på formeln. Den mest meningslösa låten är covern “Kissin' Time” (som skivbolaget tvingade dem att göra) men i övrigt staplas här blivande Kiss-klassiker (“Strutter”, “Nothin' to Lose”, “Firehouse”, “Cold Gin”, “Deuce” och “Black Diamond”). Utfyllnadslåtarna är få och gruppen har senare sagt att detta är en av deras personliga favoriter bland sina egna album. Produktionen hade ännu inte nått Bob Ezrin-nivån kring 1976 men var god nog för att framhäva gruppens raka och enkla rocklåtar (för så mycket “hårdrock” är det väl inte så här femtio år senare).

Eftersom det inte kom någon skiva från Led Zeppelin detta år så fick den som var sugen på bluesig hårdrock nöja sig med substitut. Rush gjorde albumdebut 1 mars 1974 (samma dag som Aerosmith släppte sitt andra album “Get Your Wings”) och på denna debut står de nästan komiskt mycket i skuld till Led Zeppelin även om Geddy Lee rentav lyckades sjunga snäppet ljusare än Plant. Plattan är rätt homogen men höjdpunkter är väl inledande “Finding My Way” och avslutande klassikern “Working Man” som visar att denna trio kunde låta rätt mycket.

I april kom Blue Öyster Cults tredje skiva, “Secret Treaties”, en skiva som jag älskar och som kanske är min favorit bland hårdrocksalbumen från 1974. BÖC excellerar närmast i den mörka rock som nu blivit deras kännemärke (“Career of Evil”, “Dominance and Submission”) och plattan avslutas magnifikt med den vackra balladen “Astronomy”. 23 april 1974 kom Nazareths “Rampant”, av naturliga skäl lite av en mellanplatta då de öst ur sig två bra album 1973.

I maj kom UFO med albumet “Phenomenon”, där de slutligen hade hittat formen och gav ifrån sig klassikerna “Doctor, Doctor” och “Rock Bottom”. Detta idag ganska bortglömda band skulle, med tyske gitarristen Michael Schenker i spetsen, bli ett av de större hårdrocksbanden under 70-talet och exempelvis Steve Harris i Iron Maiden har nämnt UFO (och Wishbone Ash) som viktig inspirationskälla.

Uriah Heep tuffade på med den kompetenta men på inget vis nyskapande “Wonderworld” i juni och 6 september 1974 kom albumet “Rocka Rolla”, Judas Priests debut. Jag minns när jag som barn frågade en klasskompis med koll på hårdrock om den var dålig och svaret blev ett enkelt “Så in i helvete”. Och detta är ett band som ännu skulle hitta sin stil. Från debuten minns man mest titelspåret som faktiskt är en smula pajigt. Antagligen måste den homosexuelle Halford ha sett en viss komik i att stå och sjunga om “Rocka Roll Woman for a Rocka Rolla man”.

Kiss följde upp debuten med “Hotter Than Hell” (22 oktober 1974) och här lider de tydligt av “the sophomore slump”, alltså ett svagare andra album. Här finns förstås några klassiker (“Parasite”, titelspåret samt “Let Me Go, Rock'n'Roll”) men överlag är detta debuten i svagare upplaga. Scorpions släppte 1 november sitt andra album, “Fly to the Rainbow” (med ett märkligt omslag med en astronaut med någon form av flygfarkost) och här finns i alla fall “Speedy's Coming” samt viss frikoppling från de mer proggiga tendenser som även UFO led av.

En vecka efter Scorpions andra album kom Thin Lizzys “Nightlife” (8 november 1974) och även om här finns ett par rökare så behövde gruppen ännu snäppa upp låtskrivandet en aning men detta låg alldeles runt hörnet. Den sista mer minnesvärda skivan detta år blev Deep Purples “Stormbringer” (10 december 1974) och den är helt okej om än kanske lite svagare än “Burn”. Här finns dock titelspåret, “Lady Double Dealer” samt ännu en mastig ballad i form av “Soldier of Fortune”.

Synten 1974

 

I grund och botten kan man väl säga att det som vi i Sverige (som enda land) kallar ”synth” mer eller mindre uppfanns i Tyskland. I alla fall i den form som vi känner genren. Visst gjordes det elektroniska ljudexperiment redan på 1950-talet (Stockhausen eller Musique Concrete i Frankrike) och visst använde rockgrupper med god ekonomi (exempelvis Beatles och Beach Boys) den tidens synthar i sina inspelningar. Men just den här väldigt europeiska genren, närmast frikopplad från rock och ofta populärmusik generellt, skapades i Tyskland. Först och främst då i Düsseldorf som skulle vara en betydande metropol för elektronisk musik under hela 70- och 80-talet.

Ur den vildvuxna tyska krautrocken kom även flera grupper som senare blev nästan uteslutande elektroniska och här kan nämnas ”Berlin-skolan” med Tangerine Dream i spetsen. Från denna scen kom även den nedan nämnda Cluster och Harmonia som dock flyttade från Berlin till landsbygden i Niedersachsen. I Düsseldorf fanns främst kraftverk och senare även namn som DAF och Die Krupps. Samtidigt kom även norra England och Belgien att bli betydelsefulla centra för elektronisk musik. Intressant nog vara alla dessa områden även industriområden. Nedan följer några av de viktigaste skivorna från 1974 som väl närmast får räknas som den ”riktiga” synthens födelseår.

Edgar Froese – Aqua: Soloskiva från Tangerine Dream-mannen och föga förvånande så låter det ganska likt hans grupp. Detta är egentligen en tidig form av ambient och skillnaden mot Tangerine Dream är kanske att kompositionerna är ännu mer lösa och drömliknande och troligen ska väl det hela frammana bilden av vatten. På något vis har jag Michael Nymans ”Water Dances” i bakhuvudet trots att verken inte är särskilt lika.

Cluster – Zuckerzeit: Detta är ibland drömska instrumentallåtar som dock ändå har ett tydligt synthdriv. I stycken som ”Heisse lippen” så pekar det nästan, nästan fram mot det som kallades synthpop.

Harmonia – Musik von Harmonia: Ganska likt Cluster och inte så konstigt med tanke på att det är samma band plus Michael Rother från NEU! Också instrumentalt och ibland lite mer malande men andra gånger mer atmosfäriskt.

Tangerine Dream – Phaedra: Det klassiska Tangerine Dream-soundet från gruppens tidiga album kan anas men här har synthar tagit över och det är en kombination av malande med vackra ljud som för musiken framåt. Det 17 minuter långa titelspåret dominerar förstås skivan.

Kraftwerk – Autobahn: Upplägget påminner mycket om ”Phaedra” då även Kraftwerk var en före detta krautrock-grupp som kring 1974 blev betydligt mer elektroniska. Och precis som på ”Phaedra” är det mastiga titelspåret skivans huvudnummer med sina långdragna synthsolon och en slags ljudillustration av hur du fridfullt susar fram på Autobahn. Låten blev i nedklippt version en internationell hit.

Hårdrocken 1973

 1973 blev året då det egentligen så sakta började knaka i fogarna hos vissa av de etablerade banden även om det inte märktes riktigt ännu. Årets stora roliga nyhet var Aerosmiths självtitulerade debut (5 januari 1973) och här kom alltså en viktig skiva i den här skolan av bluesbaserade och gatusmarta rockband där det går en rak linje från Rolling Stones och Faces över Aerosmith och vidare till Guns'n'Roses och dylika band. På debuten finns ”Dream on”, en hårdrocksballad som jag mer än står ut med (så är inte alltid fallet) samt ”Mama kin”, som GnR givetvis gjorde en cover på.

Blue Öyster Cult följde upp debuten med den tuffa ”Tyranny and Mutation” (11 februari 1973) där de ytterligare mutar in den udda kategorin ”intellektuella hårdrockare med dunkla texter och mörk image”. Jag är överlag ganska svårt förtjust i de tidiga BÖC-albumen. I mars 1973 släppte Alice Cooper den lysande ”Billion Dollar Babies”, åter en maffig Ezring-produktion med gitarristerna Hunter och Wagner i spetsen eftersom det ordinarie bandet började krokna. Här staplas klassikerna (”Hello Hooray”, ”Elected”, titelspåret”, ”No More Mr Nice Guy”, ”Sick Things” och ”I Love the Dead”). Överlag en lysande skiva som i sitt sound gjorde övergången till Alice Cooper solo nästan omärkbar. Nästa album, ”Muscle of Love” (20 november 1973), fortsätter i liknande stil även om de minnesvärda låtarna är färre.

Nazareth, detta ack så bortglömda band, släppte 5 maj och 9 november skivorna ”Razamanaz” och ”Loud and Proud”. Det är enkel och rak rock men ändå en fröjd att höra de medryckande låtarna staplas på varandra (”Razamanaz”, ”Bad Bad Boy”, ”Broken Down Angel”, ”Teenage Nervous Breakdown” samt fina covers på Joni Mitchells ”This Flight Tonight” och Bob Dylans ”The Ballad of Hollis Brown”. Nazareth skulle under ännu flera år bara segla vidare från triumf till triumf.

1 december 1973 kom den sista av mina favoriter från hårdrocksåret 1973. Black Sabbath hade också nedgången runt hörnet men de skulle ännu ge ifrån sig två klassiska album till, denna och ”Sabotage”. Det satt dock långt inne och bandet har själva sagt att de var svårt oinspirerade innan de hamnade i ett gammalt slott sedan de gett upp försöken att spela in i Los Angeles. Där kom Iommi på riffet till den knäckande tunga titellåten (till den gjordes även en lågbudgetvideo där Ozzy blir dödad med en pil). Iommi visar dock även upp sina mer känsliga sidor i ”Fluff” (som överlevde i liverepertoaren även efter Ozzy) medan ”Killing Youself to Live” eller ”Looking for Today” är hederlig Sabbath.

Och så var det det där med att det knakade i fogarna då. Om jag då ska skumma igenom några ytterligare album från året bara för att nämna tendenser och händelser så släppte Deep Purple alltså ”Who Dp We Think We Are” (12 januari 1973), i mångt och mycket en skitplatta som visar på att bandet helt tappat motivationen efter triumfåret 1972 (den är förvisso inspelad det året). Förutom ”Woman from Tokyo” finns här inte mycket som är minnesvärt även om jag minns att min salige lagkamrat Kjelle en gång testkörde låten ”Mary Long” på oss andra och ingen kunde den.

Led Zeppelin släpptes 28 mars 1973 ”House of the Holy”, en platta som påminner mig om att bandet framför allt är synonymt med de fyra första albumen (även om jag ska återkomma till det allra sista). Det finns flera okej låtar (”The Song Remains the Same”, ”The Rain Song”, eller ”No Quarter” - samtliga dock enormt mycket bättre liv) men också ren utfyllnad som visade på att självaste Led Zeppelin hade tappat geisten en smula. Det skulle dock bli värre.

Queen kom även 13 juli 1973 med sin debut, liksom det amerikanska bandet Montrose 17 oktober 1973. Bandet är väl mest intressant för ett par rökare och för att de hade Sammy Hagar som sångare. Uriah Heep släppte 3 september 1973 ”Sweet Freedom”, där de mest upprepar sig.

Hårdrocken 1972

 

Året då jag föddes, 1972, råkade även vara ett alldeles eminent hårdrocksår och de blivande klassikerna duggade tätt under året. Först ut var 16 januari Blue Öyster Cult med sin självtitulerade debut. Flera av låtarna var tillverkade redan under det psykedeliska 60-talet och det hörs en aning men det är ändå en mycket spännande och mörk skiva med ett antal starka låtar. ”Then Came the Last Days of May” låter som en skir ballad men om man lyssnar på texten så handlar den om hur två av bandets vänner blev mördade av langare.

25 mars 1972 kom så en verklig klassiker i form av Deep Purples ”Machine Head”. Minsts halva plattan består av superklassiker för Deep Purple och hårdrock generellt (”Highway Star”, ”Smoke on the Water”, ”Lazy”, ”Space Truckin”) men låtar som ”Never Before” eller ”When a Blind Man Cries” går inte heller av för hackor. Och det finns väl nummer jag gärna hade hört bandet spela live medan de istället nästan spelat ihjäl vissa av dessa nummer på scen.

Ett extremt bortglömt band som jag alltid vill lyfta fram, även om de bara tangerar hårdrock då de spelar lite av varje, är Wishbone Ash. De släppte händelsevis sitt mästerverk ”Argus”, sin motsvarighet till Deep Purples ”Machine Head”, 28 april 1972. Plattan är en blandning av hårdrock (eller hård rock), lite blues och en del progressivt och med dubbla gitarrister. Ash var även ett gnistrande liveband även om många tyckte att de saknade en tillräckligt kraftfull sångare. Väl värd en lyssning. Och precis som Deep Purple sedan 1972 fått bygga sina konserter kring ”Machine Head” har Wishbone Ash fått bygga sina kring ”Argus...”

Uriah Heep kom 19 maj 1972 med ”Demons and Wizards”, ännu en stabil skiva med ett par lättsamma hits i form av ”The Wizard” och ”Easy Livin'”. Min egen favorit är den suggestiva halvballaden ”Paradise”, en typ av låt de borde ha gjort flera av.

Alice Coopers ”School's Out” kom 30 juni 1972 och i ärlighetens namn är det nog mest titelspåret man minns även om här finns flera bra låtar. Det som gör skivan intressant är dock att producenten Bob Ezrin här på ett tidigt stadium uppvisar sin fäbless för symfoniska och/eller tematiska album vilken gör skivan till en fröjd att höra på.

1 september 1972 kom Budgies andra album, ”Squawk”. De mal på i samma stil som på debuten men med starkare låtar och åter med en stor dos humor med titlar som ”Hot as a dockers armpit”. Drygt tre veckor senare, 25 september 1972, kom Black Sabbaths kokainstinna ”Vol. 4”. Inspelad i samband med hedonistiskt leverne i Hollywood vilket (än så länge) inte påverkade låtarna. Plattan är ganska varierad och här finns vackra ballader som ”Changes” och ”Laguna Sunrise”. Eftersom Ozzy är en tekniskt ganska oskicklig (eller, som det heter, ”personlig”) sångare så funkar han bra för ballader då det inte blir alltför sött. Här finns givetvis även rejäla riff-låtar som ”Supernaut” och klassikern ”Snowblind” (från början påtänkt som namn på skivan innan skivbolaget lade in sitt veto mot denna alltför uppenbara drogreferens).

Uriah Heep återkom i november 1972 med det än starkare albumet ”The Magician's Birthday” som kryllar av starka nummer. Från öppningen ”Sunrise” via ”Spider Woman” och ”Rain” (ännu en sådan där ballad som jag gillar med Heep” till klassiska ”Sweet Lorraine” innan skivan avslutar med det ganska proggiga och experimentella titelspåret som är en stor Heep-favorit för min del (och som man tyvärr stympade live just när den intressanta delen ska dra igång).

8 december 1972 kom Deep Purples ”Made in Japan” och det är åter en sådan där skiva som det nästan känns löjligt att skriva om. Jag kan dock erkänna att när jag som 16- eller 17-åring hörde den första gången tyckte jag ”Men vad fan! Bara sju låtar... och måste de spela så LÄNGE!?” Sedan har jag ändrat mig. Dock ska det påpekas att för oss som hört många konserter med Deep Purple så vet man att de inte varierade sin repertoar på scenen så mycket medan de däremot kunde improvisera rätt bra i själva låtarna. Givetvis en liveklassiker och en av de här ”grundstommarna” i liveplattornas historia. Därefter skulle varje hårdrocksband med självaktning spela in en ”Live in Japan” eller ”Live at Budokan” men det är en annan historia.

Löst kopplade till hårdrock var Status Quo men det kan ändå nämnas att de släppte sin ”Piledriver” 15 december 1972 och om du skulle vara helt ny inför Status Quo och vill veta hur de låter så kan jag rekommendera just ”Piledriver” där de färdigutvecklat sin formel. Sedan dess har de i stort sett bara varierat den. De visar dock här att de inte alltid varit det nästan dansbandsaktiga band de blev under åttio- och nittiotalet.

Nynäshamn Music Quiz 2024!

 Vårt andra lag, 50 Shades of Mos, åkte vår vana trogna över till höstens NMQ, Nynäshamns Music Quiz där temat i år var Olympiska spelen. Vi förväntade oss även något extra eftersom NMQ-trion brukar vara riktigt bra med sina teman och besvikna blev vi inte. Då Jessica behöver sin skönhetssömn extra mycket så hade hon åkt över på fredagskvällen medan Tomas, Jenny och eder krönikör åkte över lördag morgon. Det blev en lugn överfart som vi mest pratade bort. Enda missödet på hela resan var att incheckningssystemet svajade betänkligt då vi kom till hotellet och det blev en ganska lång kö. Tomas och jag tog det demokratiska beslutet att inte beställa öl av de redan hårt prövade receptionisterna utan sökte oss istället ut på stadens gator där vi hittade en trevlig och tom bar som serverades rågade glas. Anslöt sig gjorde även Nynäs store son och gissprofil, Mattias "Rydis" Rydberg. Det blev en trevlig stund innan vi så gick till Folkets hur för en tävling som kom att pågå från 12.29 till 22.05, ganska exakt. Nynäshamn visade sig för övrigt från sin bästa sida med ett strålande höstsolsken även om det inte spelade så stor roll för oss i sig. Tävlingen var extremt välgjort och det blev många kluriga frågor och en del slamkrypare och även livliga diskussioner (särskilt mellan mig och Jessica) som mest berodde på att vi inte kände till vissa saker, såsom att Kacka Israelsson hade varit idrottsman. Det hela inleddes med en hälsning från självaste Siw Malmqvist och sedan rullade roliga kategorier på och det fanns även ett antal specialpapper såsom skivomslag eller att para ihop rätt förälder med rätt barn (som vi diskuterade). Anagram var även ganska knepigt men vi redde ut det mesta. Just denna gång var dock antalet topplag enormt (ibland har ett och annat lag uteblivit men inte denna gång) och vi var med tanke på motståndet mer än glada över vår sjundeplats av totalt 54 lag. Det blev det vanliga eftersittningen i puben en trappa ner innan vi lommade hem till hotellet. Något så när pigga kunde vi sedan återvända till Gutaön dagen därpå efter ännu ett synnerligen lyckats giss från NMQ-gänget. 

Hårdrocken 1971

 

Hårdrocksåret 1971 började med att Uriah Heep släppte ”Salisbury” 12 januari. Det här är en skiva som jag verkligen älskar och kanske min favorit med Heep överhuvudtaget. Öppnar med den till sången Yes-aktiga ”Bird of Prey” och sedan rullar det på med bara bra låtar. Balladen ”Lady in Black” och ”High Priestess” är förstås bra men höjdpunkten är det progressiva titelspåret som spelades in med en klassisk orkester och som även innehåller en otroligt bra solo från Mick Box. Kanske inte mångas favorit med Heep men som sagt min egen.

Om man tänker sig att Black Sabbath hade sparkat Ozzy och istället tagit in Geddy Lee från Rush eller kanske Robert Plant som sångare? Då hade man kanske fått något i stil med walesiska Budgie. Cardiff-trion, som bland andra inspirerade Metallica, debuterade 30 juli 1971 med ett självtitulerat album som spelats in i Rockfield Studios med Black Sabbat-producenten Rodger Bain bakom spakarna. Det är en stämningsskiva där en del låtar mest mal på medan sångaren Burke Shelley mässar på med sin ljusa röst. Överlag ett band som stack ut med ett ganska eget sound vid denna tid och som skulle nå större höjder längra fram under decenniet.

Rodger Bain var knappt klar med Budgie så fick han rycka in på Black Sabbaths tredje skiva, ”Masters of Reality” (6 augusti 1971). Även om Sabbaths första två album innehåller drösvis med klassiker så är de en smula underproducerade med ett ljud som är lite varierande. Här lyfter bandet med en renare produktion och ett knippe rejält starka låtar. Tony Iommis bandkamrater hade vid det här laget börjat kalla honom för ”the riff king” och han fick ur sig en del tunga riff även till detta album. Inledande ”Sweet Leaf” (där man på band råkat fånga Iommi här han får en hostattack efter ett bloss marijuana) anger tonen medan här även finns flera fina och balladaktiga låtar (”Embryo” och ”Orchid”) som visar att bandet även kunde vara finstämda. Naturligtvis är skivans topp den närmast proto-thrashiga ”Children of the Grave” (fantastisk avslutningslåt under många år på sjuttiotalets konserter) och ”Into the Void”. En totalklassiker.

Det känns nästan löjligt att skriva om ”Led Zeppelin IV” (8 november 1971) men jag är ju tvungen. Skivan har egentligen inte ens gruppens namn på omslaget men kallas allmänt ”IV” då det är gruppens fjärde skivan. Klassiker som ”Black Dog” och ”Rock'n'Roll” visar Zeppelin från sin mr hårdrockiga skiva men höjdpunkten är (förstås) ”Stairway to Heaven”. Jag skulle vilja vara originell här men det är svårt. ”Going to California” är också en skir och fin låt som var en stor konsertfavorit. Har även noterat ilskan på olika forum då låten inte är med på samlingsskivor och liknande reaktioner som gäller just denna låt.

I övrigt under året så släpptes Alice Cooper två album, ”Love it to Death” (9 mars 1971) och ”Killer” (27 november 1971) där bandet (som det ju var på den tiden) började hitta formen med mer raka låtar efter ett par mer luddiga album producerade av Frank Zappa. Thin Lizzy släppte en självtitulerad debut (30 april 1971) som kanske inte imponerade och där det karaktäristiska soundet ännu inte hade satt sig. Deep Purple kom 1 september 1971 ut med den lite mer experimentella ”Fireball” som av många ses som ett misslyckat sidospår mellan ”In Rock” och ”Machine Head”. Själv kommer jag mest ihåg just titelspåret och ”No, No, No” från skivan. UFO kom 8 oktober 1971 ut med sitt andra album, ”Flyin'”, där man ännu har ett lite flummigt och lätt krautrockigt sound. Uriah Heep hann även med ”Look at Yourself” (20 oktober 1971) där man i princip hittade sitt sound och blev en lite lättsammare version av Deep Purple. Nazareth debuterade 4 november 1971 med en skiva som var lovande men inte mer.