Jag, Robert, tänkte här bli lite
nostalgisk angående det senaste decenniet eftersom det ju så
vackert lider mot sitt slut. 2010 var ju ett viktigt år för mig
eftersom det var då jag på allvar började återknyta
förbindelserna med, och kunskapen om, samtida musik. Min kunskap om
ny musik blev allt sämre under loppet av 00-talet och nådde sin
kulmen mot slutet av decenniet till följd av en kombination av
minskat intresse och privata skäl. Denna historia har jag dragit ett
antal gånger men om någon missat den kommer en snabb repris nedan.
I samband med bokrean 2010
införskaffade både jag och min Rootmos-brodet Tomas var sitt
exemplar av svenska upplagan av ”1001 plattor du måste höra innan
du dör”. Bläddrade igenom den och konstaterade att jag väl hade
lite sviktande kunskap om 50-talet (kronologin börjar 1955) även om
jag ändå ofta kände till artisterna. Från 1965 började min
kunskap eskalera kraftigt och igenkänningsfaktorn kulminerade väl
med skivorna från första halvan av 90-talet där jag bara kunde
sitta och le medan jag bläddrade mig igenom den tjocka luntan.
Därefter började det åter (till min förvåning) gå nedåt med
kunskapen angående skivorna från det sena 90-talet och när jag var
inne på 00-talet var det inte bara så att jag inte hade hört en
enda skiva. Jag hade i de flesta fall inte ens en aning om vilka
artisterna var.
Det kunde inte bli mer tydligt angående
hur mycket kunskap jag hade tappat. Jag insåg att jag till sist
måste göra någonting åt det där. Sagt och gjort. Eftersom jag
mest arbetade hemma vid den tiden (fördelen med att vara adjunkt på
högskola, ljuva tid) så kunde jag på ett halvår lyssna in mig
hjälpligt på 00-talet efter att ha plockat hem drösvis med listor
över decenniets album. Ofta kunde jag klämma 17 – 18 album om
dagen om jag började 08 och körde på till midnatt. Efter det vände
jag mig mot det unga 10-talet och började försöka fånga upp
plattor redan då de kom istället för fem till tio år senare.
Nedan finns några av mina favoriter från året 2010.
Band of Horses – Infinite Arms
Jag fick som sagt bygga upp mitt
musikkunnande från grunden och halkade in på saker jag aldrig ens
trott att jag skulle komma in på, såsom den så kallade
”skäggrocken” vilket är arvtagarna till The Band. Mest kom jag
att lyssna på denna ganska behagliga skiva där nästan varenda låt
kom att sitta efter en lyssning. Kom rentav att se bandet live tre
gånger (2011, 2012, 2017). Jag är annars inte så bra på det
rotrockiga men för Band of Horses kommer jag alltid att känna en
ganska hög grad av sympati.
Hot Chip – One Life Stand
Ett band som vid det här laget hade
hållit på fem eller sex år och som jag helt hade missat. Låter
ibland lite som Pet Shop Boys om de hade blivit ett fullfjädrat band
istället för en duo med bara synthar. Den här skivan har också
ett antal melodier som fastnar väldigt lätt. Tycker mycket om
titelspåret men även ”Brothers”.
Yeasayer – Odd Blood
Jag tror att jag tycker om den här
skivan för att den får mig att tänka på ”My Life in the Bush of
Ghosts” med Eno/Byrne. Ganska roliga ljudmontage men samtidigt
slagkraftigt. Värd att kolla upp för alla som är roade av lite mer
experimentell musik.
Teenage Fanclub – Shadows
Den enda kopplingen till mitt kära
gamla nittiotal från detta år. Teenage Fanclub gick från ett lite
stökigare sound (inte för inte låg de på Creation) innan de gick
över till något mildare countryaktigt sound som normalt inte borde
tilltala mig alls, egentligen. Den här plattan är dock smockfull
med fina låtar där särskilt ”Baby Lee” bör nämnas. Inte illa
för ett band som vid det laget gett ut skivor i närmare 20 år.
Radio Dept – Clinging to a Scheme
Ett svenskt band som på ett hederligt
vis förvaltar det storslagna och ekomättade indie-soundet från
sent 80- och tidigt 90-tal. Hade hört namnet under 00-talet men just
aldrig kommit mig för med att lyssna. Denna deras tredje skiva blev
dock stor, stor favorit under året 2010 och många år framåt.
Salem – King Night
Stilen kallades tydligen ”Witchhouse”
(åh, alla dessa etiketter som så snabbt glöms bort) men jag skulle
helt enkelt kalla det för spöklik elektronisk musik. Inte minst
titelspåret där man på ett smart sätt mixat in ”Stille nacht”
så att man till en början inte riktigt, riktigt känner igen den
ack så välbekanta melodin. Stämningsmusik, helt enkelt.
Caribou – Swim
Ett enmansband med ett fylligt
elektroniskt sound som visade sig låta ganska annorlunda då jag såg
dem live några år senare (mycket maffigare, till min förvåning).
Favoriter är öppningsspåret ”Odessa” med snygga slingor som
sitter vid första lyssningen.
Oskar Linnros – Vilja bli
Att det fanns ett band som hette Snook
under 00-talet hade jag ingen aning om. Det var svenskt och det var
hip hop, vilket inte gjorde saken bättre. Däremot hörde jag tidigt
2010 singeln ”Åh, Sundbyberg” som talade till mig med sin
skildring av en barndomsmiljö som många lämnar (även om jag inte
kunde referera till så många skjutna i porten i grannhuset). Den
ibland sönderspelade ”Från och med du” passade mig bra vid den
tiden i mitt liv men plattan har ett antal snygga låtar med texter
om att kunna göra vad du vill, bara din tro på sig själv är stark
nog. Jag vet inte om det alltid stämmer med verkligheten, men det är
trevligt att få höra det sjungas ibland.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar