Nittiotalets död

Prodigy-sångaren 

Keith Flint har sålunda hittats död efter att ha tagit livet av sig vilket väl för mig, Robert, är den tyngsta musikaliska nyheten sedan Bowie skattade åt förgängelsen (och då ändå på grund av sjukdom och inte något så totalt meningslöst som självmord) för tre år sedan.

I en tidigare krönika (http://rootmoset.blogspot.com/2009/02/en-elektronisk-dansentusiasts.html) har jag ju skrivit om Big Beat och vad det betydde för mig och hela mitt nittiotal. Och var det någon som förkroppsligade hela denna rörelse (vars medlemmar ofta var ganska anonyma) så var det ju sannerligen Keith Flint, mannen med en frisyr som såg ut som om en liten gräsklippare tuffat över huvudet på honom men missat håret på sidorna.

Jag upptäckte inte Prodigy med deras första album, Experience. Snarare var det via ett par samlingsplattor kring 1993. Den första, som hade en titel i stil med ”Rave Anthems” eller liknande (och som jag nog kan hitta i ett CD-ställ hemma om jag får leta lite grann), innehöll bland annat en remixad version på ”Everybody in the Place” samt även den av många tydligen hatade låten ”Charly” (med en samplad katt och en del andra ljud från någon instruktionsfilm riktad till barn angående hur de undvek faror). Köpte den här skivan av en kompis och jag lyssnade friskt på den. I övrigt stötte jag även på en samlingsplatta från gruppens bolag, XL Records, där det fanns en hel del smått och gott jämte Prodigy själva.

I början spelade ju gruppen mer så kallad Breakbeat, en stil där låtarna var dynamiska och där saftiga beats plötsligt bröts av loja reggaeslingor. Det fanns en hel drös grupper inom fältet (Kicks Like a Mule, SL2 etc) men de övriga försvann liksom medan Prodigy fanns kvar. Stötte sedan på en artikel om dem i tidningen Pop inför att de släppte sin andra skiva. Eller om dem... artikeln bestod snarare av en intervju med Liam Howlett, keyboardisten och programmeraren som skrev så gott som allt material till början. Dock hade han i samband med det visuella hjälp av Keith Flint, Leeroy och Maxim.

När Big Beat drog igång så bestod rörelsen ofta av killar bakom synthar som förlitade sig på andra effekter. Duos som Chemical Brothers och Orbital hade videoskärmar medan Underworld, som förvisso hade en sångare, hade en häftig ljusshow och även mer än någon annan distraherade publiken från musikernas relativa orörlighet med de fetaste beatsen av dem alla.

”Music for the Jilted Generation” hade ännu inte släppts när jag såg gruppen om aftonen 12 augusti 1994 på Hultsfredsfestivalen. Jag stod rätt långt bak i det stora Saharatältet och det jag minns var mycket vitt ljus och att jag därmed såg rätt lite av medlemmarna på scen men det var en sjusärdeles show även om det fortfarande i hög grad var för den tiden vanlig ravemusik. Men jag köpte ju ett par månader senare raskt den nya skivan tillsammans med föregående ”Experience”. Såg därefter även Prodigy 1 juli 1995 i det näst största tältet på Roskildefestivalen (där även Oasis spelade det året) och jag vill minnas att jag var rätt trött i benen då de rundade av med ”No Good (Start the Dance)”. Vid det laget kunde jag gruppens liverepertoar mer eller mindre utan och innan även om de dock alltid slängde in ”improviserade” passager som aldrig fanns på skiva då de uppträdde. Men även de passagerna lärde man sig efterhand, såsom rolling rock-ramsan och en del annat.

Våren 1996 släpptes ”Firestarter” och där, på baksidan av singeln, dök den ”galne” Keith Flint upp för första gången. Han hade ju haft någon slags hippieimage på tidigare album men hade nu ändrat stil ganska drastiskt. Dock var medlemmarna ännu rätt propert klädda på den här tiden även om de redan vid den tiden hade en viss trötthet i sin framtoning på fotona, ungefär som om de festat lite för mycket (vilket kanske var fallet, jag vet faktiskt inte). Förväntningarna inför nästa skiva var i alla fall skyhöga även om den lät vänta på sig. När jag såg dem för andra gången på Hultsfredsfestivalen, 15 juni 1996, spelade de på näst största Pampasscenen. Klockan var oerhört mycket och jag hade druckit en energidryck för att hålla igång vilken var så häftig så att jag därefter knappt sov alls den natten (vilket även kan ha berott på kyla och att någon i sällskapet hade råkat vomera i vårt tält). Minns hur bandet bland annat körde en låt som lät som ”Spank My Teacher” vilke förstås var ”Smack My Bitch Up”. För man hade ju redan 1996 de flesta låtarna klara och körde dem trots att de var outgivna. Och publiken gick igång trots att de inte hört materialet.

Såg dem även en gång till den sommaren, På Lollipopfestivalen 27 juli 1996, även om vi fick sticka en bit in i konserten för att hinna med någon buss in till Stockholm City. När så ”Fat of the Land” slutligen släpptes så spelade jag den förstås sönder och samman tillsammans med bland andra Chemical Brothers andra. Det var som sagt här nittiotalet toppade och jag hann se Prodigy en sista gång, nu på Orangea scenen på Roskildefestivalen 29 juni 1997. Live drog bandet nu mer och mer åt rockhållet och gitarrister dök upp mitt i beatsen.

Som jag skrivit i mitt tidigare inlägg så tog väl nittiotalet slut där. Även om jag tyckte att jag själv hade världens koll på musik så hade rötan börjat sätta in även om det är först i efterhand jag blivit medveten om det. Till sist lyssnade jag i stort sett bara på Big beat men problem infinner sig om grupperna antingen tar oändlig tid på sig med nya skivor alternativt släpper skivor som blir allt sämre och sämre. Chemical Brothers släppte ett par trevliga album ännu 1999 och 2002 men Prodigy lät vänta på sig. Underworld släppte en skiva 1999 och föll sedan sönder. Orbitals blåa album från 2002 kändes lite blekt. Prodigy lät vänta på sig. När så en ynka låt (”Baby's got a temper”) läckte ur på internet så var den i ärlighetens namn rätt trist. Jag tankade olagligt hem deras album från 2004 och der var bara så förfärligt... blekt. Vid det här laget kunde någon av Chemical Brothers sista hits (”Galvanize”) rentav höras på träningspass vilket väl var ett exempel på hur mainstream Big Beat blivit. Inte heller ”Invaders Must Die” från 2009 gjorde mig glad. Fast vid det laget var jag på min musikaliska botten i fråga om att ta in nyheter.

Till min glädje rykte Prodigy faktiskt upp sig på senare år och släppte 2015 och 2018 två hyggliga album som förvisso inte håller nittiotalsklass men som ändå var helt klart lyssningsvärda. Även om jag förstås alltid kommer att minnas deras nittiotalstrilogi och de där vilda konserterna mot mitten av nittiotalet. I och med Keith Flints död känns det nu som ett bokslut för mitt nittiotal. Så tack, Keith Flint, för att du gjorde min värld lite roligare och lite skönare. Vila i frid.