fredag 12 september 2008

Trumslagares öden och äventyr...

Det är påfallande ofta som trummisarna i kända band haft en tendens att gå hädan. Visserligen skulle en del personer kanske hävda att det finns ganska gott om trumslagare och att de i vilket fall är ganska anonyma eftersom de ändå sitter längst bak (Dave Clark Five som det stora undantaget). Emellertid har flera trummisar haft stor betydelse för sitt band såsom nedanstående exempel visar:

Keith Moon: Mr Moon är vår medlem Kjelles store förebild. Mannen som mer eller mindre introducerade de dubbla baskaggarna (redan 1965) och gjorde solon mest hela tiden. Idag skulle den halvt okontrollerbare Moon troligen fått status som bokstavsbarn men tack vare denna rastlöshet och nervighet blev han en enastående batterist. Detta trots att en lärare på en konstskola han gick på beskrev honom som ”Retarded artistically, idiotic in other respects.” Han bättrade väl knappast på sitt rykte genom att slå sönder sina trumset under konserterna och åtminstone vid ett tillfälle (i Smother Brothers TV-show 1967) spränga dem i luften. Vid ett annat tillfälle spelade han med guldfiskar (”even the best drummer get’s hungry”) i ett genomskinligt trumset. Det är dock inte sant att han körde ned en Cadillac i en swimmingpool även om han gärna spred historien. Kort och gott framgår det nog att Moon var den ideale rock’n’roll-trummisen. Men sådant kostar på. I samband med att Moon gick på tabletter som skulle minska hans sug efter alkohol tog han en överdos (32 tabletter på en gång då det maximala var tre om dagen) och avled framåt småtimmarna 7 september 1978.

John Bonham: ”Bonzo” Bonham var i princip en tvillingsjäl till ”Moon the Loon” och hade liksom honom Gene Krupa som förebild. Bonham spelade snäppet mer kontrollerat än Moon men hade å andra sidan hårdare slagkraft. Han använde de längsta och kraftigaste trumpinnar som fanns tillgängliga men kunde om så kräves även trumma med bara händerna. Bonham var glad i alkohol och stod för en rad märkliga incidenter under Led Zeppelins många turnéer men precis som Moon aldrig kört ned en Cadillac i en pool har Bonham aldrig stoppat upp en liten haj i en tonårsflicka (en populär legend som Frank Zappa skrev om i låten ”the mudshark incident”). Under sin sista dag i livet drack Bonham omkring 400 ml vodka till frukost. Därefter började han dricka på allvar under dagen och avled tillsammans med sina egna spyor någon gång om morgonen 25 september 1980. Som sagt kostar livet som trummis på.

Jeff Porcaro: Jeff Porcaro, antitesen till Moon och Bonham, är dock ett exempel på hur livet imiterar dikten. I filmen ”Spinal Tap” hade bandet en enastående förmåga att mista trummisar varav en kvävts av spyor (”någon annans spyor”) och en exploderade på scenen. Ytterligare en trummis dog ”in a bizarre gardening accident” (vilket för övrigt är beskrivningen på Porcaros död om man kollar på Wikipedia). Studiomannen Jeff Porcaro hade mest hängt i Los Angeles och backat en rad polerade band (där höjdpunkten väl utgjordes av Steely Dan) innan han och andra studiomusiker hade vänligheten av ge världen Toto. Porcaro ska ha dött av en massiv hjärtinfarkt 5 augusti 1992 medan han besprutade sin trädgård med insektsmedel. Emellertid menar en del att hans död snarare berodde på för mycket kola. Och det är ju inte så rock’n’roll. Sådan är nu studiomusikerns lott. Det börjar med ändlösa nätter och cola för att hålla sig vaken och så dör man i trädgården en dag. Bara sådär.

Phil Collins: En gång jovialisk trummis i det teatraliska proggbandet Genesis. Avled någon gång under 80-talet. Dödsfallet ännu ej bekräftat.

Efter att nu ha presenterat en hel räcka döda trummisar kan man ju undra om det verkligen finns några riktigt häftiga, av fansen välkända rockers kvar på trumpallen (nej, Lars Ulrich är för fjantig)? Nämnas kan likväl Michael ”Nicko” McBrain i Iron Maiden som måste vara en av få trummisar som kan få en hel publik att jubla och skratta så fort han bara visar sig. Det är visserligen sant att McBrain blev en pånyttfödd kristen 1999 och att han favorithobby numera är golf (nej, det är inte så rock’n’roll) men i övrigt uppfyller Nicko i mångt och mycket kriterierna för den gode rocktrummisen ännu i början av 2000-talet. Han spelar Ludwig (precis som Moon och Bonham), han har en allmänt avspänd attityd men lyckas även göra konstiga grimaser bakom trumsetet. Och han har spelat djävulen i videon till ”The Number of the Beast.”

Inga kommentarer: