En medelålders indieman på gig

 Den medelålders indiemannen anländer hem från jobbet, lagom fredagstrött. Det börjar bra med en bok om finska inbördeskriget 1918 (för att komma i stämning) och därefter ett avsnitt av "I vår herres hage" till TV-måltiden. En vän ringer om en middag i morgon. Vår indieman läser vidare i sin bok och börjar nicka till i fåtöljen. Han inser dock att han ska på konsert även om han ett tag är betänksam angående att lämna sin fåtölj. Sagt och gjort. Bilen till Östercentrum så hemfärden går fort. En enda öl skulle ändå söva vår indieman. Promenad genom Österport och ner till Hästgatan 2 där det tydligen ska finnas en klubb vid namn Luna som vår indieman inte känner till. Ny klubb, nytt folk, ny musik. Till sin fasa inser vår indieman att han för en gångs skull inte känner till en enda människa i lokalen och alla är otroligt unga. Sådär trettio år yngre. Vår indieman reflekterar över hur ofta bartendern måste be om legitimation denna afton. Förakten, Kim Hemström, går på. Det blir en trevlig stund med vemodig rock med starka texter. I pausen hamnar vår indieman i ett hörn och läser på sin mobil en roman av Zola för att upprätthålla löftet om hundra lästa böcker i år. Den trevlige arrangören kommer förbi och pratar. Senare träffar vår indieman ytterligare människor han känner. Bjuds med fram till scenen men fastnar i en kluga och inser snart att han inte längre orkar stå och knuffas fram och tillbaka av livliga besökare. Plus att det känns lite orättvist att en lång drasut på 1.89 skymmer sikten för de extremt kortväxta kvinnor som utgjorde en stor del av publiken. Han hamnar längre bak där andra äldre profiler befinner sig. Den så kallade gubbhyllan. Bandet är bra men spretigt då det är lite vanlig indie, lite shoegaze med brötiga gitarrer och ta mig tusan om inte vår indieman tycker ett nummer låter lite som Kent. Även om vår indieman nickar med till låtarna så står han tillräckligt nära dörren för att snabbt slinka iväg när det står klart att konserten är över. Ännu en behaglig promenad. Det spelas vad som låter som Neil Young (eller en modernare kopia därav) från ett av vår indiemans favoritställen, Creperiet. Hem. Har bara lite kvar i boken om finska inbördeskriget och läser ut den även om ögonen går i kors av trötthet. Reflekterar lite över hur snabbt länder kan falla sönder. Något att bry sin valnött med, spiknykter en sen fredagkväll. Intar sängläge efter ännu en kväll i kulturens tjänst. 

Synten 1984

 

Överlag kan man nog betrakta 1984 som ett riktigt klassiskt syntår som på många vis, lite som 1981. förkroppsligar åttiotalets elektroniska musik. Det var väl dock detta år som syntmusiken verkligen blev så bred och folklig som den någonsin blev under åttiotalet och med ett gäng nya akter och artister.

Den första intressanta skivan under året var Talk Talks “It's My Life” (13 februari 1984) där i synnerhet titelspåret blev gruppens kanske största hit (senare tolkad av No Doubt) och där gruppens grundläggande sound är ganska etablerat trots senare radikala stilbyten. Man känner dock alltid igen sångaren Mark Hollis sorgsna röst. Kanske är de inte ett fullfjädrat syntband här men musiken är ändå ganska så elektronisk och gruppen fick exempelvis agera förband för Depeche Mode på turnén 1986.

Tätt efter denna platta kom Nik Kershaws debutalbum “Human Racing” (27 februari 1984) som innnehöll stora hits som “Wouldn't it be good” och “I Won't let the sun go down on me”. Överlag märks redan på debuten vilket flyt Kershaw har i sina melodier och du känner lätt igen hans röst. Han skulle sedan toppa debuten med uppföljaren “The Riddle” (19 november 1984) där jag kan titelspåret närmast utantill. Även “Don Quixote” och “You Might” är fina och liksom flytande låtar. Kershaw gjorde ett komiskt framträdande i “Nöjesmassakern” där han mitt under framträdande springer ut för att göra en giv i ett parti kort bakom scenen. 1984 ändå.

I februari 1984 släppte Laiback även sin första riktiga skiva, maxisingeln “Boji/Sila/Brat Moj” som har ett ganska industriellt men inte olyssningsbart sound och där texterna framförs på slovenska. Senare under året kom även singeln “Panorama/Decree” och flera av dessa låtar kom senare att samlas upp på gruppens första mer officiella LP, “Nova Akropola”.

En artist som ofta jämfördes med Nik Kershaw (de debuterade samtidigt och hade ett liknande sound) var Howard Jones vars debutalbum “Human's Lib” kom 9 mars 1984. Även Jones skulle under några år bli oerhört populär med sin ganska lättsmälta elektropop och från debuten blev “What is love?” och “New Song” stora hits. Skillnaden mot Kershaw är kanske att Jones är snäppet mer hurtig men det är ju en smaksak.

Soft Cell rundades av sin karriär med den ganska ofokuserade “This Last Night in Sodom” (16 mars 1984) som åtminstone innehåller den fantastiska “The Soul Inside”. Även om Almond och Ball inte var ovänner så var det otroligt trötta på att vara popstjärnor och hade i realiteten redan lagt ner bandet när denna skiva kom.

I mars 1984 kom även Section 25 med den lättsmälta LP:n “From the Hip” som kanske inte är världens mest originella skiva men som innehåller en del trevliga nummer i tidstypisk stil. Plattan producerades av Bernard Sumner och låter, inte oväntat, en smul som New Order.

Human League släppte sin första LP sedan “Dare” i och med “Hysteria” (7 maj 1984). soundet har dock blivit lite mer mainstream och hiten “Louise” låter nästan mesig jämfört med deras tidigare sound även om “The Lebanon” är lite mer i deras äldre stil.

Art of Noise, en “hemlig” grupp bakom vilken Trevor Horn var den drivande kraften, släppte sitt debutalbum “Who's Afraid of the Art of Noise” (19 juni 1984) och även om den del tidstypiska studioexperiment kanske inte helt åldrats med värdighet så är exempelvis mäktiga “Moments in Love” med sitt närmast ambienta sound ännu en väldigt stark upplevelse.

En knapp vecka senare kom X-Mal Deutschland med den mycket genomarbetade LP:n “Tocsin” (25 juni 1984) med ett kallt och nästan lite gotiskt syntsound som jag känner att jag behöver bekanta mig med mer.

I juli 1984 släppte Tangerine Dream soundtrack till filmen “Firestarter” (som hade gått upp på biograferna 11 maj 1984) och det är onekligen mycket spännande och atmosfärisk musik och jag blir närmast nyfiken på att se om filmen för att se hur musikens använts (då jag inte minns mycket eftersom det var ett tag sedan jag såg den, milt sagt). Tangerine Dream har här på allvar landat i ett mer åttiotalistiskt sound, för det mesta instrumentalt (och på denna skiva helt och hållet, förstås). I november detta år skulle gruppen även släppa en av sina bättre konsertalbum, “Poland”, med drömsk och meditativ musik i gammal god stil om än med det lite uppdaterade soundet.

Annars blev 1984 ett verkligt Depeche Mode-år. Jag minns att jag aldrig hade hört talas om dem förrän de släppte “People are People” (som gjorde livedebut 2 juni 1984 i Ludwigshafen) och sedan då även “Master and Servant”. Albumet “Some Great Reward” släpptes 24 september 1984 och gruppen turnerade nu i större lokaler och filmade i december även en konsert i Hamburg. Överlag är “Some Great Reward” kompetent synth men kanske med en smula mindre experiment än på föregångaren. Kan ju skivan utan och innan och även nummer som “Something to Do” ligger mig varmt om hjärtat även om jag väl aldrig riktigt blir vän med den smått mesiga pianoballaden “Something”.

En annan grupp som slog igenom med dunder och brak ungefär samtidigt som Depeche fick sitt breda genombrott var Alphaville som fick en omedelbar framgång med debutalbumet “Forever Young” (27 september 1984). Titelspåret är närmast sönderspelat och idag kanske jag hellre hör på “Big in Japan”, “Sounds like a Melody” eller “Summer in Berlin” men med sin vemodiga syntpop vann gruppen emellertid en stor publik även om de aldrig riktigt skulle upprepa bravaden.

I september 1984 kom Front 242 även med mini-LP:n “No Comment” (där termen “Electronic Body Music” nämns på omslagets baksida) och där låtar som “Commando Mix”, “Lovely Day” och “No Shuffle” förblivit klassiker i repertoaren. Jag är dock även svag för den mystiska “S.fr.Nomenklatura” som ofta öppnade konserterna i mitten av åttiotalet (exempelvis vid en fantastisk välinspelad konsert från Västerås 1986).

Bronski Beat var en annan ung grupp som slog stort med plattan “The Age of Consent” (oktober 1984) och de sexualpolitiskt orienterade låtarna “Why?” och “Smalltown Boy”. Musiken är snygg (gillar särskilt de feta basgångarna i “Why”) men mest minns man sångaren Jimmy Sommervilles höga röstläge.

Breddeb inom synten kan visas av de två rätt olika skivor som släpptes samma dag, nämligen Cabaret Voltaires “Micro-Phonies” och Frankie Goes to Hollywoods “Welcome to the Pleasuredome” (båda 29 oktober 1984). Medan den förra gruppen ännu rör sig i utkanrten av det industriella och kör en rytmisk stil med lite drag av både EBM och syntpop så kör Frankrike en ganska hårdpumpande sen disco och liksom Bronski Beat med något sexualpolitiskt orienterade texter. Dock blev även den fina balladen “The Power of Love” en stor hit för gruppen utöver de tidigare singlarna “Relax” och “Two Tribes”.

Jean-Michel Jarre återvände med “Zoolook” (16 november 1984) där han tydligt tagit enn del intryck av electro men även går en smula på tomgång. En tidigare mer svårsmält grupp, SPK, återkom nu som en hurtig syntpoporkester, om än med lite hård image, i och med albumet “Machine Age Voodoo” (30 november 1984). Gruppen hade rentav vissa framgångar med singeln “Metal Dance”.

En av den hårdare syntens mest inflytelserika akter, Vancouver-baserade Skinny Puppy, debuterade i december 1984 med mini-LP:n “Remission” på det oberoende skivbolaget Network. Här är gruppen kanske så lättsam som den någonsin blev under sin klassiska era med lättsamma synthslingor (“Glass Houses”, “Far to Frail”) i kombination med en betydligt hårdare sång från Nivek Ogre samt obskyra samplingar från exempelvis skräckfilmer. Gruppen skulle snabbt slå in på än mer äventyrliga vägar.

En skiva var exakt releasedatum jag inte har, men väl värd att nämna, är Manuel Göttschings “E2-E4” som med sina drömska och experimentella synthljud anses ha inspirerat den senare ambientmusiken (som mest hade föregångare som Brian Eno att lyssna på vid denna tid). Förbluffande modernt sound överlag men lättare att lyssna på än att jag försöker beskriva det.

Hårdrocken 1984

 

Även 1984 blev ett riktigt bra och historiskt hårdrocksår där klassikerna duggade tätt. De då okända Anthrax debuterade 6 januari 1984 med “Fistful of Metal” som produktionsmässigt är lika rå som Metallicas debut från året innan men trots det är låtarna ganska snälla med dagens mått mätt. Nummer som “Metal Thrashing Mad”, “Soldiers of Metal” eller covern på “I'm Eighteen” fungerar men gruppen behövde väl ändå slipa på låtarna. Omslaget är för övrigt hiskeligt fult. Originalsångaren Neil Turbin skulle snart också komma att ersättas av Joey Belladonna.

Bara tre dagar senare, 9 januari 1984, kom skivan “1984” med låten som i princip skulle dominera detta år. Jag tar givetvis om Van Halen och dunderhiten “Jump” (som hade släppts på singel redan i december 1983 men därmed kom den att desto mer påverka detta år). Skivan med den rökande ängeln på omslaget var som flera av gruppens plattor producerad av Ted Templeman och utöver “Jump” innehöll den flera av gruppens klassiker såsom “Panama” och “Hot for Teacher”. Världen, eller åtminstone hårdrocksvärlden, verkade ligga för Van Halens fötter men året därpå skulle sångaren David Lee Roth hoppa av bandet och ersättas av Sammy Hagar.

Klassikerna duggade tätt i början av året och något efter “1984” kom Judas Priest med “Defenders of the Faith” (13 januari 1984). Detta är en skiva som jag kan mer eller mindre utantill och jag tror jag tycker om varenda låt från inledande “Freewheel Burning” till avslutande “Heavy Duty” ihopmixad med den skanderade titeln. Särskilda favoriter är de suggestiva “The Sentinel” och “Night Comes Down”. Man ska som vanligt inte lyssna för mycket på texterna, dock. Samma dag som denna skiva kom även Saint Vitus med sin självbetitlade debut “Saint Vitus” och den är okej även om jag inte tycker vissa spår är tillräckligt tunga för att klassas som Doom Metal. Min referenspunkt är dock Candlemass eller Cathedral.

Bon Jovi kom tio dagar senare ut med debuten “Bon Jovi” (23 januari 1984) och även om det än så länge är lite profillös mjukhårdrock så fick han en smärre hit med “Runaway”. En vecke senare kom Saxon ut med “Crusader” (30 januari 1984), en annan av mina favoritskivor från hårdrocksåret 1984. Som tolvåring var jag givetvis svårt intagen av det episka titelspåret men tyckte även om mer hjärndöd hårdrock som “A Litte Bit of What You Fancy” och den fina “Sailing to America” (som fick mig att vilja ge mig ut på äventyr). “Set Me Free”; en annan trevlig låt, avslöjades först i vuxen ålder som en Sweet-cover. Gillade även den hjärndöda “Rock City” (där jag försökte lära mig den tungvrickande texten) och avslutande allsångsnumret “Run for Your Life”. Som sagt, en skiva som verkligen väckte fantasin hos mitt tolvåriga jag. Samma dag kom Whitesnake med “Slide it in” där de tuffar på i god stil med klassiker som “Love Ain't a Stranger”; titelspåret eller “Guilty of Love”. Detta var alltså bara januari 1984.

Klassikeråret rullade på då Scorpions kom med “Love at First Sting” (13 februari 1984) och du må tycka att gruppen spelar en väldigt hurtig tysk hårdrock men det är svårt att värja sig mot effektiva låtar som “Bad Boys Running Wild”, “Rock you Like a Hurricane” eller “Big City Nights”. Givetvis fanns här även ett par brottarballader i form av “Coming Home” och “Still Loving You”. Bandet skulle året därpå nå en topp med liveplattan “World Wide Live”.

Fyra dagar senare debuterade Ratt med “Out of the Cellar” (17 februari 1984). I grunden var gruppen en slags fattigmans-Mötley Crüe men kunde ändå yxa till en och annan rökare såsom hiten “Round and Round”. En annan idag bortglömd artist, Lee Aaron, släppte “Metal Queen” 24 februari 1984. Även här är det ganska anonym rock även om titelspåret är okej samtidigt som det var kul att fler tjejer ändå kom fram inom hårdrocken. Samma dag kom Europe med sin lite mer solida “Wings of Tomorrow”. Låtar som “Dreamer” och “Open Your Heart” är effektiv radiohårdrock och klassiker i deras repertoar men exempelvis titelspåret eller “Stormwind” behöver inte skämmas för sig.

Ren kuriosa var albumet “This is Spinal Tap” (2 mars 1984) som var ett soundtrack till filmen med samma namn vilket var en parodi på ett hårdrocksband som kämpade för att göra comeback. Spår som “Tonight I'm Gonna Rock You” ligger så farligt nära verkligheten att man nästan inte förstår det är en parodi om man inte känner till bakgrunden. “Stonehenge” ska tydligen anspela på Black Sabbats turné 1983 då man hade med sig en alldeles för stor kopia av just Stonehenge på scenen vilket ställde till en del besvär.

Bandet bildades 1973 och fick efter flera års harvanden ut sin första skivor i början av 80-talet. Men detta år fick Twisted Sister ett formligen brakgenombrott med “Stay Hungry” (10 maj 1984) och hitsen “I Wanna Rock” och “We're Not Gonna Take it” (med tillhörande roliga videos). Dee Snider visar att han är en effektiv låtskrivare när det gäller snärtiga låtar och även nummer såsom titelspåret”, “Burn in Hell” eller “S.M.F.” är tacksamma allsångsnummer. Bandet skulle sedan surfa på framgångsvågen fram till den överraskande snabba kraschen 1987.

En som istället fortsatte att surfa på sin framgångsvåg var Dio med sitt andra album “The Last in Line” (2 juli 1984). Visst är mycket en upprepning av “Holy Diver” men om man bortser från de ibland anemiska texterna (hej, regnbågar) så staplar Dio ändå minnesvärda rocklåtar här (“We Rock”, “The Last in Line”, “Breathless”, och så vidare till avslutningen “Egypt”). När jag går igenom vilka låtar som är minnesvärda från skivan så inser jag att varenda låt i stort sett sitter som en smäck så här 40 år senare. Åter en skiva som påverkade mig oerhört mycket. Lite mer rolig åttiotalskuriosa utgjorde Sammuy Hagars “VOA” (23 juli 1984) som innehåller glad partyhårdrock men mest är ihågkommen för dunderhiten “I Can't Drive 55” (även den med underhållande video).

Metallica slog tilll hårt med den mer välproducerade “Ride the Lightning” (27 juli 1984) som hade spelats in i Sweet Silence Studios i Köpenhamn. Av de åtta långa låtarna är det väl bara “Trapped under Ice” och “Escape” som mer har karaktären av utfyllnadslåtar medan resten av plattan (“Fight Fire With Fire”, titelspåret, “For Whom the Bell Tolls”, “Fade to Black”, “Creeping Death” och “The Call of Ktulu”) är givna thrash metal- och hårdrockklassiker överlag och låtar som Metalllica än idag med glädje spelar live (till sin egen och publikens dito). En fantastisk skiva även om de skulle snäppa upp det lite till inför sitt tredje album...

Under juli 1984 kom även Helix med “Walkin' the Razors Edge” som väl är ganska ordinär men innehöll en verklig dunderhit med den lite hjärndöda men roliga “Rock You” som tolvårige Robert och många andra gick och trallade på. Samma månad släppte Y & T även “In Rock We Trust” som kanske är lite svagare än albumen innan men ändå helt okej.

Finska Hanoi Rocks ångade på och släppte en av sina mest framgångsrika skivor, “Two Steps from the Move” 7 augusti 1984. Den är känd för CCR-covern “Up around the Bend” och balladen “Don't You Ever Leave Me”. Retar mig dock på texten i avslutande “Cutting Corners” där ett gäng finnar leker anglosaxiska personer och klagar över att “man inte förstår vad folk säger i London” (på grund av utlänningar). Då blir det lite för mycket av “Hej, vi vill så gärna komma från London eller Los Angeles eller New York...” Festen kom sedan av sig i och med trummisen Razzles död i december 1984.

Tio dagar senare kom en av årets allra mest kontroversiella plattor med en grupp vars blotta existens gav svallvågor även i Sverige. Den självbetitlade debuten “W.A.S.P.” kom 17 augusti 1984 och jag upptäckte inte gruppen via den berömda debatten mellan Anders Tegnér och Siwert Öholm (som jag såg först senare) utan via ett inslag i Barnjournalen där gruppen presenterades som “Världens äckligaste hårdrocksgrupp”. Den berömda singeln “Animal (Fuck like a Beast)” hade släppts i april 1984 och fick inte komma med på skivan (dock senare som bonusspår) då den ansågs för grov. Man får dock ändå ett antal medryckande rocklåtar såsom “I Wanna Be Somebody”, “L.O.V.E. Machine” eller “Sleeping in the Fire”. Sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Blackie Lawless har en fabulöst rå röst som skiljer honom från andra band vid denna tid och det är ännu en fröjd att höra låtarna trots den lite pajiga imagen med sågklingor i skrevet och vad det nu var...

Iron Maiden gick från klarhet till klarhet vid denna tid och släppte nu sin tredje klassiska LP på raken i och med “Powerslave” (3 september 1984). Steve Harris har själv sagt att han är missnöjd med delar av repertoaren och visst finns det utfyllnadslåtar (inklusive en instrumental) men de klassiska låtarna är så starka så man glömmer det. Det är “Aces Hight”, “Two Minutes to Midnight”, titelspåret samt den maffiga “The Rhyme of the Ancient Mariner” (tonsättning av en dikt av Samuel Taylor Coleridge på totalt 17 minuter) som gör att man på något vis tänker på hela skivan som fantastisk. Å andra sidan håller även Maidens utfyllnadslåtar rätt bra kvalitet. Plattan följdes upp med den massiva “World Slavery Tour” 1984 – 85 från vilken det även kom en finfin liveplatta.

Iron Maiden-kopiorna (i alla fall angående Geoff Tates sång) Queensrÿche släppte första LP:n “The Warning” 7 september 1984 och även om den är okej så behövde de ännu hitta sin form. Samma dag kom Mercyful Fate med sin andra LP, “Don't Break the Oath” som är bättre producerad men i stor utsträckning mest en fortsättning på debuten. Dock en mycket stark lyssningsupplevelse. 

Kiss tuffade på starkt efter "avmaskningen" året innan och släppte 17 september 1984 "Animalize" som väl ändå får klassas som en av deras starkaste album från 80-talet (om inte DET starkaste). Magnifik inledning med "I've Had Enough" (som jag minns att jag fick på en kassett som delades ut av Glassbilen) och jättehiten "Heaven's on Fire". Minns att jag gillade "Lonely is the Hunter" som är en sådan där typiskt gungande Kiss-låt i maklig takt. "Thrills in the Night" är en dramatisk höjdare mot slutet av skivan. Kom så småningom att skaffa denna skiva på kassett och den ligger säkert ännu i en kartong någonstans. 

I slutet av månaden kom Armored Saint med sin debut “March of the Saint” (26 september 1984) som jag mest nämner som kuriosa eftersom sångaren John Bush senare blev frontman i Anthrax. Gruppen gick back på den ganska ofokuserade debuten med en ganska profillös och snäll thrash. En annan thrash-grupp, kanadensiska Voivod, släppte i september 1984 sin debut “War and Pain” som innehåller ganska monoton och brötig musik med dito sång. Gruppen skulle dock genomgå en mycket spännande utveckling.

En av årets överraskningar för nostalgiker (redan då) var Deep Purples återförening med den klassiska sättningen från 1969 – 73 (Mark 2). Detta innebar att man släppte LP:n “Perfect Strangers” (29 oktober 1984) och började turnera för fullt. Det är just titelspåret samt den närmast episka “Knocking at Your Backdoor” som man minns. Resten är okej och låter väl som det klassiska Deep Purple med lätt uppdaterad ljudbild. Detta blev väl allt som allt den bästa LP gruppen släppte efter återbildandet som även höll i sig trots kommande medlemsbyten. 40 år senare är Ian Paice den enda originalmedlemmen med i gruppen även om Gillan och Glover också hänger med.

I oktober 1984 kom även en annan otroligt spännande debut i och med det hemliga svenska bandet Bathory och debuten “Bathory” (inspelad i schlagerkompositören Peter Himmelstrands garage!). Bakom gruppen stod Thomas “Ace” Forsberg, även känd som Quorthon, samt ett antal hemliga musiker. Då Quorthon bestämde det mesta kan gruppen närmast ha tjänat som fasad åt det som i grunden var en soloartist. Musiken var otroligt skitig, rå och underproducerad och hårdare än föregångare som Venom. Pappa Börje Forsberg, som mest sysslat med dansband, var producent. Denna osannolika orkester slog stort inom ramen för sin genre och Bathory blev ett viktigt namn inom Black Metal ä en om Quorthon med tiden skulle lämna detta format eftersom han inte ville förknippas med de tokigare elementen på Black Metal-scenen.

Samma månad kom tyska Running Wild med sin “Gates of Purgatory” där man redan börjat utveckla sin pirat-image. Dock skulle man behöva slipa lite på låtarna.

En annan betydande Black Metal-akt, schweiziska Celtic Frost (tidigare Hellhammer), kom med debut-LP “Morbid Tales” i november 1984. Precis som Bathory är det ett ganska brötigt och skitigt sound men inte lika extremt som Bathory (en grupp som Celtic Frost rimligen inte hade hunnit höra). Debuten är stark men efter ett par album skulle Celtic Frost utvecklas i en än mer spännande riktning.

Tre skandinaviska akter, där jag inte hittat exakt datum för släpp utöver året, är värda att nämna. Först och främst den i USA bosatte Yngwie Malmsteen som debuterade med “Rising Force” i den stil som senare kallats “neoklassisk”, d.v.s. ett väldigt ekvilibristiskt spel och ibland även i hisnande tempo men även med en hel del dynamik. Yngwie hade hjälp av bland andra sångaren Jeff Scott Soto, svensken Jens Johansson på keyboard och den gamle Jethro Tull-trummisen Barriemore Barlow. Många menar dock att Yngwie gjorde bäst ifrån sig redan på debuten och en av mina vänner, som stod utanför då Yngwie spelade i trakten av Uppsala i somras, noterade ändå att hans tidiga låtar dominerade repertoaren.

Gruppen Smack från Finland har mest blivit kända som favoritgrupp för Izzy Stradlin i Guns'n'Roses (ni vet, den coole killen i bandet som även lämnade gruppen först) och skivan “Smack on You” innehåller klassiskt slafsig och stökig Stones-rock som är väl värd att kolla in för alla vänner av den traditionen.

Svenska 220 Volt släppte “Powergames” men ännu efter tre eller fyra lyssningar måste jag säga att det är ganska profillöst med låtar som inte fastnar. Men de hade sina fans när det begav sig.

Synten 1983

 

Synten 1983 rullade på och det finns många klassiker detta år. En av programledarna i synthpodden “Blå måndag” brukar säga att 1983 är hans favoritår eftersom det var då 1980-talet började “på riktigt”. Å andra sidan sätter han 1988 som sista “riktiga” 80-talsåret så det är ett ganska kort 1980-tal. I grunden fortsätter man sedan i samma stil på “Touch” (13 november 1983) med nummer som “Right by Your Side”, “Here Comes the Rain Again” (stor favorit för mig) och “Who's That Girl”. Man skulle sedan även göra ett fantastiskt soundtrack året därpå innan man gled in i helt annan musik.

Hur som haver. Eurythmics var vid denna tid, på tre album till, ännu ett syntband som många gånger spelade drömsk och elektronisk musik men även med popkvaliteter. 4 januari 1983 släppte man plattan “Sweet Dreams (are made of this)” som givetvis innehåller klassiker som titelspåret och “Love is a Stranger” men även bortglömda låtar som den fina avslutande “This City Never Sleeps”.

Depeche Mode avslutade månaden med att släppa singeln “Get the Balance Right” (31 januari 1983), en poppig historia av Alan Wilder, nu fullvärdig medlem. Denna singel kom dock aldrig med på någon LP. Depeche Mode gav sedan ut sin tredje och hårdaste (vare sig för eller senare) platta “Construction Time Again” 22 augusti 1983. Här finns förstås syntpopiga nummer som den pianodrivna “Love in Itself” och klassikern “Everything Counts” men även hårdare nummer som “More than a Party” (som fick avsluta turnén 1986) och blytungs “Pipeline”. Tydliga influenser från industriscenen anades och det var även vid denna tid som Martin L Gore, som talade god tyska, flyttade till Berlin. Alan Wilder har skrivit två låtar, “Two Minute Warning” och “The Landscape is Changing”. Överlag en mycket bra skiva som jag gärna återvänder till.

Under loppet av januari 1983 släppte Soft Cell även sin andra LP, “The Art of Falling Apart”. Kanske lite mer experimentell än den första och med lite mindre omedelbara låtar men här finns ändå ett antal starka och gripande nummer såsom “Where the Heart is”, “Numbers”, “Kitchen Sink Drama”, “Baby Doll” och särskilt “Loving You Hating Me”. En stark prestation av duon Almond/Ball.

Mars 1983 blev en månad då de elektroniska klassikerna duggade tätt. Först ut var O.M.D.:s lite dystra och kusliga “Dazzle Ships”(4 mars 1983) som enligt vissa källor tydligen delade fnsen en del. Den är inte helt olik deras tidigare produktion men med mer makabra texter och ljudinslag. En av alla tiders bästa elektroniska maxisinglar kom i form av New Orders “Blue Monday” (7 mars 1983) med sin tunga basgång och hårdpumpande beats i någon form av gotisk hi-NRG-disco. Sålde järnet och är trots (för allt som säljer järnet behöver inte vara jättebra) det en given klassiker som alltid gör mig glad. Samma dag kom Tears for Fears debut-LP “The Hurting” (7 mars 1983). Singeln “Mad World” representerar i grunden skivan ganska bra eftersom det är en smula inåtvänt och grubblande och en del även handlar om en svår barndom.

Ryuichi Sakamoto släppte 1 maj 1983 “Merry Christmas, Mr Lawrence”, soundtrack till filmen med samma namn (med David Bowie i en av huvudrollerna). Det är vacker och stämningsfull musik, inte minst huvudtemat, och Sakamotos med tiden ständige parhäst David Sylvian gästar på något spår. En annan mer obemärkt debut kom med Ministrys “With Sympathy” (10 maj 1983). Gruppen, senare känd för stenhård industrimetall, spelade här ganska anonym syntpop. Al Jourgensen, som senare skulle se ut som något ur “Mad Max” poserar med dito utseende på omslagets baksida. Det skulle dock bli ändring. Exakt när nästa skiva kom ut vet jag inte men tyska kultgruppen Malaria gav 27 – 28 maj 1983 två koncerter på Danceteria i New York och detta blev senare under året liveskivan “Revisited” som är ganska suggestiv med svaga publikljud och laddad stämning. Väl värd en lyssning för den som är obekant med gruppen.

Yazoo släppte sina andra och sista LP i och med “You and Me Both” (4 juli 1983). Den stora klassikern är “Nobody's Diary” men även låtar som “Mr Blue” och “Walk Away from Love” visar på att Vince Clarke odlade samma vemod som hans gamla vänner Depeche Mode parallellt gjorde. Till och med låten “Happy People” låter närmast som en ironi med sitt mollstämda anslag. Samma månad kom Kraftwerk med första livetecknet på två år i och med singeln “Tour de France”, en snygg historia om den franska cykeltävlingen som även visar på bandets smått extrema intresse för cykling vid denna tid. Låten är tänkt att illustrera cykling och Ralf Hütter ville rentav göra en helt LP centrerad kring cykling men det blev inte så. Istället fick publiken vänta tre år på nästa skiva, LP:n “Electric Café. “

Gamle jazzveteranen Herbie Hancock gav i augusti 1983 ut skivan “Future Shock” där han tagit intryck av electro och hip hop och annat samtida. På så vis blir skivan även väldigt, väldigt daterad med sina ljud men det var ändå ett modigt försök och skivan har gott underhållningsvärde. Samma månad kom New Order med singeln “Confusion” som också tagit intryck av ungefär samma musik och som hade producerats av Arthur Baker. Tangerine Dream släppte i september en kylig men värdig skiva med titeln “Hyperborea” där man ytterligare rör sig mot ett nyare sound.

31 oktober 1983 kom två skivor som inte helt skilde sig från varandra i tonläge åtminstone. Eftersom Yazoo i tysthet gått i graven började den rastlöse Vince Clarke jobba med nya vokalister och under namnet The Assembly” släppte han singeln “Never, Never” med Feargal Sharkey från Undertones bakom micken. Det blev en megahit men gruppen blev mer eller mindre ett enmansprojekt. Samma dag kom den mollstämda gruppen China Crisis med LP:n “Working With Fire and Steel” med den fina singelhiten “Wishful Thinking”, en låt jag faktiskt hade glömt bort.

Tre odaterade skivor från 1983 får avsluta denna sammanställning. Först ut är Cybotron med albumet “Enter”. Den senare technopionjären Juan Atkins var en av medlemmarna och gruppen bjuder just på en tidig form av house eller techno med suggestiva ljudbilder från ett sönderfallande detroit. Gruppen blev dock inte långlivad men blev föregångare för den nya musik som växte fram i både Detroit och Chicago. Einstürzende Neubauten släppte sin andra LP med namn “Zeichnunen des Patienten O.T.” (“teckning av patienten OT”) där just en mentalsjuk persons teckningar inspirerat musiken. Betydligt lugnare än “Kollaps” med Bargelds speciella röst framför ibland lugna och ibland mer hotfulla ljudlandskap. Dock inget man lyssnar på överdrivet ofta. Sist ut var Front 242:e maxisingel “Endless Riddance” med låtarna “Controversy Between”, “Sample D” och “Take One”. Skivan kom att gå ganska mycket på collegeradio i USA där särskilt “Take One” blev populär och banade väg för skivkontrakt med Wax Trax i USA. Just “Take One” körde gruppen ännu på sina sista konserter 2024 – 25. Musiken är ännu inte så hård men ändå avskald, kall och stämningsfull.

Hårdrocken 1983

 

Hårdrocksåret 1983 inleddes med att Def Leppard släppte ännu ett album (“Pyromania”, 20 januari 1983) med sin vid det här laget nästan patenterat radiovänliga hårdrock där nummer som “Rock of Ages” och “Photograph” blev stora hits. Samma månad kom Black Sabbath till sist ut med en riktig liveskiva i form av den palindrombetitlade “Live Evil” (nej, den uselt inspelade “Live at Last” som skivbolaget verkligen gav ut för att raka pengar orkar jag aldrig lyssna på) med sättningen Iommi-Butler-Dio-Appice. Förutom att vi får höra det bästa från de två skivorna med Dio så blir det även många klassiker från Ozzy-eran, ända tillbaka till “Black Sabbath”. Min favorit bland Sabbaths liveskivor även om jag är lite färgad av att detta var den första jag hörde. Var även mycket fascinerad av omslaget som bjöd på en slags kavalkad över de kusliga figurer som figurerat i Sabbaths låtar över åren.

Quiet Riot, gruppen som fick släppa Randy Rhoads till Ozzy, fick ett genombrott med plattan “Metal Health” (28 februari 1983) och där titelspåret blev en hit men framför deras tolkning av Slades “Cum on Feel the Noize”. I övrigt rätt anemisk glamrock. Gruppen skulle året därpå planka sig själva med ännu en Slade-cover innan de försvann in i anonymiteten. Europe släppte sin självbetitlade debut “Europe” (14 mars 1983) och kan väl ståtta med ett antal låtar om vilka kan sägas “bra för att vara svenskt”. Åtminstone låtar som “Seven Doors Hotel” eller “In the Future to Come” har de nog även kört på senare års turnéer vad jag förstår. Intressant nog finns här en instrumentallåt (“Boyzaont”) som John Norum skrivit ihop med Eddie Meduza(!) som han tidigare kompade. Det kan även nämnas att Easy Action och 220 Volt 1983 släppte självbetitlade debuter som väl får sägas vara okej i genren om än inte originella. Det är melodisk hårdrock/glamrock. Under mars släppte Saxon även sin första skiva efter de gyllene åren 1980 – 81 (och en liveplatta däremellan) i form av “Power and the Glory”. Kanske något mer lättsamma låtar men ingen stor förändring. “This Town Rocks” är väl en av deras typiska partylåtar medan avslutande “The Eagle has Landed” får stå för deras mer episka sida.

Twisted Sister släppte sin andra LP, “You Can't Stop Rock'n'Roll” i april 1983 och härifrån har titelspåret såväl som “The Kids are Back” blivit klassiker inom den lite hårdare men ändå glambaserade åttiotalshårdrocken. Skivan är inspelad i Storbritannien. Ett par av 1983 års tyngsta klassiker kom i maj. Först ut var Iron Maiden med “Piece of Mind” (16 maj 1983) där den sättning som många kallar Iron Maidens “klassiska” (Harris-Dickinson-Murray-Smith-McBrain) äntligen tagit form i och med att Clive Burr byttes ut mot Nicko McBrain på trumstolen. Det är biffig episk hårdrock med flera klassiker (“Where Eagles Dare”, “Flight of Icarus”, “Die With Your Boots on”, “Revelations” och särskilt “The Trooper”) även om de mer utfyllnadsaktiga låtarna också håller god nivå. På turnén öppnade man med musik från filmen “Where Eagles Dare” (“Örnnästet”). Hack i häl på “Piece of Mind” kom Dios debut “Holy Diver” (25 maj 1983). Det är en anmärkningsvärt platta då i stort varenda låt är en riktig hårdrockshit och jag kan den mer eller mindre utan och innan, från inledande “Stand up and Shout” till avslutande “Shame on the Night”. En fantastisk hårdrocksskiva från åttiotalet som betydde enormt mycket för mitt 11-åriga till 15-åriga jag. Det går helt enkelt inte att skriva objektivt om denna skiva. Och just skivomslaget där djävulsfiguren (tydligen kallad “Murray”) dränker prästen var ju bra... ja. I maj 1983 kom Hanoi Rocks även med skivan “Back to Mystery City” där de kör på i samma stil som förut med glammiga nummer som “Malibu Beach”. Överlag är de här säkrare i låtskrivandet. Ratt släppte även en denna månad en självbetitlad EP som nog innehåller det tuffaste de spelade in.

Mellan en mager juni och dito augusti släppte Metallica sitt debut album “Kill'em All” (25 juli 1983). Skivan var från början tänkt att heta “Metal Up You Ass” (ett stridsrop gruppen använde på sina konserter) och på omslaget skulle finnas en arm med en machete som kom upp ur en toalett. Även om gruppen låg på ett mindre (och troligen mer tolerant)bolag vid namn Music for Nations så blev det ändå lite för magstarkt så man tog något mer familjevänligt i form av titeln “Kill'em All” med en blodig hammare. Skivan spelades in med okänd producent i en sliten studio i delstaten New York. Bandet tog dock alla chanser de fick och gav järnet när de öste igenom sin liverepertoar i rasande tempo. Kirk Hammet och hade då varit medlem i tre månader men det är en samspelt ensemble. Ljudet är som sagt lite si och då men det kompenseras med energin i aggressiva låtar som “Motorbreath”, “Whiplash”, “Phanotom Lord” eller avslutande “Metal Militia”. Och så ett maffigt bassolo från den klassiskt skolade Cliff Burton. Bandet blev med ens representanter för den nyare och mer skitiga formen av metal som fick heta just thrash metal och de mer betydande namnen började göra väsen av sig just 1983. På gymnasiet var Metallica ännu bland den hårdaste metal jag visste om men det skulle förändras redan innan jag ens tagit studenten då hårdrocken genomgick snabba förändringar vid denna tid.

Hösten 1983 blev en hektisk tid angående nya skivor. Michael Schenker Group släppte 2 september 1983 “Built to Destroy” där sångaren Gary Barden återvände efter en skiva med gamle Rainbow-vokalisten Graham Bonnet som nu hade hoppat. Det blir klassisk MSG med några rökare som “Rockin' My Nights Away”, “Captain Nemo” och “Rock Will Never Nie”. Lika bra som någon av gruppens tidigare skivor. Black Sabbath släppte en vecka senare “Born Again” (9 september 1983) med tre fjärdedelar av den riktiga sättningen samt Ian Gillan från Deep Purple på sång. Resultatet är inte så hemskt som det låter på papper förutom den formligen vederstyggliga ljudbilden och dito omslaget. Ian Gillan gav en dos humor till Black Sabbath innan han sedan gick till det återförenade Deep Purple och denna version av Sabbath formligen föll sönder. September 1983 var överlag en bra månad för hårdrock och Kiss släppte 18 september 1983 sitt första osminkade album “Lick it up” där väl mest titelspåret blivit känt men där även nummer som “All Hell's breaking loose” brinner. I slutet av månaden kom Mötley Crüe med sin kanske bästa skiva (i konkurrens med 1989 års “Dr Feelgood”) “Shout at the Devil” (23 september 1983). Om man bortser från skivans blöjiga flört med satanism så innehåller den dock flera bra glamrocklåtar i den hårdare änden av skalan såsom titelspåret, “Looks That Kill” samt covern på Beatles “Helter Skelter”. Bättre lät Mötley Crüe aldrig förutom just 80-talets sista skälvande tid. Aldo Nova släppte sin andra skiva “Aldo Nova... Subject” 30 september 1983. Han fortsätter i samma melodiska stil som på först skivan men kanske med lite mindre minnesvärda nummer. Dock ändå helt okej. Under denna månad släppte även Y&T skivan “Mean Streak”. Jag har med tiden kommit att bli en varm förkämpe för det underskattade bandet Y&T och skivan innehåller flera goda portioner av hjärndöd men medryckande åttiotalshårdrock såsom titelspåret, “Lonely Side of the Town”, “Midnight in Tokyo” och särskilt “Down and Dirty”.

Yngwie Malmsteen, Sveriges utvandrade gitarristdiva, dök i oktober 1983 upp på skivan “No Parole from Rock'n'Roll” med Alcatrazz. Det är vanlig åttiotalshårdrock med några okej låtar såsom “Islands in the Sun”. Nog sagt. Nightranger släppte samma månad “Midnight Madness” med hitballaden “Sister Christian”. Mest spännande denna månad var dock Mercyful Fates debut “Melissa”. Trots stämplen som “Black Metal-band” är musiken ganska mjuk men de obehagliga texterna och King Diamonds febriga stämma ger musiken en extra krydda. Lite underproducerat men i stort har gruppen och King Diamond solo behållit detta sound under kommande år.

Ozzy släppte sin tredje studioskiva “Bark at the Moon” i november 1983. Det är nog mest titelspåret, med en video där Ozzy är utklädd till varulv, som man minns även om övriga låtar är okej. Såg videon såsom helt ny på SVT och blev tagen. Tyckte rentav det var riktigt hårt.

Året avslutades med två tunga släpp, på sina respektive vis. Först ut var Slayer med debuten “Show no Mercy” (3 december 1983) som bjuder på tå thrash metal om än något mindre biffig och lite tunnare än Metallica. Å andra sidan var Slayer alltid i grund och botten ett punkband. Låtar som “Die by the Sword” har dock hängt med. Som årets sista mer betydande skivsläpp kom Accepts “Balls to the Wall” (5 december 1983) med tunga nummer såsom titelspåret, “London Leatherboys”; “Head Over Heels” och “Love Child”. Överlag en ärlig och förbannad bra hårdrocksskiva från tidigt 1980-tal.

Synten 1982

 

Syntåret 1982 var kanske inte riktigt i stil med 1981 men det bjöds ändå på en del spännande i den breda kyrka som omfattar elektronisk musik. Franska Die Form kom 13 mars 1982 ut med sin första riktiga LP, “Die Puppe”. Den innehåller lite lagom experimentell synth som tål att höras fler gånger. Visage kom 26 mars 1982 med sitt andra album, “The Anvil”. Det är ganska okej låtar på den och av naturliga skäl påminner soundet om Ultravox (flera var ju med och skrev låtar i Visage) men det finns ingen dunderhit i stil med “Fade to Grey”. I mars släppte Tangerine Dream även sitt bästa album på flera år, “White Eagle”. Här har man uppdaterat soundet lite och det finns smärre Kraftwerk-influenser i vackra och de taktfasta låtarna.

A Flock of Seagulls släppte i april 1982 debuten “A Flock of Seagulls” och även om det är okej så är plattan kanske lite anonym även om de skulle lyfta. Som bjärt kontrast mot AFOS:s behaglliga musik kom samma månad även SPK ut med en LP, “Leichenschrei”. Fascinationen för död och udda kroppsdelar tycks vara minst lika stor som hos flera senare grindcore- och dödsmetallband och även om musiken är ganska obehaglig så landar de ändå på rätt sida om olyssningsbart/lyssningsbart. Det är på det hela taget en mycket spännande och atmosfärisk skiva och bland dess tillskyndare finns Edward Ka-Spel i “Legendary Pink Dots”. En tredje skiva som kan nämnas denna aprilmånad var Front 242 andra singel “U-Men/Ethics”. Medan b-sidan är en kurositet som jag fortfarande inte riktigt lärt mig så har a-sidan med sin dunkla text och malande rytm blivit en klassiker i gruppens repertoar som de spelade ännu när jag såg dem sista gången 30 november 2024.

Jean-Michell Jarre släppte 5 maj 1982, “Les Concerts en Chine”, hans första liveplatta. Det är en märklig och ganska suggestiv historia där liveversioner blandas med vad som eventuellt är studioexperiment eller i alla fall helt nya låtar. På ett sätt visade Jarre att du kunde experimentera även med liveplattans format. 10 maj 1982 släppte New Order singeln “Temptation” som förvisso är en rocklåt i huvudsak men intressant att nämna som ett första steg på vägen mot något mer rytmiskt och synthindränkt. Cabaret Voltaire, som tidigare varit rätt svårsmälta, gav i maj 1982 ut “2 x 45” som har inslag av EBM och är ganska taktfast överlag jämfört med en del av deras mer irrande tidiga låtar.

Ett par av årets mer viktiga skivor kom under sommaren. Först ut var Talk Talk med debuten “The Party's Over” (12 juli 1982) och låtar som “Talk Talk”, titelspåret och “Is it so serious” förmedlar egentligen det som albumet heter. Det är välgjorda och minnesvärda låtar men generellt mollstämda och reflektiva. Musik att spela efter festen, bokstavligen. Strax därpå kom Yazoo med debuten “Upstair's at Erics” (20 augusti 1982). Skivan är döpt efter produdenten som hjälpte Vince Clarke och Alison Moyet att färdigställa det hela. Albumet är inspelat i samma studio där “Speak and Spell” spelades in och föga förvånande låter det rätt likt detta album fast med kvinna på sång. Klassiker som “Don't Go”, “Goodbye 70's” och “Only You” staplas upp men även den dystra “Winter Kills” är värd att lyssna på. Singeln “Situation”, som kom mellan gruppens båda album, verkar finnas med som bonusspår på båda. I augusti 1982 släppte även tyska kultbandet Malaria sin debut-LP “Emotion” som trots titeln innehåller ganska kylig och hård synthmusik. Inte riktigt på EBM-nivå, men ändå.

1 september 1982 släppte Fad Gadget sin tredje LP, “Under the Flag”. Överlag bra och stabila låtar och särskilt titelspåret låter lite som Pet Shop Boys. Undrar om Tennant/Lowe lyssnade? Blancmange släppte sin debut “Happy Families” 24 september 1982 och även om det är okej så låter det hela i fråga om sångstil och sound som vilket annat lättare elektroniskt band som helst vid denna tid. Precis i slutet av månaden, 27 september 1982, kom Depeche Mode med “A Broken Frame”. Medan Vince Clarke spelade in med Alison Moyet så kämpade hans tre före detta kumpaner på som trio (också i Blackwing och säkert kan de ha sprungit på varandra) eftersom Alan Wilder ännu bara användes som livemusiker. Förutom några enstaka hemskheter (“Meaning of Love”, “A Photograph of You”) så finns här flera fina och vemodiga låtar såsom “Leave in Silence”, “My Secret Garden” och “The Sun and the Rainfall”. Martin L Gore är ganska filosofisk i sina texter och näst sista låten, den suggestiva “Shouldn't Have Done That”, verkar handla om en blivande diktator. Allt som allt en skiva jag då och då ändå återvänder till med sin känsla av enslighet och höst. Samma månad släppte Front 242 även debut-LP:n “Geography” där soundet är betydligt tunnare än vad man senare vant sig vid hos Front 242 men istället är de lite avskalade låtarna ganska fascinerande. Texterna är ibland kryptiska och kyligt reflekterande och det är en skiva som kommit att växa över åren.

Ultravox släppte sin ganska syntiga “Quartet” 15 oktober 1982 vilken jag nog håller högre än föregångaren “Rage in Eden” med låtar som “Reap the Wild Wind”, “Hymn”, “Visions in Blue” eller “We Came to Dance”. Samma månad släppte DAF “Für Immer”, den avslutande delen i deras klassiska albumtrilogi på Virgin Records. Inte så mycket nytt förutom en kanske lätt uppdaterad ljudbild och färre klassiska låtar även om stycken som “Kebab Träume” är minnesvärda.

Det var många debuter detta år och en annan ganska egen grupp, Indochine, släppte sin första LP, “L'Aventurier” 15 november 1982. Just titelspåret med sin kombination av synthljud och en markerad twang-gitarr lade grunden till Indochines speciella sound och de har förblivit en älskad kultgrupp i den elektroniska världen. En annan kultgrupp som rörde sig i utkanten av syntscenen, Legendary Pink Dots, släppte också sin debut “Brighter Now” 7 december 1982. Mer syntiga än på debuten kom de dock inte att bli i och med flitigt med trummaskiner och syntetiska ljud innan de sedan rörde sig mer mot psykedelisk rock med stor ljudbild.

Ett par album som jag inte kunnat datera mer exakt kom också under året. Belgiska Absolute Body Control (där medlemmar senare blev del av The Klinik) kom med debut-albumet “Numbers” som består av malande men ändå ganska lättsamma instrumentallåtar. Ganska underhållande överlag. En megaklassiker stod dock Die Krupps för i och med sin andra LP, “Volle Kraft Voraus”. Här har vi i hög grad en av grundstenarna till Electronic Body Music (EBM) med hårda och aggressiva stycken såsom titelspåret, “Goldfinger” och klassikern “Wahre Arbeit – Wahrer Lohn”. Både DAF och Die Krupps var även värdiga efterföljare till Kraftwerk på Düsseldorfs växande elektroniska scen.

Hårdrocken 1982

 Givetvis blev 1982 också ett mycket bra hårdrocksår och energin från fantastiska 1981 rullade, så att säga, bara på. Först ut bland de skivor jag tänkt kommentera är Aldo Novas “Aldo Nova” (18 januari 1982). Kanadensaren, på vars dopattest det står Aldo Capuruscio, var för mig som ung mest ett namn och några omslag i skivkataloger eftersom jag inte hann med honom. Jag tror att någon av mina klasskamrater faktiskt kunde hans skivor ganska bra och jag kan även ha hört honom hemma hos denne men är inte säker eftersom det var ett tag sedan. “Aldo Nova” innehåller lättsam men ganska snygg melodisk hårdrock och låtar som “Fantasy”, “Ball and Chain” och balladen “Folling Yourself” fastnar ganska lätt. Just för den som gillar melodisk hårdrock med popanstrykning bör Nova vara något att lyssna in sig på.

Samma månad (januari 1982) utkom även Hanoi Rocks med sina andra platta, “Oriental Beat”. Det är lite mer minnesvärda låtar här och en del blås (exempelvis “Motiviation” och “Teenage Outsiders”. Det är lite Stooges över “MC Bay” medan “No Law and Order” är ganska ett ganska oblygt lån från The Clash (men med lite för svulstig gitarr som min gode vän Tomas påpekade). Titelspåret samt “Lightning Bar Blues” är väl ändå ett par av rökarna på skivan. Överlag ett helt okej hopkok av New York Dolls, Johnny Thunders och en del glamrock från Los Angeles samt några av de ovannämnda ingredienserna. Senare under året släppte gruppen även “Self Destruction Blues” (13 november 1982) som var en sammanställning av b-sidor och uddaspår.

I februari 1982 släppte Magnum vad som kanske kom att bli en av åttiotalets mest tongivande melodiska hårdrocksplattor med “Chase the Dragon”. Jag pluggade Magnum ganska hårt inför olika hårdrocksgiss och den här plattan körde jag ganska ofta. Här lyfter gruppen verkligen med ett antal minnesvärda melodier och kanske är detta överhuvudtaget den bästa skiva de någonsin släppte, i alla fall om man pratar om minnesvärda låtar. Från inledande och dramatiska “Soldier on the Line” via “On the Edge of the World” till den melankoliska och extremt melodiska “The Spirit” (som även snabbt fastnar). “Sacred Hour” kom att bli lite av en klassiker för gruppen och även “Walking the Straight Line” kanske är en utfyllnadslåt så fastnar även den ganska snabbt. Slutet på skivan kanske en smula svagare men “Hold Back Your Love”, en ballad, är ändå en helt okej avslutning på skivan. Samma månad kom Krokus även med “One Vice at a Time” som åtminstone gav oss glamrockklassikern “Love Stick Goes Boom”.

Två av de viktigare albumen från 1982 kom i mars. Först ut var Scorpions med “Blackout” (8 mars 1982) som inleds med trippeln “Blackout”, “Can't Live Without You” och “Noone Like You” följt av några utfyllnadslåtar innan “China White” och “When the Smoke is Going Down” avrundar. Scorpions har hittat sin formel fullt ut vid det här laget och även om de ibland blivit hånade som “smörband” så visar de på flera spår att de ändå kan spela ganska hårt. Strax därpå kom Iron Maiden med “The Number of the Beast” (22 mars 1982) som väl blev årets genombrott och även årets hårdrocksplatta. Vad kan jag säga som inte sagts? Plattan har kanske betytt mer än någon annan hårdrocksskiva för oss som växte upp på åttiotalet. Det är väl bara “Invaders” och “Gangland” som är lite mindre kända på skivan (men på inga vis dåliga låtar) medan resterande (“Children of the Damned”, “The Prisoner”, “22 Acacia Avenue”, titelspåret, “Run to the Hills” samt “Hallowed Be Thy Name” är Maiden-klassiker och tvättäkta klassiker överhuvudtaget. Iron Maiden visade att hårdrocksband kunde skriva de mest intelligenta och reflektiva texterna sedan Blue Öyster Cult.

Evigt otursförföljda Anvil släppte under våren sin kanske mest kända skiva (och låt) med “Metal on Metal” (15 april 1982). Okej, i ärlighetens namn är en del av låtarna på skivan inte sämre än valda nummer av, säg, Y&T men då den lite klumpiga “Metal om Metal” ändå är plattans mest namnkunniga låt så fattar jag åter varför Anvil aldrig blev särskilt kända. Givetvis kan band ibland ha otur men om band inte har tillräckligt bra låtar så kan de harva hur länge som helst utan genombrott.

Ett bands om däremot gick in i en svacka var Girlschool med sin “Screaming Blue Murder” (7 juni 1982). Talande nog är den låt jag minns bäst en cool cover på Stones “Live With Me” men i övrigt så hade soundet blivit en smula mer utslätat och tyvärr fortsatte den tendensen sedan under åttiotalet då bandet sneglade mot mainstreampubliken. En vecka senare kom Manowar med debuten “Battle Hymns” (14 juni 1982). Bandet har en väldigt distinkt image (lite som statister från “Conan barbaren”) men musiken är ganska lättrallad och texterna är lite som ett fattigmans Iron Maiden med mycket “sword and sandal”. Den stilen har bandet i princip behållit över åren.

Ännu en dunderklassiker kom i och med Judas Priest “Screaming for Vengeance” (1 juli 1982) som gav oss låtar som “Electric Eye”, titelspåret och “You've Got Another Thing Coming”. Precis som “British Steel” en mer rättfram metal-skiva efter den något mer stillsamma “Point of Entry”. Därefter skulle Priest släppa en skiva vartannat år till dess att Halford hoppade av och albumen skulle därtill skilja sig åt ganska markant. Samma månad kom Twisted Sister även med sin första EP, “Ruff Cuts” där åtminstone “What you don't know (Welcome to the Show)” är bra rock i AC/DC-stil. Bandet skulle i september 1982 även släppta debut-LP:n “Under the Blade” där i alla fall titellåten, den första egna komposition de skrev med Dee Snider, blivit klassiker. Överlag ganska effektiv glamrock men lite råare än genomsnittet.

Y&T släppte 24 augusti 1982 “Black Tiger”, en skiva som en del kritiker hånat för dess stolpiga ljudbild. Riktigt så illa är det inte men den som lyssnar på liveskivor hör förstås att bandets låtar lyfter mer på scenen. Texterna är dock ofta hjärndöda och parodiska men titelspåret, “Open Fire”, “Hell or High Water”, “Barroom Boogie” eller “My Way or the High Way” har ändå effektiva och trallvänliga riff för den som gillar mer partybaserad hårdrock.

När hösten 1982 rullade in så duggade de blivande klassikerna tätt. Accept släppte 4 oktober 1982 “Restless and Wild” där bandet fortsatte den lyckade väg de slagit in på med “Breaker”. Titelspåret liksom “Princess of the Dawn” är rena allsångslåtar men mest anmärkningsvärd är den blixtsnabba “Fast as a Shark” (med inledande tysk schlager) som blivit en föregångare till thrash metal och överlag är stenhård låt för att vara från 1982. Bandet spelade in i Dierks studios men började helt och hållet att producera själva.

Kiss gjorde efter några svaga år (med botten i storfloppen “The Elder”) en rejäl uppryckning i och med “Creatures of the Night” (25 oktober 1982) som bjöd på den raka rock de blivit kända för (framför allt i “I Love it Loud”) och även om Peter Criss bytts ut mot Eric Carr så ställde Ace Frehley upp en sista gång på omslag och i promotionvideos trots att hans inblandning i skivan i grunden var minimal. Den blev dock en välkommen comeback för det ekonomiskt pressade bandet som därefter även skulle byta från krisande Casablanca till Mercury och komma att ha fortsatt hyggliga framgångar under åttiotalet.

I oktober kom även Michael Schenker Group (MSG) med sin tredje skiva, “Assault Attack”. Man fortsätter med väldigt melodiska låtar (såsom på föregångaren “MSG”) såsom “Dancer” eller “Samurai” och i bagateller som instrumentala “Ulcer” får Schenker i alla fall visa vad han går för som gitarrist.

Venom följde upp sin debut med “Black Metal” (1 november 1982) som bjöd på mer av deras i grunden ganska klumpiga och skitiga metal med satanistiska och/eller ockulta texter vilket i sin tur räckte för att hålla intresset uppe. Utöver titellåten så blev “Countess Bathory” (som svenska Bathory i sin tur tog namnet ifrån), en skildring av den bokstavligen blodtörstiga grevinnan, en klassiker. Venom och Motörhead var bland det skitigaste man kunde höra vid denna tid men thrash metal lurade alldeles runt hörnet och samtidigt som denna skiva kom ut spelade de då okända Metallica flitigt live i San Francisco.

En vecka efter Venom, 8 november 1982, kom en annan Black Metal-grupp ut med EP:n “Mercyful Fate” som även är känd som “Nuns Have no Fun”. Danska Mercyful Fate är dock mer till sin image ett Black Metal-band eftersom de låter ganska olika jämfört med Venom. De var dels skickligare musiker och sångaren King Diamond sjöng renare och närmast i kastratstil. Texterna var dock ockulta.

Whitesnake släppte 15 november 1982 “Saints & Sinners” som väl inte bjöd på så mycket nytt jämfört med tidigare men dock en dunderklassiker inom åttiotalshårdrocken i och med “Here I Go Again”. Ett sjuttiotalsband, Led Zeppelin, avslutade sin skivkarriär med utgivningen av “Coda” (26 november 1982) som var en sammanställning av udda låtar (b-sidor, outgivet) i bandets katalog och lite av en skiva för komplettister.

Samma månad kom även Ozzy med liveplattan “Speak of the Devil” som enbart består av Black Sabbath-nummer. Ozzy hade mer eller mindre tvingats spela in skivan eftersom han skulle återfå rättigheterna till vissa nummer om han spelade in dem på nytt (detta är lite komplicerat för mig men jag berättar det som jag läst) och han gick tjurigt till verket samtidigt som inte heller hans medmusiker tyckte om idén. Vid ett gig på The Ritz i New York 27 september 1982 yxade sig Ozzy (med rakat huvud och i mjukisbyxor) igenom numren inför en vild publik. Ozzy fick dock ha en lapp liggande på en stol på scenen eftersom han glömt många av texterna. Eftersom Black Sabbath med Ozzy aldrig släppte en klok liveskiva (“Live at Last” är ökänd för sitt usla ljud) så är den ett bra komplement till Black Sabbaths “Live at Last” som kom året därpå.