Synten 1983

 

Synten 1983 rullade på och det finns många klassiker detta år. En av programledarna i synthpodden “Blå måndag” brukar säga att 1983 är hans favoritår eftersom det var då 1980-talet började “på riktigt”. Å andra sidan sätter han 1988 som sista “riktiga” 80-talsåret så det är ett ganska kort 1980-tal. I grunden fortsätter man sedan i samma stil på “Touch” (13 november 1983) med nummer som “Right by Your Side”, “Here Comes the Rain Again” (stor favorit för mig) och “Who's That Girl”. Man skulle sedan även göra ett fantastiskt soundtrack året därpå innan man gled in i helt annan musik.

Hur som haver. Eurythmics var vid denna tid, på tre album till, ännu ett syntband som många gånger spelade drömsk och elektronisk musik men även med popkvaliteter. 4 januari 1983 släppte man plattan “Sweet Dreams (are made of this)” som givetvis innehåller klassiker som titelspåret och “Love is a Stranger” men även bortglömda låtar som den fina avslutande “This City Never Sleeps”.

Depeche Mode avslutade månaden med att släppa singeln “Get the Balance Right” (31 januari 1983), en poppig historia av Alan Wilder, nu fullvärdig medlem. Denna singel kom dock aldrig med på någon LP. Depeche Mode gav sedan ut sin tredje och hårdaste (vare sig för eller senare) platta “Construction Time Again” 22 augusti 1983. Här finns förstås syntpopiga nummer som den pianodrivna “Love in Itself” och klassikern “Everything Counts” men även hårdare nummer som “More than a Party” (som fick avsluta turnén 1986) och blytungs “Pipeline”. Tydliga influenser från industriscenen anades och det var även vid denna tid som Martin L Gore, som talade god tyska, flyttade till Berlin. Alan Wilder har skrivit två låtar, “Two Minute Warning” och “The Landscape is Changing”. Överlag en mycket bra skiva som jag gärna återvänder till.

Under loppet av januari 1983 släppte Soft Cell även sin andra LP, “The Art of Falling Apart”. Kanske lite mer experimentell än den första och med lite mindre omedelbara låtar men här finns ändå ett antal starka och gripande nummer såsom “Where the Heart is”, “Numbers”, “Kitchen Sink Drama”, “Baby Doll” och särskilt “Loving You Hating Me”. En stark prestation av duon Almond/Ball.

Mars 1983 blev en månad då de elektroniska klassikerna duggade tätt. Först ut var O.M.D.:s lite dystra och kusliga “Dazzle Ships”(4 mars 1983) som enligt vissa källor tydligen delade fnsen en del. Den är inte helt olik deras tidigare produktion men med mer makabra texter och ljudinslag. En av alla tiders bästa elektroniska maxisinglar kom i form av New Orders “Blue Monday” (7 mars 1983) med sin tunga basgång och hårdpumpande beats i någon form av gotisk hi-NRG-disco. Sålde järnet och är trots (för allt som säljer järnet behöver inte vara jättebra) det en given klassiker som alltid gör mig glad. Samma dag kom Tears for Fears debut-LP “The Hurting” (7 mars 1983). Singeln “Mad World” representerar i grunden skivan ganska bra eftersom det är en smula inåtvänt och grubblande och en del även handlar om en svår barndom.

Ryuichi Sakamoto släppte 1 maj 1983 “Merry Christmas, Mr Lawrence”, soundtrack till filmen med samma namn (med David Bowie i en av huvudrollerna). Det är vacker och stämningsfull musik, inte minst huvudtemat, och Sakamotos med tiden ständige parhäst David Sylvian gästar på något spår. En annan mer obemärkt debut kom med Ministrys “With Sympathy” (10 maj 1983). Gruppen, senare känd för stenhård industrimetall, spelade här ganska anonym syntpop. Al Jourgensen, som senare skulle se ut som något ur “Mad Max” poserar med dito utseende på omslagets baksida. Det skulle dock bli ändring. Exakt när nästa skiva kom ut vet jag inte men tyska kultgruppen Malaria gav 27 – 28 maj 1983 två koncerter på Danceteria i New York och detta blev senare under året liveskivan “Revisited” som är ganska suggestiv med svaga publikljud och laddad stämning. Väl värd en lyssning för den som är obekant med gruppen.

Yazoo släppte sina andra och sista LP i och med “You and Me Both” (4 juli 1983). Den stora klassikern är “Nobody's Diary” men även låtar som “Mr Blue” och “Walk Away from Love” visar på att Vince Clarke odlade samma vemod som hans gamla vänner Depeche Mode parallellt gjorde. Till och med låten “Happy People” låter närmast som en ironi med sitt mollstämda anslag. Samma månad kom Kraftwerk med första livetecknet på två år i och med singeln “Tour de France”, en snygg historia om den franska cykeltävlingen som även visar på bandets smått extrema intresse för cykling vid denna tid. Låten är tänkt att illustrera cykling och Ralf Hütter ville rentav göra en helt LP centrerad kring cykling men det blev inte så. Istället fick publiken vänta tre år på nästa skiva, LP:n “Electric Café. “

Gamle jazzveteranen Herbie Hancock gav i augusti 1983 ut skivan “Future Shock” där han tagit intryck av electro och hip hop och annat samtida. På så vis blir skivan även väldigt, väldigt daterad med sina ljud men det var ändå ett modigt försök och skivan har gott underhållningsvärde. Samma månad kom New Order med singeln “Confusion” som också tagit intryck av ungefär samma musik och som hade producerats av Arthur Baker. Tangerine Dream släppte i september en kylig men värdig skiva med titeln “Hyperborea” där man ytterligare rör sig mot ett nyare sound.

31 oktober 1983 kom två skivor som inte helt skilde sig från varandra i tonläge åtminstone. Eftersom Yazoo i tysthet gått i graven började den rastlöse Vince Clarke jobba med nya vokalister och under namnet The Assembly” släppte han singeln “Never, Never” med Feargal Sharkey från Undertones bakom micken. Det blev en megahit men gruppen blev mer eller mindre ett enmansprojekt. Samma dag kom den mollstämda gruppen China Crisis med LP:n “Working With Fire and Steel” med den fina singelhiten “Wishful Thinking”, en låt jag faktiskt hade glömt bort.

Tre odaterade skivor från 1983 får avsluta denna sammanställning. Först ut är Cybotron med albumet “Enter”. Den senare technopionjären Juan Atkins var en av medlemmarna och gruppen bjuder just på en tidig form av house eller techno med suggestiva ljudbilder från ett sönderfallande detroit. Gruppen blev dock inte långlivad men blev föregångare för den nya musik som växte fram i både Detroit och Chicago. Einstürzende Neubauten släppte sin andra LP med namn “Zeichnunen des Patienten O.T.” (“teckning av patienten OT”) där just en mentalsjuk persons teckningar inspirerat musiken. Betydligt lugnare än “Kollaps” med Bargelds speciella röst framför ibland lugna och ibland mer hotfulla ljudlandskap. Dock inget man lyssnar på överdrivet ofta. Sist ut var Front 242:e maxisingel “Endless Riddance” med låtarna “Controversy Between”, “Sample D” och “Take One”. Skivan kom att gå ganska mycket på collegeradio i USA där särskilt “Take One” blev populär och banade väg för skivkontrakt med Wax Trax i USA. Just “Take One” körde gruppen ännu på sina sista konserter 2024 – 25. Musiken är ännu inte så hård men ändå avskald, kall och stämningsfull.