25 timmar i Nynäshamn

Om den regniga morgonen 5 oktober 2019 lämnade vi Visby för att styra kosan över havet och med den stolta staden Nynäshamn som mål. Tanken var att för andra året i rad delta i ”The Ultimate Music Quiz” som evenemanget kallas. Vi hade haft en mycket fin upplevelse för ett år sedan och hoppades på en liknande även i år.

Några smärre missöden skulle dock tillstöta på vägen. Av någon anledning (senare fick jag höra att det pågick en del andra evenemang i Nynäshamn denna helg) var det trevliga Skärgårdshotellet fullbokat och vi fick istället ta in på ett ställe vid namn Nicksta camping, beläget västerut i staden. Nu var det dock så väl att en av oss (Jessica) hade åkt över redan kvällen innan för att reka och därmed även kunde komma och hämta oss med bild för en snabb tur till Nicksta. Att checka in gick inte men den hjälpsamme receptionisten skulle lämna nyckel i skåp till oss då vi sedan kom hem mågon gång framåt småtimmarna.

Sagt och gjort. Det var nu uppehåll och vi hittade faktiskt rätt snabbt till centrala delarna av stan. På vägen lyckades jag dock trampa i en hundskit stor som en komocka och vi passerade även ett gäng sjungande och dansande katoliker på det öppna torget innan vi kunde hitta något grekiskt kafé där vi kunde inta en enkel lunch och en första öl. Lämpligtvis var det här även precis bredvid Folkets hus.

Förra året var det en skolaktig inramning på tävlingen och i år hade man istället ett nöjesparkstema. Vi kom i ganska god tid. Dock visade det sig att de arma arrangörerna kvällen innan hade drabbats av en gigantisk teknisk härdsmälta där alla skärmarna hade brakat och de delvis hade fått skaffa ny utrusning. Trots att man hade gjort det bästa av situationen så var merparten av skärmarna svarta och en del blinkande vilket gjorde det lite svårt att se svaren även om vi löste det genom att då och då skicka ut någon som kunde se hur det låg till.

I första delen, ett antal intron, blev det lite förvirrande då både vi och en del andra lag tog den vinjett som sedan skulle återkomma (ljudet av en berg- och dalbana) för en låt och flera lag skrev nog fel låt på fel rad genomgående. Dock vande vi oss snabbt vid att det var en vinjett och vi hade för övrigt ändå tur med att lyckas sätta introna på rätt rad.

Sjuttiotalet, som vi ofta kan surfa igenom, visade sig vara en riktigt tuff match (Jessica värkte fram Pacific Gas & Electric) men det fanns även duktiga lag som klarade sig sämre än oss. Det kom en dänga countrylåtar och jag var i alla fall glad att jag mindes att Loretta Lynn hade en låt som hette ”Coalminer's Daughter”. Nittiotalet gick rätt bra även om jag grämde ihjäl mig över att jag inte stod på mig angående Marianne Flynner trots att det var hon som ideligen dök upp i mitt huvud. 50- och 60-tal hade vi också ganska lätt med och ett tag låg vi fyra i tävlingens början.

Dock tappade vi efter att ha lämnat in ”sjukampen” med lite skivomslag och annat och låg sedan ungefär på mellan plats sex till åtta med vissa variationer över tid. På svenskt gjorde vi alla goda insatser. Några covers krånglade till det lite när vi kom till en blueskategori. Annars fanns det dock flera roliga kopplingar till det aktuella temat och olika delar av Gröna Lund. Man hade tänkt till lite. Klarade oss rätt bra på ett franskt tema som givetvis kopplades till Pariserhjul. Något slags rocktema surfade vi oss mer eller mindre igneom. När vi sedan kom till tiotalet kunde tre av oss närmast luta oss tillbaka och låta Jenny göra jobbet.

Under ett gäng tokroliga låtar så hade vi helt glömt bort att Bengt Pegefelt gjorde ”Köppäbävisan”. Kände dock igen en del spår vi diskuterat när vi själva valde tokroliga låtar till vårt giss så det passade ju bra. På 00-talet gick det också ganska bra med jämntjocka insatser från alla. En bunt med liveplattor var dock lite knepigare, bitvis. 80-talet kunde vi i stort sett spika och sedan tog vi väl merparten av låtarna i ett dansbandstema innan vi rundan av med intron.

Arrangörerna hade dock rejäl otur med sina skärmar och vi led med dem eftersom det gjorde tävlingen lite tuff för dem. Då skärmarna fungerade varierande så hade vi förstås gärna sett lite mer interagerande med publiken ifråga om att läsa upp svar men i övrigt var det hela precis som förra året snyggt genomfört även om arrangörerna även medgav att det redan från början hade svårt toppa förra årets otroligt fina och genomarbetade upplägg. Vi slutade för övrigt på en sjundeplats av totalt 44 lag och var nöjda med det. Dr Zoom tog, som så ofta, hem segern och det var överlag tjock med gotlänningar i toppen av tabellen vilket är kul.

Efter tävlingen blev det coverband i baren och en massa cirkulerande och eftersnack med andra tävlande innan vi sedan knallade hem och sov i ett trångt litet rum med toalett i korridoren innan vi sedan, efter ganska exakt 25 timmar i Nynäshamn, tog båten åter till Gotland. Vi ser fram emot 2020 med tillförsikt. Datum är ju redan klart.

SMQ och Bodyfest

Och i början av oktober 2019 föll det sig så att jag, Robert, skulle åka på Bodyfest och eftersom Stockholm Musikquiz (SMQ) inföll blott två dagar innan så var det ju liksom lika bra att slå ihop dessa evenemang. Sagt och gjort.

Under torsdagen 3 oktober hade jag så vaknat 03.30, tagit båten till kungliga huvudstaden, besökt min syster på en plats vid namn Örnsberg och i alla fall sett skymten av lite filminspelning, varefter jag tog en biltur med min syster (som skulle göra lite ärenden) och pratade om ditt och datt innan jag ställdes av vid tunnelbanestationen i Bandhagen och därefter förflyttade mig till Hornstull.

När det är kallt ute kan man ibland behöva slå ihjäl tiden inomhus en smula men till sist var jag så rastlös så jag hamnade utanför Bar Brooklyn redan vid 15.30. Lyckligtvis fick jag inom kort sällskap av den prominente gissaren Rydis varvid vi kunde fördriva tiden med småprat. Fler profiler anslöt sig efterhand och kön var till sist ganska lång.

Fick ett hyggligt bord men hamnade sedan i en soffgrupp då deltagare i vårt lag ville sitta bredvid ett annat lag. Vi hade i alla fall återupplivat Camillas Mirakel (med modifierad sättning) som vi tävlade med 4 april (då Ulf Gerhardz arrangerade). Kvällens arrangörer var veteranerna Quizryche, enligt uppgift kända för att göra ganska kniviga quiz. Till min glädje kunde jag innan det hela drog igång konstatera att ljudanläggningen, som 4 april låtit rätt förfärlig, nu ändå lät helt okej. I alla fall så pass så att man skulle kunna känna igen låtarna.

Tävlingen började på det hela taget bra och det var även en del ruggigt lätta saker. Att det hela öppnade med Erasures "Love to Hate You" invaggade mig genast i trygghet. Första temat hette "Kärlek och hat" och jag kanske borde ha tagit en Nas-låt (som jag försökt mata in från en spellista) men jag och hip hop, då... Även nästan tema med namnet "22:a vinsten, 21:a quizet" var helt okej även om vi försmädligt nog glömde vad Natasha Bedingfield hette.

Den första röda tråden var lite kvistig då vi glatt skrev "Bilar" och det sedan skulle var Rick Ocasek (men det var i alla fall en bilkoppling). Fem One Hit Wornders följde och jag får ärligt erkänna att jag aldrig hört tre av dem eller ens hört namnen på artisterna men de två senare fixade vi. Ett balladtema var ganska lätt och på något vis fixade vi Boyz II Men ("det låter sängkammarsoul!") även om det var fel låt (men jag kan å andra sidan bara en med dem, "I'll Make Love to You")

Fantastiskt rolig var grenen med grupper avbildade utifrån emojjis. Där klarade vi oss väldigt bra på det hela taget. Fast om man inte hört talas om gruppen Honungsvägen så kan man sitta och stirra sig fördärvade på en honungskruka och en väg... I en genre om försvenskningar satte vi en oerhört ung Tommy Körberg ("vem kunde det annars vara från DEN tiden?") men rörde nog till det lite då vi först skrev Alf Robertson och sedan ändrade oss trots att svaret var rätt från början. En klassiker. Klarade oss även ganska bra på artister som spelade på Woodstock 1969, 1994 och 1999.

Nästa röda tråd blev dock väldigt, väldigt kvistig för oss och vi var inte i närheten av svaret "schack" utan hakade upp oss på att flera av låtarna var kända från filmer. En tysk genre fungerade ganska bra för mig även om jag hade glömt bort vem som gjorde, öh, mästerverket "Da Da Da" (Trio).

Den enda lilla kraschen från arrangörernas sida under aftonen var ett sjok med texter där man får vers men inte refräng. Vi var tydligen inte ensamma om att bara fånstirra på dessa utan att kunna särskilt mycket allt (tror vi tog en låt). Därefter följde ett tema om "Baby" och här måste för en gångs skull ljudanläggningen ha spelat mig ett spratt då jag normalt borde ta Suicides "Dream Baby Dream" på två röda. Men inte ikväll inte. Det hela avrundades med några intron och till min glädje även en del hårdrock (som ryktet annars förtäljer inte står så högt i kurs vid SMQ).

Av 33 deltagande lag kom vi på en 19:e plats vilket väl ändå får vara okej med tanke på att SMQ ligger på en brutalt mycket högre nivå än vår små giss i Visby. Men hur som haver ändå roligt komponerat och säkert kände jag en tredjedel eller mer av de deltagande så nog fick jag träffa folk. Och aftonen avrundades med att gissprofilen Ulf gav mig lift till min systers port så mer komfortabelt kunde det väl inte bli.

Två dagar senare var jag och min gamle vän Mange (i Visby känd som "synthar-Mange") på Nalen för att bocka av den första Bodyfest sedan 2014, när jag tittade efter. Vi hade tagit det lugnt under eftermiddagen, hade strosat igenom Nationalmuseum och kommenterat konst, tagit en öl i Kungsträdgården, smitit förbi Manges hotell för att hämta mer kläder inför kommande kvällskyla och gjorde oss heller ingen brådska med att se första bandet, Nattskiftet, utan gled nonchalant in vid 18.30 och hann då se svenska Severe Illusion (ett band jag tydligen såg som förband till Front 242 i december 2014, även om jag ärligt talat inte minns ett skvatt av detta). De var på det hela taget ganska okej. Vi kunde därefter cirkulerar lite och småprata i väntan på Die Krupps.

Just när det gällde Die Krupps, som jag senaste gången såg 1994, så visste man inte vad det skulle bli. Samma manglande hårdrockssynth som de spelade på 90-talet? Eller skulle de gå tillbaka till sitt äldre sound? "De har tydligen lämnat gitarrerna hemma" hade Mange läst på nätet och det stämde också när bandet äntrade scenen vid 20.15. Man öppnade friskt med "Volle kraft voraus", "Goldfinger" och ett gäng nummer från främst andra skivan men överlag spelades mycket från 80-talet. Först på slutet kom ett par 90-talslåtar men då ganska elektroniska sådana. Jürgen Engles hann även slå på sina rör ganska mycket under låtarna. Man gick av men kom sedan åter och rundade av med "Metal Machine Music" och (förstås) "Wahre Arbeit Wahre Lohn." Allt som allt en rolig spelning där även killarna själva såg ut att ha kul där under 75 minuter på scenen.

Vi smet in i lilla rummet för att se någon akt vid namn ELM men det var så proppfullt så att vi snart drog oss tillbaka till stora salen och väntade. Vi kollade in en rödhårig ljudtekniker som pratade flamländska men inte såg ut direkt som Daniel Bresanutti. Bandet gick punktligt på vid 22.30 och under närmare 90-minuter rakade de igenom ett antal klassiker (se setlist nedan) och även en och annan låt som man inte hört på ett tag såsom "Take One". Det blev inte någon ny upplevelse (det blir det aldrig när det gäller Front 242 numera) men efter att nu ha sett dem för femte gången så kunde jag i alla fall konstatera att de 60-åriga herrarna ändå ger så mycket de orkar på scen och att de, liksom Die Krupps, faktiskt verkar ha kul. När de gick av efter extranumren så släppte de en stund på sin kalla scenimage, log lite mot publiken och vinkade. Den som för övrigt såg gladast ut och vinkade mest var den anonyme extratrummisen. Jag skippade eftersläckaren, Presto Fervant, och fick ett punktligt tunnelbanetåg till min systers lägenhet. Och det var så 10-talets sista Bodyfest.

Setlist Front 242
1. First in/First Out
2. Take One
3. No Shuffle
4. Don't Crash
5. Funkhadafi
6. Quite Unusual
7. In Rhytmus Bleiben
8. Together
9. Kampfbereit
10. Commando Mix
11. Body to Body
12. Operating Tracks
13. U-Men
14. Headhunter
15. Moldavia
16. Happiness
17. Welcome to Paradise

Mellangiss 50 Shades of Popgiss Hösten 2019

Det känns onekligen lite ovant att skriva om ett Popgiss eller Mellangiss utifrån arrangörens synvinkel. Kan för all del bero på att senaste gången jag arrangerade var i herrens år 2000 och då visste jag inte vad en blogg överhuvudtaget var. Lite förvånande var det i april när Mr. Popgiss själv, Örjan Hillbom, kom och erbjöd vårt lag 50 Shades of Mos att arrangera det första höstliga Mellangisset någonsin. Vi accepterade dock på stående fot men det hade förmodligen blivit både en och två funderare till om vi inte redan från början vetat att vi hade Örjan som en trygg klippa att luta oss mot då det gällde allt kring tävlingen i form av lokal, ljudanläggning, svarshäften, tröjor, mat och dryck... ja, listan kan göras längre.

Och härmed kunde vi ju sedan ägna oss åt själva kärnuppgiften: att göra ett bra och varierat giss. Örjan hade ju roats av vårt lagnamn och kastade härmed fram själva inramningen: 50 kategorier med fem låtar vardera. Efterhand byggde vi även ut lite annat kring detta i och med följdfrågor, skivomslag, egna favoriter och en del annat. Mycket av skapande stannade väl vid lite loja diskussioner under sommaren men under augusti och första halvan av september så lade vi i en växel och fick ändå ganska friktionsfritt ihop en tävling. Typiskt nog kom förstås de mest störande inslagen på slutet, exempelvis då vi om kvällen 12 september, två dagar innan spektaklet, upptäckte att ett stort antal av de bilder vi laddat hem på något vis hade ”krympt” på vägen från nätet och till vår dator och att vi i all hast fick fixa fram nya. Men ingen tävling utan lite dramatik, tydligen. Inte ens innan, då.

Vi slapp i alla fall några större missöden därefter. Det blev några timmar på fredag kväll då vi lyssnade på anläggningen, dekorerade borden, körde igenom spellistan och bilderna och konstaterade att det mesta såg bra ut. Därefter gick vi hem men var åter på plats vid 11 på lördagen. En hastig måltid i form av samma lasagne som senare serverades deltagarna blev det vid 12.30 och sedan var det i princip dags. För övrigt hade flera tävlande redan hängt på låset då lokalen öppnade klockan 12 och det blev en hel del händer att skaka eftersom det var många bekanta på plats.

Vi började rätt så punktligt och Örjan gav den sedvanliga introduktionen. Som det nu var föll det på in lott att prata eftersom Jenny gärna vill delta i rättande, Jessica gärna kunde sköta bilder och Tomas gärna skötte spellistan. Som det nu var kom jag med lite stöd av den alltid pålitliga Jessica att hålla låda i närmare nio timmar. Tomas och jag var för övrigt även nöjda med att vi ordnat platser åt våra två andra Rootmoset-killar, Kenneth och Kjelle, i två stabila lag (Norrbocken och Needles and Pins).

Lite reflektioner om några olika grenar så. Vi började med den ganska snälla S & M med många kända låtar och följde upp med Modernt Svenskt, Tyskt och Brittiskt 60-tal. På varje blad hade vi även två frågor om skivomslag och tre frågor om diverse trivia. Blad två innehöll Sex, Gubbrock 70-tal, Girlgroups 60-tal och Multitalanger (alltså folk som normalt inte var sångare, exempelvis ett antal idrottspersoner). Dessa två första blad förflöt utan större problem.

Blad tre innehöll Synth, Grunge, 10 i Topp (det gamla svenska radioprogrammet) och Radio Latino. Som en blinkning till Popgiss 2000 hade jag själv helt avsiktligt fått med Front 242:s ”Headhunter” som var med även för 19 år sedan. Jennys Radio Latino visade sig vara kvistig för en och annan deltagare, rentav även för Dr Zoom (som de senare medgav). För övrigt blev det redan från början en hård strid i toppen och den juggernaut som heter Dr Zoom hade det en smula trögt i starten och låg ett tag rentav fyra men skulle snart omgruppera och rycka fram på nytt. En slamkypare fanns med på Tio i Topp eftersom ”Indian Reservtion” tydligen inte var en låt av Paul Revere and the Raiders utan bara av The Raiders som sparkat Paul vid det laget. En och annan tävlande påpekade även detta. På samma vis blev det lite diskussion om vem Molly Sandén varit ihop med och då hon på 10-talet varit tillsammans med både Danny Saucedo och Eric Saade fick vi ge rätt för båda.

Bland fyra innehöll Techno/Dance 90-tal, Kvinnor 10-tal, Reggae och covers. Även i reggae-kategorien fanns en slamkrypare då en låt som angavs som framförd av Lee Scratch Perry egentligen var en Junior Byles-låt. Detta kom dock fram först dagen efter tävlingen.

Bland fem innehöll Max Martin (angiven som ”producenten”), Instrumentalt, Metal och Psykedeliskt. Just ”Producenten” ställde till det lite då några tävlande missförstod frågan och trodde de skulle skriva aktuell producent fast alla låtar alltså var producerade av Max Martin. Ett misstag som även faller tillbaka lite på oss. Bland sex följde med Billboardettor, Rock 10-tal, Svenskt 80-tal och Britpop.

Vi insåg nu att vi låg någon halvtimme efter i schemat så fick rappa på lite med tempot och avverkade ganska snabbt blad sju (Amerikanskt 60-tal, Franskt, Kvinnor 00-tal och Film) och åtta (Ska, Duetter, New Wave och Skäggrock). Även här fanns en slamkrypare då den kända gamla dängan ”My Boy Lollipop” inte framfördes av Millie Small utan bara av Minnie att döma av de singelomslag som tävlande visade oss i pausen direkt efter då det även blev dags för mat i form av lasagne. Skäggrock var för övrigt bitvis svårt men David, denne giss-gigant, lyckades klämma fram ett ”kvällens bästa låt!” under två låtar på rad.

Efter maten följde 30 intron som vi rentav kunde kosta på oss att spela två gånger. Det blev så blad 10 med TV-serier, Varför kan jag det här (ett gäng lite pajiga låtar), Rock 00-tal och En engelsk stad (i detta fall Manchester). Den sista kategorier ledde till att tävlande fråga oss om det var olika städer men fick vi snabbt påpeka att en stad söktes. Blad 11 innehöll en del om producenterna Jimmy Jam och Terry Lewis, Svensktoppen, EDM (elektronisk dansmusik) samt Disco 70-tal där den oförliknelige CaMa gjorde en dansuppvisning stående på sin stol. Överlag var det en hel del sittdansande beroende på enskilda tävlandes preferenser.

Blad 12 gav ifrån sig Mello, Punk, Jazz och West Coast, blad 13 Finskt, Stock-Aitiken-Waterman, Glam och Pudel innan vi avrundade med blad 14 med pojkband och våra egna favoriter (5 x 4 låtar). De rockigare personerna i publiken blev extremt förtjusta över några av de mer okända hårdrocksgrupperna (som helt klart inte var okända för dem i alla fall). Frågan om hur många låtar Madonna haft på Hot 100 visade sig också vara en slamkrypare då svaret inte var 38 (som hon istället haft på top 10) utan 56.

överlag kom det efteråt att bli några små korrigeringar som dock inte påverkade själva toppstriden. Redan vid blad fem eller sex kunde jag skämtsamt säga till Dr Zoom att ”ordningen är återställd” då de nu låg etta och därefter ökade avståndet ned till tvåan. Dock fick Dr Zoom ändå jobba ganska hårt för att försvara sin titel som eviga Mellangissvinnare även om de till sist hade hela 11 poäng ned till tvåan, Little Gerhardz. Av 365 möjliga så tog vinnaren Dr Zoom and the Sonic Boom 304 poäng, Little Gerhardz (ett glatt gäng från Stockholm och Nynäshamn) tog 293 poäng och det rent gotländska laget The Leftövers tog 293. nedanför fanns exempelvis det för kvällen ihopkomponerade laget Crackzone, Nine Inch Snails och många andra ytterligt kompetenta lag.

Som arrangörer blev vi överväldigade, rörda och glada över den positiva respons vi fick av de deltagande under tävlingens gång och inte minst under stunden mellan de sista frågorna och slutresultatet. Flera personer som kom fram och dunkade oss på axlar och rygg sa att de haft ”det roligaste gisset någonsin” och detta tog vi ju till oss med glädje och ödmjukhet. Efter prisutdelningen var vi alla lite trötta och min röst var gnaska raspig. Vårt gäng skingrades hyggligt snabbt men även vinnarlaget försvann väldigt snabbt och diskret. Tre fjärdedelar av vårt eget gäng hamnade på Brygghusets efterfest där silvermedaljörerna med glädje brände av vinstpengarna på champagne innan de skulle ta båten hem på söndagen. Det var kort och gott en lyckad kväll.

Allt som allt kom vi, via slumpen, att hålla tiotalets sista riktigt stora giss i Visby (den ena ganska stora som nu återstår är Distgiss i november) för nästa gång det är Popgiss så har vi kommit in på 20-talet. 50 Shades of Mos är hur som helst mycket glada att ha fått avsluta decenniet på detta vis och att vi fick ge många en rolig eftermiddag.

Den stora gisshösten... mer än vanligt

Det var varit sommar och en ganska lugn tid för Rootmoset efter vår sedvanliga stora sommarfest i slutet av juli. Desto mer aktivitet har det varit för laget 50 Shades of Mos (halva Rootmoset och halva 50/50). I nuläget lägger vi sista handen vid det första höstliga Mellangiss någonsin. Sedan följer giss i två städer till och lite annat. Hållpunkterna för mig, Robert, kommer att se ut som följer:

14 september - Mellangiss med 50 Shades of Mos som arrangörer. Närmare 60 lag är anmälda. Vi kan alla erkänna för varandra att det hela är pirrigt men vi hoppas att allt förlöper bra.

3 oktober - Om inget oförutsett inträffar så deltar jag i SMQ (Stockholm Music Quiz). Kommer att tävla med samma lag som i våras, hoppas jag i alla fall. Dock är det svårt som attan men jag kan bara göra mitt bästa.

12 oktober - Nynäsgiss med 50 Shades of Mos. . Och det fina med detta giss, liksom även SMQ, är att de är oförutsägbara och därmed blir det rätt meningslöst att försöka träna systematiskt. Det är bara att lyssna på saker och hoppas på det bästa.

16 november - Distgiss i Visby med Rootmoset. Träningen lär väl börja direkt efter Mellangiss. Och precis efter detta giss kan vi ju även börja träna till Popgiss våren 2020.

Däremellan ska vi förstås på en massa mindre giss på Brygghuset och Creperiet och så ska det någon gång bli av att genomföra den stora utlovade bataljen mellan mina lagkamrater Kjelle och Jessica.

No rest for the gisser!

Popgiss 2000 - reprisen

Om aftonen 13 juni lyckades Rootmoset till sist baxa igenom sin sedan länge hägrande önskan om att ge en repris på åtminstone någon del av Popgiss 2000, i detta fall själva finalen. Förra sommaren hade ju Kjelle letat fram kasettbanden som han hade spelat in till de sex lördagar vi drog igenom i början av år 2000 och det ökade bara vår lust att helt kort återvända till de där veckorna. Kjelle kom nu i sista stund att utebli av personliga skäl men Kenneth, Tomas och undertecknad lyckades dock genomföra under mängdens (nåja) bifall.

Sanningen är väl den att många av besökarna på crêperiet tyckte att det hela var alldeles förbaskat svårt och det kan vi nog skriva under på. När vi skulle plocka ihop de 45 låtar som vi använde i vårt final så fick det ändå oväntat bra eftersom vi hittade 41 av dem på Spotify. Tre stycken (Southside Johnnys ”Working for a Living”, Nina Hagens cover på ”Spirit in the Sky” och Dag Vag och Svagsintas ”Dimma”) fick vi hämta på Youtube och en fick vi byta ut. Det rörde sig här om gotländska Midnight Moses ”Man in the Middle” (som Kjelle hade på singel) vilken byttes ut mot i stort sett samma gäng musikanter men då under namnet Monostar och med låten ”Jee is a Loser” som tacknämligt nog fanns på Spotify. Därefter var det bara att köra. Det blev nu också en hastigt komponerad lista på 40-låtar från 00- och 10-talet som vi rundade av med.

Noterade att det överlag blev ganska många favoriter från de olika decennier vi körde 2000 och enligt den tidens sed så var det ganska rockigt och till 95 – 96 % manliga artister. Obskyra låtar med Mothers of Invention, New York Dolls eller Triffids blandades med mer kända nummer. Svårast var nog Carlos Santanas och Buddy Miles ”Them Changes” som ingen kunde. Ironiskt nog satte vi bara med möda Nada Surfs ”Popular” i ett giss på crêperiet många år senare utan att vi just då kom ihåg att vi själva hade använt den 2000. I den svenska kategorin bör Tommy Nilssons gamla band Horizont ha varit bland det svåraste men jag tyckte väl ändå att vi var hyggligt snälla på intron. Vi blev som sagt mycket medvetna om att nästan tjugo år hade gått och att mycket vatten flutit under Popgiss-broarna sedan dess. När vi sedan körde de nyare låtarna som en avrundning så visade det sig även vara lite andra lag som briljerade här än i första halvan.

Allt som allt blev det dock en trevlig liten nostalgitillställning. Även så här i efterhand är vi stolta över de sex lördagar vi preseterade med kånkande av hjul och med liveband som avslutning. Kändes bra att få göra en återblick och förhoppningsvis roade det någon.

Stockholms musikquiz

Nu handlar den här bloggen huvudsakligen om Rootmoset men då jag inte räknar med att vi alla fyra lyckas synkronisera närvaro vid det giss jag ska skriva nedan så tyckte jag att detta var för intressant för att inte skriva om. Så här kommer den lilla historien om när jag, Robert, hamnade ute i stora världen, på Stockholms Musikquiz

Vi är ju ett antal ö-bor som tidigare har besökt Stockholms Musikquiz, som efter några år på Skånegatan nu hålls i Brooklyn Bar vid Debaser Strand den första torsdagen i månaden. En av våra profiler bland öns gissare, Jerker Nilsson, har här på bloggen även gjort en gästkrönika om SMQ kontra Creppy Quiz (https://rootmoset.blogspot.com/2015/05/visby-stockholm-en-quiz-jamforelse.html).

Omdömena från deltagande ö-bor har varit något varierat utifrån de samtal jag haft. ”Analt”, ”ingen hårdrock”, ”dålig ljudanläggning”, ”man slipper gubbrock”, ”mer modernt och mer svenskt” har väl varit en del av de synnerligen disparata kommentarer jag har samlat på mig då jag diskuterat tävlingen med de som varit där.

Som det nu föll sig skulle jag egentligen bara gå på en liten föreläsning på Historiska museet en fredagseftermiddag men jag noterade ju att det kvällen innan alltså var SMQ och efter lite diskuterande i Facebook-gruppen så fick jag en del förslag och plötsligt fanns det ett lag. Lämpligtvis var mina medtävlare även personer med kopplingar till åtminstone en av arrangörerna vilket inte nödvändigtvis behövde hjälpas oss. Hoppas kunde man dock alltid. Arrangörer var alltså Ulf Gerhardz (där hälften av medlemmarna består av de på Gotland inte helt obekanta Dr Zoom and the Sonic Boom) och då de har en ganska folklig inställning så hoppades jag att det skulle gynna oss.

Sagt och gjort. Om eftermiddagen den förtjusande soliga torsdagen 4 april i herrens år 2019 kom jag släntrande längs Hornstulls strand. Jag hade fått veta att man behövde köra cirka en timme innan etablissemanget öppnade så kring 16 eller något därefter kom jag fram. Mycket riktigt stod där redan ett halvdussin personer och väntade. Det var därtill enbart gamla bekanta så tiden fördrevs med småprat om nya och gamla tävlingar. En och annan tyckte även det var roligt att jag hade kommit upp, vilket uppskattades. Och längre bak i kön skymtade jag minsann min gamle gästkrönikör Jerker som hade infunnit sig även denna gång.

Jag var inte helt orolig över låtvalet men ett antal av de medtävlande förklarade att anläggning var av varierande kvalitet och jag tipsades om att sitta så nära scenen jag kunde. När stället väl öppnade så rusade jag väl inte direkt in (det hade varit oartigt) men de främre borden rök snabbt. Jag hamnade i någon alkovliknande del av restaurangen varvid jag inväntade mina lagkamrater. Eftersom en av oss hette Camilla så fick det bli lagnamnet Camillas mirakel (för er som minns åttiotalsgruppen Millas mirakel).

Menyn bestod av mycket hamburgare så det fick bli en smörgås eftersom jag redan intagit hamburgare till lunch. Utbudet av dryck var ganska bra. Lagkamraterna infann sig och medan vi pratade hann jag dock bli lite orolig över anläggningen då jag noterade att jag kände igen några av mina absoluta favoriter (det spelades mycket EBM) efter tre eller fyra minuter.

Tävlingen inleddes med att alla stod upp och sjöng för hedersknyffeln Herman Lindholm, som alltså fördrev sin födelsedag med att arrangera SMQ. Därefter drog det igång. Jag noterade att de tävlande under SMQ, till skillnad från Creppy Quiz, var väldigt tysta medan låtarna spelades vilket var en lättnad. Det faktiskt ganska lätt att känna igen det som kom. Vi klarade oss ganska bra på inledande teman om april och trummisen Hal Blaine så det kändes lite mer betryggande med en gång. Vi tog även en röd tråd om Brexit ganska lätt.

I pausen delades det ut pysselpapper så det blev snabba toalettbesök och det gällde bland annat att gissa rätt singelomslag vilket gick ganska bra även om jag inte kom ihåg vilken Smiths-låt det gällde då jag såg omslaget till ”This Charming Man”. Temat ”1994” satt som hand i handske och det blev väl lite diskussion om huruvida det var Grymlings eller Magnus Lindberg solo (det var det förra). Temat ”schlager” var lite fritt då det inte var så mycket från ESC (och lika glad var jag).

Temat med bilder på föräldrar till artister var i ärlighetens namn rätt svår och vi tappade nog en del på slutet, inte minst då det dök upp en del hip hop och annat som är vita fläckar för mig. Det hela avslutades med ett intro innan jag vandrade hemåt i natten. Två av våra tappra medlemmar stannade kvar och noterade att vi kom på en 17:e plats av totalt 26 lag. Överlag tyckte jag att vi hade ett bra och slagkraftigt lag och här handlade det nog mer om att övriga lag var bättre än om att vi var sämre, så att säga (det är en viktig distinktion i vilken tävling som helst där jag ofta känner att ”den här kvällen var jag sämre/bättre” beroende på situationen).

Sammanfattning av SMQ: Generellt mycket, mycket svårare än på Gotland. Våra quiz är vid jämförelse en picknick, särskilt då du ska sätta låttitlar. Med rätt blandning blev det dock väldigt roligt såsom i detta fall. Anläggningen är dock det stora problemet för jag är ganska säker på att vi blåste en del låtar på att vi helt enkelt inte kände igen vad vi hörde. På det hela taget var det dock trevlig och otvungen stämning på SMQ och jag återkommer gärna om jag får tillfälle. Inte minst hade jag mycket trevliga lagkamrater.

Roberts nutidsnostalgli: 2010 års album

Jag, Robert, tänkte här bli lite nostalgisk angående det senaste decenniet eftersom det ju så vackert lider mot sitt slut. 2010 var ju ett viktigt år för mig eftersom det var då jag på allvar började återknyta förbindelserna med, och kunskapen om, samtida musik. Min kunskap om ny musik blev allt sämre under loppet av 00-talet och nådde sin kulmen mot slutet av decenniet till följd av en kombination av minskat intresse och privata skäl. Denna historia har jag dragit ett antal gånger men om någon missat den kommer en snabb repris nedan.

I samband med bokrean 2010 införskaffade både jag och min Rootmos-brodet Tomas var sitt exemplar av svenska upplagan av ”1001 plattor du måste höra innan du dör”. Bläddrade igenom den och konstaterade att jag väl hade lite sviktande kunskap om 50-talet (kronologin börjar 1955) även om jag ändå ofta kände till artisterna. Från 1965 började min kunskap eskalera kraftigt och igenkänningsfaktorn kulminerade väl med skivorna från första halvan av 90-talet där jag bara kunde sitta och le medan jag bläddrade mig igenom den tjocka luntan. Därefter började det åter (till min förvåning) gå nedåt med kunskapen angående skivorna från det sena 90-talet och när jag var inne på 00-talet var det inte bara så att jag inte hade hört en enda skiva. Jag hade i de flesta fall inte ens en aning om vilka artisterna var.

Det kunde inte bli mer tydligt angående hur mycket kunskap jag hade tappat. Jag insåg att jag till sist måste göra någonting åt det där. Sagt och gjort. Eftersom jag mest arbetade hemma vid den tiden (fördelen med att vara adjunkt på högskola, ljuva tid) så kunde jag på ett halvår lyssna in mig hjälpligt på 00-talet efter att ha plockat hem drösvis med listor över decenniets album. Ofta kunde jag klämma 17 – 18 album om dagen om jag började 08 och körde på till midnatt. Efter det vände jag mig mot det unga 10-talet och började försöka fånga upp plattor redan då de kom istället för fem till tio år senare. Nedan finns några av mina favoriter från året 2010.

Band of Horses – Infinite Arms

Jag fick som sagt bygga upp mitt musikkunnande från grunden och halkade in på saker jag aldrig ens trott att jag skulle komma in på, såsom den så kallade ”skäggrocken” vilket är arvtagarna till The Band. Mest kom jag att lyssna på denna ganska behagliga skiva där nästan varenda låt kom att sitta efter en lyssning. Kom rentav att se bandet live tre gånger (2011, 2012, 2017). Jag är annars inte så bra på det rotrockiga men för Band of Horses kommer jag alltid att känna en ganska hög grad av sympati.

Hot Chip – One Life Stand

Ett band som vid det här laget hade hållit på fem eller sex år och som jag helt hade missat. Låter ibland lite som Pet Shop Boys om de hade blivit ett fullfjädrat band istället för en duo med bara synthar. Den här skivan har också ett antal melodier som fastnar väldigt lätt. Tycker mycket om titelspåret men även ”Brothers”.

Yeasayer – Odd Blood

Jag tror att jag tycker om den här skivan för att den får mig att tänka på ”My Life in the Bush of Ghosts” med Eno/Byrne. Ganska roliga ljudmontage men samtidigt slagkraftigt. Värd att kolla upp för alla som är roade av lite mer experimentell musik.

Teenage Fanclub – Shadows

Den enda kopplingen till mitt kära gamla nittiotal från detta år. Teenage Fanclub gick från ett lite stökigare sound (inte för inte låg de på Creation) innan de gick över till något mildare countryaktigt sound som normalt inte borde tilltala mig alls, egentligen. Den här plattan är dock smockfull med fina låtar där särskilt ”Baby Lee” bör nämnas. Inte illa för ett band som vid det laget gett ut skivor i närmare 20 år.

Radio Dept – Clinging to a Scheme

Ett svenskt band som på ett hederligt vis förvaltar det storslagna och ekomättade indie-soundet från sent 80- och tidigt 90-tal. Hade hört namnet under 00-talet men just aldrig kommit mig för med att lyssna. Denna deras tredje skiva blev dock stor, stor favorit under året 2010 och många år framåt.

Salem – King Night

Stilen kallades tydligen ”Witchhouse” (åh, alla dessa etiketter som så snabbt glöms bort) men jag skulle helt enkelt kalla det för spöklik elektronisk musik. Inte minst titelspåret där man på ett smart sätt mixat in ”Stille nacht” så att man till en början inte riktigt, riktigt känner igen den ack så välbekanta melodin. Stämningsmusik, helt enkelt.

Caribou – Swim

Ett enmansband med ett fylligt elektroniskt sound som visade sig låta ganska annorlunda då jag såg dem live några år senare (mycket maffigare, till min förvåning). Favoriter är öppningsspåret ”Odessa” med snygga slingor som sitter vid första lyssningen.

Oskar Linnros – Vilja bli

Att det fanns ett band som hette Snook under 00-talet hade jag ingen aning om. Det var svenskt och det var hip hop, vilket inte gjorde saken bättre. Däremot hörde jag tidigt 2010 singeln ”Åh, Sundbyberg” som talade till mig med sin skildring av en barndomsmiljö som många lämnar (även om jag inte kunde referera till så många skjutna i porten i grannhuset). Den ibland sönderspelade ”Från och med du” passade mig bra vid den tiden i mitt liv men plattan har ett antal snygga låtar med texter om att kunna göra vad du vill, bara din tro på sig själv är stark nog. Jag vet inte om det alltid stämmer med verkligheten, men det är trevligt att få höra det sjungas ibland.