måndag 20 januari 2025

Hårdrocken 1983


 

Hårdrocksåret 1983 inleddes med att Def Leppard släppte ännu ett album (“Pyromania”, 20 januari 1983) med sin vid det här laget nästan patenterat radiovänliga hårdrock där nummer som “Rock of Ages” och “Photograph” blev stora hits. Samma månad kom Black Sabbath till sist ut med en riktig liveskiva i form av den palindrombetitlade “Live Evil” (nej, den uselt inspelade “Live at Last” som skivbolaget verkligen gav ut för att raka pengar orkar jag aldrig lyssna på) med sättningen Iommi-Butler-Dio-Appice. Förutom att vi får höra det bästa från de två skivorna med Dio så blir det även många klassiker från Ozzy-eran, ända tillbaka till “Black Sabbath”. Min favorit bland Sabbaths liveskivor även om jag är lite färgad av att detta var den första jag hörde. Var även mycket fascinerad av omslaget som bjöd på en slags kavalkad över de kusliga figurer som figurerat i Sabbaths låtar över åren.

Quiet Riot, gruppen som fick släppa Randy Rhoads till Ozzy, fick ett genombrott med plattan “Metal Health” (28 februari 1983) och där titelspåret blev en hit men framför deras tolkning av Slades “Cum on Feel the Noize”. I övrigt rätt anemisk glamrock. Gruppen skulle året därpå planka sig själva med ännu en Slade-cover innan de försvann in i anonymiteten. Europe släppte sin självbetitlade debut “Europe” (14 mars 1983) och kan väl ståtta med ett antal låtar om vilka kan sägas “bra för att vara svenskt”. Åtminstone låtar som “Seven Doors Hotel” eller “In the Future to Come” har de nog även kört på senare års turnéer vad jag förstår. Intressant nog finns här en instrumentallåt (“Boyzaont”) som John Norum skrivit ihop med Eddie Meduza(!) som han tidigare kompade. Det kan även nämnas att Easy Action och 220 Volt 1983 släppte självbetitlade debuter som väl får sägas vara okej i genren om än inte originella. Det är melodisk hårdrock/glamrock. Under mars släppte Saxon även sin första skiva efter de gyllene åren 1980 – 81 (och en liveplatta däremellan) i form av “Power and the Glory”. Kanske något mer lättsamma låtar men ingen stor förändring. “This Town Rocks” är väl en av deras typiska partylåtar medan avslutande “The Eagle has Landed” får stå för deras mer episka sida.

Twisted Sister släppte sin andra LP, “You Can't Stop Rock'n'Roll” i april 1983 och härifrån har titelspåret såväl som “The Kids are Back” blivit klassiker inom den lite hårdare men ändå glambaserade åttiotalshårdrocken. Skivan är inspelad i Storbritannien. Ett par av 1983 års tyngsta klassiker kom i maj. Först ut var Iron Maiden med “Piece of Mind” (16 maj 1983) där den sättning som många kallar Iron Maidens “klassiska” (Harris-Dickinson-Murray-Smith-McBrain) äntligen tagit form i och med att Clive Burr byttes ut mot Nicko McBrain på trumstolen. Det är biffig episk hårdrock med flera klassiker (“Where Eagles Dare”, “Flight of Icarus”, “Die With Your Boots on”, “Revelations” och särskilt “The Trooper”) även om de mer utfyllnadsaktiga låtarna också håller god nivå. På turnén öppnade man med musik från filmen “Where Eagles Dare” (“Örnnästet”). Hack i häl på “Piece of Mind” kom Dios debut “Holy Diver” (25 maj 1983). Det är en anmärkningsvärt platta då i stort varenda låt är en riktig hårdrockshit och jag kan den mer eller mindre utan och innan, från inledande “Stand up and Shout” till avslutande “Shame on the Night”. En fantastisk hårdrocksskiva från åttiotalet som betydde enormt mycket för mitt 11-åriga till 15-åriga jag. Det går helt enkelt inte att skriva objektivt om denna skiva. Och just skivomslaget där djävulsfiguren (tydligen kallad “Murray”) dränker prästen var ju bra... ja. I maj 1983 kom Hanoi Rocks även med skivan “Back to Mystery City” där de kör på i samma stil som förut med glammiga nummer som “Malibu Beach”. Överlag är de här säkrare i låtskrivandet. Ratt släppte även en denna månad en självbetitlad EP som nog innehåller det tuffaste de spelade in.

Mellan en mager juni och dito augusti släppte Metallica sitt debut album “Kill'em All” (25 juli 1983). Skivan var från början tänkt att heta “Metal Up You Ass” (ett stridsrop gruppen använde på sina konserter) och på omslaget skulle finnas en arm med en machete som kom upp ur en toalett. Även om gruppen låg på ett mindre (och troligen mer tolerant)bolag vid namn Music for Nations så blev det ändå lite för magstarkt så man tog något mer familjevänligt i form av titeln “Kill'em All” med en blodig hammare. Skivan spelades in med okänd producent i en sliten studio i delstaten New York. Bandet tog dock alla chanser de fick och gav järnet när de öste igenom sin liverepertoar i rasande tempo. Kirk Hammet och hade då varit medlem i tre månader men det är en samspelt ensemble. Ljudet är som sagt lite si och då men det kompenseras med energin i aggressiva låtar som “Motorbreath”, “Whiplash”, “Phanotom Lord” eller avslutande “Metal Militia”. Och så ett maffigt bassolo från den klassiskt skolade Cliff Burton. Bandet blev med ens representanter för den nyare och mer skitiga formen av metal som fick heta just thrash metal och de mer betydande namnen började göra väsen av sig just 1983. På gymnasiet var Metallica ännu bland den hårdaste metal jag visste om men det skulle förändras redan innan jag ens tagit studenten då hårdrocken genomgick snabba förändringar vid denna tid.

Hösten 1983 blev en hektisk tid angående nya skivor. Michael Schenker Group släppte 2 september 1983 “Built to Destroy” där sångaren Gary Barden återvände efter en skiva med gamle Rainbow-vokalisten Graham Bonnet som nu hade hoppat. Det blir klassisk MSG med några rökare som “Rockin' My Nights Away”, “Captain Nemo” och “Rock Will Never Nie”. Lika bra som någon av gruppens tidigare skivor. Black Sabbath släppte en vecka senare “Born Again” (9 september 1983) med tre fjärdedelar av den riktiga sättningen samt Ian Gillan från Deep Purple på sång. Resultatet är inte så hemskt som det låter på papper förutom den formligen vederstyggliga ljudbilden och dito omslaget. Ian Gillan gav en dos humor till Black Sabbath innan han sedan gick till det återförenade Deep Purple och denna version av Sabbath formligen föll sönder. September 1983 var överlag en bra månad för hårdrock och Kiss släppte 18 september 1983 sitt första osminkade album “Lick it up” där väl mest titelspåret blivit känt men där även nummer som “All Hell's breaking loose” brinner. I slutet av månaden kom Mötley Crüe med sin kanske bästa skiva (i konkurrens med 1989 års “Dr Feelgood”) “Shout at the Devil” (23 september 1983). Om man bortser från skivans blöjiga flört med satanism så innehåller den dock flera bra glamrocklåtar i den hårdare änden av skalan såsom titelspåret, “Looks That Kill” samt covern på Beatles “Helter Skelter”. Bättre lät Mötley Crüe aldrig förutom just 80-talets sista skälvande tid. Aldo Nova släppte sin andra skiva “Aldo Nova... Subject” 30 september 1983. Han fortsätter i samma melodiska stil som på först skivan men kanske med lite mindre minnesvärda nummer. Dock ändå helt okej. Under denna månad släppte även Y&T skivan “Mean Streak”. Jag har med tiden kommit att bli en varm förkämpe för det underskattade bandet Y&T och skivan innehåller flera goda portioner av hjärndöd men medryckande åttiotalshårdrock såsom titelspåret, “Lonely Side of the Town”, “Midnight in Tokyo” och särskilt “Down and Dirty”.

Yngwie Malmsteen, Sveriges utvandrade gitarristdiva, dök i oktober 1983 upp på skivan “No Parole from Rock'n'Roll” med Alcatrazz. Det är vanlig åttiotalshårdrock med några okej låtar såsom “Islands in the Sun”. Nog sagt. Nightranger släppte samma månad “Midnight Madness” med hitballaden “Sister Christian”. Mest spännande denna månad var dock Mercyful Fates debut “Melissa”. Trots stämplen som “Black Metal-band” är musiken ganska mjuk men de obehagliga texterna och King Diamonds febriga stämma ger musiken en extra krydda. Lite underproducerat men i stort har gruppen och King Diamond solo behållit detta sound under kommande år.

Ozzy släppte sin tredje studioskiva “Bark at the Moon” i november 1983. Det är nog mest titelspåret, med en video där Ozzy är utklädd till varulv, som man minns även om övriga låtar är okej. Såg videon såsom helt ny på SVT och blev tagen. Tyckte rentav det var riktigt hårt.

Året avslutades med två tunga släpp, på sina respektive vis. Först ut var Slayer med debuten “Show no Mercy” (3 december 1983) som bjuder på tå thrash metal om än något mindre biffig och lite tunnare än Metallica. Å andra sidan var Slayer alltid i grund och botten ett punkband. Låtar som “Die by the Sword” har dock hängt med. Som årets sista mer betydande skivsläpp kom Accepts “Balls to the Wall” (5 december 1983) med tunga nummer såsom titelspåret, “London Leatherboys”; “Head Over Heels” och “Love Child”. Överlag en ärlig och förbannad bra hårdrocksskiva från tidigt 1980-tal.



söndag 12 januari 2025

Synten 1982


 

Syntåret 1982 var kanske inte riktigt i stil med 1981 men det bjöds ändå på en del spännande i den breda kyrka som omfattar elektronisk musik. Franska Die Form kom 13 mars 1982 ut med sin första riktiga LP, “Die Puppe”. Den innehåller lite lagom experimentell synth som tål att höras fler gånger. Visage kom 26 mars 1982 med sitt andra album, “The Anvil”. Det är ganska okej låtar på den och av naturliga skäl påminner soundet om Ultravox (flera var ju med och skrev låtar i Visage) men det finns ingen dunderhit i stil med “Fade to Grey”. I mars släppte Tangerine Dream även sitt bästa album på flera år, “White Eagle”. Här har man uppdaterat soundet lite och det finns smärre Kraftwerk-influenser i vackra och de taktfasta låtarna.


A Flock of Seagulls släppte i april 1982 debuten “A Flock of Seagulls” och även om det är okej så är plattan kanske lite anonym även om de skulle lyfta. Som bjärt kontrast mot AFOS:s behaglliga musik kom samma månad även SPK ut med en LP, “Leichenschrei”. Fascinationen för död och udda kroppsdelar tycks vara minst lika stor som hos flera senare grindcore- och dödsmetallband och även om musiken är ganska obehaglig så landar de ändå på rätt sida om olyssningsbart/lyssningsbart. Det är på det hela taget en mycket spännande och atmosfärisk skiva och bland dess tillskyndare finns Edward Ka-Spel i “Legendary Pink Dots”. En tredje skiva som kan nämnas denna aprilmånad var Front 242 andra singel “U-Men/Ethics”. Medan b-sidan är en kurositet som jag fortfarande inte riktigt lärt mig så har a-sidan med sin dunkla text och malande rytm blivit en klassiker i gruppens repertoar som de spelade ännu när jag såg dem sista gången 30 november 2024.


Jean-Michell Jarre släppte 5 maj 1982, “Les Concerts en Chine”, hans första liveplatta. Det är en märklig och ganska suggestiv historia där liveversioner blandas med vad som eventuellt är studioexperiment eller i alla fall helt nya låtar. På ett sätt visade Jarre att du kunde experimentera även med liveplattans format. 10 maj 1982 släppte New Order singeln “Temptation” som förvisso är en rocklåt i huvudsak men intressant att nämna som ett första steg på vägen mot något mer rytmiskt och synthindränkt. Cabaret Voltaire, som tidigare varit rätt svårsmälta, gav i maj 1982 ut “2 x 45” som har inslag av EBM och är ganska taktfast överlag jämfört med en del av deras mer irrande tidiga låtar.


Ett par av årets mer viktiga skivor kom under sommaren. Först ut var Talk Talk med debuten “The Party's Over” (12 juli 1982) och låtar som “Talk Talk”, titelspåret och “Is it so serious” förmedlar egentligen det som albumet heter. Det är välgjorda och minnesvärda låtar men generellt mollstämda och reflektiva. Musik att spela efter festen, bokstavligen. Strax därpå kom Yazoo med debuten “Upstair's at Erics” (20 augusti 1982). Skivan är döpt efter produdenten som hjälpte Vince Clarke och Alison Moyet att färdigställa det hela. Albumet är inspelat i samma studio där “Speak and Spell” spelades in och föga förvånande låter det rätt likt detta album fast med kvinna på sång. Klassiker som “Don't Go”, “Goodbye 70's” och “Only You” staplas upp men även den dystra “Winter Kills” är värd att lyssna på. Singeln “Situation”, som kom mellan gruppens båda album, verkar finnas med som bonusspår på båda. I augusti 1982 släppte även tyska kultbandet Malaria sin debut-LP “Emotion” som trots titeln innehåller ganska kylig och hård synthmusik. Inte riktigt på EBM-nivå, men ändå.

1 september 1982 släppte Fad Gadget sin tredje LP, “Under the Flag”. Överlag bra och stabila låtar och särskilt titelspåret låter lite som Pet Shop Boys. Undrar om Tennant/Lowe lyssnade? Blancmange släppte sin debut “Happy Families” 24 september 1982 och även om det är okej så låter det hela i fråga om sångstil och sound som vilket annat lättare elektroniskt band som helst vid denna tid. Precis i slutet av månaden, 27 september 1982, kom Depeche Mode med “A Broken Frame”. Medan Vince Clarke spelade in med Alison Moyet så kämpade hans tre före detta kumpaner på som trio (också i Blackwing och säkert kan de ha sprungit på varandra) eftersom Alan Wilder ännu bara användes som livemusiker. Förutom några enstaka hemskheter (“Meaning of Love”, “A Photograph of You”) så finns här flera fina och vemodiga låtar såsom “Leave in Silence”, “My Secret Garden” och “The Sun and the Rainfall”. Martin L Gore är ganska filosofisk i sina texter och näst sista låten, den suggestiva “Shouldn't Have Done That”, verkar handla om en blivande diktator. Allt som allt en skiva jag då och då ändå återvänder till med sin känsla av enslighet och höst. Samma månad släppte Front 242 även debut-LP:n “Geography” där soundet är betydligt tunnare än vad man senare vant sig vid hos Front 242 men istället är de lite avskalade låtarna ganska fascinerande. Texterna är ibland kryptiska och kyligt reflekterande och det är en skiva som kommit att växa över åren.


Ultravox släppte sin ganska syntiga “Quartet” 15 oktober 1982 vilken jag nog håller högre än föregångaren “Rage in Eden” med låtar som “Reap the Wild Wind”, “Hymn”, “Visions in Blue” eller “We Came to Dance”. Samma månad släppte DAF “Für Immer”, den avslutande delen i deras klassiska albumtrilogi på Virgin Records. Inte så mycket nytt förutom en kanske lätt uppdaterad ljudbild och färre klassiska låtar även om stycken som “Kebab Träume” är minnesvärda.


Det var många debuter detta år och en annan ganska egen grupp, Indochine, släppte sin första LP, “L'Aventurier” 15 november 1982. Just titelspåret med sin kombination av synthljud och en markerad twang-gitarr lade grunden till Indochines speciella sound och de har förblivit en älskad kultgrupp i den elektroniska världen. En annan kultgrupp som rörde sig i utkanten av syntscenen, Legendary Pink Dots, släppte också sin debut “Brighter Now” 7 december 1982. Mer syntiga än på debuten kom de dock inte att bli i och med flitigt med trummaskiner och syntetiska ljud innan de sedan rörde sig mer mot psykedelisk rock med stor ljudbild.


Ett par album som jag inte kunnat datera mer exakt kom också under året. Belgiska Absolute Body Control (där medlemmar senare blev del av The Klinik) kom med debut-albumet “Numbers” som består av malande men ändå ganska lättsamma instrumentallåtar. Ganska underhållande överlag. En megaklassiker stod dock Die Krupps för i och med sin andra LP, “Volle Kraft Voraus”. Här har vi i hög grad en av grundstenarna till Electronic Body Music (EBM) med hårda och aggressiva stycken såsom titelspåret, “Goldfinger” och klassikern “Wahre Arbeit – Wahrer Lohn”. Både DAF och Die Krupps var även värdiga efterföljare till Kraftwerk på Düsseldorfs växande elektroniska scen.


lördag 11 januari 2025

Hårdrocken 1982


 Givetvis blev 1982 också ett mycket bra hårdrocksår och energin från fantastiska 1981 rullade, så att säga, bara på. Först ut bland de skivor jag tänkt kommentera är Aldo Novas “Aldo Nova” (18 januari 1982). Kanadensaren, på vars dopattest det står Aldo Capuruscio, var för mig som ung mest ett namn och några omslag i skivkataloger eftersom jag inte hann med honom. Jag tror att någon av mina klasskamrater faktiskt kunde hans skivor ganska bra och jag kan även ha hört honom hemma hos denne men är inte säker eftersom det var ett tag sedan. “Aldo Nova” innehåller lättsam men ganska snygg melodisk hårdrock och låtar som “Fantasy”, “Ball and Chain” och balladen “Folling Yourself” fastnar ganska lätt. Just för den som gillar melodisk hårdrock med popanstrykning bör Nova vara något att lyssna in sig på.

Samma månad (januari 1982) utkom även Hanoi Rocks med sina andra platta, “Oriental Beat”. Det är lite mer minnesvärda låtar här och en del blås (exempelvis “Motiviation” och “Teenage Outsiders”. Det är lite Stooges över “MC Bay” medan “No Law and Order” är ganska ett ganska oblygt lån från The Clash (men med lite för svulstig gitarr som min gode vän Tomas påpekade). Titelspåret samt “Lightning Bar Blues” är väl ändå ett par av rökarna på skivan. Överlag ett helt okej hopkok av New York Dolls, Johnny Thunders och en del glamrock från Los Angeles samt några av de ovannämnda ingredienserna. Senare under året släppte gruppen även “Self Destruction Blues” (13 november 1982) som var en sammanställning av b-sidor och uddaspår.

I februari 1982 släppte Magnum vad som kanske kom att bli en av åttiotalets mest tongivande melodiska hårdrocksplattor med “Chase the Dragon”. Jag pluggade Magnum ganska hårt inför olika hårdrocksgiss och den här plattan körde jag ganska ofta. Här lyfter gruppen verkligen med ett antal minnesvärda melodier och kanske är detta överhuvudtaget den bästa skiva de någonsin släppte, i alla fall om man pratar om minnesvärda låtar. Från inledande och dramatiska “Soldier on the Line” via “On the Edge of the World” till den melankoliska och extremt melodiska “The Spirit” (som även snabbt fastnar). “Sacred Hour” kom att bli lite av en klassiker för gruppen och även “Walking the Straight Line” kanske är en utfyllnadslåt så fastnar även den ganska snabbt. Slutet på skivan kanske en smula svagare men “Hold Back Your Love”, en ballad, är ändå en helt okej avslutning på skivan. Samma månad kom Krokus även med “One Vice at a Time” som åtminstone gav oss glamrockklassikern “Love Stick Goes Boom”.

Två av de viktigare albumen från 1982 kom i mars. Först ut var Scorpions med “Blackout” (8 mars 1982) som inleds med trippeln “Blackout”, “Can't Live Without You” och “Noone Like You” följt av några utfyllnadslåtar innan “China White” och “When the Smoke is Going Down” avrundar. Scorpions har hittat sin formel fullt ut vid det här laget och även om de ibland blivit hånade som “smörband” så visar de på flera spår att de ändå kan spela ganska hårt. Strax därpå kom Iron Maiden med “The Number of the Beast” (22 mars 1982) som väl blev årets genombrott och även årets hårdrocksplatta. Vad kan jag säga som inte sagts? Plattan har kanske betytt mer än någon annan hårdrocksskiva för oss som växte upp på åttiotalet. Det är väl bara “Invaders” och “Gangland” som är lite mindre kända på skivan (men på inga vis dåliga låtar) medan resterande (“Children of the Damned”, “The Prisoner”, “22 Acacia Avenue”, titelspåret, “Run to the Hills” samt “Hallowed Be Thy Name” är Maiden-klassiker och tvättäkta klassiker överhuvudtaget. Iron Maiden visade att hårdrocksband kunde skriva de mest intelligenta och reflektiva texterna sedan Blue Öyster Cult.

Evigt otursförföljda Anvil släppte under våren sin kanske mest kända skiva (och låt) med “Metal on Metal” (15 april 1982). Okej, i ärlighetens namn är en del av låtarna på skivan inte sämre än valda nummer av, säg, Y&T men då den lite klumpiga “Metal om Metal” ändå är plattans mest namnkunniga låt så fattar jag åter varför Anvil aldrig blev särskilt kända. Givetvis kan band ibland ha otur men om band inte har tillräckligt bra låtar så kan de harva hur länge som helst utan genombrott.

Ett bands om däremot gick in i en svacka var Girlschool med sin “Screaming Blue Murder” (7 juni 1982). Talande nog är den låt jag minns bäst en cool cover på Stones “Live With Me” men i övrigt så hade soundet blivit en smula mer utslätat och tyvärr fortsatte den tendensen sedan under åttiotalet då bandet sneglade mot mainstreampubliken. En vecka senare kom Manowar med debuten “Battle Hymns” (14 juni 1982). Bandet har en väldigt distinkt image (lite som statister från “Conan barbaren”) men musiken är ganska lättrallad och texterna är lite som ett fattigmans Iron Maiden med mycket “sword and sandal”. Den stilen har bandet i princip behållit över åren.

Ännu en dunderklassiker kom i och med Judas Priest “Screaming for Vengeance” (1 juli 1982) som gav oss låtar som “Electric Eye”, titelspåret och “You've Got Another Thing Coming”. Precis som “British Steel” en mer rättfram metal-skiva efter den något mer stillsamma “Point of Entry”. Därefter skulle Priest släppa en skiva vartannat år till dess att Halford hoppade av och albumen skulle därtill skilja sig åt ganska markant. Samma månad kom Twisted Sister även med sin första EP, “Ruff Cuts” där åtminstone “What you don't know (Welcome to the Show)” är bra rock i AC/DC-stil. Bandet skulle i september 1982 även släppta debut-LP:n “Under the Blade” där i alla fall titellåten, den första egna komposition de skrev med Dee Snider, blivit klassiker. Överlag ganska effektiv glamrock men lite råare än genomsnittet.

Y&T släppte 24 augusti 1982 “Black Tiger”, en skiva som en del kritiker hånat för dess stolpiga ljudbild. Riktigt så illa är det inte men den som lyssnar på liveskivor hör förstås att bandets låtar lyfter mer på scenen. Texterna är dock ofta hjärndöda och parodiska men titelspåret, “Open Fire”, “Hell or High Water”, “Barroom Boogie” eller “My Way or the High Way” har ändå effektiva och trallvänliga riff för den som gillar mer partybaserad hårdrock.

När hösten 1982 rullade in så duggade de blivande klassikerna tätt. Accept släppte 4 oktober 1982 “Restless and Wild” där bandet fortsatte den lyckade väg de slagit in på med “Breaker”. Titelspåret liksom “Princess of the Dawn” är rena allsångslåtar men mest anmärkningsvärd är den blixtsnabba “Fast as a Shark” (med inledande tysk schlager) som blivit en föregångare till thrash metal och överlag är stenhård låt för att vara från 1982. Bandet spelade in i Dierks studios men började helt och hållet att producera själva.

Kiss gjorde efter några svaga år (med botten i storfloppen “The Elder”) en rejäl uppryckning i och med “Creatures of the Night” (25 oktober 1982) som bjöd på den raka rock de blivit kända för (framför allt i “I Love it Loud”) och även om Peter Criss bytts ut mot Eric Carr så ställde Ace Frehley upp en sista gång på omslag och i promotionvideos trots att hans inblandning i skivan i grunden var minimal. Den blev dock en välkommen comeback för det ekonomiskt pressade bandet som därefter även skulle byta från krisande Casablanca till Mercury och komma att ha fortsatt hyggliga framgångar under åttiotalet.

I oktober kom även Michael Schenker Group (MSG) med sin tredje skiva, “Assault Attack”. Man fortsätter med väldigt melodiska låtar (såsom på föregångaren “MSG”) såsom “Dancer” eller “Samurai” och i bagateller som instrumentala “Ulcer” får Schenker i alla fall visa vad han går för som gitarrist.

Venom följde upp sin debut med “Black Metal” (1 november 1982) som bjöd på mer av deras i grunden ganska klumpiga och skitiga metal med satanistiska och/eller ockulta texter vilket i sin tur räckte för att hålla intresset uppe. Utöver titellåten så blev “Countess Bathory” (som svenska Bathory i sin tur tog namnet ifrån), en skildring av den bokstavligen blodtörstiga grevinnan, en klassiker. Venom och Motörhead var bland det skitigaste man kunde höra vid denna tid men thrash metal lurade alldeles runt hörnet och samtidigt som denna skiva kom ut spelade de då okända Metallica flitigt live i San Francisco.

En vecka efter Venom, 8 november 1982, kom en annan Black Metal-grupp ut med EP:n “Mercyful Fate” som även är känd som “Nuns Have no Fun”. Danska Mercyful Fate är dock mer till sin image ett Black Metal-band eftersom de låter ganska olika jämfört med Venom. De var dels skickligare musiker och sångaren King Diamond sjöng renare och närmast i kastratstil. Texterna var dock ockulta.

Whitesnake släppte 15 november 1982 “Saints & Sinners” som väl inte bjöd på så mycket nytt jämfört med tidigare men dock en dunderklassiker inom åttiotalshårdrocken i och med “Here I Go Again”. Ett sjuttiotalsband, Led Zeppelin, avslutade sin skivkarriär med utgivningen av “Coda” (26 november 1982) som var en sammanställning av udda låtar (b-sidor, outgivet) i bandets katalog och lite av en skiva för komplettister.

Samma månad kom även Ozzy med liveplattan “Speak of the Devil” som enbart består av Black Sabbath-nummer. Ozzy hade mer eller mindre tvingats spela in skivan eftersom han skulle återfå rättigheterna till vissa nummer om han spelade in dem på nytt (detta är lite komplicerat för mig men jag berättar det som jag läst) och han gick tjurigt till verket samtidigt som inte heller hans medmusiker tyckte om idén. Vid ett gig på The Ritz i New York 27 september 1982 yxade sig Ozzy (med rakat huvud och i mjukisbyxor) igenom numren inför en vild publik. Ozzy fick dock ha en lapp liggande på en stol på scenen eftersom han glömt många av texterna. Eftersom Black Sabbath med Ozzy aldrig släppte en klok liveskiva (“Live at Last” är ökänd för sitt usla ljud) så är den ett bra komplement till Black Sabbaths “Live at Last” som kom året därpå.