Att inte vara nere med kidsen

 

På sista tiden har jag reflekterat över det där med "min generations musik", oavsett vad vi nu talar om för generation, och de där ögonblicken då man faktiskt blir för gammal för att ta till sig nyare musik eller "förstå" den. Och de två akter som på senare tid fått mig att reflektera lite extra är Wet Leg och Taylor Swift. Mitt nittiotal blev ett alltmer rastlöst sökande efter nya "ljud" och musik som var nyskapande och tog mig in i nya audiella områden. Men förr eller senare når du alltid en återvändsgränd. Mot slutet av nittiotalet var jag svårt allergisk mot retrogrejer oavsett om jag egentligen borde gilla det eller inte. Och från ena hållet kom Britney Spears som kanske hade en modern produktionsbild men givetvis inget jag inte hade hört i coolare version och för mig var det bara fluffig flickpop i lite nya kläder. Från andra hållet kom exempelvis The White Stripes som jag på sätt och vis avfärdade ännu snabbare även om de väl borde ha legat närmare mitt hjärta än Britney Spears. Men det var ju det att min första tanke var "Fan, låter som The Sonics en gång till... jag kan höra på The Sonics istället." Om jag verkligen skulle ta till mig retrogrejer så krävde jag i princip att de skulle överträffa förebilderna. Exempelvis var Dungen, ett av de sista nya band jag på länge upptäckte där i början av 00-talet, ändå stora favoriter eftersom de lät mer knarkigt sjuttiotal än de riktiga sjuttiotalet. 

Men väldigt, väldigt länge letade jag efter den här "nya" musiken. Vilket inte är samma sak som nyproducerad musik för den kan jag få fatt i på några sekunder. Nej, det handlade om nya ljud, nya upplevelser, saker jag aldrig riktigt hört förut. En bit in på 00-talet försjönk jag i dvala resten av decenniet. Kom in i någon slags andra andning kring 2010 och försökte rentav vara "nere med kidsen", så att säga. Där stod jag, medelålders och dan, sommaren 2014 och försökte nynna med i "Holler" tillsammans med ett gäng unga tjejer som alla såg ut som Rebecca och Fiona där på scenen. Och jag studsade runt till Icona Pop och insåg hur dålig kondis jag hade. Jag var säkert pinsam. Det finns ju en scen i "Så mycket bättre" där Lasse Berghagen står i bakvänd keps och säger till en synbart generad Petter: "Yo! Du rappar fett!" Det är den bilden jag har med mig av hur unga ofta kan uppleva äldre som ska försöka vara "med". Det blir bara pinsamt. Eller jag trodde länge att det var så. Det var ju så för min generation och många därefter. 

Men så kom den här Taylor Swift och allt skulle vara så mysigt mellan generationerna med "Swiftie Dads" och flera generationer som går på konsert ihop. Men för att se det ur en annan synvinkel så kan jag alltid ställa mig frågan om när det blir lite FÖR mysigt? Lite FÖR harmlöst? Och utan någon laddning när det gäller sådant? För ibland kan det nog ändå finnas ett egenvärde i att olika generationer har just "sin" musik. De mer genomsnittliga av oss tar ändå bäst till oss musik vi hörde på mellan 15 och 25. Finns forskning på det också. För några år sedan hörde jag den charmerande indie-duon Wet Leg från Isle of Wight. Det var då jag till sist kapitulerade. Jag FÖRSTOD verkligen Wet Leg. Men det berodde på att de i så oerhört hög grad lät som klassisk indie från 90-talet. Och jag insåg att motstånd var lönlöst. Varför dölja retromannen inom mig? Han som kan lyssna på ny musik om den låter som gamla favoriter eftersom det ändå inte lär komma någon musik som är NY-ny. Och sedan då Taylor Swift som fick mig att inse att jag nu inte bara blivit retro utan att jag är helt och hållet utestängd från det mysiga Swift-universumet. För jag FÖRSTÅR inte. Så sent som i förmiddags satt jag, efter rekommendation från en Expressen-reporter som såg ut att vara i min egen ålder, och lyssnade på tre "Deep Cuts" från Swift-plattor. Och ärligt talat så var det mest tre slätstrukna countrypoplåtar som kunde ha varit framförda av vem som helst om jag fått frågan. Och just den sorts musik jag liksom bara inte kan ta till mig. Men för unga tjejer är Taylor Swift, utan ironi, deras generations Bob Dylan. Och jag tycker på ett vis det är uppfriskande. Jag är med nöje en avhängd gubbe som inte förstår. Lycka till, alla Swifties. Och igår, medan Swift alltså bjöd på hejdundrande visuell show i dryga tre timmar, så gick The Feeling Groovies och såg på The Nomads: ett gäng äldre män som stod rakt upp och ner och spelade tajt rockmusik i 75 minuter. Och alla i publiken FÖRSTOD dem.