Inför Mellangiss - träningsläger och flerfrontslyssnande

Det närmar sig ett Mellangiss, alltså kanske världens näst viktigaste tävling efter Popgiss, och det går en del tankar genom huvudet om vår dagsform och allt man ska hinna lyssna på.

Träningslägren duggar väl tätt nu på sistone och i Visby har det nu även dykt upp en ny regelbunden musiktävling jämte Creppy Quizz, nämligen "Quizz med David och CaMa" på Brygghuset. Denna serie tävlingar, som alltså arrangeras av musiknördarna David Ahonen och Carl-Magnus Westemar, har troligen ett lite mer folkligt anslag (alltså att nivån är något enklare, i alla fall i vissa grenar) då den även lockat en något annan publik än de vanliga nördarna. Dock är uppläggen minst lika ambitiösa som på Creperiet. Så gå dit, alla Quizz-sugna. Inte minst får man bra möjlighet till att träna sina musikkunskaper.

Allt detta lyssnande. Ibland känns det lite som ett flerfrontskrig då man inser att man helt enkelt inte hinner med allt. Jag har redan skapat nya spellistor för 2017. En för allt jag vill lyssna på för att jag gillar det, en för svenska listhits som jag ska mata in samt en för utländska listhits. Utöver det har jag även skapat andra listor som egentligen inte har med musikträning att göra utan helt enkelt gäller det faktum att jag vill variera och nischa mig inom sådant jag nu tycker om. Exempelvis fick det bli en spellista med jazz-album från den gyllene perioden 1955 - 65 och en med kända inspelningar av klassiska verk (i den ordning de är inspelade och inget annat). Utöver det sitter jag periodvis och kör mitt årslyssnande (1973, bokstaven "f" just nu) och pluggar listhits från 2016. Samt inte att förglömma att jag på lågintensiv nivå pluggar hårdrock inför hösten Distgiss (jag är nu på 1988).

Mitt absoluta och anspråkslösa mål är dock att varje dag lyssna på musik jag tycker om och då inklusive gamla favoriter. Annars dör man som lyssnare inombords. Kom ihåg det.

Ho Ho La La 2016

Visby är i sanning en magisk stad med ett stort antal eldsjälar och några av dessa anordnar varje år strax innan jul det stora kalaset/musikquizet/välgörenhetsevenemanget/musikevenemanget Ho Ho La La. Så även i år. I stort sett hela Rootmoset (med Kjelles gamle klasskompis Chrille som stand-in för den bortreste Kennet) deltog och vi var fast beslutna om att få revansch för förra årets genomklappning då vi slutade någonstans i mitten.

Vi hann  dit vid 17, åt och installerade oss lite innan quizet började prick klockan 18. Som tidigare så hade vi alla fått en julkalender med luckor som innehöll namne på olika block. Först ut var julsånger där vi bland annat hade en ivrig diskussion om det verkligen VAR Frank Sinatra som hördes sjunga på ännu en version av "Let it snow, let i snow, let it snow" men det var tydligen så (inspelningen var från 1949, fick jag senare höra). Vi blåste även Hasse Anderssons diskutabla version av "Feliz Navidad".

Efter detta kom ett block med idel sånger från 2016 och för ovanlighetens skull kunde vi luta oss tillbaka riktigt rejält då vi hade gjort hemläxan. Satte i alla fall det allra mesta. Chrille satte Ghost redan på intro och Kjelle ändrade i sista stund ett svar till Galantis vilket gav oss ännu en poäng. Vid en första sammanräkning ledde vi faktiskt. Förbluffande nog.

Det här följdes av ett gäng låtar som kunde anspela på händelser under året och vi var här ganska säkra på våra svar. Fast vi kom inte ihåg vad segraren i årets ESC hette och några Insane Clown Posse hade vi aldrig hört talas om. Efter det kom ett antal covers där vi fick höra ett antal roliga versioner som vi i några fall inte ens visste att de existerade. Sten & Stanleys hysteriskt usla version av "Daddy Cool" hade vi dock hört förut och plockade därmed.

Satte även alla utom en på låtar med artister som hade dött under året (det var en medlem av A Tribe Called Quest som jag dels inte visste att han dött och för övrigt inte kan namnen på). Därefter kom en röd tråd om välgörenhet som vi blåste eftersom vi helt enkelt inte hade en aning om att vissa låtar förekommit i välgörenhetssammanhang. Klarade ganska bra ett antal låtar om  julen och även avslutande intron. Utöver det fanns även ett extrapapper med låttitlar i e-mojji-version, vilket var lite roligt.

När den slutliga sammanräkningen dock kom så var vi delad TVÅA, med TVÅ ynka poäng (92 mot 90) upp till vinnarna. Kändes lite snopet på det hela taget men vi fick i alla fall visa var skåpet skulle stå i någon mån. Kollade därefter på The Holy Homecoing Harmony Christmas band, såsom alltid, men såg inte hela då vi skulle upp och jobba. Men den i år 18 man starka ensemblen levererade som vanligt stilsäkra versioner av både julsånger och mer sekulära alternativ. Som alltid en härlig inledning på julhelgen och eldsjälarna bakom detta ska ha allt tack. Och så fick vi som sagt sätta oss lite i respekt.

Rootmosets favoriter 2016

2016 går mot sitt slut och Rootmoset listar här sina favoritalbum och dito låtar under året samt en eller annan konsert som vi uppskattade. Lite av varje. Först ut är Tomas och sedan undertecknad.

Tomas album, konserter och låtar

Honeyblood – Babes never die

Andra skivan från Skotska duon slinker med lätthet in på min års lista, Honeyblood återanvänder föredömligt 90-talsskramlet, en av skivorna som jag har lyssnat mest på i år.

The Kills – Ash & ice

Besvikelsen när de ställde in på WOW eftersom Mosshart fick flygförbund pga lunginflammation var stor det kunde ha blivit deras år men vi fick nöja oss med en av årets bästa skivor.

Pascal - Revy

Årets svenska är inte Kent eller Håkan utan Pascal att bandet sen var med i årets mest udda intervju hos SVT livade bara upp, bonuspoäng på årets återvinning med låten Forever.

Car Seat Headrest – Teens of Denial

En ny bekantskap som jag började lyssna på för några veckor sedan tack för tipset Robban, frejdig Indie rock som får mig att tänka på Arctic och framförallt Strokes.

PJ Harvey - The Hope Six Demolition Project

Årets mest efterlängtade, håller den måttet ja med nedslag I olika delar av världen så som Washington och Kosovo där Polly lite kyligt betraktat världen har kallats för Journalistrock men det går inte att komma ifrån att PJ har gjort det igen.

Årets Konsert

Kan inte bli någon annan är PJ på Way Out West, att dagen skulle bjuda på Göteborg vistelsen sämsta väder tog inte bort den teatraliska konserten där alla var klädda i svart och den ända som sas var när Polly presenterade bandet. Låtlistan följde samma mönster som tidigare på turnén med låtar främst från de två senaste skivorna plus några gamla favoriter som 50 ft Queenie, Down by the water och en fantastisk version av To bring you my love.

Årets låtar

Förlåt för alla sånger jag har sjungit – Ida Redig

On Hold – The XX, peppen har börjat.

Shut up kiss me - Angel Olsson, plattan kom nästan med bland topp fem.

Roberts album, konsert och låtar

Savages - Adore Life

Mer av samma vara som tidigare men lite mer intensivt. En engelsk pendang till Nicole Sabounés betydligt mer gotiska och mörka andra album. Eller tvärtom. Bandet har själva uppgett att de lyssnade mycket på Napalm Death och Bolt Thrower inför inspelningen.

Dorisburg - Irrbloss

Alexander Berg heter mannen som var medproducent/medkompositör på Little Jinders "Allting suger" och som under Dorisburg gör den mest spännande svenska elektroniska musik jag har hört på länge. Instrumental stämningsmusik.

Goat - Requiem

De maskerade progressivehjältarna från Korpilombo slår till igen och denna gång med en dubbel. Kanske Sveriges mest spännande liveakt i mitten av 10-talet.

David Bowie - Blackstar

Ofrånkomligt, om inte annat som ett sorgearbete. Litteräre Bowie har för övrigt plockat titeln "This Pity She's a Whore" från en elisabetansk pjäs som jag läst någon gång för länge sedan.

Kygo - Cloud Nine

Även jag kan falla för lättare musik och denna otroligt tillgängliga dansmusik (helt utan gubbrockinslag som hos svenske kollegan Avicii) var ett perfekt soundtrack/skyddsbubbla under vad som har kallats "the summer of hate" 2016.

Årets konsert

Gick ensam på Popaganda och kände mig plötsligt lite åldrig och trött på musik men så går Little Jinder på och kör ett väldigt energiskt och roligt set där man märker vilken låtkatalog hon är på väg att bygga upp från platta till platta (bubblare här var för övrigt The Libertines som inte var bäst men i alla fall roligast och mest rock'n'roll).

Årets låtar

DJ Snake - Middle

MÖ - Final Song

SIA - Cheap Thrills

Dylan-effekten

Det fanns en tid när kritikers ord vägde tungt inom olika områden. Många av oss som varit med ett tag i musiksvängen kan även nämna perioder i våra liv då vi faktiskt lyssnat en del på kritikerna och tagit till oss deras ord eller åtminstone känt oss svårt motiverade att kolla upp deras rekommendationer. Med tiden upptäcker vi dock att allt som kritikerna säger inte är kungsord. Vi kan rentav märka hur deras omdöme ibland sätts fullkomligt ur spel. Jag kallar det ”Dylan-effekten” och många förstår nog vad jag menar.

Man kan tala om Dylan-effekten därför att Bob Dylan nog var den första artisten som fick den här verkligt viktiga och intensiva relationen till kritikerna, vare sig han själv ville det eller inte (och det var ofta han inte ville med tiden). Den processen kallar en av Dylans biografister, Howard Sounes, för ”förgudningen” i rubriken på ett kapitel och det är ganska träffande. Efter nämnda förgudning så har många kritiker, särskilt i en viss ålder, förhållit sig fullkomligt distanslöst till Dylan och den så kallade Dylan-effekten har därefter uppträtt i en rad olika sammanhang och gäller, som jag ska visa snart, inte bara äldre rockmän. Även om det rätt ofta är just den gruppen som vi förknippar med Dylan-effekten.

Frånsett smärre svackor (bland annat mitten av 80-talet) så har Dylan alltid kunnat förlita sig på kritikernas gunst oavsett kvaliteten på plattorna. Under senare år, när Dylans plattor stabilt fastnat i något slags stompigt gubbsound där han även låter som sina dryga sjuttio år, så har kritikerna pålitligt skickat in hans plattor på listorna över årsbästa album. Han har rentav kunnat få ganska hyggliga konsertrecensioner trots att jag själv och de flesta jag känner som har sett honom kan vittna om att han är en ganska glanslös och butter liveartist.

Dylan är dock inte riktigt, riktigt så avgudad som han var, det ska erkännas, då han särskilt här i Sverige har fått se sig omsprungen av tronarvingen Bruce Springsteen. Det ska understrykas att jag, som många andra, tycker Springsteen är en riktig hedersknyffel och han lär ju ännu vara en sjusärdeles liveartist samt släpper plattor som nog ändå är lite roligare än de som Dylan ger ifrån sig. Men. Det blir ändå något formligen distanslöst när kritikerna staplar lovord över Springsteen. Även när han i början av nittiotalet släppte ett par dubbelalbum som många anser vara bland de sämsta under hela hans karriär så fläskade en av Sveriges mer namnkunniga kritiker på med ”tio getingar, Bruce!!!” Och då känns det lite som att Bruce kan göra nästan vad som helst så gör folk vågen, oavsett.

Den roligaste (och nu menar jag inte rolig som i trevlig och mysig utan mer som i sarkastisk) läsningen när det gäller årsbästalistorna för album bjuds man på om man tar sig an Rolling Stones lista. I år hade man exempelvis plockat in ett album med THE MONKEES (jag måste skriva det med versaler), en grupp som den då hippa redaktionen säkert avfärdade å det grövsta när det begav sig. Men efterhand ändras det och med devisen ”gammalt är bra” så kan även Monkees, en töntig grupp som inte släppt ett album på runt 45 år, hamna på bästalistan 2016.

Jag skulle som sagt vilja höra dskussonen på redaktion:

”Men vi KAN inte ha Dylan som etta i år igen!!! Till att börja med har han inte släppt någon platta...”

”Men Springsteen då? Paul Simon? Och Bowie? Han är ju död!”

”Vi måste ha lite modernt också. Hon Beyoncé har släppt en platta som alla verkar gilla. Vi får nog lägga den som etta. Ni vet... Minnie Ripperton är död och Aretha släppte inget i år...”

”Ja, men....”

”Kom igen! Vet ni någon annan ung, svart, kvinnlig, ny artist som släppt något i år?!”

(tystnad)

”Då så. Beyoncé it is! Ta det som män, killar! Jag har läst att under nästa år ska Dylan visst släppa varenda dokumenterad konsert från turnén med The Band 1974. 38 konserter!!!! Och det är ju en NY platta. Den kommer ju ut 2017. Jag lovar att Dylan blir etta... platta eller inte.”

Kritiker har lätt att gilla gamlingarna. Springsteen är så trevlig, Dylan är sur och mystisk och Neil Young är konstig och gör dikeskörningar med jämna mellanrum. Det är alltså lätt att gilla dem, hur kassa plattorna än skulle bli. Jag har dock på senare år sett hur våra kritiker i Sverige åter fått spel och låtit Dylan-effekten drabba ett antal artister, men nu angående ett helt annat kön och ett en helt annan genre. Jag syftar här på en viss grupp unga poptjejer som representerar Dylan-effekten på speed år 2016.

På sätt och vis är det rättvist. Musikvärlden har dominerats av rockgubbar och länge hade kvinnorna bara Joni Mitchell, Kate Bush, Patti Smith och några till som ”trovärdiga” och kritikerälskade artister. Men på senare år så har gränserna luckrats upp och ett antal yngre kvinnliga artister har fått gigantisk uppmärksamhet och inte minst om de då haft en viss image.

Under väldigt lång tid skrev den seriösa musikpressen extremt lite om unga popkvinnor. Jag minns hur jag nästan höjde på ögonbrynen då tidningen Slitz (ja, innan den blev dynga) gjorde en blänkare om Pernilla Wahlgren och rentav hade henne på omslaget. Det ansågs lite udda sådär i början av 90-talet. Själva vinkeln på storyn var dock ”den svenska tonårspopens död” och så skrev man någon lätt ironisk elegi över de svenska blonda hårburren från 80-talet med Pernilla Wahlgren som representant för hela genren.

Men på senare år kom Zara Larsson och hennes likar. Särskilt Zara Larsson får stor uppmärksamhet och hyllas distanslöst av kritikerna. I kölvattnet av henne följer Tove Lo och Tove Styrke som också fått bra press (även om Tove Styrke inte släppt något i år). Och varför skriver den seriösa pressen så mycket om Zara Larsson och Tove Lo men inte om, säg Amy Diamond eller om Sanna Nielsen? Varför? Ja, de senare är underhållningsartister som producerar mycket, mycket lätt musik och har en dito image med okontroversiella och trevliga uttalanden om ditten och datten. Zara Larsson gör också mycket, mycket lätt musik men hon har en ultrafeministisk image och tycker till om det mesta som rör unga tjejer. Det blir bra press. Samtidigt som man skriver mindre om verkligen spännande kvinnor såsom Jenny Wilson, Anna von Hausswolff och El Perro del Mar.

Men precis som Dylan och andra i hans generation ofta hyllas vad de än gör och har fribiljett in på bästalistona så länge de bara släppt en platta under året så får Zara Larssons plattor genomgående bra press. Och precis som Dylan gör såsig gubbrock som får mig att somna så gör Zara Larsson ofta den lättaste av lätta popmusik som också får mig att somna. Men vad vet jag? Kanske är jag bara en gammal berguv som inget begriper? Tove Lo släppte nyligen en ”spännande” singel vid namn ”Lady Wood” som handlade om kvinnlig onani. Ja, möjligen kanske en och annan blir provocerad av texten men tyvärr är denna halvballad så såsig så jag inte ens tänker på vad hon sjunger om. Och Zara Larssons två senaste singlar låter som något man har vispat ihop med vänsterhanden i studion (gamla ”Lush Life” var ju ändå en stunsig poplåt). Jag tror trots allt att om Zara Larssons i sina intervjuer mest sagt ”Ja, jag vill göra fansen glada... och sälja lite skivor... tihi” så tror jag inte hon hade fått lika bra press av kritikerna. Kort och gott funderar man på om distanslösa kritiker (då som uu) hyllar vissa artister för deas åsikter eller för deras musik, trots att det är den som recensionen ytterst handlar om. Vad tror ni?

Distgiss 2016

I samband med Popgiss 2016 gick en av våra profiler ut med att han och några andra hårdrocksentusiaster till hösten skulle sätta upp ett hårdare giss vid namn Distgiss. Jag började så smått lyssna på hårdare grejer per omgående allt eftersom konturerna kring detta giss klarnade under sommaren. Datum var tidigt satt till 12 november men i fråga om lokal fick vi vänta ganska länge då arrangörerna så länge som möjligt ville avvakta och se hur många som anmälde sig. Efter att totalt 32 lag anmält sig kom beskedet om att det hela skulle hållas i en i giss-sammanhang helt ny lokal (även om många av oss varit i den under gymnasietiden), Säveskolans matsal.

Problemet för Rootmoset är väl att jag är den som är mest ”metal” i hela laget (alltså har lite koll på dödsmetall och en del i den vägen) medan Kennet och Kjelle kan sin 70- och 80-talshårdrock och Tomas har koll på punk och lite annat skrammel. Detta var nu vår arsenal och vad vi fick jobba med. Å andra sidan innebar det också att vi helt prestigelöst kom till tävlingen utan andra förhoppningar än att ha roligt. Det var på så vis ganska befriande.

Det hela löpte på mycket väl. Arrangörerna skojade till det lite genom att på bildskärmen skicka upp en logga med ”Synthgiss” medan Kraftwerks beat studsade mot väggarna. Därefter övergick detta i gitarrmangel och Jerry Jakobsson presenterade med stolthet skapelsen Distgiss. I bakgrunden fanns även legendariske Popgiss-producenten Örjan Hillbom som på ett enastående smidigt vis redde ut en liten matkris (22 kg rostbiff på drift) under tävlingens gång. I övrigt kan jag, innan jag kommer in på själva musiken, säga att allt flöt på lika smidigt och friktionsfritt som vilket Popgiss som helst och vi höll även den utlovade tiden (klara till lite efter 21). Ljudet var möjligen en liten aning svajigt ibland då jag hade svårt att känna igen även sådant jag borde kunna. Det kan dock även ha berott på lokalens akustik då jag under Popgiss har upplevt att ens ljudupplevelse kan variera enormt beroende på var du sitter i en rummet.

Upplägget, så. Man började med att köra tre låtar i rad med några klassiska artister och sedan skulle du utöver att gissa artist pricka rätt album. Komiskt blev själva inledningen då det kom en låt från Black Sabbats ”Born Again”, en platta ökänd för sin usla ljudkvalitet. Jag och Kjelle diskuterade om det var från första plattan eller från just ”Born Again” men sanningen är den att jag inte uppfattade sångaren klokt vilket ju även säger en del om den skivans ljudkvalitet, som sagt. Annars satte vi rätt mycket här även om vi rörde till det med White Stripes album. Kategori ”Proto + 70-tal” gick bra även om Kennet gjorde en Rootmoset-klassiker som vi alla har gjort, han hade skrivit rätt svar (Camel) men började diskutera med sig själv och ändrade sedan till Yes trots att det var Camel. Dock satte han Lucifer's Friend, ett band få i tävlingen kunde samtidigt som Kjelle utan problem klippte en lite mer obskyr Genesis-låt. Vi låg tvåa efter 70-talet. Sedan gick det bara utför.

80-talet borde ha gått bättre och vi gjorde några generaltavlor. Insåg att det var väldigt länge sedan jag har hört Queensryche och jag bommade även en Helloween-låt därför att jag inte kände igen vad jag hörde trots att jag kan deras tidiga plattor mycket väl. En kluring var när U.D.O. Spelade en Accept-låt. Kjelle satte Ratt utan problem.

Det hårda 90-talet började bra med Alice in Chains och Megadeth men åter blev jag påmind om att det var väldigt, väldigt länge sedan jag hade hört Machine Head. Värre kom det sedan att bli under 00- och 10-tal, vilket vi ju hade räknat med. Det vi klarade var i princip gamlingar som spelades även detta decennium och enstaka nya grejer som vi hade koll på. Det vi inte klarade föll huvudsakligen i två kategorier: saker vi aldrig hade hört talas om eller saker vi kände till men som man lyssnat för lite på eller sådant som lät väldigt likt ett flertal andra band. Dock tror jag personligen inte att 00- och 10-tal var svårare än 70- eller 80-tal utan här handlade det bara om att vi inte hade tillräckligt stor kunskap. Vi klarade väl oss ändå hyggligt på de avslutande introna.

Laget som vann, Pungur Malmur, var ett specialkomponerat ”dream team” där hälften av medlemmarna kom från ångvälten Dr Zoom and the Sonic Boom. Själva slutade vi på 21:a plats med totalt 84 poäng. Mina goda gamla hårdrockarvänner i A-laget, som jag åkte på festival med hela 90-talet, slog oss med en enda poäng. Därmed fick jag rät i att de skulle slå oss med sin genuina metal-kunskap. Allt som allt en mycket rolig tävling som vi genomförde med glatt humör även om vi knappast glänste. Segrarlaget har redan lovat att ordna nästa Distgiss. Avvaktar med spänning.

Mannen i den grå hatten (24 år senare)

Åren kring 1990 vimlade det av trubadurer och folkrockare i Sverige. Det var Lars Demian, Toni Holgersson, Traste Lindéns kvinttet och även de mer skojfriska Lars Vegas Trio. Väldigt utmärkande i det här gänget var det vildaste och mest lantliga gänget, Perssons pack, som kom att bli stor favorit bland många i bekantskapskretsen det där åren. Jag såg sedan Perssons gäng två gånger i början av 90-talet. Först i juli 1991 då jag kutat från Ölandsgatan i det relativt centrala Visby och ända ut till Snäck varvid jag närmast badade i svett när jag äntligen nådde fram. Därefter såg jag bandet ett år senare, i min hemsocken Eksta 18 juli 1992. Minns mest Perssons kaxiga mellansnack och hur han bytte gitarr hit och dit och det finns även några gryniga foton, bland annat på en av min systers klasskamrater som sitter på någons axlar med bar överkropp medan han viftar med sin tröja. Those were the Days.

Persson hade ju en del hits där under 90-talet men efterhand försvann han in i dimman under detta oerhört snabbt skiftande decennium. Jag hörde på håll att packet lagt av, att packet återbildades och sedan att de definitivt lade av en bit in på 10-talet. Men plötsligt utannonserades det att Persson i egen hög person skulle spela solo på Visbys skönaste klubb, Wall of Sound, 15 oktober 2016. Det var 24 år sedan jag överhuvud hade sett mannen så det var för all del intressant att se hur tiden hade farit fram med honom.

Väl visade det sig. 22.45 och fram till midnatt stod Persson på scen med grå hatt, gitarr samt en intakt röst och rev av både stora publikfavoriter och ett och annat önskemål (även om det var vissa låtar, såsom "Nyårsafton i New York", som knappast gick att göra live i detta intima sammanhang). Han var överlag på gott humör och det blev en ganska lång konsert för att vara just en så kallad trubadurspelning, vilket jag i stillhet tackad för. Sprang efteråt även på mannen och hann prata lite med honom om spelningen i min hemsocken. Med tanke på att det var 24 år sedan hade han väl rätt vaga minnen "Men jag kommer alltid ihåg vilken gitarr jag byter till". På något vis trodde jag honom.

XTC-diskografin, kapitel 1

Christoper-Robin Maurin, en av Visbys musikprofiler, har i en sluten Facebook-grupp dragit igång en tråd där han ämnar gå igenom XTC's alla plattor. Detta kan givetvis inte undanhållas den bildade allmänheten. Här kommer sålunda XTC's fyra första album, till att börja med.

White music 1978

Jag kan bara utgå ifrån vad som poppar upp i mitt huvud när jag lyssnar. Direkt tänker jag på Doktor Kosmos, som sagt tidigare. Men det är ju baklängesinfluens, att DK lyssnat på XTC, inte tvärt om så klart.
...

Men jag får också starka vibbar av Costello och Attractions. Men där är jag inte påläst om vem som var först. Eller var det samtidigt? Känns väldigt som del av samma rörelse. Även om XTC känns mer experimentella så finns helt klart spår av samma musikaliska rörelse eller uttryck som Elvis och Attractions kom med på första plattan. Den kom väl samma år?
Men sen hör man ju, ganska tydligt i mina öron, Dr Feelgood med Wilko i spetsen. Det är det där vassa telecasterljudet som staccato-hackar sig fram i koppgitarren som känns som Wilkos signaturgrej. Det återkommer ju i flera låtar.
Sedan hör jag knas-partier lite här och var, som jag härrör från Zappa, men det kan ju vara mer ett tecken på mina influenser än deras. Det finns iallafall en musikalisk lekfullhet som känns som en ung längtan att "bara göra något annat”. Soloduellen gitarr/piano i "Do what you do" tex. Zappa hade ju den lekfullheten och växte egentligen aldrig ifrån den. Så det behöver väl inte var något ungt egentligen. Men det känns ändå som det kommer från något revolt-håll, skit-i-konventionerna-grejen.
Jag kanske är ute och hojar men jag får också lite Police-vibb ibland. I de mer melodiska låtarna. Men jag är inte så inlyssnad på Police, så jag kanske inte ska säga så mycket om det. Och ibland, som i Statue of Liberty-versen, tittar Bruce Springsteen-influenser fram. Samma låts refräng är ju VÄLDIGT mycket Costello å andra sidan.
Summa summarum: välspelad debut i kölvattnet av det soundet som växte fram efter punk-boomen. Det här är inte alls punk, men det är ändå på den sidan planhalvan jämfört med mycket annat som kom samtidigt. Som en Feelgood/Wilko-influerad new wave-platta. Ett stökigare Attractions och med mer experimentlusta.
Inte alls dåligt men lite för "tokroligt för tokrolighetens skull" för min smak. Spretighet kan vara kul, men här känns det mest som att de inte hade bestämt sig riktigt. Gissar att man känner annorlunda om man hörde den här skivan när den kom. Tror att många säkert blivit influerade av det här soundet och byggt vidare på det. Rimligen en viktig skiva för många musiker från den tiden, men svårt för mig som lyssnar ordentligt på den först nu 2016.

XTC Go 2 – 1978

Det här känns direkt lite mer polerat. Bättre producerat men kanske att energin/nerven försvunnit från debuten. Allting låter egentligen bättre men ändå är det som om något saknas. Väldigt vanligt på andra plattan, det är inget unikt med XTC.

Spontant vad gäller saker som poppar upp i huvudet är det Red Hot Chili Peppers tidiga plattor. Skulle inte vara förvånad om de där, på den tiden, galna cali-skejtar-punkarna lyssnat mycket på XTC i sina dagar. Det här lite ruffare new wave-gunget. Stolpigheten liksom, det känns väldigt RHCP i början. Samma sak med sången, den här tillgjorda lite flåset-i-halsen-vibben. Som om han egentligen är för pinknödig för att sjunga men vill bara sätta den där sista versen innan han drar på muggen.

Jag får fortfarande Doktor Kosmos-vibbar. "Arbetslös i Borås" dyker upp lite här och var tycker jag. Även sättet att kombinera ett väldigt struttigt parti med en mycket mer melodiskt, som i Meccanic Dancing, det gör ju Uje/Dr Kosmos mycket och ofta. Dessutom precis på det där sättet.

Omöjligt att inte tänka på Tina Turnes The Best vid introt till Batteri Brides. Jamade hon på detta komp i studion när hon kom på sin melodi månne?

Det är mer stämsång och sångarrangemang här än på debuten. Vågade basisten (eller vem det nu är) plötsligt sjungna eller har de bytt medlemmar?

Det fanns tendenser reda på debuten men nu hör man ju ska-influenser rätt tydligt. Jag tänker på Madness ibland. Dexty’s flimrar också förbi.

Förstår idén att det är lattjo att köra med ett leksakspiano eller vad det nu är, men det blir lite tradigt i längden.

Super-Tuff känns annorlunda. En annan väg? Spåret för kommande plattor? Något är annorlunda med denna låt, helt klart.

Jag måste säga det, ibland trillar Gyllene Tider upp i skallen. Har Gessle lyssnat på det här? Han snodde bara sockret i så fall – han hade mått bra av att ta taggarna också.

Red är första låten som jag hajat till på att jag tyckte det var lite bra. Wilko-gnuggen är tillbaka och någon är med på sax i bakgrunden. Jag har svårt för sången i versen. Men öset i refrängen är rätt… ösigt. Kunde nästan vara en Led Zep-låt, en del av riffen iallafall. Men sångaren är ju ingen Plant direkt.

Summa summarum: det är på väg någonstans, absolut, men det känns som om dom inte hittat hem än. Det spretar något förfärligt fortfarande. Spontant tycker jag att dom skulle satsat på en riktig sångare. Lyssnar mycket hellre på Elvis Costello & The Attractions är det här. Vissa låtar är bara irriterande, som Life is good in the greenhouse, jösses vad segt det blir när dom trampar vatten i nästan fem minuter.
På första plattan fick dom lite plus för energi, men "Go 2" är inget för mig

Drums and Wires – 1979

Ja okej. Här är det ju en helt annan grej direkt på första låten Making plans for Nigel. Ny sångare, eller har han bara börjat få ordning på rösten? Tyvärr är låten för lång. Onödigt att göra en treminuters-låt fyra minuter lång. Sista minuten är ju bara repeat-repeat-repeat.

Trummor, bas och gitarr sitter mer ihop som en enhet. Tidigare spelade dom nästan varsin låt samtidigt.

Fast andra låten är ju den jobbiga rösten tillbaka. Nej detta var inte kul Helikopter alltså. Jag tänker att det är lite som Television, inte just denna låt utan hela prylen. Men i Television var sången, bandet och låtarna i synk. Det var inte för komplicerad musik, det var inte världens tightaste band och inte världens bästa sångare. Dom visste sina begränsningar och vann på charm.

Resten av den här skivan känns som två enheter. Bas, trummor och gitarr är en ihophållen enhet som gör det riktigt bra. Sångaren förställer rösten och känns som en pellejöns som pajar festen. Man hör bitar av möjligen intressant lyriks, men hans aaa-ooo-aaa-ooo-låssång låten igenom gör att man mest hör spridda vokaler.

De få tillfällen där han/de vågar sjunga ”vanligt” så blir det intressant direkt. Som i Nigel eller introt till Complicated game. Eller som han i vänsterkanalen i verserna i That is the way.

Reel by reel ger vid handen att det finns någon i bandet som kan spela bra och lite annorlunda sologitarr. Jag förstår vad du menar med Ollie Halsall, Christer.

Andra artister som poppar upp: Costello & Attractions helt klart, dom känns som syskonband. Tom Petty tittar fram ibland, hans första skiva kom väl vid den här tiden typ. Sen är det många artister som verkar ha lyssnat på detta: Nik Kershaw, Cake, Duran Duran ja det är många saker som flimrar förbi i huvudet.

Minuspoäng för att det är inspelat med olika trumljud. Som singlar spelar det ju ingen roll men när man lyssnar på en hel skiva så här så kommer Reel by reels ihåliga plåtvirvel-ljud och man undrar vom dom petat in en demo bland resten av spåren. Låten innan har ju jättebra trumljud. Märkligt!

Pluspoäng för basisten som är skitbra hela skivan igenom. Basen spelar bas och gitarrerna spelar gitarr. Det är så vanligt att basisten bara hänger på gitarristerna. Men inte här – det breddar ljudbilden samtidigt som själva instrumenten blir tydligare. Det här jobbar vi mycket med i Ida Andersson Band, att hitta våra egna luftfickor i musiken och inte trängas med varandra.

Summa summarum: Ljudbilden och låtstrukturerna har mognat sedan debuten, sångaren har tyvärr icke hängt med i utvecklingen. Hörs bäst i ösiga Outside world där sången känns lite mer i synk, för att dom andra har tagit ett steg tillbaka och lirar en låt som skulle platsat på första plattan. De få gånger han/de väl vågar sjunga på riktigt så blir det som sagt bra direkt. Är det sångaren som skriver låtarna? Är det egot som står i vägen? Något är skevt iallafall. Med en bättre sångare, eller egentligen om han bara slutade med den studentikosa flåsigheten och vokalglidandet, så hade det här varit intressant för mig. Men nu; nej. Tre Tobbe Stuhre-virvlar.

XTC Black Sea – 1980

Okej, här hör jag första Macca-influensen. Introt till Respectable Street är ju precis den typen av Dance Hall-vurm som Macca gjort många versioner av.

Det är bättre sång här. Det höjer betyget direkt.

Refrängen på Generals and majors har någon snott från XTC. Jag kommer inte på det men det här har jag hört någon annans stans. Något annat åttiotalsband tror jag. Som fick en hyfsad hit med den där melodin och ackordslingan. Nåja…

Det ploppar upp andra band nu: Jag hör Blur. Jag hör INXS. UB40. Det liksom flimrar förbi många olika band. Man förstår att många har varit här och nosat och plockat russinen ur kakan.

Love at first sight känns som ett steg tillbaka igen. Sången är inte som förr men det finns tendenser till de här märkliga vokalstönen. Nej denna borde dom fimpat.

Bättre direkt med nästa låt musikaliskt, men vokalstönen är där igen. Vad är hans problem? Verkar osäker på om han är i en musikstudio eller på en fotbollsläktare.

Nåja.

Summa summarum: Det tar sig. Sången är bättre och låtarna och liret är fortfarande bra. Eller iallafall intressant. Det här börjar likna musik jag skulle kunna sätta på självmant.
Tre Tobbe Stuhre-virvlar och en ghost note.