Dylan-effekten

Det fanns en tid när kritikers ord vägde tungt inom olika områden. Många av oss som varit med ett tag i musiksvängen kan även nämna perioder i våra liv då vi faktiskt lyssnat en del på kritikerna och tagit till oss deras ord eller åtminstone känt oss svårt motiverade att kolla upp deras rekommendationer. Med tiden upptäcker vi dock att allt som kritikerna säger inte är kungsord. Vi kan rentav märka hur deras omdöme ibland sätts fullkomligt ur spel. Jag kallar det ”Dylan-effekten” och många förstår nog vad jag menar.

Man kan tala om Dylan-effekten därför att Bob Dylan nog var den första artisten som fick den här verkligt viktiga och intensiva relationen till kritikerna, vare sig han själv ville det eller inte (och det var ofta han inte ville med tiden). Den processen kallar en av Dylans biografister, Howard Sounes, för ”förgudningen” i rubriken på ett kapitel och det är ganska träffande. Efter nämnda förgudning så har många kritiker, särskilt i en viss ålder, förhållit sig fullkomligt distanslöst till Dylan och den så kallade Dylan-effekten har därefter uppträtt i en rad olika sammanhang och gäller, som jag ska visa snart, inte bara äldre rockmän. Även om det rätt ofta är just den gruppen som vi förknippar med Dylan-effekten.

Frånsett smärre svackor (bland annat mitten av 80-talet) så har Dylan alltid kunnat förlita sig på kritikernas gunst oavsett kvaliteten på plattorna. Under senare år, när Dylans plattor stabilt fastnat i något slags stompigt gubbsound där han även låter som sina dryga sjuttio år, så har kritikerna pålitligt skickat in hans plattor på listorna över årsbästa album. Han har rentav kunnat få ganska hyggliga konsertrecensioner trots att jag själv och de flesta jag känner som har sett honom kan vittna om att han är en ganska glanslös och butter liveartist.

Dylan är dock inte riktigt, riktigt så avgudad som han var, det ska erkännas, då han särskilt här i Sverige har fått se sig omsprungen av tronarvingen Bruce Springsteen. Det ska understrykas att jag, som många andra, tycker Springsteen är en riktig hedersknyffel och han lär ju ännu vara en sjusärdeles liveartist samt släpper plattor som nog ändå är lite roligare än de som Dylan ger ifrån sig. Men. Det blir ändå något formligen distanslöst när kritikerna staplar lovord över Springsteen. Även när han i början av nittiotalet släppte ett par dubbelalbum som många anser vara bland de sämsta under hela hans karriär så fläskade en av Sveriges mer namnkunniga kritiker på med ”tio getingar, Bruce!!!” Och då känns det lite som att Bruce kan göra nästan vad som helst så gör folk vågen, oavsett.

Den roligaste (och nu menar jag inte rolig som i trevlig och mysig utan mer som i sarkastisk) läsningen när det gäller årsbästalistorna för album bjuds man på om man tar sig an Rolling Stones lista. I år hade man exempelvis plockat in ett album med THE MONKEES (jag måste skriva det med versaler), en grupp som den då hippa redaktionen säkert avfärdade å det grövsta när det begav sig. Men efterhand ändras det och med devisen ”gammalt är bra” så kan även Monkees, en töntig grupp som inte släppt ett album på runt 45 år, hamna på bästalistan 2016.

Jag skulle som sagt vilja höra dskussonen på redaktion:

”Men vi KAN inte ha Dylan som etta i år igen!!! Till att börja med har han inte släppt någon platta...”

”Men Springsteen då? Paul Simon? Och Bowie? Han är ju död!”

”Vi måste ha lite modernt också. Hon Beyoncé har släppt en platta som alla verkar gilla. Vi får nog lägga den som etta. Ni vet... Minnie Ripperton är död och Aretha släppte inget i år...”

”Ja, men....”

”Kom igen! Vet ni någon annan ung, svart, kvinnlig, ny artist som släppt något i år?!”

(tystnad)

”Då så. Beyoncé it is! Ta det som män, killar! Jag har läst att under nästa år ska Dylan visst släppa varenda dokumenterad konsert från turnén med The Band 1974. 38 konserter!!!! Och det är ju en NY platta. Den kommer ju ut 2017. Jag lovar att Dylan blir etta... platta eller inte.”

Kritiker har lätt att gilla gamlingarna. Springsteen är så trevlig, Dylan är sur och mystisk och Neil Young är konstig och gör dikeskörningar med jämna mellanrum. Det är alltså lätt att gilla dem, hur kassa plattorna än skulle bli. Jag har dock på senare år sett hur våra kritiker i Sverige åter fått spel och låtit Dylan-effekten drabba ett antal artister, men nu angående ett helt annat kön och ett en helt annan genre. Jag syftar här på en viss grupp unga poptjejer som representerar Dylan-effekten på speed år 2016.

På sätt och vis är det rättvist. Musikvärlden har dominerats av rockgubbar och länge hade kvinnorna bara Joni Mitchell, Kate Bush, Patti Smith och några till som ”trovärdiga” och kritikerälskade artister. Men på senare år så har gränserna luckrats upp och ett antal yngre kvinnliga artister har fått gigantisk uppmärksamhet och inte minst om de då haft en viss image.

Under väldigt lång tid skrev den seriösa musikpressen extremt lite om unga popkvinnor. Jag minns hur jag nästan höjde på ögonbrynen då tidningen Slitz (ja, innan den blev dynga) gjorde en blänkare om Pernilla Wahlgren och rentav hade henne på omslaget. Det ansågs lite udda sådär i början av 90-talet. Själva vinkeln på storyn var dock ”den svenska tonårspopens död” och så skrev man någon lätt ironisk elegi över de svenska blonda hårburren från 80-talet med Pernilla Wahlgren som representant för hela genren.

Men på senare år kom Zara Larsson och hennes likar. Särskilt Zara Larsson får stor uppmärksamhet och hyllas distanslöst av kritikerna. I kölvattnet av henne följer Tove Lo och Tove Styrke som också fått bra press (även om Tove Styrke inte släppt något i år). Och varför skriver den seriösa pressen så mycket om Zara Larsson och Tove Lo men inte om, säg Amy Diamond eller om Sanna Nielsen? Varför? Ja, de senare är underhållningsartister som producerar mycket, mycket lätt musik och har en dito image med okontroversiella och trevliga uttalanden om ditten och datten. Zara Larsson gör också mycket, mycket lätt musik men hon har en ultrafeministisk image och tycker till om det mesta som rör unga tjejer. Det blir bra press. Samtidigt som man skriver mindre om verkligen spännande kvinnor såsom Jenny Wilson, Anna von Hausswolff och El Perro del Mar.

Men precis som Dylan och andra i hans generation ofta hyllas vad de än gör och har fribiljett in på bästalistona så länge de bara släppt en platta under året så får Zara Larssons plattor genomgående bra press. Och precis som Dylan gör såsig gubbrock som får mig att somna så gör Zara Larsson ofta den lättaste av lätta popmusik som också får mig att somna. Men vad vet jag? Kanske är jag bara en gammal berguv som inget begriper? Tove Lo släppte nyligen en ”spännande” singel vid namn ”Lady Wood” som handlade om kvinnlig onani. Ja, möjligen kanske en och annan blir provocerad av texten men tyvärr är denna halvballad så såsig så jag inte ens tänker på vad hon sjunger om. Och Zara Larssons två senaste singlar låter som något man har vispat ihop med vänsterhanden i studion (gamla ”Lush Life” var ju ändå en stunsig poplåt). Jag tror trots allt att om Zara Larssons i sina intervjuer mest sagt ”Ja, jag vill göra fansen glada... och sälja lite skivor... tihi” så tror jag inte hon hade fått lika bra press av kritikerna. Kort och gott funderar man på om distanslösa kritiker (då som uu) hyllar vissa artister för deas åsikter eller för deras musik, trots att det är den som recensionen ytterst handlar om. Vad tror ni?