Popgiss 2022, kvalomgång

 

Efter att diverse pandemier och liknande otyg nu håller sig på mattan så blev det 19 mars 2022 dags för kvalomgång eller seedning till den stora finalen som ska gå av stapeln 23 april. Att det nu bara blir två tävlingar får vi dock sätta på pandemins konto eftersom det var kort tid till planering då Popgiss 2020 rundades av i november efter en ofrivilligt rekordlång tävlingsperiod på ett och ett halvt år.

Efter en lugn förmiddag blev jag så hämtad av Kenneth för en färd till Östercentrum varefter Rootmoset i sakta mak samlades på Familjen Jensens saluhall för lite försnack med mat och ett par öl. Det blev förstås lite reflektioner kring ”öh, vad fan, 24 år tillsammans” men vi hann väl även försöka gissa på vad som skulle komma under själva tävlingen. Vi var väl emellertid överens om att det kunde bli i princip vad som helst.

Något innan 13 släntrade vi så ner till Donner event och började törstås med hälsningar och småprat i det myller av tävlande som i sedvanlig ordning hade infunnit sig. Cirkulerade själv lite kring salen innan lagkamraterna signalerade att de hade hittat vårt bord. Schemat hölls även med obarmhärtig precesion och när Örjan presenterat tävlingen och arrangörerna så var dessa, Eftermössan i Hökarängen, i sin tur snabba med att ge oss lite upplägg och sedan dra igång något efter 13.

Det hade stuvats om lite bland decennier så vi började med åttiotalet vilket vi klarade ganska bra förutom någon akt vid namn Nu Shooz. Även märkligt att vi kom ihåg en gammal Samantha Fox-låt som åtminstone inte jag hört sedan den var ny där omkring 1986. Treat tog vi på ren gissning då Kjelle sa ”det är någon svensk hårdrocksgrupp med kort namn” och detta var det enda vi kom på. Det genomgående upplägget var 17 låtar och tre skivomslag även om någon enstaka annan variant även kunde förekomma.

Den svenska kategorin var ömsom vin, ömsom vatten då vi blåste både en del nytt och en del gammalt och ibland var det rena stolpar ut. Dock gick tiotalet förbluffande bra även om vi retade oss på att vi blåste Crystal Castles. Följande soulkategori gick väl sådär även om vi nog inte skämde ut oss totalt. Kjelle är dock vår enda soulman så mycket hängde ju på honom. Blev dock en klassisk stolpe ut då vi skrev Temptations på Isley Brothers.

Även femtiotalet gick sådär men vi var ganska säkra på att fler än vi hade det tufft. Kenneth kom med sitt vanliga stridsrop ”var är rocken!?” då sjuttiotalet bröt in. Kjelle var dock väldigt glad över att sätta den obskyra gruppen Space. Desto mer rock blev det emellertid under 00-talet och det var många låtar där vi kunde luta oss tillbaka. För övrigt väldigt lite hip hop vilket väl inte direkt missgynnade oss.

Matpausen gav oss för ett Popgiss väldigt bra mat i form av fläskfilé med diverse tillbehör. Jag hann även cirkulera lite och hälsa på folk jag inte hunnit hälsa på förut. Eventuell dåsighet efter maten skingrades emellertid med ett knippe intron. Därefter kom en rockkategori där Kenneth satt både Eddie Money och Bob Seger förutom att Tomas och undertecknad krånglade till det genom att hävda att den sistnämnde var Billy Joel. Eller om vi bara skrev fel. Det blev i alla fall ingen poäng där. Sextiotalet blev lika varierat som våra svar.

Tjugotalet var befriande kort men vi tog mycket nog. Kategorin ”Brittas lilla låda” (brittisk rock med tonvikt på sent sjuttiotal och tidigt åttiotal) blev rena semestern för oss. Ja, vi ansträngde väl oss lite med att hoppa på stolarnas möjligen. Näst, näst sist i tävingen kom en kategori med flickgrupper och även här varierade våra svar även om jag var glad över att för egen del får sätta The Toys (som jag första gången hörde med den vansinniga sopranen Mrs Miller) och Fifth Harmony. Men vi hade alla glömt The Chordettes. Även näst sista kategorin, nittiotalet, blev väldigt trevlig och vi hade roligt kring bordet medan vi bockade av merparten av vad som spelades.

Tävlingens stora kontrovers utlöstes dock av sista kategorin och nu må väl en eller annan som läser det här tycka jag är konstig eller bli förbannad men jag måste få skriva det jag ska skriva nu. Man kan väl säga att klyftan mellan huvudstaden och provinsen på ett obarmhärtigt vis blottades då arrangörerna som sista kategori valt en hopmixad dänga dansmusiklåtar från åttio- och nittiotal som nog hade fått fart på vilken valfri Stockholmsklubb som helst. Men. Nu var vi på Gotland. Rock-Gotland. Och här ska man för sakran inte spela någon modern skit med synthar och annat. Så även om jag och tre eller fyra andra var i extas så var många andra inte det. Det surades kring borden. En och annan gick hem (bland annat enligt Kenneth som i alla fall gick på toaletten ”för det där sköter ni”). Och jag blir faktiskt ledsen och lite arg. Här kommer något som ska vara en grandios avslutning på en annars rolig tävling men det faller platt därför att många gotländska musiknördar envisas med att ha en avig och nästan hatisk inställning till dansmusik. Väldigt, väldigt tråkigt tycker jag som annars bara själv är en enkel kille från landet. Men lik förbannat älskar jag många av de artister som spelades som avslutning och hade väldigt trevligt under denna kategori.

När det hela summerades så hamnade vi på vår närmast obligatoriska tiondeplats (173 poäng) medan Lag Usch (Rocky och Olle Jensen, Martin Leidebrant och Jerker Nilsson) rakade hem kvällens vinst med 238 medan de annars till synes oövervinnerliga Dr Zoom fick nöja sig med en andraplats och 235 poäng. Men det var en hård kamp i toppen då Dr Zoom periodvis ledde. Därefter blev det som vanligt ganska rörigt men merparten av Rootmoset hamnade på etablissemanget Brygghuset där jag själv cirkulerade och fick prata med både vinnare, silvermedaljörer och arrangörer i salig blandning innan Kenneth och jag tog en taxi hemåt vid 01.30 eller däromkring. Överlag ett roligt och varierat Popgiss även om förstås en del genrer var mindre väl representerade och alla kategorier inte direkt passade oss. Men det är nu arrangörerns privilegium. Allt som allt blev det en trevlig första tävling 2022.

I backspegeln: Popgiss 2002

 

Jag minns inte så mycket av Popgiss 2002 då jag verkligen tänker efter men det kan å andra sidan bero på att det var 20 år sedan. Jag minns att vi kom tvåa, jag minns en och annan fråga, jag minns otympliga hjulet som ännu snurrade vid denna tid. Lyckligtvis skrev jag ner en ganska detaljerad skildring i dagboksform.

Till att börja med gick Popgiss fem gånger våren 2002 och i samtliga fall hyfsat korta tävlingar under fem lördagseftermiddagar, 16 februari, 23 februari, 9 mars, 16 mars, 23 mars och detta skedde på Bistro Borgen precis innanför Österport. Den första deltävlingen blev en ganska dyster historia trots att vi vann den. Det hade dock inget med arrangemanget i sig att göra. Kom till Borgen cirka 14.15 och Tjoffen och övriga arrangörer var i full färd med att ställa i ordning. Kenneth var ganska ur slag då han tillsammans med Tomas anlände. Detta på grund av problem på hemmafronten men Ericssons snabba avveckling i Visby var även i full gång vilket påverkade alla mina tre lagkamrater. Efter att arrangörerna fått ordning på allt så kom deltävlingen igång 15.30. Upplägget var väl ungefär detsamma som då vi höll i det hela år 2000 har jag noterat. Kenneth satte bland annat en fråga om var Bob Marleys cancer började /tån) och jag tog själv en fråga om vilken poet Nynningen tonsatt (Majakovskij). Det blev i halvtid buffé medan det rättades för fullt. Jag snackade tydligen med en gammal klasskamrat i matkön. Vi körde därefter på och ölen flödade tydligen fritt och Manne, än idag Borgens föreståndare, hade fullt upp med beställningar. I slutändan segrade vi med 56.5 poäng av 64 möjliga. Hann efteråt snacka med arrangörerna och ge dem beröm (tror tusan det, när vi just vunnit). Kjelle stack ganska tidigt men vi andra tre satt kvar. Vi mötte dock en man som var alldeles fruktansvärt berusad redan vid 19 på en lördagkväll och som började skämta med Kenneth som ju inte alls såg ut att uppskatta det. Jag gick därmed bort och gabbade lite med killen för att distrahera honom. Han var fast besluten om att ”gå på Borgen ikväll” men jag tvivlar på att han skulle komma in. Vi skingrade därefter på Öster.

Angående tävlingen 23 februari har jag mest noterat att det var moddigt ute men inte exakt då jag anlände till Borgen under lite stressade former. Tomas var först på plats. Kenneth var lite mer uppåt denna gång. Kjelle var helt enkelt Kjelle. Det hela kom igång något efter 15 och vi hade tydligen en tuff inledning men kom igen mer och mer ju längre tävlingen fortskred. Vi vann med 49 poäng (av 64?) medan det nästa bästa laget hade 39 poäng. Stämningen var med andra ord ganska hög. Därefter gick ännu en delmatch som vi alltså inte deltog i då vi var klara (de förekom ju även utslagning) men vi förde anteckningar och noterade av vi här skulle ha rakat in 49 poäng igen medan det lag som i verkligheten vann hade 47.5. Det blev dock ganska mycket förseningar och tidsschemat försköts efterhand. Kom tydligen även en tredje match och där fick vi enligt anteckningar 41.5 medan SIN-lag II, som vann på riktigt, hade 44.5. Pratade efteråt med Örjan som uttryckte viss oro då ett par lagmedlemmar eventuellt var bortresta till nästa tävling. Jag gick tydligen hem och jobbade med en tenta efteråt vilket jag tolkar som att mitt studentliv vid denna tid var ganska hektiskt. Skickade rentav in den framåt midnatt. Jag undrar hur det gick?

Vid tävlingen 9 mars var Kjelle FÖRST på plats och gjorde därmed inte längre skäl för smeknamn som ”blixten eller ”turbo-Kjelle” enligt gammal Ericsson-jargong. Kenneth och Tomas anlände och med var även Tomas gamle kompis ”Stubben” som vi snackade lite med. Några av mina egna gamla vänner dök också upp för att heja på oss. Denna gång hade vi tydligen hunnit missa första matchen men förde anteckningar under den andra och skulle tydligen ha vunnit den om vi varit med på riktigt. SIN-lag var två denna tävling och blev därmed utslagna. Precis innan vår egen match skulle börja fick vi höra att den skulle vara mycket svår och tydligen var vi så pass ödmjuka så jag noterat att vi var lite nervösa. Matchen visade sig också vara alldeles oerhört svår och vi låg konstant trea i början vilket skulle innebära att vi skulle bli utslagna. Saken blev inte bättre av att vi även sjabblade bort ett par frågor. Dock ryckte vi upp oss via intron och frågor på hjulet. Trivia är vi ju alltid bra på, nu som då. I slutändan lyckades vi med 39 poäng vinna hela matchen mot 37 poäng för tvåan. Kändes oerhört skönt och vi var mycket glada och lättade. Fick en hel del gratulationer och hela Rootmoset med sällskap åt och firade efteråt. Vi skingrades edan och jag hann även besöka ett par andra etablissemang innan jag gick hemåt efter midnatt.

Tomas var först på plats vid tävlingen 16 mars och då övriga anslutit sig hann vi snacka lite med Tjoffen som förklarade att man denna gång sänkt svårighetsgraden något. Det visade sig för vår del även stämma och jag har noterat att matchen blev ”behaglig” och att vi vann med betryggande marginal. I nästa match, som vi lyssnade på, vann Marquee Mooners (Rolling Records-gänget) över Grey Lagoons (embryot till Nine Inch Snails) medan Needles and Pins, redan nu veteraner, blev utslagna. Efteråt blev det måltid med ett myller av folk och en av oss råkade tillfälligt bli utelåst senare under aftonen. Själv hamnade jag på Munken innan jag gick hem sent.

Med tanke på hur det hade gått i tävlingen hittills anlände vi väl med ganska gott självförtroende till finaldagen 23 mars 2002. Kenneth var dock något matt denna tag till följd av kombination av astma och lunginflammation men vi gjorde vad vi kunde för att förhöja stämningen för oss alla. Kenneth och jag var för övrigt först på plats och hann snacka en hel del innan Tomas och Kjelle dök upp. Ett antal gamla vänner dök också upp för att heja på oss. Då matchen började surfade vi på ganska bra och ledde även på 60-tal men (ironiskt nog) då 90-talet kom så mosade vi det totalt varvid Marwuee Mooners drog ifrån oss och ledde med tio poäng. I en längre paus låg vi sist av de inblandade lagen och var ganska stukade. Vi repade oss tydligen något under andra halvan av matchen men slutade ändå som tvåa totalt med sju poängs marginal upp till de välförtjänta vinnarna Marquee Mooners. Vi fick t-shirts (tydligen med Petter och fan vet i så fall var den tog vägen) samt liveplatta från Pink Floyds Wall-turné 1980 – 81. Uppmärksamheten riktades dock givetvis enormt på vinnarlagen så vi slank undan något efter att ha fått våra silverpriser. Vi åt och drack ganska mycket tröstande öl och pratade av oss. När vi sedan skingrade oss så gjorde jag sällskap söderut i snöslask som därefter övergick till hagel. Vid Mejerigatan såg jag så Kjelle försvinna ytterligare söderut i detta föga behagliga väder och så slutade vårt Popgiss-äventyr 2002.

Popgiss 2020 - omgång två och tre

 

Det var den 19 november 2021 och äntligen, äntligen skulle Popgiss 2020 avgöras efter försening halvannat åt på grund av den famösa pandemin. Men nu skulle säcken knytas ihop med en maratonhelg med giss både fredag kväll och lördag dag. För säkerhets skull hade jag sett till att ta ledig från jobbet så jag bara kunde ta det lugnt och tillbringa början av dagen med exempelvis klippning, bad, TV och lite annat.

Klockan 15.10 knallade jag ner till Donner Event. Tomas, som ändå sagt att han kunde få stressa lite, var på plats redan då jag kom och det blev ett hälsande på folk till höger och vänster som om ingenting hade hänt angående pandemier och liknande. Kjelle och Kenneth anslöt sig och sedan presenterade Örjan och Dr Zoom det hela och tävlingen drog punktligt igång någon minut efter 16 såsom utlovat. Därefter blev det tempo.

I början av tävlingen sjabblade vi till det på en åt där Kenneth föreslåg Coasters men jag och Tomas hävdade att de mest gjorde ”tokrolig” musik. Givetvis var det The Coasters. Överlag var det lite knepigt redan på äldre musik och Kenneth ställde återkommande frågan ”Men var fan är rocken?!” Jag var ett tag rädd att jag för andra gången skulle blåsa ”It's the End of the World” med Skeeter Davis (vars namn jag glömt) men min fundering var rent akademisk då det var Brenda Lee.

För en gångs skull var jag väldigt olydig då vi under hårdrock och synth blev distraherade av att kortläsaren strejkade då den annars ekonomiskt solide Kjelle skulle betala en runda. Därmed sa tre av oss ”Kiss” medan jag ensam slogs för ”Whitesnake”. Då mina lagkamrater gick på toaletten begick jag mitt lilla brott och skrev Whitesnake lik förbaskat. Så när mina vänner hängde lite med huvudet då Whitesnake lästes upp så kunde jag erkänna. ”Men låt det inte bli en vana”, som Kenneth sa. Kjelle var för övrigt väldigt nöjd med att sätta Tygers of Pan Tang.

Det blev lite lättare under 70- och 80-tal men vi fick ändå lystra rejält. Mellan dessa två decennier var det för övrigt matpaus och den lasagne jag intog var med Popgissmått mätt riktigt hygglig. En del intron var ganska okej men vi var svajiga även på 90-tal men lite bättre blev det under 00-tal. Det som lyfte oss lite var att vi ofta tog följdfrågorna relaterade till de olika blocken. Tomas aatte Graham Coxon och var mäkta stolt över detta. Vi mosade därefter det mesta som spelades från tiden efter 2010. En kategori om producenter var kul men vi insåg att ingen av oss hört Joey Tempest solo.

En discokategori blev lite av en andningspaus (jag har för mig Kjelle och Kenneth tog mycket) men covers och duetter var oerhört svårt och vi fick trösta oss med att vi klarade oss hyggligt på de avslutande 24 introna. Vi var även ganska bra på de 36 skivomslag som portionerades ut. Som så ofta skingrades vid ganska snabbt sedan vi säkrat en nionde plats och jag gick lift hem samtidigt som en storm var i antågande.

Förmiddagen 20 november gick åter till lugna aktiviteter såsom läsning och TV. Tomas och jag taktikpratade dock så pass längre i telefon att klockan plötsligt var 13.20 varvid vi båda fick rappa på. Klockan 13.50 var på plats på Donners och lagkamraterna kom alldeles snart efter mig. Tävlingen inleddes med en tyst minut för en bortgången profil i våra kretsar och det var förstås känslosamt. Därefter inleddes vad som visade sig bli en väldigt tuff final.

Just under tävlingen upplevdes jag 50- och 60-talet som en potpurri av obskyra doo woop-grupper (vilket inte helt och hållet var fallet när jag sett spellistan men det var i alla fall mycket doo woop). Att jag inte direkt älskar genren gjorde väl inte saken lättare. Dock glad att jag kom ihåg att Dale Hawkins faktiskt gjort ”Suzie Q”. Vi hade dock glömt vem som gjorde ”Harper Valley TPA” (Jeanne C Rilley). ”Puff the Magic Dragon” kom i en obskyr svensk coverversion som lät exakt som originalet i mina öron. Grämde mig dock att jag under 70-talet blåste Throbbing Gristle som jag helt enkelt inte hör på sådär 30 år.

Efter en matpaus med hamburgare så klarade vi 80-talet hyggligt. Väldigt trevlig att få höra Nitzer Ebb och J Geils Band tog vi på gissning. Klarade även en kategori med australiensiska artister ganska så bra. Vårt maskineri började sedan hacka under 90- och 00-tal som inte gick vår väg i fråga om genrer. Återigen klarade vi oss dock bra på följdfrågorna och även på kategorin om producenter som Tobbe åter hade satt ihop. Tiotalet blev en ren katastrof. Lasses reggaekategori blev tacksam eftersom det mest var kvasi-reggae vilket passade oss ganska bra. Dock rundades det hela av med tuffa covers och duetter men klarade oss något så när på intron innan denna final var till ända.

Allt som allt kämpade vi oss till en tiondeplats men det var verkligen på håret att vi inte klarat det. Totalt hade vi 165 poäng medan vinnarna, Eftermössan i Hökarängen, hade hela 251 poäng. Som ofta imponerade även Nine Inch Snails med 226 och en silverplats medan Bonobo kom trea. Blev förstås lite allmän cirkulation men såsom urblåsta i huvudet av all musik så skingrades vi och jag och Kenneth delade på en taxi hem i duggregnet. Allt som allt ett ganska tufft men varierat Popgiss som dock satte på oss på rejäla prov. Och det blev över tid det längsta Popgiss någonsin – ett och halvt år!

Omtagning

Det har varit lite av ett slags belägringstillstånd. Bloggen låg stilla som så mycket annat under pandemin. Mellan juni 2020 och september 2021 träffades hela Rootmoset nog inte en enda gång även om vi höll kontakten. I slutet av september 2021 blev det dock åter giss på det ack så pålitliga Crêperiet. Det var plötsligt som om ingenting hade hänt. 

Tomas och jag har även gissat i Nynäshamn med vårt hobbylag 50 Shades of Mos (kom sjua så dagsformen var ganska orubbad där) och jag har rentav varit på konsert i Stockholm (Fasching) vilket på det hela taget också kändes konstigt. 

Denna helg (19 - 20 november 2021) ska vi alltså med gemensamma krafter försöka runda av Popgiss 2020 som egentligen skulle ha gått i mars och april 2020. Jag har inte precis piffat upp mitt lyssnande. Jag minns inte vem som ledde. Jag minns inte vår egen placering. Jag minns överhuvudtaget ganska lite. Men det är bara att kasta sig ut i det obekanta välkända igen. Grabbarna kring bordet, vem tar nästa runda, pennan i högsta hugg och öron på spänn. Vi kör! 

Rootmosets bästa 2020

 Dags för lite skivtips från Rootmoset (eller i alla fall Tomas och mig). Den som verkligen har lyssnat på samtida är gode Tomas som gått igenom vitt och brett. Själv har jag deklinerat och har just nu mest koll på lite förvaltare av traditionen samt något arty elektroniskt. Men vi kör. 

Tomas Lista

Årets skivor

Hinds – The Pretties Curse

Lätt lekfull pop som var sommarens soundtrack

 

Stevie Buscemi’s Dreamy Eyes - Sweetie

Efter årets Spotifysummering min mest lyssnade skiva, svensk drömpop.

 

Pale Honey – Some Time, Alone

Ett favoritband som gör sin bästa skiva sedan debuten, mer elektronsik och modernade sound, titellåten är en given hit.

 

Phoebe Bridgers – Punisher

Amerikans singersongwriter som slog igen stort i min värld i samarbetet med Connor Oberst i Better Oblivion Community Center.

 

Hurula – Jehova

Rock av klassiksnitt men med Hurulas speciella känsla.

 

Tre svenskar som nästan nådde fram

Eric Palmqvist – Hej Då

Junior Brielle – Dyrt & Heligt

Hanna Järver – Tusen täta lögner in

 

Årets bästa låtar

Dua Lipa – Don’t start now

Soccer Mommy – Indie Rokker

Hayley Williams – Simmer

Roberts lista

Årets skivor

Fontaines DC - A Hero's Death

Klassiska förvaltare av traditionen. Dock kanske ändå med en försiktig tiotals-touch även om jag inte kan sätta fingret på det ännu. Bra irländsk i vilket fall. 

Idles - Ultra Mono 

Fler förvaltare av traditionen. Lät punkig brittisk rock som väl även signat med Alan McGee. 

Nils Frahm - Empty/Tripping with Nils Frahm

Den ständigt produktive Nils Frahm släppte först en studioplatta som gick i hans vanliga, lätt ambienta, stil men då han inte kunnat turnera under året grävde han även fram en konsert från 2018 som jag varmt kan rekommendera. En av samtidens mest spännande liveakter. 

Årets låtar

Shame - Water in the Well

Avalanches - The Divine Chord

Jim Hendrix - alternativ tagning

 

Det är morgon 18 september 1970 och Jimi Hendrix vaknar upp som ur en feberdröm. Han mår lite konstigt i magen och precis när han vaknat så känner han illamåendet och ulkar till. Han hinner lagom springa in på toaletten och lägga en riktigt obehaglig rödvinsspya. Matt återvänder han till vardagsrummet. Han kan inte somna om. Han slår upp ett fönster på glänt och plockar fram gitarren. Han spelar en stund och komponerar de närmsta timmarna ett stycke han kallar ”Small Hour Blues” som handlar om en nära-döden-upplevelse. Senare testar han låten i studion och spelar in en demo men den hamnar i skrivbordslådan.

Hendrix drar ned lite på sitt turnerande och tillbringar mer tid i studion. Han släpper en platta till som för vidare soundet från ”Cry of Love” men börjar därefter umgås med gitarristen John McLaughlin, som precis lagt ned sitt Mahavishnu Orchestra, och tillsammans spelar de båda in och turnerar. Det blir långa konserter med långa och intrikata gitarrsolon. Kritiker och publik är delade. En del är förtjusta medan andra tycker det blir långtråkigt med för mycket gitarronani. En och annan skriker förstås efter ”Foxy Lady” eller ”Purple Haze”. Skämtsamt säger Hendrix till en journalist ”Men vad klagar de för? Jag spelar ju stycken av de där låtarna i andra kompositioner... det är väl bara att de inte hör det.”

Till sist träffar Jimi kvinnan i sitt liv och gifter sig i mitten av sjuttiotalet. Han spelar gitarr på bröllopet. Äktenskapet håller förstås bara några år men det blir flera barn. Efter det gifter sig Hendrix bara en gång till innan han på äldre dagar får en mångårig sambo och ger upp det här med det formella äktenskapet. ”Pappa var väldigt snäll men lite frånvarande. Det var antingen turnéer eller perioder i studion då han inte ville bli störd”, säger hans dotter, Uhura Rainbow, i en senare intervju.

I slutet av sjuttiotalet börjar Hendrix spela mjuk jazzfunk och senare under 80-talet renodlar han stilen till någon form av popfunk. Han får några hits men hans gamla publik eroderar. Tonåringar i intervjuer, som köpt hans nyare skivor, vet inte om att han var populär första gången 1966 – 67. En rättfram reporter frågar Hendrix om han inte sviker sin gamla publik. ”Nej, du vet... jag är... inte EN människa... jag måste ju pröva något nytt” säger den nu fyrtioårige och snitsigt kostymklädde Hendrix och drar ett bloss på en joint (som fotograferna inte tillåts ha med i bild).

Plattorna glesnar ut i slutet av 80-talet. Försäljningssiffrorna också. Jimi tillbringar mindre tid i New York och köper även ett gods i England ”där de alltid älskat mig”. Den lilla popularitet han har vid den här tiden finns nämligen huvudsakligen i England. Han turnerar dock i USA också då och då. Exempelvis är han 1990 i sin hemstad Seattle och under en liten fest efteråt kommer en berusad ung man fram till Hendrix och säger ”Men, fan, Jimi! Du är Seattles store son! Du borde sluta med den där plojiga funkskiten och hitta hem igen!!” Den alltid vänlige Hendrix tittar på den unge mannen och säger ”Relax, man” varvid han stormar iväg. Någon insatt från orten nämner att han heter Eddie Vedder och leder ”något nytt band”.

Några år senare slår ledarna i ”de nya banden” från Seattle igenom stort. Efter en del förhandlingar dyker Hendrix upp på scenen på en Pearl Jam-konsert och kör en blixtrande version av ”Purple Haze”. Han har inte flanellskjorta men är ändå mer informellt klädd och kostymkillen från åttiotalet är borta. Bifallet är enormt. Året därpå producerar Eddie Vedder en platta som blir något av en comeback för honom. Bland låtskrivarna märks flera ledande artister från grungescenen. ”Hendrix is BACK” är en vanlig rubrik på NME och liknande tidningar.

Den nu 50-årige Hendrix turnerar med set bestående av hans nya material och låtarna från cirka 1967 – 71. De första turnéerna blir enorma succéer. Hendrix efterfrågas även som gästartist på ett stort antal plattor. Han hjälper den gamle vännen Santana att få en comeback i slutet av 90-talet. Intresset för den nygamle Hendrix avtar en smula med åren men han kan ändå leva mycket gott på konserter världen över och behöver inte köra popfunk på halvstora scener i Storbritannien där han dock ännu behåller sitt gods. ”De älskar mig här”, säger Hendrix, som vid ett tillfälle fotograferas då han går i sin stora trädgård med traktens präst. ”Mr Hendrix har bidragit till intresset för den här delen av landet”, säger den förtjuste pastorn. Det framkommer att Hendrix ibland har gjort hemliga inhopp i lokala kyrkan där han naturligtvis mest spelat andligt material.

När Hendrix fyllt 60 drar han sig mer och mer tillbaka och både skivutgivning och liveuppträdanden blir mer sporadiska. Han är nöjd med sin status som legend av allt att döma. Det kommer då och då en skiva och han uppträder gärna som gästartist i studion och på andra konserter. Han kan ibland rentav göra en eller annan kortare turné. ”Ni vet, jag jobbar i studion varje dag, men ibland behöver jag komma ut och träffa min publik.”

Åren går. När Corona har Storbritannien i sitt grepp hösten 2020 isolerar sig Hendrix med familj på sitt gods. Han intervjuas via skype av en journalist och pratar om sina över 50 år som skivartist och om livet generellt. Reportern frågar honom hur han håller sig sysselsatt. ”Du vet, kan ju inte träffa barnbarnen men har omkring mig andra människor som betyder mycket för mig just nu, det blir en del promenader och jag har börjat lite studion igen. Hittade faktiskt en gammal låt som jag gjorde som demo hösten 1970. Den hette Small Hour Blues och handlade om hur jag nästan kunde ha dött en natt. Det är märkligt när jag tänker på det nu. Jag tänkte att jag kanske ska göra något med den? Ta med den på nästa skiva. Vem vet?”

Besvikelsens album

OBS, denna text är skriven utan minsta lilla googling eller andra efterforskningar utan bygger helt på minnen och förkunskap och eventuella missar beror helt och hållet på mig, Robert. Men det blir roligare så.

Jaha, ja. Senaste lilla inlägget på denna blogg handlade om Popgiss i slutet av februari men sedan dess vet ni alla vad som hänt. Pandemin drogs in, alla fysiska giss ställdes in och lagen skingrades för vinden. Sålunda har Rootmoset inte träffats sedan det (förhoppningsvis) första Popgisset 2020. Det har även blivit lite mer tid till lyssnande och reflektioner. Samt att verkligen plöja de där artisterna och albumen som man liksom inte hunnit med.

Jag gick igenom en lista med indieartister och drog mig till minnes en episod från någon av de otaliga popgissen (för jag är ganska säker på att detta var ett Popgiss eller Mellangiss och ingen mindre historia). Det kommer i alla fall någon låt som nog flera av oss ganska snabbt identifierar som "brittiskt". I övrigt sitter vi mest tysta innan Tomas efter en stund upphov sin stämma: "Men vänta... det är ju Stone Roses. Andra plattan...."

Stone Roses. Andra plattan. Det blir lite av utgångspunkten för denna lilla essä. Vi är ju en och annan som hört talas om den ANDRA plattan (härmed förkortad DAP). Ja, den hette ju för övrigt helt arrogant "Second Coming" vilket alltså ska anspela på Jesu återkomst. En sådan titel förpliktar. Åren 1989 - 90 var Stone Roses (om än inte i kommersiell mening) jättestora för musiknördar världen över. De var ett tag BANDET. Min generations Clash. Eller kanske Sex Pistols, med tanke på hur liten deras "riktiga" diskografi faktiskt kom att bli. Jag minns att jag ägde (ännu äger) flera bootlegs med dem innan jag ens hade införskaffat plattan med sitt Jackson Pollock-inspirerade omslag, draperat med citroner. Ett album som man kan utan och innan. Åtminstone merparten av Rootmoset hade närmast på autopilot tagit valfri låt från första plattan men arrangörerna ville ju förstås skoja till det genom att spela just något från DAP. Ett album som, allt som allt, kom att bli lite av en besvikelse för många. Kanske en av de klassiska besvikelserna. Och jag ska återkomma till det där lite.

Just nu kommer jag på åtminstone två andra album, inom vitt skilda genrer, som inneburit de där besvikelserna. Det första ägde rum före min tid medan jag i hög grad upplevde det andra. På en herrklubb som jag är medlem i föredrog jag en kväll för övriga medlemmar om sextiotalets producenter och relaterade givetvis det omtalade "produktionskriget" mellan Beatles och Beach Boys. Historien är känd även om den var kort. Beach Boys släppt "Today" (tror jag) och Beatles kontrade med "Rubber Soul" varefter Beach Boys kontrade med "Pet Sounds". Därefter drämde Beatles till med "Revolver" och medan Brian Wilson ännu kämpade för att svara på detta så... ja, ni vet. Saken var ju den att han och hovet kring Beach Boys utlovade en plattornas platta som skulle få namnet "Smile" och bräcka "Revolver". Som det nu var gick Brian Wilson formligen ned sig i studion och under tiden hann Beatles rentav färdigställa "Sgt Pepper" som släpptes lagom då Beach Boys avblåste hela projektet. Med minimalt deltagande från en utbränd Brian Wilson rafsade bandet sent 1967 ihop något som fick heta "Smiley Smile". Jag, som ändå inte är någon Beach Boys-entusiast, tycker att det är en rätt kul platta (i alla fall vad jag minns då jag inte hört den sedan 90-talet) med en del roliga ljudexperiment men sent 1967 så fick albumet bli syndabocken eftersom alla hade väntat sig... ja, det vete tusan vad de väntat sig? En religiös upplevelse? "Smile" kom därför att förbli alla tiders mest kända outgivna platta (i hård konkurrens med "Black Album" av Prince eller något av Neil Youngs alla konstiga projekt). Att den sedan getts ut cirka 40 år för sent "på riktigt" är väl fortfarande inte riktigt samma sak.

¨
Medan det alltså tog 40 år innan världen såg något som påminde om "Smile" så tog det 15 år för Guns'n'Roses att ge ut det som faktiskt var avsett som slutprodukten. Egentligen levde ju bandet i hög grad på sin formligen knäckande debut från 1987 där nästan varenda låt (förutom en eller två som var lite mer ordinära) blev en klassiker för hårdrockare. Därefter fick ju bandets snart enväldige diktator, Axl Rose, formligen storhetsvansinne och såg till att släppa två dubbelalbum på samma dag (och även samma dag som "Nevermind" släpptes, en enorm felbedömning). Det blev givetvis ganska så ojämnt även om plattorna även innehöll ett gäng stabila nummer. Men på något vis väntade sig folk nog att bravuren från 1987 skulle upprepas. Det skulle åter bli något i stil med Jesu återkomst. Bandet gick alltså in i studion. Medan man försökte få till ett "riktigt" album så öste man närmast med armbågen ur sig ett gäng covers som släpptes 1993. Därefter blev det... tyst. Åtminstone i fråga om inspelningar. Medan bandet föll sönder och samtliga originalmedlemmar och även andragenerationsmedlemmar (förutom keyboardisten Dizzy Reed) hoppade av eller sparkades så cirkulerade allt mer bisarra historier om inspelningarna. Dock är några av de sanna historierna faktiskt mer bisarra än en del av ryktena. Det tycks exempelvis vara sant att den ständigt maskerade gitarristen Buckethead ville sitta i en hönsgård och göra sina insatser - i studion. Arbetsnamnet var "Chinese Democracy" och åren gick medan musikerna passerade revy. Många trodde verkligen att det skulle bli en gigantisk "Smile" eller kanske ett "Black Album" men 2008 kom skivan faktiskt att se dagens ljus. Jag har hört den. Rentav tre eller fyra gånger, faktiskt. Det hjälper inte. Jag minns inte en enda låt om så mitt liv skulle hänga på det. Jag har även sett hur Axl Rose i sina liveset haft en tendens att låta numren från 2008 mer eller mindre "försvinna". Även han har väl insett att publiken hellre ser en nostalgiakt som kör nummer från 1987 - 93 än de som är förunderligt bleka med tanke på att det tog 15 år att färdigställa dem. Faktiskt kanske musikhistoriens största besvikelse.

Och DAP? Ja, den kom ju alltså 1994 efter att även Stone Roses hukat i studion i fem år. På den tiden, glada nittiotalet, var fem år en EON av tid. Vid det laget var Stone Roses ett avlägset minne och jag var inne på helt andra grejer, mest Big Beat. Jag noterade nog att skivan kom men gjorde väl inga som helst anstalter för att få höra den även om jag kan ha öst igenom den någon gång när jag fått Spotify. Jag minns faktiskt inte säkert. Nu, i nådens år 2020, har jag lyssnat på skivan under en vecka och det är väl... okej. Det hörs att det är Stone Roses men det är lite mer brötigt och lite mer experiment i vissa låtar. Problemet är just att låtarna inte sitter särskilt bra. Det finns kanske någon där jag känner att "okej, om jag ger det en vecka till kan jag börja minnas den låten" men det är väl ungefär det. Trevligt sound men just inte låtar som sitter som smäck, så att säga. Å andra sidan slapp jag därmed en besvikelse 1994 och kan numera se på det hela med en viss distans.