Patrick Fitzgerald och London 1978

Följande artikel blir det andra gästinlägget på Rootmoset-bloggen och skrevs för några år sedan av eminente journalisten Ulf Akermo. Här presenteras intressanta men bortglömda akter från London under sent 70-tal men även Rock against Racism presenteras vilket väl kan vara värt att uppmärksamma i dessa tider...

Originallänk: http://www.rootsy.nu/lost.php?id=30

Artikeltext - av Ulf Akermo


Fitzgerald, Patrik
...the very best of (Safety pin stuck in my heart)
(Anagram records, CD Punk 31 – Cherry Red)
London sommaren 1978 var en av de hetaste platserna att vara på om man gillade musik i allmänhet och punkrock i synnerhet. Staden fullkomligen bubblade av musik och aktivism. Fascisterna i National Front hördes ljudligt men motarbetades kraftfullt med hjälp av musikens kraft. Musiker i den engelska huvudstaden hade bildat RAR (Rock Aginst Racism). På en egenproducerad stencil från RAR kunde man läsa »Rebel music, street music. Music that breaks down people's fear of one another. Crisis music. Now music. Music that knows who the real enemy is. Love Music Hate Racism.«

Punken och de egna initiativen blomstrade samtidigt som spelställena i London var många; Dingwalls i Camden, Marquee Club på Wardour street, 100 Club, Hope and Anchor, Music Machine osv. Paradiset för en starkt »musikskadad« tonåring från Värmland. Men det mest spännande man kunde göra var ändå att uppsöka de små klubbar som inhystes sporadiskt i olika pubar och allmänna samlingslokaler. (Om man nu inte enbart var på jakt efter konserter med storheter som the Clash, the Damned, och the Jam.)

Det var i en sådan samlingslokal i London, Acklam Hall, som RAR hade anordnat en konsert och det var där , tillsammans med bla John Cooper Clarke och reggaebandet Matumbi, som jag för första gången stiftade bekantskap med den akustiska folkpunken signerad Patrik Fitzgerald. För en kille som mig, långhårig o uppväxt på Beatles och Hep Stars med stor aptit på slamrig punkrock och med »Nazis are No Fun«-badge på jeansjackan, var det som en uppenbarelse att se den lilla irländska immigrantsonen Patrik Fizgerald kliva upp på scenen helt ensam och eccentriskt klädd i svart t-shirt, kavaj fylld med olika badges, röda stuprörsbrallor och sandaler »beväpnad« med enbart sin akustiska gitarr.

Han drar igång först låten med punkens frenesi, och tre ackord, i sin kompromisslösa och ytterst personliga kärlekshymn till punkarna »Safety pin stuck in my heart« som vore det sista han nånsin skulle hinna med. Textraderna »I don't love you for your graveyard eyes, I don't love you for your shaven thighs, I just love you for that Beat-beat-beat-beat-beating… I've got a safety pin stuck in my heart For you, for you« träffar med våldsamt underbar kraft i magen... och äntligen fick även jag en inblick i, och förståelse för, storheten i den akustiska gitarrens existensberättigande. (Jag hade ännu inte upptäckt storheten hos tex Dylan´s tidiga akustiska plattor. Jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att de låter lite »tråkiga«.)

Men den här kvällen klämde Fitzgerald ur sig låt efter låt med samhällspsykologiska iaktagelser och nakna berättelser ur hans relativt unga liv, utan några mellanssnack. (Han hade en sån känsla, sån underbar attack som jag bara hade hört två gånger tidigare i mitt liv: först när jag 1974 smet in på fritidsgården 15 år gammal och såg Nationalteatern sen när jag på extremt nära håll såg rakt in i en galnings ögon, Johnny Rotten, och upplevde magi med ett förlösande Sex Pistols på Club Zebra i Kristinhamn den varma sommaren1977.) Som vore han inspirerad av hur Ramones alltid lade upp sina konserter; när en låt var slut raskt över till nästa. (Vid närmare eftertanke så är det mera som är gemensamt för Fitzgerald och Ramones, än vad som skiljer dessa helt ändå olika storheter åt.) Allt detta kompat av hans spartanska attityd och akustiska gitar kombinerat med stor ärlighet i texterna . Hans sätt att använda sin engelska, med nån slags Cockney-dialekt, går på ett speciellt sätt rakt in i mitt hjärta och fick mig att lyssna till engelska texter som aldrig förr. Låttitlar som »Buy me, sell me« och »All my friend are dead« far förbi i hög fart och hans explosiva konsert avslutas alltför snabbt med låten »Banging and shouting«. Patrik Fitzgerald kliver av scenen leende för att sedan glida runt bland besökarna och smutta på en kall pint lager. Stämningen är på topp och folk soft-dansar till Junior Murvins »Police and thieves« när helt plötsligt Matumbi äntrar scenen... men det är en helt annan historia.

Det här skedde under vinyl-singelns högtidsperiod och följaktligen hittade man Fitzgeralds musik på 7-tummarna »Safety pin stuck in my heart« och »Backstreet boys« (båda med på »... very best of Patrik Fitzgerald«) utgivna på numera saligt insomnade »Small Wonder records« skapat av ägarna till skivbutiken med samma namn. »Backstreet boys« var vad man vid denna tid kallade för en EP, alltså typ fyra låtar på en 7-tummare. Ibland kunde det vara ännu flera än fyra låtar.

Efter dessa båda, och ytterligare en EP »Paranoid Ward«på Small Wonder, gav Polydor ut hans debut-LP, »Grubby stories«(Polydor, 1979), där han hade tagit hjälp av ett band bestående bla av John Maher från Buzzcocks. En helt fantastisk och bedårande platta. Leta upp den! Tyvärr finns den nog inte på CD, så vitt jag vet.

Men den musik som är representerad på »...the very best of Patrik Fitzgerald (Safety pin stuck in my heart)« är mestadels från hans akustiska period på Small Wonder. Allt är oerhört lyssningsvärt och är man intresserad av enkel och samtidigt melodiös, men avig, musik med personliga texter ska man inte tveka en sekund på att gå in på http://www.cherryred.co.uk/anagram/artists/patrikfitzgerald.htm för att därifrån kunna köpa denna dyrgrip.

För övrigt såg jag på nätet att Wermelin på SR´s P3 hade med två låtar av Fitzgerald på sin låtlista 2003.06.01. Båda från »..very best«.

Det senaste jag hörde om Patrik Fitzgerald är att han jobbar som brevbärare på Nya Zeeland. Men han planerar, enligt säkra källor, en mindre turné sommaren 2006 tillsammans med Attila the Stockbroker. Norge ska besökas, kanske oxå Sverige. Beroende på intresse. Lystring ni alla konsertarrangörer runtom i Sverige!
/Ulf Akermo

I backspegeln: 1968 - 69

Så har jag tagit mig igenom åren 1968 – 69 och tänkte helt kort kommentera det som jag hade någon glädje av från den eran. Ja, det blir förstås väldigt brittiskt och rockigt och progressivt så förvänta er inga stora överraskningar. Men vi kör i alla fall.

Tronskiftet mellan Beatles och Stones äger rum under den här eran då Beatles för all del släpper minst ett fantastiskt album (det vita) men sedan befinner sig i sönderfall medan Stones släpper två album som väl sätter någon slags standard för jammig urban rock med rötter i blues (tråkigt nog har de därefter huvudsakligen varierat den formeln till förbannelse samtidigt som de slutade skriva smarta texter och riktade mer in sig på snus, mus och brännvin... eller tyngre grejer). Move, detta embryo till ELO, gjorde fortfarande en del trevliga singlar under ledning av originalet Roy Wood. Small Faces släppte en sista fantastisk skiva (”Ogden's Nut Gone Flake”) varefter de föll sönder i den trista boogierockgruppen Humble Pie och den på inget vis originella men ändå charmiga orkestern The Faces. Kinks fortsatte att odla sin charmerande excentricitet på album som ”Kinks are the Village Green Preservation Society” och ”Arthur or the Decline and Fall of the British Empire”. Båda är fyllda med små pärlor för extrema anglofiler.

Annars var det ju mycket med de här hårdare och även mer pyskedeliska akterna som jag älskar högt. Hårdrocken började sakta ta form då Deep Purple släppte tre album dessa år och Led Zeppelin hann med två. Båda rörde sig väl inom fältet ”melodisk rock” men med mer blues för Led Zep och mer klassiskt/progressivt för den djuplila akten. Moody Blues släppte ett flertal riktigt behagliga plattor och peakade troligen med ”To Our Children's Children's Children” även om de också skulle komma att upprepa sin formel till förbannelse med tiden. Mest intressanta av de progressiva akterna var väl dock Pink Floyd (som nu tuffade på utan Syd Barrett men ändå började hitta formen för något nytt) och King Crimson som på sin fantastiska debut ”In the Court of the Crimson King” använde mellotronen på ett vida mer brutalt vis än Moody Blues. En oerhört underskattad skiva från denna era är Zombies ”Odessey and Oracle” som kom under våren 1968 och utöver hiten ”Time of the Season” inte sålde så värst bra. Marknadsföringen förbättrades väl inte av att Zombies hade brakat ihop i december 1967. Även Family är ett av mina mindre kända favoritband från perioden.

The Who, som hade trampat vatten ett tag, släppte ”Tommy” och var nu på god väg att bli, i mina öron, det ultimata rockbandet med några gyllene år framför sig. En anonym bluesrockakt med lite flöjt, Jethro Tull, släppte en debut 1968 och började hitta formen med sin andra skiva ”Stand Up” året därpå. En kämpande popstjärna, David Bowie, fick en hit sommaren 1969 med ”Space Oddity” men albumet sålde inte så värst bra. Ännu mer förbisedd blev dock den känslige trubaduren Nick Drake och hans underbara debut ”Five Leaves Left” som kom detta år.

I USA så nådde Simon and Garfunkel sin kulmen med ”Bookends” och den under denna period färdigställda ”Bridge over Troubled Water” (som dock släpptes först i början av 1970). I övrigt kännetecknades USA nästan av än större musikalisk uppsplittring under perioden. Utöver trubadurer fanns hårda band som Steppenwolf (som åtminstone ska ha myntat uttrycket ”Heavy Metal”) och knasiga akter som Frank Zappas Mothers of Invention, som bytte medlemmar i rasande takt och även lade av en period från hösten 1969. Många av de amerikanska psykedeliska banden var annars inte särskilt kul men Spirit är en fantastisk bortglömd akt (nu aktuella i samband med rättegången om Led Zeppelins ”Stairway” där de ständiga plankande hårdrocksveteranerna dock blev frikända). Doors tuffade på under perioden men var i ärlighetens namn inne i lite av en svacka efter sina fantastiska album från 1967.

En motreaktion mot det psykedeliska och storslagna bröt fram i USA kring 1968 – 69. De främsta representanterna utgjordes förstås av The Band som släppte ”Music from Big Pink” 1 juli 1968. De fick sällskap av varierande men ändå traditionella akter som Creedence Clearwater Revival (som formligen sprutade ur sig hits under dessa år), Dr John (plattan ”Gris Gris” är en av de mest suggestiva jag vet), Allman Brothers, Neil Young samt Crosby, Still & Nash, denna supergruppernas supergrupp som fick göra debut 1969. Lite bortglömda amerikanska låtskrivare och artister från perioden är Joe South och Tony Joe White. Även ett band som Three Dog Night kan vara värt att lyfta fram för den som bara vill höra lite bra rock.

Jazzen letade sig in i rocken via Chicago och Blood, Sweat and Tears som väl i sin tur hade lyssnat på Miles Davis. Vita soulakten Rascals (som blev mer och mer politiskt radikal under perioden) gjorde en del trevliga singlar och vi ska heller inte glömma Marvin Gayes och Tammi Terrells duetter från denna era. Temptations gick från att göra trudelutter till att med hjälp av Norman Whitfield göra mer och mer psykedelisk och kraftigt orkestrerad soul. Även Smokey Robinson stod för många starka låtinsatser dessa år. Den främsta soulbaserade akten under hela perioden var väl troligen Sly and the Family Stone även om Sly på kort tid gick från livsbejakande optimist som ville ta folk högre till knarkande och bitter galning som förklarade att han nu var sig själv igen.

Det har nu blivit väldigt manligt här men ett antal av periodens absolut mest personliga artister är kvinnor. Aretha Franklin och Joni Mitchell fortsätter att göra rykande varm soul respektive mer inåtvänd och reflexiv trubadurmusik. Buffy Saint Marie framträder mer och mer som urinnevånarnas röst på den amerikanska kontinenten med ett antal starka låtar om exempelvis indianernas villkor eller miljöförstöringen. Min absolut främst favorit är Laura Nyro som släpper en suverän skiva (”Eli and the 13^th Confession”) 1968. Lyssna på den!!!!

Det var väl ungefär, i grova drag, det jag samlat ihop från 1968 – 69. Och som alltid fanns det även dessa år banal, fjamsig och usel musik men den behöver vi ju inte lägga tid på...

Säsongavslutning på Creppy Quizz!!

Torsdagen 16 juni 2016 var, om inte en strålande dag så ändå en högst acceptabel sådan. Undertecknad anlände till Creperiet och chockades svårt då jag vid ankomsten fick se... Kjelle! Denne man, känd för sina eleganta och diskreta sena entréer, hade nu trotsat alla tillvarons fastslagna lagar och infunnit sig först av alla (en kombination av skjuts och tidigt avslut på jobbet). Följaktligen kunde vi tillsammans med Tomas ha en trevlig pratstund innan allvaret (nåja) började. När Kennet anlände hann jag förströ mig med att hjälpa honom att hitta exakta datum på vissa konserter (bland andra Iggy Pop och UB40) han besökt på 80-talet. Budgie på Gröna lund var dock lögn och förbannelse att hitta.

Denna kväll var det de trevliga killarna i Migraine boy som arrangerade vilket borgade för ett avspänt giss med mycket hjärta och humor. Temat för kvällen var, inte helt orimligt, sommar. Vi brakade rätt in i en rad intron och var till en början förstås lite osäkra på hur vi skulle tolka just begreppet "sommar" vilket väl borgade för en eller annan tabbe innan vi kom in i tänkesättet. Därefter kunde vi surfa igenom 60-talet, 70-talet och 80-talet (där Kjelle satte Y & T). Vi var dock på vippen att skriva Troll istället för Angel på "Sommaren i city" men det var vi tydligen inte ensamma om. Vi lyckades sedan värka fram Balsam boys med "Här kommer sommaren" även om vi senare gjorde en del lite billiga tavlor, bland annat på grupper och artister som vi borde kunna. Och så råkade vi i bryderi då Kjelle benhårt hävdade att en för oss totalt okänd sångerska (och inte Nancy Sinatra) sjungit in Sumer Wine med Lee Hazlewood. Detta byggde dock på Kjelles enorma kunnande eftersom sångerskan ifråga spelat in låten INNAN Nancy och de båda lät rätt lika. Men det var Nancy varvid vi blev påminda om den regel vi ibland inte alltid lyckas följa, nämligen "krångla inte till det" (vilket vi alla har gjort under årens lopp).

Fem versioner av "Summertime" följde och jag grämde mig genom bordsskivan då jag inte kom ihåg Billy Stewart med sin roliga och helt urflippade showmanversion från 1966 trots att jag mycket väl känner till just den inspelningen. Det är nackdelen med artister med lite vanliga namn. Sedan flög även ordningsmannen i mig då jag högljutt protesterade mot att Big Brother and the Holding Company kunde bli Janis Joplin och hade en ivrig diskussion med ett mycket tålmodigt Migraine boy om vilken version av Bob Marleys "Sun is shining" som vi egentligen hade hört (jag hade fel men fick ändå något litet erkännande för att jag visste att den kom på plattan "Soul revolution" 1971 men senare spelades in på nytt på "Kaya" 1978).

Under pausen hade jag och flera andra en rolig diskussion om vad Agnetha Fältskog egentligen sjunger i "The Heat is on" (med den berömda inledningraden "Rappididama, va' mé dej"). "Summer of Love" var en mycket rolig kategori som vi väl mer eller mindre spikade (1967 är grejen) och jag var även nöjd över att klippa den skönsjungande Minnie Ripperton en stund senare. Retfullt nog lyckades kvällens mest taggade Rootmosare övertyga oss andra om att Supergrass var Manic Street Preachers (en grupp som jag och Tomas har ett ont öga till) fast det inte riktigt var det. Å andra livades jag upp av att Koop kom en stund senare. Mot slutet skulle vi även gissa årtal och även om jag normalt älskar sådant så kunde vi inte glänsa riktigt denna kväll.

Som synes på det hastigt nedklottrade slutresultatet blev det som följer:

Bonobo 94

Rolf-Örjanz 93

Dom andra 84

Rootmoset 83

50/50 78

Midnight Ramblers 74

Eggels 72

The Gotländsk Utseende 70

We Love Britney 61

Vi hade som bäst legat trea under kvällen men räckte inte riktigt till utan tog vår vanliga Tottenham-placering medan Jerker och hans gäng med nätt nöd pressade sig förbi den åtminstone på papperet livsfarliga kombinationen av Peter och Örjan. Och vi fick besegra My Little Conny på walkover. Det blev som sagt ett mycket avspänt och roligt Quizz från killarna som ska ansvara för Mellangiss 2017 (11 februari) och vi var nöjda när vi slutligen gick från Creperiet efter en rätt lång eftersittning. Så är det bara att bita ihop till höstterminen även om veteranen Örjan flaggade för en skön tävling om en dryg månad... man är aldrig långt från ett musik-quiz i Visby!

Halcyon days...

De sista musikveckorna har varit en gytter av intryck mitt i den framvällande försommaren så det får mest bli några snabba och impressionistiska skisser.

Lyckades demolera nya pokalen till Creppy Quiz genom att tappa bort Elvis. "Vi köpte honom ändå bara på Fenomnalen" tröstade sympatiske medtävlaren Jerker. Upplevde ett Quiz skapat av 90-talister och det var otroligt rolig och vi gjorde även bra ifrån oss. Problemet denna kväll var att andra gjorde ÄNNU bättre ifrån sig.

Det har varit middagar med andra musiknördar, funkiga Prince-hyllningar och udda nog har jag även sett den gamle 80-talsidolen Paul Rein dotter (under namnet Rein, rätt och slätt) göra stenhård EBM i Nitzer Ebbs anda. Kul.

Har lyssnat mig igenom 60-talet i mitt låtlyssningsprojekt och är nu inne på 1970. Parallellt plöjer jag rykande färska hits men märker även att jag från året 1970 lyssnar på alla de här mjuka och behagliga albumen med personer i och kring Beatles-gänget (Doris Troy, Billy Preston, Leon Russell och valda delar av de fyras soloplattor). Det verkar ha varit en skön år där för 46 år sedan.

Och sommaren 2016 väller in. Den ska bli fantastisk med mycket musik.

Nicole Sabounés livedebut på Gothland

Ja, ursäkta det lilla skämtet i rubriken men kunde inte låta bli. Faktum är att det ju för några år sedan (2010?) gjordes en ansats till en svartrocksfestival på ön kallad just Gothland men det hela rann ut i sanden efter ett evenemang.

Om onsdagen 4 maj 2016 blev det hur som haver tämligen gotisk stämning i regi av anrika kulturföreningen Roxy. Som gotlänning är man ju löjligt bortskämd med musik men det finns alltid tomrum som kan fyllas. De vanligaste konsertalternativen på ön är ju att se stora och mainstreampopulära artister (Hellström, Maggio m.fl.) på Wisby Strand eller att se blandningar av gamla rockakter och nya rockakter som låter gamla på stadens mindre spelställen. Allt detta är jättetrevligt men jag har länge saknat lite av "Roxy-andan" där föreningen kan fylla ut med något smalare artister så som man gjorde under storhetstiden på glada 90-talet (ja, nu är jag subjektiv som attan här).

Men nu har man alltså gjort en drive med en rad planerade konserter och först ut är Nicole Sabouné som jag hade nöjet att se som en av de första akterna på Popaganda i augusti 2014. De då dåliga vädret passade ganska bra till hennes mörka och storslagna rock. Och nu var det så dags igen. Vi hade felaktigt fått lite information om att förbandet skulle gå vid 20-tiden men så var inte riktigt fallet utan 22-tiden låg sanningen närmare. Så Tomas och undertecknad cirkulerade mest. Scenen var på baksidan av Joda och jag funderade på om detta eventuellt var samma lokal som för 20 år sedan inhysten den så kallade "Folkparken" (där jag bland andra såg Teddybear) men det är som sagt länge sedan och minnet kan bedra mig. Det var hur som helst en bra och rymlig lokal med, som det skulle visa sig, bra akustik.

Något efter 22 gick förakten, Annika Wassén med band, på. Hon framförde en ganska personlig syntdriven musik med texter om livet som outsider men även tonsatta Boye-dikter. Tråkigt nog spelade hon bara cirka 20 - 30 minuter. Kring 23.15 gick Nicole på och körde allt som allt i en dryg timme (inte så snålt som det kan verka med tanke på att hon totalt bara släppt 86 minuters albummaterial). Tyngdpunkten låg givetvis på den nya och lite mer introverta plattan "Miman" men även tre - fyra av de väldigt snärtiga numren från debuten dök upp, såsom "Unknown photos from a forthcoming funeral" och mot slutet "Win this Life". Särskilt "funeral" har ju ett oerhört intensivt driv på scenen. Mellan låtarna pratades det inte mycket utan det blev ett och annat "tack" och så presenterades bandet ganska snabbt. Även om det inte var proppfullt så var uppslutningen rätt god och i nivå med hur det brukade vara på klassiska Roxy-konserter. Överlag en av de bättre konsertupplevelser jag haft i Visby sedan jag såg INVSN för över två år sedan. Ser fram emot fler konserter av samma format.

Rootmoset har medvind

För läsare som eventuellt väntar på en rapport från finalen i Popgiss så måste jag tyvärr meddela att den mer detaljerade rapporten låter vänta lite på sig då facit och annat ännu inte är ute på hemsidan. Så det blir mest några positiva reflektioner kring den senaste tidens tävlingar och Rootmosets dagsform i sitt 16:e år.

Popgissfinalen var riktigt kul även om jag vet att folk efteråt hade de mest varierade åsikter om musiken och de olika genrerna. Dock är det ju ändå ytterst arrangörerna som väljer musiken och man kan inte göra alla glada. Den vanligaste trenden var väl att lite äldre deltagare klagade över "för mycket modernt" och/eller "för lite gitarrer". Å andra sidan minns jag hur yngre personer (och helst då tjejer) för några år sedan beskrev själva tävlingen som "Gubbrockgiss". Så det går aom sagt aldrig att göra alla glada. Rootmoset hade hur som helst en bra eftermiddag och kom totalt sexa i den tredje deltävlingen och var därmed säkrade för finalen där vi kom nia. Den var dock ganska svårt men vi kunde konstatera att det kanske var vårt bästa resultat i stora Popgiss på mycket länge.

Igår deltog vi så i april månads CreppyQuizz där vi, till vår egen relativa förvåning, ledde hela kvällen och sopade hem en visst med totalt 99 poäng av 129 möjliga. Även det var en skön bekräftelse på att vi faktiskt är i ganska fin form och igår gjorde vi även en klassisk laginsats där alla bidrog och vi kunde snacka ihop oss på bästa Rootmoset-manér. Jämte de vanliga Creppyquizzen ser vi nu fram emot höstens stora Distgiss och jag tror även det dyker upp något Music & Quiz där under perioden. Vi har i alla fall redan delat upp den hårda musiken mellan oss. Får väl se vad det blir av det.

To be continued...

Lärdomar av 16 års musik

Det lär komma en rapport om den rafflande finalen i Popgiss 2016 men innan dess tänkte jag förströ er med några kommentarer angående vårt träningsläger innan själva tävlingen. Jag vill först ge en eloge till Kjelle, en man som verkligen offrar sig för laget, då han lovade att lyssna på de otaliga flick- och pojkbanden från 1990 och framåt. Det blev varannan dag pojkband och varannan dag flickband. Jag har från säker källa att hans hustru vid minst ett tillfälle utbrustit "Jag är så jävla trött på pojkband!" Lyckligtvis kom det åtminstone en låt som Kjelle klippte genom sitt idoga lyssnande även om han även hade att svårt att smälta sådant som NSYNCS slakt på "More than a Feeling"...

Själv matade jag igenom totalt 152 speltimmar med hits från 2000 till 2016. Det blev en grovlyssning men jag lyssnade även om i några fall. Jag har härtill även dragit några slutsatser (som ni kan ta med eller utan humor, beroende på er musiksmak).

Låter det som en förkyld vit kvinna - troligen Britney Spears.

Låter det som en förkyld svart kvinna - troligen Rihanna.

Extra allt i sången - troligen Beyoncé. Är det flera bakom kan det vara Destiny's Child.

Pojkbandsballad. Pick and chose. Det kan vara vem som helst av dem då de alla låtar lika. Låter det lite Max Martin-aktigt (stomp, stomp, stomp och DÄR kom refrängen) kan det vara Backstreet Boys även om den rackaren även skrev låtar åt resten av gänget. Finns det någon röst i smeten som låter lite välbekant så är det troligen Take That med Robbie Williams i sättningen (nytt eller gammalt). Är det bara en som sjunger och det låter som en korsning mellan en lätt Van Morrisson och Hothouse Flowers är det troligen Ronan Keating.

Hel- eller halvporriga flickbandslåtar. Troligen Sugababes eller Pussycat Dolls. Men det finns en drös till dessvärre.

Stånkig och stönig sängkammarsoul. Troligen Jason DeRulo. Presenterar han sig i början som Jason DeRulo så är det troligen han.

Linkin Park eller Limp Bizkit? Därom tvista de lärde. Linkin har dock lite mer dov sång och mer putsat gitarrmangel (det lät motsägelsefullt men det är så man kan beskriva dem). Limp rappar lite mer.

Creed, Nickelback eller någon annan av de där lättgrungebanden med skitnödig sång? Omöjligt att svara på. Men testa att slänga in Nickelback utifrån principen "krångla inte till det".

Stekarhouse? Samma som ovan. Krångla inte till det utan skriv Ddvid Guetta.

Your average hip hop? Jäkla svårt. Chansa på antingen Jay-Z eller Kanye West. Statistiskt bör du få rätt förr eller senare.

Det är ungefär de stalltips jag kan ge efter att ha matat igenom alla dessa timmar. Mycket av listmusiken är som så ofta menlös eller rentav outhärdlig men det finns alltid en del guldkorn.