I backspegeln: 1968 - 69

Så har jag tagit mig igenom åren 1968 – 69 och tänkte helt kort kommentera det som jag hade någon glädje av från den eran. Ja, det blir förstås väldigt brittiskt och rockigt och progressivt så förvänta er inga stora överraskningar. Men vi kör i alla fall.

Tronskiftet mellan Beatles och Stones äger rum under den här eran då Beatles för all del släpper minst ett fantastiskt album (det vita) men sedan befinner sig i sönderfall medan Stones släpper två album som väl sätter någon slags standard för jammig urban rock med rötter i blues (tråkigt nog har de därefter huvudsakligen varierat den formeln till förbannelse samtidigt som de slutade skriva smarta texter och riktade mer in sig på snus, mus och brännvin... eller tyngre grejer). Move, detta embryo till ELO, gjorde fortfarande en del trevliga singlar under ledning av originalet Roy Wood. Small Faces släppte en sista fantastisk skiva (”Ogden's Nut Gone Flake”) varefter de föll sönder i den trista boogierockgruppen Humble Pie och den på inget vis originella men ändå charmiga orkestern The Faces. Kinks fortsatte att odla sin charmerande excentricitet på album som ”Kinks are the Village Green Preservation Society” och ”Arthur or the Decline and Fall of the British Empire”. Båda är fyllda med små pärlor för extrema anglofiler.

Annars var det ju mycket med de här hårdare och även mer pyskedeliska akterna som jag älskar högt. Hårdrocken började sakta ta form då Deep Purple släppte tre album dessa år och Led Zeppelin hann med två. Båda rörde sig väl inom fältet ”melodisk rock” men med mer blues för Led Zep och mer klassiskt/progressivt för den djuplila akten. Moody Blues släppte ett flertal riktigt behagliga plattor och peakade troligen med ”To Our Children's Children's Children” även om de också skulle komma att upprepa sin formel till förbannelse med tiden. Mest intressanta av de progressiva akterna var väl dock Pink Floyd (som nu tuffade på utan Syd Barrett men ändå började hitta formen för något nytt) och King Crimson som på sin fantastiska debut ”In the Court of the Crimson King” använde mellotronen på ett vida mer brutalt vis än Moody Blues. En oerhört underskattad skiva från denna era är Zombies ”Odessey and Oracle” som kom under våren 1968 och utöver hiten ”Time of the Season” inte sålde så värst bra. Marknadsföringen förbättrades väl inte av att Zombies hade brakat ihop i december 1967. Även Family är ett av mina mindre kända favoritband från perioden.

The Who, som hade trampat vatten ett tag, släppte ”Tommy” och var nu på god väg att bli, i mina öron, det ultimata rockbandet med några gyllene år framför sig. En anonym bluesrockakt med lite flöjt, Jethro Tull, släppte en debut 1968 och började hitta formen med sin andra skiva ”Stand Up” året därpå. En kämpande popstjärna, David Bowie, fick en hit sommaren 1969 med ”Space Oddity” men albumet sålde inte så värst bra. Ännu mer förbisedd blev dock den känslige trubaduren Nick Drake och hans underbara debut ”Five Leaves Left” som kom detta år.

I USA så nådde Simon and Garfunkel sin kulmen med ”Bookends” och den under denna period färdigställda ”Bridge over Troubled Water” (som dock släpptes först i början av 1970). I övrigt kännetecknades USA nästan av än större musikalisk uppsplittring under perioden. Utöver trubadurer fanns hårda band som Steppenwolf (som åtminstone ska ha myntat uttrycket ”Heavy Metal”) och knasiga akter som Frank Zappas Mothers of Invention, som bytte medlemmar i rasande takt och även lade av en period från hösten 1969. Många av de amerikanska psykedeliska banden var annars inte särskilt kul men Spirit är en fantastisk bortglömd akt (nu aktuella i samband med rättegången om Led Zeppelins ”Stairway” där de ständiga plankande hårdrocksveteranerna dock blev frikända). Doors tuffade på under perioden men var i ärlighetens namn inne i lite av en svacka efter sina fantastiska album från 1967.

En motreaktion mot det psykedeliska och storslagna bröt fram i USA kring 1968 – 69. De främsta representanterna utgjordes förstås av The Band som släppte ”Music from Big Pink” 1 juli 1968. De fick sällskap av varierande men ändå traditionella akter som Creedence Clearwater Revival (som formligen sprutade ur sig hits under dessa år), Dr John (plattan ”Gris Gris” är en av de mest suggestiva jag vet), Allman Brothers, Neil Young samt Crosby, Still & Nash, denna supergruppernas supergrupp som fick göra debut 1969. Lite bortglömda amerikanska låtskrivare och artister från perioden är Joe South och Tony Joe White. Även ett band som Three Dog Night kan vara värt att lyfta fram för den som bara vill höra lite bra rock.

Jazzen letade sig in i rocken via Chicago och Blood, Sweat and Tears som väl i sin tur hade lyssnat på Miles Davis. Vita soulakten Rascals (som blev mer och mer politiskt radikal under perioden) gjorde en del trevliga singlar och vi ska heller inte glömma Marvin Gayes och Tammi Terrells duetter från denna era. Temptations gick från att göra trudelutter till att med hjälp av Norman Whitfield göra mer och mer psykedelisk och kraftigt orkestrerad soul. Även Smokey Robinson stod för många starka låtinsatser dessa år. Den främsta soulbaserade akten under hela perioden var väl troligen Sly and the Family Stone även om Sly på kort tid gick från livsbejakande optimist som ville ta folk högre till knarkande och bitter galning som förklarade att han nu var sig själv igen.

Det har nu blivit väldigt manligt här men ett antal av periodens absolut mest personliga artister är kvinnor. Aretha Franklin och Joni Mitchell fortsätter att göra rykande varm soul respektive mer inåtvänd och reflexiv trubadurmusik. Buffy Saint Marie framträder mer och mer som urinnevånarnas röst på den amerikanska kontinenten med ett antal starka låtar om exempelvis indianernas villkor eller miljöförstöringen. Min absolut främst favorit är Laura Nyro som släpper en suverän skiva (”Eli and the 13^th Confession”) 1968. Lyssna på den!!!!

Det var väl ungefär, i grova drag, det jag samlat ihop från 1968 – 69. Och som alltid fanns det även dessa år banal, fjamsig och usel musik men den behöver vi ju inte lägga tid på...