Synten 1975

 

Tangerine Dream – Rubycon (21 mars 1975): Faktum är att även om jag tycker om Tangerine Dream så kom de snabbt att hitta sin formel och hålla fast vid den i ganska hög utsträckning. Du känner snabbt igen ljudbilden från “Phaedra” och det är vacker och harmonisk musik men faktum är att du nästan skulle kunna välja vilken som helst av deras album från andra halvan av sjuttiotalet för att höra något liknande.

Harmonia – Deluxe (20 augusti 1975): Ljudlandskap i stil med Tangerine Dream men dock ändå med lite mer rediga låtar emellanåt. Men band som Harmona, Cluster och La Düsseldorf skulle alla komma att påverka Brian Eno i hans arbete med ambient musik.

Vangelis – Heaven and Hell (november 1975): Även Vangelis bjuder på två stöddiga instrumentala låtar som heter (fanfar) “Heaven and Hell 1 – 2”. Han har dock ett ganska eget sound och jag förstår varför han fick göra filmmusik vilket knappast bör ha varit någon stor ansträngning för honom. Många av ljuden på denna sköna skiva kan man även höra i “Blade Runner” senare.

Kraftwerk – Radioaktivität/Radio Activity (november 1975): Efter en turné i USA våren 1975 hade Karl Bartos tillkommit som ny medlem och detta (Hütter/Schneider/Flür/Bartos) blev bandets klassiska sättning fram till 1987. Skivan har lite kortare låtar än bandet tidigare har haft och radiovågor och radioaktivitet är bärande tema på skivan där givetvis titelspåret är det som är mest ihågkommet och redan 1975 hade en ganska tung basgång eftersom bandet nu hade råd att börja bygga ut sin arsenal av synthar. Skivna gavs ut i både tysk och engelsk version.

Tangerine Dream – Ricochet (december 1975): Det är ungefär samma sak med Tangerine Dreams livealbum som med studioalbumen. Live försökte de inte reproducera vad de släppt på skiva utan verkade mest spåna fram meditativa ljudstycken som aldrig heller gavs någon titel att tala om på skiva. Här heter spåren bara “Ricochet 1 – 2”. Det är återigen stämningsfullt och allt det där men har du hört en konsert med Tangerine Dream från denna tid så har du på ett ungefär hört alla.

Manuel Göttsching – Inventions for Electric Guitar: Ledaren för Ashra Tempel spelar precis allt själv på denna gitarrbaserade men ändå ganska inåtvända skiva. Det är en form av gitarrspel som jag just inte hört så tidigt men jag misstänker att skivan troligen påverkade den något försenade hippien Steve Hillage och då ända fram till hans ljudexperiment som System 7 på nittiotalet. Och att den alltså är med som “synt” beror just på att Göttsching förvränger sin ljudbild rätt rejält med elektroniken. En väldigt härlig platta, allt som allt.

Hårdrocken 1974

Också 1974 blev ett år som bjöd på några klassiska album även om kanske en försiktig avmattning kunde märkas. Dock kom även ett par debutanter detta år. Deep Purple, som hade brakat ihop efter den halvdana “Who Do We Think We Are” skaffade ny sångare och basist och återkom med den synnerligen övertygande “Burn” (15 februari 1974). Plattan visar upp gruppen som en samspelt ensemble och där rösterna från de skönsjungande nya medlemmarna, sångaren David Coverdale och basisten Glenn Hughes, tydligt märks. Låtarna är rakare och enklare och titelspåret har kallats “en av de bästa öppningslåtarna på något hårdrocksalbum” (och här konkurrerar gruppen med sig själv i och med “Highway Star” på “Machine Head”). En rad effektiva hårdrocksnummer såsom “Might Just Take Your Life” eller “Lay Down, Stay Down” följer. En låt där bandet svävar ut är dock den stämningsfulla bluesballaden “Mistreated” som live blev ett uppvisningsnummer för Coverdale, även under dennes senare tid med Whitesnake. En fin comeback av Deep Purple efter kraschen 1973 och kanske deras sista helgjutna album överhuvudtaget.

Tre dagar senare, 18 februari 1974, kom den då inte så otroligt uppmärksammade men senare mer erkända debutplattan från Kiss. Redan på sin självtitulerade debut hade gruppen konceptet klart och senare skulle de i huvudsak bara behöva ratta lite på formeln. Den mest meningslösa låten är covern “Kissin' Time” (som skivbolaget tvingade dem att göra) men i övrigt staplas här blivande Kiss-klassiker (“Strutter”, “Nothin' to Lose”, “Firehouse”, “Cold Gin”, “Deuce” och “Black Diamond”). Utfyllnadslåtarna är få och gruppen har senare sagt att detta är en av deras personliga favoriter bland sina egna album. Produktionen hade ännu inte nått Bob Ezrin-nivån kring 1976 men var god nog för att framhäva gruppens raka och enkla rocklåtar (för så mycket “hårdrock” är det väl inte så här femtio år senare).

Eftersom det inte kom någon skiva från Led Zeppelin detta år så fick den som var sugen på bluesig hårdrock nöja sig med substitut. Rush gjorde albumdebut 1 mars 1974 (samma dag som Aerosmith släppte sitt andra album “Get Your Wings”) och på denna debut står de nästan komiskt mycket i skuld till Led Zeppelin även om Geddy Lee rentav lyckades sjunga snäppet ljusare än Plant. Plattan är rätt homogen men höjdpunkter är väl inledande “Finding My Way” och avslutande klassikern “Working Man” som visar att denna trio kunde låta rätt mycket.

I april kom Blue Öyster Cults tredje skiva, “Secret Treaties”, en skiva som jag älskar och som kanske är min favorit bland hårdrocksalbumen från 1974. BÖC excellerar närmast i den mörka rock som nu blivit deras kännemärke (“Career of Evil”, “Dominance and Submission”) och plattan avslutas magnifikt med den vackra balladen “Astronomy”. 23 april 1974 kom Nazareths “Rampant”, av naturliga skäl lite av en mellanplatta då de öst ur sig två bra album 1973.

I maj kom UFO med albumet “Phenomenon”, där de slutligen hade hittat formen och gav ifrån sig klassikerna “Doctor, Doctor” och “Rock Bottom”. Detta idag ganska bortglömda band skulle, med tyske gitarristen Michael Schenker i spetsen, bli ett av de större hårdrocksbanden under 70-talet och exempelvis Steve Harris i Iron Maiden har nämnt UFO (och Wishbone Ash) som viktig inspirationskälla.

Uriah Heep tuffade på med den kompetenta men på inget vis nyskapande “Wonderworld” i juni och 6 september 1974 kom albumet “Rocka Rolla”, Judas Priests debut. Jag minns när jag som barn frågade en klasskompis med koll på hårdrock om den var dålig och svaret blev ett enkelt “Så in i helvete”. Och detta är ett band som ännu skulle hitta sin stil. Från debuten minns man mest titelspåret som faktiskt är en smula pajigt. Antagligen måste den homosexuelle Halford ha sett en viss komik i att stå och sjunga om “Rocka Roll Woman for a Rocka Rolla man”.

Kiss följde upp debuten med “Hotter Than Hell” (22 oktober 1974) och här lider de tydligt av “the sophomore slump”, alltså ett svagare andra album. Här finns förstås några klassiker (“Parasite”, titelspåret samt “Let Me Go, Rock'n'Roll”) men överlag är detta debuten i svagare upplaga. Scorpions släppte 1 november sitt andra album, “Fly to the Rainbow” (med ett märkligt omslag med en astronaut med någon form av flygfarkost) och här finns i alla fall “Speedy's Coming” samt viss frikoppling från de mer proggiga tendenser som även UFO led av.

En vecka efter Scorpions andra album kom Thin Lizzys “Nightlife” (8 november 1974) och även om här finns ett par rökare så behövde gruppen ännu snäppa upp låtskrivandet en aning men detta låg alldeles runt hörnet. Den sista mer minnesvärda skivan detta år blev Deep Purples “Stormbringer” (10 december 1974) och den är helt okej om än kanske lite svagare än “Burn”. Här finns dock titelspåret, “Lady Double Dealer” samt ännu en mastig ballad i form av “Soldier of Fortune”.

Synten 1974

 

I grund och botten kan man väl säga att det som vi i Sverige (som enda land) kallar ”synth” mer eller mindre uppfanns i Tyskland. I alla fall i den form som vi känner genren. Visst gjordes det elektroniska ljudexperiment redan på 1950-talet (Stockhausen eller Musique Concrete i Frankrike) och visst använde rockgrupper med god ekonomi (exempelvis Beatles och Beach Boys) den tidens synthar i sina inspelningar. Men just den här väldigt europeiska genren, närmast frikopplad från rock och ofta populärmusik generellt, skapades i Tyskland. Först och främst då i Düsseldorf som skulle vara en betydande metropol för elektronisk musik under hela 70- och 80-talet.

Ur den vildvuxna tyska krautrocken kom även flera grupper som senare blev nästan uteslutande elektroniska och här kan nämnas ”Berlin-skolan” med Tangerine Dream i spetsen. Från denna scen kom även den nedan nämnda Cluster och Harmonia som dock flyttade från Berlin till landsbygden i Niedersachsen. I Düsseldorf fanns främst kraftverk och senare även namn som DAF och Die Krupps. Samtidigt kom även norra England och Belgien att bli betydelsefulla centra för elektronisk musik. Intressant nog vara alla dessa områden även industriområden. Nedan följer några av de viktigaste skivorna från 1974 som väl närmast får räknas som den ”riktiga” synthens födelseår.

Edgar Froese – Aqua: Soloskiva från Tangerine Dream-mannen och föga förvånande så låter det ganska likt hans grupp. Detta är egentligen en tidig form av ambient och skillnaden mot Tangerine Dream är kanske att kompositionerna är ännu mer lösa och drömliknande och troligen ska väl det hela frammana bilden av vatten. På något vis har jag Michael Nymans ”Water Dances” i bakhuvudet trots att verken inte är särskilt lika.

Cluster – Zuckerzeit: Detta är ibland drömska instrumentallåtar som dock ändå har ett tydligt synthdriv. I stycken som ”Heisse lippen” så pekar det nästan, nästan fram mot det som kallades synthpop.

Harmonia – Musik von Harmonia: Ganska likt Cluster och inte så konstigt med tanke på att det är samma band plus Michael Rother från NEU! Också instrumentalt och ibland lite mer malande men andra gånger mer atmosfäriskt.

Tangerine Dream – Phaedra: Det klassiska Tangerine Dream-soundet från gruppens tidiga album kan anas men här har synthar tagit över och det är en kombination av malande med vackra ljud som för musiken framåt. Det 17 minuter långa titelspåret dominerar förstås skivan.

Kraftwerk – Autobahn: Upplägget påminner mycket om ”Phaedra” då även Kraftwerk var en före detta krautrock-grupp som kring 1974 blev betydligt mer elektroniska. Och precis som på ”Phaedra” är det mastiga titelspåret skivans huvudnummer med sina långdragna synthsolon och en slags ljudillustration av hur du fridfullt susar fram på Autobahn. Låten blev i nedklippt version en internationell hit.

Hårdrocken 1973

 1973 blev året då det egentligen så sakta började knaka i fogarna hos vissa av de etablerade banden även om det inte märktes riktigt ännu. Årets stora roliga nyhet var Aerosmiths självtitulerade debut (5 januari 1973) och här kom alltså en viktig skiva i den här skolan av bluesbaserade och gatusmarta rockband där det går en rak linje från Rolling Stones och Faces över Aerosmith och vidare till Guns'n'Roses och dylika band. På debuten finns ”Dream on”, en hårdrocksballad som jag mer än står ut med (så är inte alltid fallet) samt ”Mama kin”, som GnR givetvis gjorde en cover på.

Blue Öyster Cult följde upp debuten med den tuffa ”Tyranny and Mutation” (11 februari 1973) där de ytterligare mutar in den udda kategorin ”intellektuella hårdrockare med dunkla texter och mörk image”. Jag är överlag ganska svårt förtjust i de tidiga BÖC-albumen. I mars 1973 släppte Alice Cooper den lysande ”Billion Dollar Babies”, åter en maffig Ezring-produktion med gitarristerna Hunter och Wagner i spetsen eftersom det ordinarie bandet började krokna. Här staplas klassikerna (”Hello Hooray”, ”Elected”, titelspåret”, ”No More Mr Nice Guy”, ”Sick Things” och ”I Love the Dead”). Överlag en lysande skiva som i sitt sound gjorde övergången till Alice Cooper solo nästan omärkbar. Nästa album, ”Muscle of Love” (20 november 1973), fortsätter i liknande stil även om de minnesvärda låtarna är färre.

Nazareth, detta ack så bortglömda band, släppte 5 maj och 9 november skivorna ”Razamanaz” och ”Loud and Proud”. Det är enkel och rak rock men ändå en fröjd att höra de medryckande låtarna staplas på varandra (”Razamanaz”, ”Bad Bad Boy”, ”Broken Down Angel”, ”Teenage Nervous Breakdown” samt fina covers på Joni Mitchells ”This Flight Tonight” och Bob Dylans ”The Ballad of Hollis Brown”. Nazareth skulle under ännu flera år bara segla vidare från triumf till triumf.

1 december 1973 kom den sista av mina favoriter från hårdrocksåret 1973. Black Sabbath hade också nedgången runt hörnet men de skulle ännu ge ifrån sig två klassiska album till, denna och ”Sabotage”. Det satt dock långt inne och bandet har själva sagt att de var svårt oinspirerade innan de hamnade i ett gammalt slott sedan de gett upp försöken att spela in i Los Angeles. Där kom Iommi på riffet till den knäckande tunga titellåten (till den gjordes även en lågbudgetvideo där Ozzy blir dödad med en pil). Iommi visar dock även upp sina mer känsliga sidor i ”Fluff” (som överlevde i liverepertoaren även efter Ozzy) medan ”Killing Youself to Live” eller ”Looking for Today” är hederlig Sabbath.

Och så var det det där med att det knakade i fogarna då. Om jag då ska skumma igenom några ytterligare album från året bara för att nämna tendenser och händelser så släppte Deep Purple alltså ”Who Dp We Think We Are” (12 januari 1973), i mångt och mycket en skitplatta som visar på att bandet helt tappat motivationen efter triumfåret 1972 (den är förvisso inspelad det året). Förutom ”Woman from Tokyo” finns här inte mycket som är minnesvärt även om jag minns att min salige lagkamrat Kjelle en gång testkörde låten ”Mary Long” på oss andra och ingen kunde den.

Led Zeppelin släpptes 28 mars 1973 ”House of the Holy”, en platta som påminner mig om att bandet framför allt är synonymt med de fyra första albumen (även om jag ska återkomma till det allra sista). Det finns flera okej låtar (”The Song Remains the Same”, ”The Rain Song”, eller ”No Quarter” - samtliga dock enormt mycket bättre liv) men också ren utfyllnad som visade på att självaste Led Zeppelin hade tappat geisten en smula. Det skulle dock bli värre.

Queen kom även 13 juli 1973 med sin debut, liksom det amerikanska bandet Montrose 17 oktober 1973. Bandet är väl mest intressant för ett par rökare och för att de hade Sammy Hagar som sångare. Uriah Heep släppte 3 september 1973 ”Sweet Freedom”, där de mest upprepar sig.

Hårdrocken 1972

 

Året då jag föddes, 1972, råkade även vara ett alldeles eminent hårdrocksår och de blivande klassikerna duggade tätt under året. Först ut var 16 januari Blue Öyster Cult med sin självtitulerade debut. Flera av låtarna var tillverkade redan under det psykedeliska 60-talet och det hörs en aning men det är ändå en mycket spännande och mörk skiva med ett antal starka låtar. ”Then Came the Last Days of May” låter som en skir ballad men om man lyssnar på texten så handlar den om hur två av bandets vänner blev mördade av langare.

25 mars 1972 kom så en verklig klassiker i form av Deep Purples ”Machine Head”. Minsts halva plattan består av superklassiker för Deep Purple och hårdrock generellt (”Highway Star”, ”Smoke on the Water”, ”Lazy”, ”Space Truckin”) men låtar som ”Never Before” eller ”When a Blind Man Cries” går inte heller av för hackor. Och det finns väl nummer jag gärna hade hört bandet spela live medan de istället nästan spelat ihjäl vissa av dessa nummer på scen.

Ett extremt bortglömt band som jag alltid vill lyfta fram, även om de bara tangerar hårdrock då de spelar lite av varje, är Wishbone Ash. De släppte händelsevis sitt mästerverk ”Argus”, sin motsvarighet till Deep Purples ”Machine Head”, 28 april 1972. Plattan är en blandning av hårdrock (eller hård rock), lite blues och en del progressivt och med dubbla gitarrister. Ash var även ett gnistrande liveband även om många tyckte att de saknade en tillräckligt kraftfull sångare. Väl värd en lyssning. Och precis som Deep Purple sedan 1972 fått bygga sina konserter kring ”Machine Head” har Wishbone Ash fått bygga sina kring ”Argus...”

Uriah Heep kom 19 maj 1972 med ”Demons and Wizards”, ännu en stabil skiva med ett par lättsamma hits i form av ”The Wizard” och ”Easy Livin'”. Min egen favorit är den suggestiva halvballaden ”Paradise”, en typ av låt de borde ha gjort flera av.

Alice Coopers ”School's Out” kom 30 juni 1972 och i ärlighetens namn är det nog mest titelspåret man minns även om här finns flera bra låtar. Det som gör skivan intressant är dock att producenten Bob Ezrin här på ett tidigt stadium uppvisar sin fäbless för symfoniska och/eller tematiska album vilken gör skivan till en fröjd att höra på.

1 september 1972 kom Budgies andra album, ”Squawk”. De mal på i samma stil som på debuten men med starkare låtar och åter med en stor dos humor med titlar som ”Hot as a dockers armpit”. Drygt tre veckor senare, 25 september 1972, kom Black Sabbaths kokainstinna ”Vol. 4”. Inspelad i samband med hedonistiskt leverne i Hollywood vilket (än så länge) inte påverkade låtarna. Plattan är ganska varierad och här finns vackra ballader som ”Changes” och ”Laguna Sunrise”. Eftersom Ozzy är en tekniskt ganska oskicklig (eller, som det heter, ”personlig”) sångare så funkar han bra för ballader då det inte blir alltför sött. Här finns givetvis även rejäla riff-låtar som ”Supernaut” och klassikern ”Snowblind” (från början påtänkt som namn på skivan innan skivbolaget lade in sitt veto mot denna alltför uppenbara drogreferens).

Uriah Heep återkom i november 1972 med det än starkare albumet ”The Magician's Birthday” som kryllar av starka nummer. Från öppningen ”Sunrise” via ”Spider Woman” och ”Rain” (ännu en sådan där ballad som jag gillar med Heep” till klassiska ”Sweet Lorraine” innan skivan avslutar med det ganska proggiga och experimentella titelspåret som är en stor Heep-favorit för min del (och som man tyvärr stympade live just när den intressanta delen ska dra igång).

8 december 1972 kom Deep Purples ”Made in Japan” och det är åter en sådan där skiva som det nästan känns löjligt att skriva om. Jag kan dock erkänna att när jag som 16- eller 17-åring hörde den första gången tyckte jag ”Men vad fan! Bara sju låtar... och måste de spela så LÄNGE!?” Sedan har jag ändrat mig. Dock ska det påpekas att för oss som hört många konserter med Deep Purple så vet man att de inte varierade sin repertoar på scenen så mycket medan de däremot kunde improvisera rätt bra i själva låtarna. Givetvis en liveklassiker och en av de här ”grundstommarna” i liveplattornas historia. Därefter skulle varje hårdrocksband med självaktning spela in en ”Live in Japan” eller ”Live at Budokan” men det är en annan historia.

Löst kopplade till hårdrock var Status Quo men det kan ändå nämnas att de släppte sin ”Piledriver” 15 december 1972 och om du skulle vara helt ny inför Status Quo och vill veta hur de låter så kan jag rekommendera just ”Piledriver” där de färdigutvecklat sin formel. Sedan dess har de i stort sett bara varierat den. De visar dock här att de inte alltid varit det nästan dansbandsaktiga band de blev under åttio- och nittiotalet.

Nynäshamn Music Quiz 2024!

 Vårt andra lag, 50 Shades of Mos, åkte vår vana trogna över till höstens NMQ, Nynäshamns Music Quiz där temat i år var Olympiska spelen. Vi förväntade oss även något extra eftersom NMQ-trion brukar vara riktigt bra med sina teman och besvikna blev vi inte. Då Jessica behöver sin skönhetssömn extra mycket så hade hon åkt över på fredagskvällen medan Tomas, Jenny och eder krönikör åkte över lördag morgon. Det blev en lugn överfart som vi mest pratade bort. Enda missödet på hela resan var att incheckningssystemet svajade betänkligt då vi kom till hotellet och det blev en ganska lång kö. Tomas och jag tog det demokratiska beslutet att inte beställa öl av de redan hårt prövade receptionisterna utan sökte oss istället ut på stadens gator där vi hittade en trevlig och tom bar som serverades rågade glas. Anslöt sig gjorde även Nynäs store son och gissprofil, Mattias "Rydis" Rydberg. Det blev en trevlig stund innan vi så gick till Folkets hur för en tävling som kom att pågå från 12.29 till 22.05, ganska exakt. Nynäshamn visade sig för övrigt från sin bästa sida med ett strålande höstsolsken även om det inte spelade så stor roll för oss i sig. Tävlingen var extremt välgjort och det blev många kluriga frågor och en del slamkrypare och även livliga diskussioner (särskilt mellan mig och Jessica) som mest berodde på att vi inte kände till vissa saker, såsom att Kacka Israelsson hade varit idrottsman. Det hela inleddes med en hälsning från självaste Siw Malmqvist och sedan rullade roliga kategorier på och det fanns även ett antal specialpapper såsom skivomslag eller att para ihop rätt förälder med rätt barn (som vi diskuterade). Anagram var även ganska knepigt men vi redde ut det mesta. Just denna gång var dock antalet topplag enormt (ibland har ett och annat lag uteblivit men inte denna gång) och vi var med tanke på motståndet mer än glada över vår sjundeplats av totalt 54 lag. Det blev det vanliga eftersittningen i puben en trappa ner innan vi lommade hem till hotellet. Något så när pigga kunde vi sedan återvända till Gutaön dagen därpå efter ännu ett synnerligen lyckats giss från NMQ-gänget. 

Hårdrocken 1971

 

Hårdrocksåret 1971 började med att Uriah Heep släppte ”Salisbury” 12 januari. Det här är en skiva som jag verkligen älskar och kanske min favorit med Heep överhuvudtaget. Öppnar med den till sången Yes-aktiga ”Bird of Prey” och sedan rullar det på med bara bra låtar. Balladen ”Lady in Black” och ”High Priestess” är förstås bra men höjdpunkten är det progressiva titelspåret som spelades in med en klassisk orkester och som även innehåller en otroligt bra solo från Mick Box. Kanske inte mångas favorit med Heep men som sagt min egen.

Om man tänker sig att Black Sabbath hade sparkat Ozzy och istället tagit in Geddy Lee från Rush eller kanske Robert Plant som sångare? Då hade man kanske fått något i stil med walesiska Budgie. Cardiff-trion, som bland andra inspirerade Metallica, debuterade 30 juli 1971 med ett självtitulerat album som spelats in i Rockfield Studios med Black Sabbat-producenten Rodger Bain bakom spakarna. Det är en stämningsskiva där en del låtar mest mal på medan sångaren Burke Shelley mässar på med sin ljusa röst. Överlag ett band som stack ut med ett ganska eget sound vid denna tid och som skulle nå större höjder längra fram under decenniet.

Rodger Bain var knappt klar med Budgie så fick han rycka in på Black Sabbaths tredje skiva, ”Masters of Reality” (6 augusti 1971). Även om Sabbaths första två album innehåller drösvis med klassiker så är de en smula underproducerade med ett ljud som är lite varierande. Här lyfter bandet med en renare produktion och ett knippe rejält starka låtar. Tony Iommis bandkamrater hade vid det här laget börjat kalla honom för ”the riff king” och han fick ur sig en del tunga riff även till detta album. Inledande ”Sweet Leaf” (där man på band råkat fånga Iommi här han får en hostattack efter ett bloss marijuana) anger tonen medan här även finns flera fina och balladaktiga låtar (”Embryo” och ”Orchid”) som visar att bandet även kunde vara finstämda. Naturligtvis är skivans topp den närmast proto-thrashiga ”Children of the Grave” (fantastisk avslutningslåt under många år på sjuttiotalets konserter) och ”Into the Void”. En totalklassiker.

Det känns nästan löjligt att skriva om ”Led Zeppelin IV” (8 november 1971) men jag är ju tvungen. Skivan har egentligen inte ens gruppens namn på omslaget men kallas allmänt ”IV” då det är gruppens fjärde skivan. Klassiker som ”Black Dog” och ”Rock'n'Roll” visar Zeppelin från sin mr hårdrockiga skiva men höjdpunkten är (förstås) ”Stairway to Heaven”. Jag skulle vilja vara originell här men det är svårt. ”Going to California” är också en skir och fin låt som var en stor konsertfavorit. Har även noterat ilskan på olika forum då låten inte är med på samlingsskivor och liknande reaktioner som gäller just denna låt.

I övrigt under året så släpptes Alice Cooper två album, ”Love it to Death” (9 mars 1971) och ”Killer” (27 november 1971) där bandet (som det ju var på den tiden) började hitta formen med mer raka låtar efter ett par mer luddiga album producerade av Frank Zappa. Thin Lizzy släppte en självtitulerad debut (30 april 1971) som kanske inte imponerade och där det karaktäristiska soundet ännu inte hade satt sig. Deep Purple kom 1 september 1971 ut med den lite mer experimentella ”Fireball” som av många ses som ett misslyckat sidospår mellan ”In Rock” och ”Machine Head”. Själv kommer jag mest ihåg just titelspåret och ”No, No, No” från skivan. UFO kom 8 oktober 1971 ut med sitt andra album, ”Flyin'”, där man ännu har ett lite flummigt och lätt krautrockigt sound. Uriah Heep hann även med ”Look at Yourself” (20 oktober 1971) där man i princip hittade sitt sound och blev en lite lättsammare version av Deep Purple. Nazareth debuterade 4 november 1971 med en skiva som var lovande men inte mer.