Popgiss 2024, kvaltävling

Så kom då den dag då The Feeling Groovies skulle Popgissdebutera. För egen del hade jag, Robert, kvällen innan varit på ett litet giss med tema glamrock och eftersom vårt lag var rätt bra på gammal musik så sopade vi hem detta med 21 av 25 möjliga låtar. Bra början på helg med musikfrågesport, kort och gott. Hade gått och lagt mig vid 22 på fredagskvällen vilket dock innebar att jag vaknade prick 06.08 men hade då ändå gjort mina åtta timmar i sängen och var ganska pigg.

Viss förvirring uppstod dock då Kenneth och jag missförstått varandra om lunch så efter ett telefonsamtal tog vi ett snabbt beslut om att äta hemma. Blev sålunda hämtad av Kenneth 12.30 samtidigt som Hanna och Tomas kom från sina håll. Det blev det vanliga promenaden från Östercentrum till Donners Event och på vägen ner träffade vi muntra gissare som strömmade till. Jag hade faktiskt bara på mig min kavaj för att jag av ren lättja skulle slippa trängseln vid garderoben och att sedan även försöka hitta mitt ytterplagg när alla sedan ska hem på samma gång.

Det kramades och skakades hand som vanligt och stämningen blev sådär hjärtlig i största allmänhet. Det var nästan värre folkvimmel än vanligt (kändes det i alla fall som) och det var verkligen lätt att missa en och annan person. Somliga hann jag bara säga hej och inte så mycket mer till under dagen trots att jag gärna fått mig en pratstund. Men så är det nu en gång på Popgiss. Kunde dock notera att det var ett antal intressanta och slagkraftiga konstellationer på plats denna dag.

Tävlingarna går ju numera som ett väloljat maskineri och evenemanget började punktligt då Örjan presenterade det hela för att strax därpå lämna ordet till arrangörerna Nine Inch Snails som faktiskt var hela fem personer denna gång.

Man hade stuvat om lite med decennierna och hade skivomslag, följdfrågor och låtar från olika decennier på ett papper vilket gjorde att man fick vara lite uppmärksam. Tävlingen sparkade trevligt nog igång med Beastie Boys ”Intergalactic” (när hip hop var bra på riktigt) då temat var nittiotal, nästan vår favoritgren. Det var dock inte helt lätt och vem som gjort den gamla eurotechnohiten ”Freed From Desire” hade jag helt glömt bort. Ett av tävlingens roligaste utfall blev då det kom något rockbaserat framfört av kvinnor. Ja att det var kvinnor menade bland annat tre av oss till dess att Kenneth sa ”Det är för fan snubbar som sjunger” varvid han slängde fram ”De här MMM Bop?” Vi hade inget att förlora utan skrev just Hanson (som jag kan exakt en låt med) och det var Hanson! Att sätta just detta hade Kenneth troligen inte räknat med då tävlingen började. Knappt vi heller. Vi krånglade dock till det med att skriva ”Mick Jagger” eftersom vi inte kan moderna Stones-plattor (allt efter ”Steel Wheels” från 1989). Gamla one hit wonder-sångerskan Diana King gick lätt att få fram men Stephen Simmonds ”Tears Never Dry” fick jag verkligen värka fram och jag var ett tag förtvivlad över att blåsa en poäng på glömska. Men det löste sig.

Gissets grovjobbare var annars Tomas som fick många goda inpass från Hanna angående inte minst modernare musik. Exempelvis tog Tomas den trevliga akten ”Girl in Red” (som jag måste kolla in) medan Hanna tog Dina ögon, en nyare svensk grupp som jag helt missat. Lagom då vi satt och kände oss nere med kidsen under näst sista tjugotalslåten, ”Kite” med Benjamin Ingrosso, så fick vi höra att vi skulle lämna in papperen. Vi hade alltså missat en låt! Arrangörerna var dock snälla. Detta hade skett någonstans på låt nio eller tio och det var akter vi inte ens hört namnen på tidigare. Dock var vi alla förbluffade. Det var för övrigt ett mycket städat giss så ölen kan inte anklagas för detta utan möjligen att vi lät våra munnar gå lite för mycket.

Därefter kom en del dansmusik. Tyvärr har gubbtjyven (alltså jag) blivit så petig med dansmusik på äldre dagar så jag sittdansade nog bara till Leila K:s ”Electric”. Jag kan å andra sidan inte sittdansa bättre än jag dansar. Vi tappade ganska mycket på kategorin ESC/Melodifestival. Sextiotal var okej även om vi insåg att ingen av oss direkt gått in för The Hollies men lite mer udda akter som Fontella Bass (”Rescue Me”) eller The Electric Prunes kom ju lagom till pass. Vi var dock sämre på soul men Kenneth klämde exempelvis Wilson Pickett.

Strulade till det två gånger med hårdrock då jag skrev Napalm Death när Cannibal Corpses ”Hammer Smashed Face” (som jag lyssnat på under förmiddagen) kom. Jag måste komma ihåg att band med sångare som låter som om de attackspyr genom förstärkare rimligen bör heta Cannibal Corpse. Kenneth och jag satt även och vacklade kring om det var Mercyful Fate eller King Diamond och så skrev vi det senare när det var det förra. Senast jag själv spelade Mercyful Fate sa jag till publiken att ”Jag söker en grupp” för det är en extrem kuggfråga som man lätt åker dit på.

Vi tappade allt som allt en del på 00-talet och på låtar från före 1960 (även om gissfavoriterna Ink Spots borde ha klarats av). Country och rap var vi väl inte mycket bättre på men vi spikade kategorin ”instrumentalt”. Roligt nog hoppades jag innan att ”Children” med Robert Miles skulle komma och det gjorde den otroligt nog också. På intron tog vi 16 av 20 möjliga

Vi hade en del problem med kategorin ”Covers” och ”Samplingar” (besvärligt då man inte hört originalet och sitter och stirrar framför sig). Duetter var vi som så ofta usla på. Vi fick äntligen till det med hårdrocken då Kenneth på tiotalet satte Five Finger Death Punch. Sjuttiotalet var hackat och malet. Vi kunde discokungen Sylvester men hade glömt Norrbottens järn. Tävlingen avslutades sedan kring 22 med ett allsångstema.

Detta sålunda några nedslag ur hur vi upplevde tävlingen. Egentligen var vi ganska nöjda med vår insats men det var en stor uppslutning av extremt duktiga lag och en missad poäng hit eller dit gjorde av vi slutligen rasade igenom tabellen och landade på en tjugondeplats med placering i Division 2 i tävlingen. Vi får väl se hur detta kommer att gå 23 mars. Dock hade vi väldigt roligt. Det går givetvis aldrig att göra ett giss som passar alla och det kommer alltid kategorier som man är eller mindre förtjust i. Det var dock ytterligt få nummer igår som jag verkligen satt och hatade och det var varierat utifrån premissen ”Något för alla”. Troligen var detta ett av de bättre Popgiss jag har upplevt på många år så det är egentligen bara att lyfta på hatten för arrangörerna.

Inför Popgiss 2024

 

Häromkvällen höll jag, Robert, ett lite rockgiss och påpekade för deltagarna att jag snart blir 52 år men att det just denna dag, 14 februari, var 26 år sedan jag för första gången deltog i ett musikgiss av något slag. Med andra ord har jag lagt halva mitt liv åt musikgissande och det tar onekligen en stor del av min tid. Kollegorna på jobbet skojar med mig om detta. Häromdagen, då det hölls ett giss på jobbet, så kom jag in i matsalen och insåg att jag inte hade någon penna. Gick fram till ett gäng kollegor och frågade "Har ni penna?" varvid jag slog mig ner vid dem. Alla vid bordet blev glada för här kom ju en "professionell musikgissare" in i laget (vi blev tvåa eller trea eller något i den vägen). 

Livet som gissare går givetvis upp och ner. Ibland har jag tänkt att jag bara vill hoppa av och ofta känner jag att "fan att man inte kan lyssna på musik på normalt vis längre". För ursprungligen var ju gissandet bara en kul grej som man kunde hålla på med därför att man lyssnade mycket på musik. Och den musik jag gillade var ofta den musik som kom på gissen. Men sedan svällde det hela ut. Det kom nya generationer och musik som jag i värsta fall hatade på gissen. Det förekom att jag bara satt av tiden på större som mindre giss och tänkte "Vad i helvete håller jag på med det här för när jag kunde sitta hemma hos några vänner och bara dricka öl och höra på exakt den musik vi vill höra på?"

Ja, varför håller jag ännu på med det? För gemenskapen, för vänskapen, för den otroliga stämning som ändå uppstår när ett antal musikintresserade sammanstrålar. Även om jag ibland suckar över att jag inte kan någon nyare musik så kommer jag ibland ändå in i en andra, tredje eller fjärde andning och plockar en och annan ny låt. Eller så råkar arrangörerna spela de numera mer nischade saker som jag gillar. Idag blir det Popgissdebut för vårt lag The Feeling Groovies och vi går dit helt förutsättningslöst. Det får gå som det går. Men roligt ska vi försöka ha i alla fall. 

Detta märkliga år

 

Året 2023 går mot sitt slut och det har i sanning varit ett märkligt år i vår musikgissarvärld. Då året började var Kenneth, Tomas och jag med i ett lag, Rootmoset, och mot slutet av året i ett annat lag, The Feeling Groovies, tillsammans med Hanna. 

Jag har tidigare återgett allt som hänt under året men i korthet så hann gamla Rootmoset göra ett sista framträdande med Kjelle 10 januari och vi hann fira 25-årsjubileum 14 februari innan Kjelle gick bort 10 maj. Därefter blev det alltså ett nytt lag med Hanna redan dagen efter Kjelles bortgång. Det var lite slumpen som spelade in, kan man säga. 

The Feeling Groovies gjorde debut i större sammanhang på Distgiss 18 november vilket passade bra då Rootmoset gjorde sitt sista framträdande på samma evenemang. Timmarna innan gisset åkte vi tre f d Rootmosare ut till Kjelles grav på Norra kyrkogården och det blev även ett tal till hans ära innan tävlingen drog igång. Jag kan bara åter skänka ett tack till alla i våra giss-kretsar som gett oss mycket stöd. Och därmed fick vi väl på allvar runda av Rootmoset. 

Det gick väl sådär i ett oerhört svår Distgiss men vi hade ändå roligt. Det var stolpar ut och det var stolpar in och vi tog en tjugonde plats vilket i alla fall var bättre än plats 22 som vi då hade i januari. Det mest roliga på hela kvällen var dock att laget Norrbocken, där flera medlemmar deltagit i giss lika länge eller rentav längre än oss, fick vinna. Laget som en gång hette Coma Inc blev (vad jag vet) kanske det första Popgiss-lag att förlora en medlem och efter flera namnbyten blev det Norrbocken. Extra roligt att alltså se ett gäng veteraner vinna stora Distgiss. 

Inför 2024 ser The Feeling Groovies fram emot vårens Popgiss samt diverse småtävlingar. Tomas och jag gör comeback i vårt andra lag, 50 Shades of Mos, på Byggrockgissen 3 januari och själv planerar jag väl även att ta tag i det här med Bryggrock, de gitarrbaserade gissen på samma ställe. En extra bonus är att ett speciallag med all säkerhet kommer åka på ett rockgiss i Nynäshamn i april. Det råder med andra ord aldrig brist på musikgiss i vår värld. 

Gott nytt år, alla som eventuellt följer oss! 

Vårt hemliga vapen

 Ovan: The Feeling Groovies gör debut 30 augusti 2023. 

The Feeling Groovies har nu under hösten på allvar sjösatts och vi har så här långt deltagit i tre tävlingar på Creperiet den sista torsdagen i augusti, september och oktober. Det har väl i ärlighetens namn inte gått så lysande då vi som bäst nått en fjärdeplats men det är ofta kluriga giss och vi möter även "den hårda kärnan" av gotländska musiknördar. Hanna, Tomas och Robert har även deltagit i olika konstellationer på CaMa:s och CaTo:s välbesökta musikgiss på Brygghuset. Vi håller nu som bäst på och tränar inför Distgiss 18 november och själv har jag oavbrutet plöjt hårdrocksalbum från 14 augusti till 2 november varefter det blir lite nedslag i olika låtar närmsta veckor. Kenneth har kört det gamla, Hanna har kört Nu Metal och Tomas lite stoner och punk-/glam, med mera. Distgiss blir även debut i stora sammanhang för TFG. Vårt hemliga vapen på många kommande giss kommer att bli Hanna som rentav åtagit sig att lyssna in sig på country, vilket vi andra inte riktigt är hågade att göra. 

Ovan: 50 Shades of Mos i Nynäshamn 7 oktober 2023. 

50 Shades of Mos, det sidoprojekt som Tomas och undertecknad har tillsammans med våra vänner Jenny Löfgren och Jessica Jakobsson brukar relgebundet delta i bröderna Westemars giss men 7 oktober åkte vi även på vår årliga resa till Nynäshamn för att delta i det heldagsgiss som ordnas av Anders Nylén och hans vänner. Det gick oerhört bra och vi gjorde vårt bästa resultat någonsin. Först kom vi femma men arrangörerna hade räknat en aning fel så med två poäng till var vi plötsligt fyra. Detta innebar vårt bästa resultat någonsin i Nynäshamn. Vi ser nu fram emot ett Rockgiss i Nynäshan 27 april 2024 då Jenny ersätts av Jessicas bror Ronny. På det senaste av bröderna Westemars giss så fick för övrigt Jessica för första gången på länge vinna då hon gjorde ett inhopp i Riddarna. Stort grattis! 

The Feeling Groovies

 Den 24 september 2022 var Rootmoset på Popgiss och det var väl inget direkt konstigt med det. I pausen irrade jag runt och slog mig i slang med diverse personer, min vana trogen. Jag hamnade vid laget Känn ingen sorg för mig Södertorg och där träffade jag plötsligt på Hanna Pettersson, en tjej född på norra Gotland som en gång under gymnasieåren rörde sig i samma gäng som min syster. Hon hade bott utomlands många år och var nu åter på ön. Och utan ordinarie lag då hon var inhoppare hos vännerna i Känn ingen sorg för mig Södertorg. 

Som det senare kom att bli så bjöd vi under våren 2023 in Hanna till olika giss. Dagen efter vår käre Kjelles bortgång så höll jag ett av min nya nostalgigiss och där tävlade Kenneth och Tomas tillsammans med Hanna och vår goda vän Jessica, även känd från More Cowbell och vårt "Hobbylag" (som inte är så mycket hobbylag utan mer parallellprojekt), 50 Shades of Mos. Medan jag hade fullt upp med att hålla i gisset så hade Kenneth och Tomas inte bara bjudit in Hanna som permanent medlem i ett nytt lag utan även tillsammans med övriga knåpat ihop ett nytt namn, The Feeling Groovies, som givetvis var en blinkning åt sjuttiotalets kultband The Flaming Groovies. För övrigt vann TFG sitt första giss. 

Och härmed vill jag väl därmed passa på att lansera vårt nya lag som under kommande höst lär komma att bocka av ett antal sittningar på Creperiet här i Visby och troligen även Distgiss i november (hårdträning i dubbel bemärkelse) pågår. Hanna har rentav lovat oss övriga att lyssna in sig på en del country, en enorm akilleshäl för oss övriga. Vi får se vad vi åstadkommer. The Future is Unwritten, som det hette i filmen om Joe Strummer. 

Gruppdynamik

 

Tidigt på eftermiddagen 25 september 1980 påträffades Led Zeppelins trummis John Bonham död. I Bonniers rocklexikon beskrevs Bonham som en trummis med ”en enastående robust råstyrka”. Förutom sin förmåga till långa och hårda solon så bidrog Bonham med ett eller annat infall kring en låt i studion men rent musikaliskt var han givetvis inte riktigt lika betydelsefull för Led Zeppelin som arrangören Jones eller låtskrivarna Page/Plant. Ett par år tidigare hade The Who:s trummis Keith Moon dött under ungefär samma omständigheter som Bonham. Efter viss tvekan puttrade The Who vidare med ny trummis och med tiden alltmer förändrad sättning. Det är med andra ord inte omöjligt att Led Zeppelin också hade kunnat fortsätta. Redan de närmaste veckorna efter Bonhams död cirkulerade intensiva rykten om att den eller den skulle bli Led Zeppelins nya trummis.

Det hedrar dock Led Zeppelin att de inte fortsatte. De valde att inte göra som The Who (som i väsentliga drag redan släppt allt intressant de hade att släppa medan Keith Moon levde) och andra grupper. I ett pressmeddelande 4 december 1980 tillkännagav de helt kort att de efter sin käre väns död inte kunde fortsätta. Och varför? Handlade det bara om att de mist en enastående trummis? Nej. Det handlade om att Led Zeppelin vid det här laget, under dessa 12 år som gått, blivit det här gänget med ett enastående samspel. Ofta är det bara slumpen som avgör att det blir så. Jag har hört tidiga konserter med The Clash, där de ännu var en kvintett med trummisen Tory Crimes och gitarristen Keith Levine som medlemmar. De låter ganska mjäkiga jämfört med senare The Clash. Först när Crimes och Levine hoppat av och man plockade in Topper Headon så blev Clash det här gänget. Och när Headon och Jones hoppat av insåg Strummer och Simonon snart att det var meningslöst att fortsätta under namnet The Clash.

Tro nu inte att jag, Robert, fått sådan hybris så jag sitter och jämför Rootmoset med Led Zeppelin eller The Clash (även om Rootmoset ändå är det närmaste jag kommit att hamna i en rockgrupp). Den enda likheten är egentligen gruppdynamiken. Och då har Rootmoset funnits i 25 år och samspelet har finslipats, om man får säga så. När vi var samspelta var vi verkligen samspelta oavsett om det handlade om att (omedvetet) dricka öl i exakt samma tempo eller att bara sätta en låt med ett par blickar och ett par kommentarer. Och i och med Kjelles bortgång är det därmed ingen idé att fortsätta.

Visst, vi skulle kunnat kalla oss ”Rootmoset #2” eller ”Nya Rootmoset” eller något (lite som Jimmy Page ett tag körde med ”New Yardbirds” tills han ganska snabbt insåg det fåniga i det såsom enda kvarvarande medlem och då inte ens en originalmedlem). Men det skulle vara att förolämpa Kjelles minne. För mig är och förblir Rootmoset oss fyra. Det fanns ett Rootmoset i Popgiss 1996 (den så kallade Crimes/Levine-sättningen) men efter den tävlingen var det bara Kenneth och Tomas kvar och sedan sjösattes klassiska Rootmoset 14 februari 1998. Och den sättningen upphörde nu 10 maj 2023. Med andra ord vill jag för Rootmosets räkning tacka för 25 år av glädje, gissgemenskap, glada tillrop och ett par vinster. Rootmoset är härmed nerlagt.

Med varmt tack,

Kenneth, Tomas och Robert

Kjelle

 

Ovan: Lyckligare tider. Rootmoset vid en seger på Creperiet 22 mars 2018. Kjelle i centrum. 

Kjell Åke Göran Svensson, allmänt kallad ”Kjelle”, föddes i Visby 1 juni 1960. Han och hans två år yngre bror växte upp på den då ännu inte helt bebyggda Ölandsgatan i östra Visby. Redan som ung hade Kjelle ett stort musikintresse och spelade själv flera instrument. Som ung spelade han mest blåsinstrument och fick stipendier av olika slag. Han kom även att traktera trummor. En tidig musikalisk ”bravad” som Kjelle brukade skämta om var att han ”nästan” såg det då heta bandet Chicory Tip spela i Säveskolans aula 1971. Kjelle och andra som var för unga för att komma in stod utanför och hörde gott och väl hela konserten även om de inte kunde se den!

Trots det musikaliska intresset så var det inom teknik Kjelle kom att utbilda sig och från mitten av 80-talet jobbade han som kallibrerare (en persom som ställer in industriella mätinstrument) på LM Ericsson i Visby. Kjelle kom att behålla detta yrke under resten av sitt liv, först som anställd och sedan som sin egen. Kjelles ibland lite sävliga maner gjorde att arbetskamraterna på Ericsson godmodigt skämtade med honom och han fick smeknamn som ”blixten” eller ”turbo-Kjelle”. Tomas sa en gång, i en blandning av skämt och allvar, ”enda gånge jag sett Kjelle springa var när han jagade smörgåsvagnen på jobbet”. Bakom den extrema flegmatismen dolde sig dock en mycket noggrann yrkesman med enorm pliktkänsla och arbetsmoral.

Vi övriga tre i Rootmoset kom att gissa med Kjelle första gången 14 februari 1998 och sista gången 21 januari 2023. På det berömda förstamötet så var det efteråt jag och Kjelle som satt kvar och pratade om progressiv rock, främst Genesis, innan Kjelle tittade på klockan och sa ”Är hon så mycket! Och frun har ju maten klar!” varvid han avvek. Vid mitt första möte med Kjelle lärde jag mig alltså att han brann för musik, att han var en man med regelbudna vanor och att han tog stor hänsyn till sin hustru ”Sola” (egentligen Solveig och egentligen sambo även om de slutligen gifte sig). Som jag med tiden noterade var Kjelle en skivsamlare av rang och han ångrade ofta att han sålt sin vinylsamling men han hade istälet byggt upp en enorm Cd-samling som täckte flera väggar hemma hos honom.

Ett annat stort intresse för Kjelle var whiskey och även här hade han skapat en rejäl samling där enskilda buteljer betingade höga priser. Han trivdes även enormt på sitt sommarställe där han och Sola gärna arbetade i trädgården. Kjelle hade breda intressen och många olika typer av bekantskapskretsar och precis som vi tre övriga i Rootmoset säkert är okända för andra av Kjelles vänner så är de lika okända för oss. Kjelle deltog exempelvis i en herrklubb som ägnade sig åt resor vilket är ungefär vad jag vet om denna förening. När jag skriver detta inser jag också att jag vet rätt lite om vissa sidor av Kjelles liv, trots att vi kände varandra i 25 år, men den främsta förklaringen var att Kjelle inte pratade så enormt mycket om sig själv även om han gärna svarade på frågor. Det krävdes exempelvis många års bekantskap innan jag frågade Kjelle om den klart synliga brännskada som han hade på höger hands ovansida och som jag trodde var något han ådragit sig på Ericsson. ”Nej, kokande knäck”, sa Kjelle helt kort och tillade att han var så liten så han ändå inte mindes så mycket av denna händelse.

Vi hade så roligt tillsammans, särskilt under 00-talet då Rootmoset kom att bli (om jag får säga det själv) ett ganska känt lag på gissen och det var ofta klackarna i taket när Rootmoset sammanstrålade. Kjelle kunde, lite med vänsterhanden, sätta saker lite sådär i förbifarten. Han var ofta briljant även om han enstaka gånger kunde få vad vi kallade ett ”Kjelle-ryck” och bestämde sig för något märkligt såsom då han hävdade att Dustry Springfield var Temptations. Detta var dock märkliga undantag som bekräftade regeln och det blev även roliga anekdoter.

Under senare delen av våren 2022 blev Kjelle sjuk. Han behöll dock sin enastående flegma och de tysta signaler som han verkade sända ut var ungefär ”Oroa er inte, det blir nog bra. Och om det inte blir det så är det inget att göra åt”. Nu var det dock inte bara sjukdom som gjorde att vi såg mindre av Kjelle på slutet utan även ett hektiskt arbetsschema då han ensam skulle sköta det företag han tidigare drivit ihop med en partner som dock bytt yrkesbana. Jag hade livlig korrespondens med Kjelle från platser såsom Ronneby, Åtvidaberg och självaste Esrange. Där satt han ofta om kvällarna, i improviserade arbetsrum, och pillade med vad som får beskrivas som ett extremt ensamt arbete.

Just detta med Kjelles myckna arbetande är väl det som kan få mig att känna ett sting av bitterhet för hans skull. Kjelle jobbade så oerhört för att han och Sola skulle få en trevlig ålderdom och även om siffror aldrig nämndes så tror jag han tjänade ganska mycket pengar. Som det nu blev så kom sjukdomen emellan just då han närmade sig den period då han skulle njuta sitt otium. Och det sticker lite i mig då jag tänker på det. Hade någon förtjänat detta så var det gamle Kjelle som jag på riktigt aldrig hörde säga ett ont ord om någon, aldrig några elakheter, aldrig några utstuderade lustigheter. Kjelle hade humor men den var vänlig, torr och dämpad. Han var kort och gott en genuint smäll människa som jag och övriga i Rootmoset samt många, många andra i giss-gemenskapen kommer att sakna oerhört.

Sista tävlingen med Kjelle var 21 januari 2023. Det blev tyvärr ingen bra kväll. Kjelle var tydligt märkt av sjukdom, vi andra var deppiga och hela tävlingen kollapsade för vår del. Sedan korresponderade vi via sms. Vi pratade inte om sjukdomen utan om andra saker. Sista gången jag talade med Kjelle var 27 april och de sista ord han sände till mig blev ”Det var knepigt” (vi pratade om skivomslag jag låtit folk gissa på) men den repliken kan kanske sammanfatta livet, även om det bara är en slump att det blev dessa ord. Tomas träffade Kjelle under påsken och han sammanfattade bara sitt tillstånd som ”Det är inte bra, nej” och sedan talades det om annat.

Rootmoset hann bli 25 år, 14 februari i år. Klockan 4 på morgonen 10 maj gick vår älskade Kjelle bort. Det blev slutet på en era och han lämnar på många vis ett stort tomrum efter sig. Saker och ting kommer aldrig att bli som förut. Men det blir de å andra sidan aldrig. Vi kommer att göra allt för att högtidlighålla minnet av vår fine vän, kamrat och gissbroder. Vila i frid, Kjelle.