Gruppdynamik

 

Tidigt på eftermiddagen 25 september 1980 påträffades Led Zeppelins trummis John Bonham död. I Bonniers rocklexikon beskrevs Bonham som en trummis med ”en enastående robust råstyrka”. Förutom sin förmåga till långa och hårda solon så bidrog Bonham med ett eller annat infall kring en låt i studion men rent musikaliskt var han givetvis inte riktigt lika betydelsefull för Led Zeppelin som arrangören Jones eller låtskrivarna Page/Plant. Ett par år tidigare hade The Who:s trummis Keith Moon dött under ungefär samma omständigheter som Bonham. Efter viss tvekan puttrade The Who vidare med ny trummis och med tiden alltmer förändrad sättning. Det är med andra ord inte omöjligt att Led Zeppelin också hade kunnat fortsätta. Redan de närmaste veckorna efter Bonhams död cirkulerade intensiva rykten om att den eller den skulle bli Led Zeppelins nya trummis.

Det hedrar dock Led Zeppelin att de inte fortsatte. De valde att inte göra som The Who (som i väsentliga drag redan släppt allt intressant de hade att släppa medan Keith Moon levde) och andra grupper. I ett pressmeddelande 4 december 1980 tillkännagav de helt kort att de efter sin käre väns död inte kunde fortsätta. Och varför? Handlade det bara om att de mist en enastående trummis? Nej. Det handlade om att Led Zeppelin vid det här laget, under dessa 12 år som gått, blivit det här gänget med ett enastående samspel. Ofta är det bara slumpen som avgör att det blir så. Jag har hört tidiga konserter med The Clash, där de ännu var en kvintett med trummisen Tory Crimes och gitarristen Keith Levine som medlemmar. De låter ganska mjäkiga jämfört med senare The Clash. Först när Crimes och Levine hoppat av och man plockade in Topper Headon så blev Clash det här gänget. Och när Headon och Jones hoppat av insåg Strummer och Simonon snart att det var meningslöst att fortsätta under namnet The Clash.

Tro nu inte att jag, Robert, fått sådan hybris så jag sitter och jämför Rootmoset med Led Zeppelin eller The Clash (även om Rootmoset ändå är det närmaste jag kommit att hamna i en rockgrupp). Den enda likheten är egentligen gruppdynamiken. Och då har Rootmoset funnits i 25 år och samspelet har finslipats, om man får säga så. När vi var samspelta var vi verkligen samspelta oavsett om det handlade om att (omedvetet) dricka öl i exakt samma tempo eller att bara sätta en låt med ett par blickar och ett par kommentarer. Och i och med Kjelles bortgång är det därmed ingen idé att fortsätta.

Visst, vi skulle kunnat kalla oss ”Rootmoset #2” eller ”Nya Rootmoset” eller något (lite som Jimmy Page ett tag körde med ”New Yardbirds” tills han ganska snabbt insåg det fåniga i det såsom enda kvarvarande medlem och då inte ens en originalmedlem). Men det skulle vara att förolämpa Kjelles minne. För mig är och förblir Rootmoset oss fyra. Det fanns ett Rootmoset i Popgiss 1996 (den så kallade Crimes/Levine-sättningen) men efter den tävlingen var det bara Kenneth och Tomas kvar och sedan sjösattes klassiska Rootmoset 14 februari 1998. Och den sättningen upphörde nu 10 maj 2023. Med andra ord vill jag för Rootmosets räkning tacka för 25 år av glädje, gissgemenskap, glada tillrop och ett par vinster. Rootmoset är härmed nerlagt.

Med varmt tack,

Kenneth, Tomas och Robert