Rootmosets favoriter 2018

Vi är fullt medvetna om att ni har väntat, gott folk, men här kommer så Rootmosets favoriter från det snart gångna 2018. Album, låtar och konserter. Först ut är Tomas och därefter undertecknad, Robert.

Årets album: 

Twin Pigs – Scandianavian nightmare 

Årets punk. 

Let’s eat grandma – I’am all yours 

Årets sensation, en duo från Norwich som har gjort årets popplatta. 

Courtney Barnett – Tell me how you really feel 

Uppföljaren till debuten är med lätthet en av årets bästa och en av skivorna jag har lyssnat mest på, gillade även samarbetet Courtney gjorde med Kurt Vile. 

J Mascis – Elastic Days 

Mascis forsätter att övertyga på sina soloplattor. 

Swearin’ – Fall into the sun 

Årets Indie. 

Årets låtar: 

Kacey Musgraves – High Horse 

Rebecca & Fiona – Need you 

The Black Rebel Motorcycle Club – Haunt 

Årets konserter:

Pascal på Joda 

Pale Honey på Popaganda 

Twin Pigs på Wall of Sound

Årets album: 

Shame - Songs of Praise

Förvaltare av traditionen. Bra brittisk rock som ibland låter som, säg, The Fall. Jag borde förmodligen ha fötts som engelsman. 

Sleaford Mods - English Tapas

Inget nytt under solen men denna härliga duo håller brittiskt arbetarklassperspektiv vid liv. 

MGMT - Little Dark Lies

De har nu skippat det psykedeliska och återvänt till det "franska". soundet. Stabil skiva. 

Nils Frahm - All Melody

Upptäckte honom via Peter Robinson då hans platta "Spaces" figurerade i en Banks-deckare. Bra ambient. 

Robyn - Honey

Återkomsten. Nu med tillbakalutad pop med lite dans i botten. 

Årets låtar: 

Star Crawler - Train

Car Seat Head Rest - 

Panic at the Disco - High Hope

Årets konserter: 

Fleshtones - Wall of Sound. Totalt röj av ett gäng pensionärer. 

Thåström - Fårösunds marina. Punkens ålderman kör sitt race. Blytungt. 

Jenny Wilson - Popaganda. Självutlämnande. 

Distgiss 2018

Senaste gången vi var med i Distgiss (november 2016) slutade vi på en förnedrande tjugonde plats, en skakande men för all del lärorik upplevelse för Rootmoset. Som det nu var så hade vi faktiskt bara träffats två gånger alla fyra under sommaren och tidiga hösten så det var verkligen på tiden att vi åter sammanstrålade för Distgiss 2018. Vi hade alla tränat (visade det sig) men hade främst grundinställningen att ha en rolig kväll och sedan också att åtminstone bli bättre än nummer 20 i denna tävling.

Det började ganska snällt med ett antal intron även om vi grämde oss lite över att vi för säkert andra gången bommade Montroses ”Space Station 5” (även om vi i Popgiss 2012 satte Montrose på rent resonemang). När en av arrangörerna nämnde att det på sextiotalskategorin hade smugit sig in en låt från femtiotalet så viskade jag redan innan vi hört musik till Tomas att ”nu får vi höra Link Wray”. Och mycket riktigt kom ”Rumble”. I övrigt kom just de artister vi visste skulle komma. Mycket beroende på att det är ungefär tio namn från sextiotalet som du behöver hålla reda på när det gäller ”hårdrock” (som väl närmast är något som kom till 1970). Vi var därmed bäst på kategorin i hela tävlingen och belönades med lagöl.

På sjuttiotalet satt vi bara och myste och plockade nästan varenda låt (var själv nöjd med att plocka Cactus ”Evil” på intro, medan Kjelle och Kenneth plockade en del annat på de första tonerna) men blåste som vanligt de förkättrade Lynyrd Skynyrd. De är vår förbannelse. Vi spikade även åttiotalet och klarade oss ganska bra på nittiotalet. På åttiotalet värkte Kjelle fram Triumph efter en stund. Thomas kom in en hel del på nittiotalet. Var lite glad över att Biohazard spelades.

Vi klarade oss även ganska bra på 00-talet även om det är en hel del vi behöver repetera (hej, Amon Amarth). Tiotalet blev tuffare även om vi satte några av de moderna tradrockarna samt Gojira (låten hade jag lyssnat på precis innan jag gick hemifrån, tur ska man ha). Vi gjorde en riktig laginsats på svenskt och satte allt från Sky High till Opeth till Jono. Klarade oss även hyggligt på ”Lugna favoriter” men det verkliga sammanbrottet kom på ”Hårda favoriter” (där jag, som väl är den ende i laget som kan krossamtetall, tappade tråden och allt flöt ihop till en enda gröt). Samt ”Drakdödarrock” där vi fick en överdos av symfonisk och melodisk fantasymetal. Klarade oss även något så när på övriga intron. Kenneth var kvällens glada överraskning då han hade lyssnat på en hel del som vi andra kanske inte väntade sig att han skulle lyssna på. 

När det hela så hade räknats samman så hade vi hamnat på en femtondeplats vilket i alla fall var bättre än för två år sedan. Kanske vi blir tia om två år igen? Hur som haver så rundades sedan kvällen av med konsert och samkväm med gamla klasskamrater. Allt som allt kan vi tänkas oss att dyka upp på Distgiss 2019, mer än väl.

Sommarens sista konserter

Det har blivit dags att till sist sammanfatta avslutningen på sommaren 2018 och de sista musikaliska upplevelserna av rang. Förra året var ju hela Rootmoset på plats och såg John Holm göra en intim spelning på Joda. I år hade den ständigt energiske Tobbe Stuhre lyckats få hit Holm igen, nu med ett något större band. I år var det delar av Rootmoset (läs: jag och Kenneth) som gick och såg honom då han torsdagen 23 augusti spelade på Paviljongen (en slags konferenslokal i anslutning till stadshotellet). Denna spelning var faktiskt ändå lite bättre än förra årets konsert (som ändå var bra) då det var en lite rockigare ljudbild och tusan vet även om inte ljudet var snäppet bättre. Dock körde John Holm i väldigt stor utsträckning samma låtar som förra året och jag fick heller inte höra mycket från ”Veckans affärer” utöver den lite långrandiga ”Vid ett fönsterbord mot parken”. Men bra ändå, kort och gott. Och tusan vet om man inte kan få se honom fler gånger såsom han nu verkar turnera?

Följande låtar körde John Holm denna gång: 

1. Min skuld till dig 2. Om den blå himlen 3. Hård värld 4. Andra sidan ån 5. Den öde stranden 6. Får man leva för det 7. Maria många mil och år från här 8. Ingen, ingen 9. Din bäste vän 10. Vid ett fönsterbord mot parken 11. Långt bort härifrån 12. Ett enskilt rum på Sabbatsberg 13. Sommaräng 14. En vanlig dag

Därefter blev det festival som avslutning på sommaren, nämligen Popaganda som gick av stapeln på Eriksdalsbadet 31 augusti – 1 september. Tomas och jag hade åkt upp med morgonbåten på fredagen efter en god natts sömn och vi var därför rätt utvilade när vi, efter en god lunch på Blecktornskällaren, släntrade in på områden något halvtimme efter att anläggningen slagit upp portarna. Från barområdet kunde vi se den alltid sympatiske Jens Lekman öppna festivalen och det var i år bara han, en gitarr och lite förinspelade ljud. Men han drog sina anekdoter som han brukar och var överlag i god form. Även Pale Honey, som fick på 15.30, var en rolig konsertupplevelse trots att de bara fick en sketen halvtimme eftersom någon akt skulle spela en kvart i poolen (de så kallade ”pool sessions”). Lite mer oengagerat bockade vi av Sarah Klang, Hanna Järver och Little Dragon men lagom till Slowdives mastiga ljudmattor dök även min syster upp och vi kunde sedan avnjuta deras blandning av gammalt och nytt. Efter det följde tre utmärkta akter som avrundning frö dagen. Först ut var Franz Ferdinand, vilka huvudsakligen körde nya plattan blandat med vad som nog var merparten från deras klassiska debut (den som folk vill höra). Låtarna var sig väldigt lika från plattorna men framfördes inte desto mindre med god energi. Caesars/Caesar's Palace, som inte spelat tillsammans på många år, körde därefter en för många oväntad spelning på den lilla scenen vid 20.40. Senast jag såg dem var på den sista konsert jag någonsin såg på Snäcks utomhusscen i augusti 1999 så det var ju ett tag sedan. De körde även en del av låtarna som jag hörde då, såsom ”Jerk it out”, men annars mycket från hela karriären. Första dagen avrundades med First Aid Kit, vilka lät som de brukar låta men som överraskade med ett antal gäster. Först ut Sarah Klang, därefter Seinabo Sey (som jag tidigare missat att se två gånger) och slutligen Silvana Imam (och när hon äntrade scenen fick jag luta mig mot Tomas och fråga vem det var medan en kille bakom mig knackade mig på axeln och frågade samma sak). Det blev en del politik så här lagom till valet även om min syster noterade att de sedvanliga SD-sågningarna inte mottogs med samma öronbedövande jubel som vanligt.

Andra dagen tog vi god tid på oss och åt med vänner på en italiensk restaurang på Ringvägen varefter vi missade en del akter. Överlag var det efter den första charmiga akten vi såg, rockbandet Pale Waves, mer av transportsträckor. Det blev Mwuana (någon rappare med autotune), Bipolar Sunshine (trevliga australiensare), Tove Styrke (okej, men vi passade ändå på att äta), Parcels (som jag i skrivande stund glömt hur de lät) och därefter den 80-talsaktiga dansrockakten Bipolar Sunshine. Lyckligtvis kom kvällens två bästa akter som avslutning. Först ut var Jenny Wilson, som väl gav lördagens allra bästa konsert, byggd kring det starka materialet på den senaste och rejält självutlämnande plattan. Blev även ett par låtar från den lysande förra skivan från 2013. Därefter såg jag för andra gången Veronica Maggio som Popaganda-avslutning och jag var glad att de i år hade en ”säker” slutakt efter några lite misslyckade år med udda eller lite för ”modiga” val. Maggio gjorde sitt jobb och staplade hits och kvalitativa utfyllnadslåtar lite om vartannat i 75 minuter innan vi kunde lämna områden och härmed även avrunda sommaren 2018.

Popgiss 2000 - återbesöket

Det låg en viss spänning i luften igår då Kennet kallade till Rootmoset-träff (för övrigt den första vi haft på över två månader vilket är osedvanligt länge). Anledning till spänningen var den att han frågade mig om jag hade en fungerande kassettbandspelare. "För det blir ju giss". Jag förklarade att jag hade sparat den gamla radio som min far brukade ha på sitt kontor och den fungerade även fint vid testkörning. Dock var det lite förbryllande det här med kassetter. Vad kunde det vara... om inte vårt länge planerade återbesök till Popgiss 2000?

Mycket riktigt! Kjelle gjorde sist av alla en storstilad entré med kassettband och även utskrifter av tävlingsprotokoll (som han ju än så länge inte visade oss). Med tanke på att det idag har debatterats om man ska köra Popgiss tre eller fyra gånger så kan man närmast baxna vid tanken på att vi, då för 18 år sedan, gav rejäl valuta för pengarna och saftade på med hela SEX lördagar på raken: seedning (11 mars), åttondelsmatch (18 mars), åttondelsmatch (25 mars), kvartsfinal (1 april), semifinal (8 april), final (15 april). Nästan förbluffande att vi orkade när man tänker på det.

Kassetten från finalen hade tyvärr förkommit under åren men Kjelle hade dock skapat en Spotify-lista där alla akter utom tre (däribland gotländska Midnight Moses) gick att hitta. Vi  körde själva igenom låtarna från semifinalen, totalt sextio stycken. Det var faktiskt inte riktigt, riktigt så enkelt som jag kanske hade trott att det var men för egen del rakade jag hem 48 poäng av 60 möjliga. Bland tavlorna på första semifinalen (30 poäng) var att jag skrev Dr Feelgood på Bachman Turner Overdrive (chansning), R.E.M. på Live (de låter rätt lika) och så blåste jag ett intro med Jennifer Lopez som jag inte kan alls. På andra semifinalen skrev jag Free på Foghat och Talk Talk på Saga samt bisarrt nog Sheryl Crow på Wendy & Lisa. På svenskt blåste jag både Sophie Zelmani och Soundtrack of Our Lives. Sedan var det även en del intron som jag bommade.

Vi raskade även igenom finalen lite spontant och den var egentligen inte så mycket svårare än semifinalen, om jag får ge min mening. Vi hade väl ganska ofta en uppfattning om vem av oss som valt den eller den akten även om det nog var en del kompromissnamn som vi tog med utan att någon av oss tyckte om dem särskilt mycket. Vårt giss var överlag ganska manligt men faktiskt inte så gubbigt utan det var ganska stor bredd på typen av musik. Även om jag inte för mitt liv ens minns hur Greg Kihn Band (för att ta ett exempel) låter. Det blev hur som helst en härlig kväll i nostalgins tecken och roligt att efter många år återse det Popgiss vi med sådan möta satte ihop hösten 1999 och ännu bråkade om så sent som i februari 2000. Jag minns inte att vi blev sågade av någon efteråt men antingen är minnet selektivt eller så var folk artiga. Jag vet inte.

Thåström och lite annat

Jag noterar till min fasa att jag inte skrivit på denna blogg sedan 16 april. Kanske hamnade vi i någon slags efter-Popgiss-depression, eller så har vi bara haft mycket att göra. Jag vet inte. Rootmosets vår har i alla fall bestått i små frustrationer över att få på skallen i diverse quiz samtidigt som det bara gått lite bättre för vårt sidolag (vårt Rymdimperiet) 50 Shades of Mos. I övrigt famlar jag mig fram i den musikaliska djungeln och beträder områden jag aldrig trodde att jag skulle beträda.

13 juli, en fredag då strömmen gått på norra delen av ön, såg jag Sveriges Paul Weller, nämligen Joakim Thåström. Eller bara Thåström, som han väl föredrar. Nu kanske vän av ordning invänder och säger att Joe Strummer vore en bättre liknelse än Paul Weller och det finns mycket fog för det men det lustiga är att Thåströms och Wellers karriärer följer varandra på något så när likartade vis. Båda kom de ur punken men lämnade snabbt formatet samtidigt som deras respektive grupper blev otroligt populära i sitt hemland. Både Ebba Grön och The Jam sprack chockartat på höjden av karriären. Skillnaden var väl att det inte var frontfiguren Thåström utan hans vapendragare Fjordor som spräckte Ebba medan Weller brutalt körde över sina underhuggare Buckler och Foxton. Ebba gjorde dock ingen avskedsturné utan meddelade sin upplösning via telegram till pressen.

Både Thåström och Weller kastade sig därefter med liv och lust in i ett nytt projekt. Men medan Thåströms Imperiet blev allmänt hyllat (för att retroaktivt ha verkat fått något oförtjänt dåligt rykte) så var det många ur Wellers gamla publik som från början hatade Style Council och tyckte det var musik för folk som låg och dåsade på jakten i Nice. "Musik för finsmakare" fnyste min egen syster vid ett tillfälle. Thåströms "hatgrupp" skulle dock ännu komma. Likheten bestod dock i att både Imperiet och Style Council föll samman i slutet av 80-talet. Men medan Wellers publik helt enkelt smälte bort och hans skivbolag mer eller mindre kastade ut honom så gick musten helt enkelt ur Imperiet som efter eviga medlemsbyten mest var en duo bestående av Thåström och Christian Falk. Därefter inledde båda sångarna en solokarriär. För Weller har det bara tuffat på medan Thåström alltså skapade sin egen impopulära grupp med Peace Love and Pitbulls under 90-talet. Men från sent 90-tal har det även för hans del varit idel soloskivor förutom något enstaka sidoprojekt.

Jag har ju tyckt om Ebba, Imperiet, hans två första soloplattor och PLP varefter jag tyckte att han började gå en smula på tomgång och upprepade sig lite (se även tidigare krönika om T: http://rootmoset.blogspot.com/2009/04/mannen-som-gor-vad-som-faller-honom-in.html). Jag har väl lyssnat på varje ny platta som kommit med regelbundenhet men ofta märker jag att har haft svårt att hålla intresset uppe. Mycket lunkar på. Därför var det inte med enorm förväntan jag ändå åkte och såg honom i Fårösund denna fredag efter att ha inhandlat en biljett till det härliga priset av 600 kronor. Jag hade givetvis sett hans setlist och visste att han sin vana trogen mest körde nytt.

Vi kom till Fårösund och det var strömlöst. Någon spelade dock skivor i ett bås (först senare fick vi höra att det var Gurra så lite umgänge med sina gamla vänner hann han troligen med). Dock var det väldigt mörkt på scenen. Strömmen hade ju gått över stora delar av ön kring 16 och vi såg inga spotlights som testkördes eller annat som kunde ha antytt att det fanns elektricitet. Vid 20.30, den tid då Thåström skulle ha gått på så klev en tjej upp och scen och meddelade glatt att jodå, det skulle bli konsert men först måste man rekvirera ett aggregat. Så vi tog en promenad och hängde vid bilen en timme innan vi återvände in på området (precis som på alla festivaler sålde de den förkättrade Norrlands guld 33 cl till överpris).

21.30 började musiken så och i blått ljus klev bandet på. Man öppnade med nya "Körkarlen", en på skiva rätt platt rocklåt som live blev tung industrirock med kraftfull sång. Och i den stilen fortsatte det. Herr T och hans spelmän körde ungefär hälften från nya skivan och några från de senare soloskivorna. I övrigt "Alla vill till himmelen", två Imperiet och ingen Ebba. Kort och gott så publikfriade inte mannen för fem öre utan körde på med vad han ville spela. Jag tror eventuellt han sa "tack" två gånger. Efter 90 minuter och efter att ha kommit in en andra gång för att avsluta med "Centralmassivet" (bara det att avsluta en konsert med en låt från 2018) så tändes ljuset på scenen och man såg tydligt hans ansikte. Då stod han en stund framme vid kanten och log lite grann och vinkade och tittade rätt länge ut över oss innan han bara sa "Ha det bra, allihop" och gick av. Det var en ytterst kraftfull uppvisning och en påminnelse om att den här mannen ska ses live. "Om man inte gillar det här så gillar man fan inte musik" sa Tomas i bilen på väg ned till Visby. Jag ger honom rätt.

Setlist

1 Körkarlen
2 Bluesen i Malmö
3 Var e vargen
4 Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
5 Kom med mig
6 Beväpna dig med vingar
7 Karaokebaren
8 Men bara om min älskade väntar
9 Old Point Bar
10 St Ana katedral
11 Jag är en idiot
12 Om Black Jim
13 Alltid va på väg
14 Kort biografi med litet testamente
15 Alla vill till himmelen
16 Centralmassivet

Popgissfinalen 2018

Så nalkades den stora dagen, d.v.s. Popgissfinalen 2018. Vi var laddade. Alla genomgick sina ritualer. De skickas sms, det ringdes och vem som åkte med vem och vem som tog sig dit hur och så vidare. Vädret var fint och det var en eftermiddag då alla var lyckliga.

Vi anländer. Tävlingen brakar igång på utsatt tid även om det stråk av mörker drog genom salen då Örjan berättade att ett lag hade misstänkts för fusk varvid vi alla uppmanades att vara lite noga med exakt när vi gick på toaletten och hur många mobiler vi hade med oss.

Sedan kom musiken.

Och allt gick åt helvete.

Eller, nej. Inte riktigt. Det började rentav riktigt bra med att vi satte 23 av 25 intron och särskilt Kjelle var alldeles överdjävla på hugget. Kennet tog Saxons "Wheels of Steel" långt innan undertecknad trots att jag hade hört på den så sent som i veckan.

Men sedan. Visst fanns det ljusglimtar såsom att vi satt gamla kultartisten "Blomman" på 70-talet eller att Snoop Doggy Doggs "Gin and juice", en låt jag inte hört förrän i veckan som gick, spelades (varvid jag även kom ihåg den, trots att vi nu talar om modern hip hop). Tomas satte Monostar på intro och Kjelle klippte Doro. Kjelle satte saker som Meredith Brooks och Tomas sådant som Lords of the New Church och tag mig fan om inte just den Chris Andrews-låt som Kennet pratade om för tre veckor sedan kom så att han kunde få klippa den. Man spelar just den låt med Gang of Four som jag kanske kan bäst av alla. Men där var även extremt mycket slarv, otur och stolpar ut. När äntligen ett obskyrt belgiskt EBM-band som Neon Judgement spelas så skriver jag istället ett annat obskyrt belgiskt EBM-band (Cassandra Complex).

Kort och gott är vi jämndåliga, som Kjelle sade efteråt. Vi minns inte vem som gjorde "Speedy Gonzalez" (Pat Boone) eller "Harlem Shuffle" (Bob & Earl). Vi skriver "Monochromes" istället för "Monotones". Kennet nämner The Knack men vi skriver det inte. Eddie and the Hot Rods skriver vi på fel ställe. Okej, vi sätter Ice MC men stunden senare blåser vi Stereolab. Att vi tar Silverbullit är ren tur. Vi känner inte igen Hot Chip, trots att jag borde kunna dem. Vi blåser ta mig fan Johnny Thunders "Born to Lose" på andra vändan med intron!! Vi skriver Faith no More istället för Commodores på "Easy" och Frank Sinatra på Dean Martin. Vi tar dock äntligen Nicky Minaj på det faktum att jag till sist lär mig hennes lite märkliga staccato-utbrott. Ja, det är en hel del vi tar men mest minns jag alla dessa missar, slarvigheter och för snabba svar. Vid åtminstone något tillfälle byter vi ut ett svar (Mando Diao mot Money Brothers fast det första är rätt).

Kort och gott dalar vi stadigt och är femma, sjua, åtta för att till sist helt ramla ut ur tio i topp medan favoritlagen drar ifrån. Och då är vi ändå mer seriösa och fokuserade än någonsin tidigare. Men ändå vill det sig inte. När resultaten presenteras efter nio timmars gissande så är vi på en förnedrande tolfteplats och just då är det ingen särskilt kul stund för Rootmoset. Kjelle går direkt hem. Hamnar med resterande i gänget på efterfesten där folk dansar och har kul medan jag mest står i ett hörn med Kennet och känner mig miserabel varefter jag går hem. Var deprimerad hela söndagen.

Vår skrala insats ska förstås inte skymma det faktum att Popgiss 2018 var en mycket bra och proffsigt genomförd tillställning och att allt gick som smort. Blev bara lite smolk i bägaren då vi gick så rejält på pumpen i finalen att vi tydligen inte (just nu i alla fall) ens är tio-i-topp-material längre. Men efter 20 år är vi lyckligtvis rätt bra även på att hantera motgångar. Så vi kommer igen. Tillbaka till ritbordet, helt enkelt. Hur det blir vet jag inte än. Men alla trogna läsare lär få veta.

Dubbelvinst + springtime + goodbye 60-talet

Det har varit glada dagar för antingen hela eller delar av Rootmoset. 21 mars deltog jag och Tomas med vårt "fritidslag" 50 Shades of Mos på ett Brygghuset-quiz och vann (och stort tack till våra lagkamrater Jenny Löfgren och Jessica Jacobsson) varefter vi sedan deltog i ett Creppy Quiz kvällen därpå med Rootmoset och sopade hem en seger trots mycket bra motstånd. Jag tror faktiskt det är enda gången under mina 20 år i musikfrågesportbranchen som jag vunnit två kvällar i rad och det i två viktiga tävlingar. Fattas nu bara att vi ska vinna i Popgiss 14 april. Vi ska i alla fall göra ett allvarligt försök.

Eftersom vi aldrig vilar på hanen så blev det sedan premiär för Helenas och Eriks klubb Wall of Sound 24 mars. Vi hade en synnerligen trevlig förfest hemma hos en av mina kollegor (hela 50 Shades of Mos på plats) innan vi tog oss ned på stan för att få oss en odyssé genom svensk populärmusik från 60-talet och framåt (dock mest de coola grejerna och inget Ledin- eller Gyllene Tider-träsk). Bandet körde två set och därefter blev det dansgolv. Stack dock hem något så när i tid eftersom sommartiden denna natt nöp en timme.

I mitt eget lyssnande har jag nu, efter stor tvekan, bestämt mig för att pensionera sextiotalet. Hädanefter kommer jag endast, såväl i träningslyssnande som nöjeslyssnande, att lyssna på musik gjord efter 1969. Okej, jag kommer att sakna Beatles men å andra sidan kan jag deras skivor utan och innan och det är så lätt att man slentrianlyssnar på "Aftermath", "Revolver" eller "Blonde on "Blonde" Hädanefter ska "Led Zeppelin IV" och "Who's Next" istället bli min äldsta slentrianlyssning. Inte minst då Rootmoset redan har två medlemmar som med nöje lyssnar på sextiotalet. Jag får väl se när jag pensionerar sjuttiotalet.