Sommarens sista konserter

Det har blivit dags att till sist sammanfatta avslutningen på sommaren 2018 och de sista musikaliska upplevelserna av rang. Förra året var ju hela Rootmoset på plats och såg John Holm göra en intim spelning på Joda. I år hade den ständigt energiske Tobbe Stuhre lyckats få hit Holm igen, nu med ett något större band. I år var det delar av Rootmoset (läs: jag och Kenneth) som gick och såg honom då han torsdagen 23 augusti spelade på Paviljongen (en slags konferenslokal i anslutning till stadshotellet). Denna spelning var faktiskt ändå lite bättre än förra årets konsert (som ändå var bra) då det var en lite rockigare ljudbild och tusan vet även om inte ljudet var snäppet bättre. Dock körde John Holm i väldigt stor utsträckning samma låtar som förra året och jag fick heller inte höra mycket från ”Veckans affärer” utöver den lite långrandiga ”Vid ett fönsterbord mot parken”. Men bra ändå, kort och gott. Och tusan vet om man inte kan få se honom fler gånger såsom han nu verkar turnera?

Följande låtar körde John Holm denna gång: 

1. Min skuld till dig 2. Om den blå himlen 3. Hård värld 4. Andra sidan ån 5. Den öde stranden 6. Får man leva för det 7. Maria många mil och år från här 8. Ingen, ingen 9. Din bäste vän 10. Vid ett fönsterbord mot parken 11. Långt bort härifrån 12. Ett enskilt rum på Sabbatsberg 13. Sommaräng 14. En vanlig dag

Därefter blev det festival som avslutning på sommaren, nämligen Popaganda som gick av stapeln på Eriksdalsbadet 31 augusti – 1 september. Tomas och jag hade åkt upp med morgonbåten på fredagen efter en god natts sömn och vi var därför rätt utvilade när vi, efter en god lunch på Blecktornskällaren, släntrade in på områden något halvtimme efter att anläggningen slagit upp portarna. Från barområdet kunde vi se den alltid sympatiske Jens Lekman öppna festivalen och det var i år bara han, en gitarr och lite förinspelade ljud. Men han drog sina anekdoter som han brukar och var överlag i god form. Även Pale Honey, som fick på 15.30, var en rolig konsertupplevelse trots att de bara fick en sketen halvtimme eftersom någon akt skulle spela en kvart i poolen (de så kallade ”pool sessions”). Lite mer oengagerat bockade vi av Sarah Klang, Hanna Järver och Little Dragon men lagom till Slowdives mastiga ljudmattor dök även min syster upp och vi kunde sedan avnjuta deras blandning av gammalt och nytt. Efter det följde tre utmärkta akter som avrundning frö dagen. Först ut var Franz Ferdinand, vilka huvudsakligen körde nya plattan blandat med vad som nog var merparten från deras klassiska debut (den som folk vill höra). Låtarna var sig väldigt lika från plattorna men framfördes inte desto mindre med god energi. Caesars/Caesar's Palace, som inte spelat tillsammans på många år, körde därefter en för många oväntad spelning på den lilla scenen vid 20.40. Senast jag såg dem var på den sista konsert jag någonsin såg på Snäcks utomhusscen i augusti 1999 så det var ju ett tag sedan. De körde även en del av låtarna som jag hörde då, såsom ”Jerk it out”, men annars mycket från hela karriären. Första dagen avrundades med First Aid Kit, vilka lät som de brukar låta men som överraskade med ett antal gäster. Först ut Sarah Klang, därefter Seinabo Sey (som jag tidigare missat att se två gånger) och slutligen Silvana Imam (och när hon äntrade scenen fick jag luta mig mot Tomas och fråga vem det var medan en kille bakom mig knackade mig på axeln och frågade samma sak). Det blev en del politik så här lagom till valet även om min syster noterade att de sedvanliga SD-sågningarna inte mottogs med samma öronbedövande jubel som vanligt.

Andra dagen tog vi god tid på oss och åt med vänner på en italiensk restaurang på Ringvägen varefter vi missade en del akter. Överlag var det efter den första charmiga akten vi såg, rockbandet Pale Waves, mer av transportsträckor. Det blev Mwuana (någon rappare med autotune), Bipolar Sunshine (trevliga australiensare), Tove Styrke (okej, men vi passade ändå på att äta), Parcels (som jag i skrivande stund glömt hur de lät) och därefter den 80-talsaktiga dansrockakten Bipolar Sunshine. Lyckligtvis kom kvällens två bästa akter som avslutning. Först ut var Jenny Wilson, som väl gav lördagens allra bästa konsert, byggd kring det starka materialet på den senaste och rejält självutlämnande plattan. Blev även ett par låtar från den lysande förra skivan från 2013. Därefter såg jag för andra gången Veronica Maggio som Popaganda-avslutning och jag var glad att de i år hade en ”säker” slutakt efter några lite misslyckade år med udda eller lite för ”modiga” val. Maggio gjorde sitt jobb och staplade hits och kvalitativa utfyllnadslåtar lite om vartannat i 75 minuter innan vi kunde lämna områden och härmed även avrunda sommaren 2018.